2018-11-04: En nästan missad jaktdag

tysk jaktterrier 18 070

 

Redan innan väckarklockan skulle ringa i morse, vaknade jag med ett jäkla huvudvärk. Så typiskt och tröttsamt! Tog några piller och försökte somna om utan att verkligen lyckas. Men att sätta sig i bilen och köra till mötesplatsen för dagens jakt, var inte riktigt aktuellt.

Fick ringa jaktledaren och be om ursäkt och lägga mig igen. Vid tiotiden blev dock kaffesuget alldeles för stort så jag tryckte i mig några mackor och två stora muggar kaffe och mådde mycket bättre med en gång.

Min lilla terrier satt bredvid mig, glodde vantroget på mig med sina rådjursögon och undrade varför vi än sitter hemma när jaktkläderna och bössa ligger framme! Helt rätt min lilla vän, vi ska ta oss en tur. Bättre att komma fram till skogen lite senare på dagen och kunna springa löst än att behöva gå en tråkig koppelpromenad hemma i byn.


Strax innan elva strök jag kopplet på henne, hon tackade med ett gallskrik och drog iväg.


Dock dröjde det rätt länge innan vi hittade något, eller ja, hon då.
Uppe mellan mossen och lärkplanteringen fick hon upp rådjur, roade sig med en bra sväng, verkligen rätt långt idag också. Det verkar som om hon börjar töja på drevtider! Tyvärr så ville det inte bukta idag utan det drog rakt västerut efter en liten vända inne i marken. tysk jaktterrier 18 071

Hon höll i och var 1,5km fågellinje ifrån mig innan hon bröt. Ni kanske tycker att 1,5km är ju inte långt, nej det kanske inte det är för en tax eller drever och det finns många tyska jaktterrier som driver längre än det, det vet jag. Men enl. rasens ursprung är de inga långdrivare och ska inte hålla i en evighet utan komma tillbaka och hitta på nytt. Så jag är mycket nöjd med 1,5km och att hon bryter. Det hade ju ändå inte kommit tillbaka igen. Under tiden jag väntade in henne njöt jag och gubben Svante av solen och den underbara färgen i lärkskogen. Otroligt vackert och enastående magiskt.


Vi fortsatte sedan sakta tillbaka mot bilen, över mossen och igenom lite ungskog, värmen var nu påtagligt, det var ju redan mitt på dagen. Då tar hon upp igen och bannimej så tar drevet nästan exakt samma väg utåt väster och spikrakt vidare för att sen vinkla norrut. Det kanske var samma djur som hade kommit tillbaka, det kunde vara så om jag tolkade GPS-en, eller så var det slump. Hur som, hunden var väck, längre bort i grannmarken denna gång och Svante och jag kunde sätta oss i solen på en stubbe i mossen och vänta på henne.


Nöjd och belåten kom hon tillbaka efter 35min. och vi åkte hem. Dock skulle dagen inte var slut än, visade det sig, men detta i ett annat inlägg.
Ho-Rüd-Ho.

2018-11-03: På spåret - Ett eftersök

På väg hem från skogen var jag alldeles för nyfiken hur det hade gått för laget med dagens jakt. Jag ringde Th. och fick höra att de just nu höll på att leta efter en troligtvis påskjuten råbock. Dock är drevern helt slut efter det att hon hade drivit i 3 timmar, men de ska se, de hittar den nog. Jag sa direkt att jag mer än gärna sätter mig i bilen och kommer upp om det är så. Min hund hade ju inte drivit 3 timmar och hinner att vila upp sig något under bilresan.
Vi la på, jag hann köra in på Granngården och handla lite hund- och hästmat, körde hem, käkade självt och packade upp. Då kom då samtalet om att Diddi, lilla drevern nu var helt slut och gick på färska slag istället. Kunde inte jag komma med terriern.
10min senare satt jag i bilen som precis hade hunnit med att få vinterdäck och halv timme senare kom vi fram på parkeringen.
Jag fick gen genomgång av vad som hade hänt.
Drevern tog upp och drev fint, skytten såg ett stänkdjur, en väldigt grann bock och sköt ett skott. Bocken tecknade, tyckte skytten och la sig. Skytten gick fram till honom, tyckte den ligger, återvänder till passet och jakten fortsätter. Efter några minuter tycker skytten att bocken hade nog flyttat på huvudet! Han gick fram igen och ser att den än lever. Tar kniven och vill sticka den, då for den upp, sparkar skytten i ansikte och springer iväg. Skytten rispar dock troligen med kniven under bataljen så att han hittar en droppe blod när han går och kollar efter den bortsprungna bocken.tysk jaktterrier 18 073


Efter det att drevern har kopplats, dvs. 2h senare, påbörjas eftersöket på bocken. Mycket riktigt hittar Diddi spåret, följer fint. De hittar några droppar blod till under spårningen, men sedan börjar Diddis koncentration svika och hon tar färska löpor istället. Efter ytterligare några omtag och försök bryter de.
Nu hade det gott och väl gått över tre, nästan fyra timmar efter skottet, klockan var halv tre och det blir ju mörkt fort nu så här års.
Jag bad om att få en skytt med mig så att jag kunde koncentrera mig på hunden och skytten kunde sköta sitt. Sora hade tydligen vilat färdigt och när hon fick höra GPS-ens pipande när den sattes på, gick lilla svansen i raketfart. Ut och bara jobba!
Vi placerade resterande jägare på strategiskt intressanta platser och så gick jag och skytten till platsen där skottet föll och bocken hade lagt sig. Även om han visste att de hade hittat lite blod längre fram, så ville jag att vi börjar om från början, så min hund förstår att det är just denna individ vi letar efter. Jag tror att det är viktigt för henne att veta, så vi inte går på spåret där de andra redan har traskat runt med drevern innan utan vi ska börja på ruta ett.
Platsen hittades, jag satt Sora som jag brukar göra, tog av halsband, satt på sele och GPS-halsband. Slänger ut den upp dockade spårlinan, andas två gånger och kommenderar: ”Sök spår!”
Hon hade redan koll på det innan jag ens sa något, så det var ingen tvekan att hon visste vad som ska göras. Hon följde spåret bra, skytten intygade att det var samma som drevern hade lett de längs. Jag höll hårt i linan, då terriern verkligen hade ”tryck” i och plogade framåt. Efter ett tag blev trycket slappare och hon började ringa. Än var terrängen snäll: uppe på ett bergsplatå rotade vi runt i mossa, storskog och blåbärsris. Men, vänta bara, vänta….
Hon fortsatte och ringa, det var här som även drevern hade ringat och det var tydligt svårt att hitta spåret. Skytten sa att här hade det sprungit två friska rådjur efter det att bocken hade kastat sig iväg. Så nog var det det som strulade nu.
Sen blev draget i linan lite starkare, liksom mera bestämt igen. Skytten som gick med mig nickade. Samma hade drevern fixat tidigare och efter några meter hade de hitta två droppar blod igen. Så vi var på spåret igen.

tysk jaktterrier 18 072
Dock ack och nej, nu blev terrängen helt jäkla jobbigt. Enbuskar, branta granithällar som man bara kan klättra på, hålla sig i någon stock eller buske för att få hjälp upp eller ner. Det gick mycket, mycket trögt för både oss människor och hunden i spåret. Nu kom vi till den punkten som drevern hade gett upp. Det var helt enkelt för mycket granit och sten och terrängen så omöjligt att ta sig igenom/över/ner utan att hela tiden tappa spåret. Här hade drevern hittat färska spår, säkerligen från de rådjuren som passkytten hade sett under jakten. Här hade de alltså tidigare brutit.
Jag var tvungen att stanna upp lite självt. Trots att jag precis bara ha fyllt 40-år, så verkar konditionen inte var den bästa och jäkla vad det slet att ta sig upp och ner, halvt som en apa på alla fyra ben, halvt som en bergsget hoppande. Jag fick vila lite, tog av terriern från sitt jobb och pustade några minuter. Pratade med min följeslagare om hur och vart drevern hade gått härifrån. Vi redde ut lite möjliga och omöjliga håll och fortsatte sedan.
Sora fick lina, ett ”Sök Spår!” och så börjar hon ringa igen. Jag ville inte släppa linan för mycket, risk fanns att man helt enkelt inte hinner få fatt i den igen ordentligt, då terriern hade enorma fördela med sin lilla, smidiga kropp att komma igenom enbuskar och ner för branta sluttningar.
Vi slet och svor en del när vi missade fäste och hamnade på rumpan.
Emellanåt trodde jag att min terrier hade missat och gått av spåret och inte kunnat hitta det igen. Var i väg med att ropa in henne när jag märkte att trycket i linan ökade. Mycket riktigt: där var en droppe på ett löv!! Duktig tjej. Sök spår!
Hon drog ner en otroligt halkig brant! R. och jag vi fick bokstavligen sätta oss på rumpan och åka nerför. Rätt obehagligt och läskigt att bara tappa fäste och åka, med en hund som dessvärre drar. Vi kom ner från platån, gick en bit i slyn och kom fram till asfaltsvägen. Terriern verkade helt bestämt med att gå över vägen och fortsätta på andra sida. Dock här fanns det både taggtråd och ett fårstängsel. Nej, inte kunde väl bocken ha hoppat så högt utan en enda hårstrå kvar på taggtråden som satt rätt högt?! Nej lilla vän, nu är du ute och cyklar. Det var jag säker på. Utförsåkningen måste ha gått alldeles för fort och även hon flög bara med av rena farten. Det märktes i linan att det inte var rätt längre. Ja, så är det. Inget annat att göra än att klättra/hasa/häva sig upp för den branta, hala sluttningen igen.

jaktterrier reh03
Ett mycket bra beslut skulle det visa sig. Väl uppe tyckte jag att vi gör ett omtag strax efter det stället där vi sist hade hittat en droppe blod. Och ja, där kom trycket i linan tillbaka! Älskade duktiga lilla terriern! Nu drog hon vinkelrätt från den branta sluttningen inåt mot enbuskar. Vi befann oss nu halvt uppe på platån på några hyllor och famlade efter hunden som verkade ha koll. Dock blev jag osäker om det verkligen kan stämma. Dock: lita på din hund, som alltid och mycket riktigt: där var en droppe i mossen! Hon hade hittat rätt.
Plötsligen stod vi dock framför ett stup. Rakt ner, omöjligt för oss människor att komma ner oskadd.  Jag fick ropa av henne, vi hittade en väg runt och ner och jag hoppades att hon skulle hitta tillbaka till spåret. Det gjorde hon! Trycket ökade igen och stramade i handen. Så kom vi fram till åkern. Där möttes vi av skytten som hade skjutit på bocken, han postade där med bra uppsikt över åkern.
Tydliga klövavtryck i leran berättade att vi visst följde ett större rådjur i alla fall.


Terriern var mycket bestämt med att det var rätt. Vi kom fram till en dunge i åkern. Där tyckte hunden dock att hon behövde ta ett bad, hon var mycket varmt och hon behövde dricka en del. Det fick hon, vi väntade lite och jag pratade ihop mig med de andra på radion under tiden. Skytten som hittills hade gått med mig bestämde sig för att runda runt dungen, i fall rådjuret ligger i dungen och skulle komma ut. Ett mycket riktigt beslut!
Efter en stund vila tog vi upp spåret igen.
Terriern hade bra fart och det märktes att hon visste vad hon höll på med. Näsan i marken, några nysande ibland för att få rent näsan. Sora visar mycket tydligt när hon är rätt.
Efter några hundra meter hittar jag diarré och två droppar blod. Vi var rätt! Min lilla hade än haft koll. Vi fortsätter och plötsligen reser han sig! Det gick för fort för att jag skulle ha hunnit med lyfta bössan. Dessutom så har jag ju hunden i linan och kan inte hålla henne och skjuta ett säkert skott. Jag ser att bocken springer i full fart och till syns obehindrat bort. Så jag valde att inte släppa hunden. Bocken var alldeles för snabb, hon hade inte kunnat komma ikapp och ta ner honom.
Jag ropade på radion att bocken kommer komma ur dungen.
R. svarade att han hade för långt håll. Dessutom var han osäker om det var bocken vi sökte, eftersom han sprang så fort och utan något tecken på att han var påskjuten!
Jag gick fram till platsen där bocken hade gått upp. Det fanns en droppe blod där, inget mer. Så ropar skytten att ja, det var det djuret som han sköt på, det är han stensäker på. Det måste han ha varit, eftersom vi ju just hade hittat en droppe till.
Sora och jag kom fram till åkern igen. Vi bestämde att avvakta lite så bocken hinner att eventuellt lägga sig igen. De andra hörde av sig via radion att även de hade sett honom springa över åkern i full fart, ej haltande och ej stapplande. Att han hoppade över en stor vägg av fällda gallrings-träd i kraftledningen för att försvinna upp mot platån igen. 
Ok. Terriern kunde behöva en kort stunds vila hon med. Efter 20min gick vi vidare, jag och R., terriern ivrigt i spåret igen.

tysk jaktterrier 17 115
Vi kom fram till kraftledningsgatan och allt bråte av fällda små träd. Jag fick bära hunden eftersom vi helt enkelt knappt kom över själva.
Hon tar an igen och vi klättar ångandes upp för den branta sluttningen till platån igen. Vi bestämmer oss efter det att vi tro på en riktning som bocken nog hade gått, att tillkalla skyttarna till några viktiga punkter, så som generalen uppe vid dammen. Efter 10min var de på plats och vi fortsatte. Mycket riktigt så gick terriern stadigt mot generalen! Skulle vi ha en sådan tur! Nej. Strax innan det skulle ha gått ner från några hyllor viker hon av, inåt platån igen. Vi följer efter ett tag till. Då ser vi spegeln av honom! R. hann inte lyfta bössan utan vi fick helt enkelt se hur råbocken lätt och obehindrad sprang ner för nästa brant igen.

Genomsvetta och helt slut fick vi ta beslutet att bryta här. Sen skogsdungen har vi inte hittat mer blod. Troligen hade skytten rispat bocken på någon del av kroppen under ”slagsmålet”, det hade lett till att det blödde till en början. Bocken hade gått 2,3km fram till skogsdungen och vilat i 4 timmar där. Sora och jag reste honom. Därefter hittade vi inget blod mer. Troligen hade det börjat dra ihop sig och var bara ett ytligt sår. Bocken sprang som ingenting och vi skulle aldrig komma ikapp honom. Att släppa hunden hade bara resultera i ett drev. Ett i så fall helt onödigt drev för både råbock och hunden. Nej, vi beslutade att bryta. Råbocken kommer att klara sig. Troligen fick han bara en skock när skottet föll och blev ”knall-fall” förlamad.
Vi har gjort allt vi kunde och bocken sprang. Skytten blev med ens mycket lättare i sinnet igen. Han gick och grubblade i timmar om hur det hade gått och om det var träff eller vad…. Sen det med kniven. Det tar på en och gör en jägare mycket, mycket olycklig att inte veta.
Nu visste vi att råbocken i alla fall verkade frisk, bortsett från såret som måste komma från knivslagsmålet. Skottet kan omöjligen ha träffat där det skulle eller där det skulle tillfoga sådan skada att djuret inte skulle klara sig.
Sora var dock inte nöjd med att vi skulle bryta. Nu när hon äntligen fått syn på honom igen. Dock även hon måste ju vara trött.
Hon hade sprungit och jagat 15km på morgonen och nu gått ett 2,3+1,2km eftersök i hög koncentration. Det var dags att med blandade tankar ge sig hemåt, trots allt.
Önskar alla eftersöksjägare Suchenglück och Waidmannsheil.

2018-10-28: Det där med stora vägar...

tysk jaktterrier 18 068

 

Alltid ett elände att få halvt om halvt panik och dö diverse döden när ett drev närmar sig stora vägar. Idag samlades vårt trevliga lag i Lysekilstrakten och vi började dagen med att släppa Sora uppe på stenbrottet igen. För någon helg sen fick vi en härlig jakt på både rådjur och räv där uppe, mycket spännande och vi hoppades lite på en repris. 
Strök kopplet och lilla terriern rivstartar och drar sin repa. Måste säga att i år är nog hennes bästa år nånsin. Hon söker stort och vid, med lika fart som tidigare, men mera självständigt och framför allt mycket medvetet. Inte för att hon jagade dåligt i sina yngre år, men just i år ertappar jag mig själv att jag alltid, verkligen alltid lämnar skogen med ett leende på läpparna, då hon gjorde så bra ifrån sig. Varje gång.


Mycket riktigt, hittade hon rätt omgående rådjur att driva, dryga 250m ifrån mig. Skytten uppe på kullen fick se och skjuta ett smaldjur, Sora drog vidare med det andra. Och jäkla vilken vända hon tog! Drevet buktade fint i såten, tyvärr alltid lite för långt för de flesta att komma åt. Till sist, efter 20min gick det ur marken för att köra en fin cirkel där innan det gräsligt nog drog sig mot stora vägen 162 mot Lysekil. Thomas var som tur var nära bilen, kastade sig in och körde, med Astron i högsta hugg mot vägen för att eventuellt kunna koppla och därmed rädda hunden från bilarna. Drevet klarade sig över en mindre väg, påfarten till 162:an, och fortsatte på åkern, rakt mot det stora eländet, där folk kör så jäkla fort. Thomas var som tur var i närheten nu. Men, så tar det en nittio graders sväng och drar upp i en liten kulle längs med 162:an för att än en gång vinkla nittio grader och inåt marken igen. Puh. Andas ut och normalisera pulsen igen. Så himla otäckt.

Sora fortsatte sitt jobb, Richard som hade en högt belägen utsiktspunkt, såg henne och två drevdjur springa över det stora hygget. Vi hoppades att det skulle vända tillbaka och runda ena kullen, allt så lovande ut, även om hon då var tvungen att korsa en mindre väg där också, för att komma tillbaka in i såten igen och vidare mot stenbrottet, där en av oss satt. Jag höll tummarna, dock tyvärr, så visste ju inte hunden att hon snart skulle vara framme, hon bröt och påbörjade färden tillbaka i sitt spår. Jag var lite lugnare nu, även om hon hade en lång väg att springa tillbaka och även om det gick nära den stora vägen, så vet jag ju att hon följer sitt spår tillbaka utan att ta upp något annat eller hitta på dumheter. Det skulle visa sig att hon ju har lärt sig marken: istället för att springa hela rundan runt och ända bort till vägen, genade hon, hittade sitt spår när hon väl korsade det, tog av åt rätt håll och var tillbaka hos mig inom 15min efter det att hon hade släppt. Ett mycket bra drev, tyvärr 5min. för kort. Men, så är det. tysk jaktterrier 18 069


Väl tillbaka kändes hon som om hon hade värmt upp nu. Med hög fart fortsatt hon och vi gick vidare genom marken. En bra bit utåt mot nästa stenbrott började hon skalla igen, för att övergå i fint drev. Jag ställde mig tillrätta på en bra post uppe vid ett älgpass och mycket riktigt, valet var bra. Vinden stämde, bössan laddat och på hennes skall hördes det att det kom åt rätt håll. Där bråkade det till i skogen och en jätte, jätte fin bock med härliga horn sprang i lagom fart genom de låga björkar och tallar som växer här uppe på granitbergets skrevor. Men ack, så retsamt, det var nog dryga 50m och med hagel kunde jag bara lyfta på hatten och ursäkta mig hos min fina hund som levererade och jag stod lite fel. En till fick se innan det gick ner för stenbrottet, över lilla vägen (igen) och buktade i grann såten för att gå över lilla vägen än en gång och in i marken igen. Det sprang förbi en till skytt, även här för långt håll och sen drog det över mastberget och bortåt. Min lilla släpper efter ca. 40min och kommer tillbaka i sitt spår.
Dock gjorde hon tyvärr något som jag absolut inte tycker om: när hon kom fram till lilla vägen sprang hon på vägen! Den lilla dumma dumma hunden! Hon hade tydligen missat övergången, letade lite längs vägen men bestämde sig sen för att ta den kortaste, enklaste vägen: på asfalt tillbaka. Jag vet inte om hon hade hittat sin andra korsning över vägen och tagit den för att komma tillbaka, men jag ville inte riskera att hon blir påkört så Thomas fick koppla henne. Normalt vill jag absolut inte att min hund blir kopplat av någon annan utan hon måste tillbaka till hundföraren. Det har hittills alltid fungerat. Men inte idag, tyvärr. Jag hoppas innerligt att hon inte har lärt sig en sådan dumhet nu att ta det lättast och springa på asfaltsvägen, där blir jag ju upp plockat. Inte bra, inte bra alls.
Vi avslutade såten, bytte till ny och släppte drevern. Fint drev på henne med, tyvärr inget skjutit. Men hon fick jobba i alla fall.
Ho-Rüd-Ho och snälla alla jakthundar där ute: var rädda om er!

2018-10-26: En jägare utan sin bössa.

tysk jaktterrier 18 066

 

 

Eftersom jag inte har möjlighet att släppa terriern båda dagar i helgen som det ser ut som, blev det en liten snabbis mellan jobbet och fredagsmyset.


Jag hade bara velat ha ett fint drev, det var liksom nog och jag skulle nöja mig. Ibland är det väldigt skönt att bara få åka till skogen, utan några skyttar som sitter i pass och har det tråkigt utan bara njuta av hundens jobb och min egen tillvaro i skogen.

Jag hade i mina tankar redan lagt upp hur vi skulle röra oss genom en del av marken. Framför allt med utgångspunkten att hon inte skulle få upp där det fanns risk för att det skulle gå över stora vägen så här sent på dagen när trafiken tilltar.


Vi skulle österut och i norra kanten av ett hygge för att sedan vika norrut och ta oss mot mossen och stora lärkplanteringen. Så långt hann vi dock aldrig.

 


Jag hann i princip bra gå från bilen ut mot hygget som vi skulle vika uppåt ifrån när hon ylade till och började driva. Dum som jag var hade jag inte med mig bössan skulle det visa sig. Typiskt liksom.


Hon drev helt ljuvligt runt på hugget, där nu lärkarna växer upp. Rådjuret, en fin get, buktade flera gånger runt mig, jag fick se det på 15m håll, stod rätt i vind och hon märkte inte att jag fanns. Däremot korsade hon aldrig spåret som vi hade gått ifrån bilen.

Tydligen luktade det för mycket människa och hundbajs. Båda hundar han trycka ur sig fina tjocka korvar där i skogen. Nog stank det för mycket.

 

Så drevet rundade runt nedanför och jag fick se geten en gång till. Satan att bössan la hemma. Fast samtidigt, en sådan fin och framför allt snäll get som buktar så vänlig, är nog lika bra att låta gå! Hon kan lära upp sina framtida kid att hålla sig hemma får vi hoppas.


Till sist fick hon dock nog och säkerligen även för att hon tröttnade av att gå där längs nedbajsad skogsväg (ha, ha) så stack hon västerut.
Sora hängde i en bra bit till, har nu kommit några minuter i efterkälken. Det var hon redan när geten för andra gången kom fram i skogen. Farten var mycket lägre och skott chansen hade varit rejäl. Men, som sagt, henne sparar jag gärna. tysk jaktterrier 18 067


Terriern hade kommit ifrån mig 1,4km när hon slutligen bestämde sig för att avbryta och komma tillbaka.


Hon hade då drivit i 39min och tillbakalagt 5,9km rent drev. Ja, jag vet det exakt eftersom jag tog in spåret från Astron till datorn för att se. Det är ju så att ibland känns det att hunden drev hur länge som helst men kollar man, så var det inte mer än 10min. Så jag tycker att det är rätt käckt att kunna utnyttja tekniken på ett sådant sätt att träna min jakthundsägare-hjärna till att varken överdriva eller under uppskatta hundens arbete. Ja, ni förstår vad jag menar.


Efter 39min bröt hon alltså och vände tillbaka, perfekt i sitt spår och var efter en bra stund slutligen tillbaka hos mig. Jag hade under tiden hunnit frysa fast i marken kändes det som. Temperaturen hade krympt ner till feta 1grader och det blåste en del. Mycket glad att terriern äntligen kom tillbaka, stövlade vi tillbaka till bilen, värmde upp den ordentligt på vägen hem och njöt av en fin kväll i soffläge med jordnötsbågar och en öl. Gött det.


Bjuder på en skärmklipp från Astron via datorn. Mitt i centrum där hon drev runt stod jag. Jägarn utan sin bössa. Grattis!


Trevlig helg till er i skog och mark.
Ho-Rüd-Ho.

2018-10-21: Nästan skjuter ingen hare.

Eller råbock eller räv för den delen.
Efter gårdagens jakt som terriern var rätt så nöjd med, tyckte jag att det kunde räcka med en mindre såt till henne. Ska inte slita ut henne i förtid. Sagt och gjort.
Samling kl. 8:00 vid sågen ute vid havet och snabbt var det bestämt att Sora skulle få gå igenom såten runt stenbrottet. Ni som har varit i Bohuslän nån gång kanske har märkt att det finn gigantiska stenbrott överallt längs kusten från Lysekil upp mot Tanum alltså norra Bohuslän. Stenindustrin hade en riktig stortid kring sekelskiftet 1900 och lämnade kvar ett landskap utan dess like kan jag säga. Går man över mäktiga röda granithällar med inbakade små sjöar, från vinden pinade låga björkar i ena stunden, står man helt stopp, mitt i ingenstans och befinner sig bland brutna, kantiga stenar som inte dög till vidare bearbetning. Eller mitt i ett stenbrott med både kantiga sten precis överallt och här och var syns arbetsplatserna där stenhuggaren stod och bröt ner de stora i mindre stenar eller formgav stenklumpar till något önskat. Jag måste säga att just kontrasten är gigantisk och se och känna efter Bohuskustens historia och ströva igenom ett stenbrott, är något otroligt intressant och låt säga en även känslomässigt stark upplevelse. Så är det för mig, varje gång. Har ni möjlighet och tid när ni är på besök i trakten, åk över till ön Malmön och upplev historien på egen hand. Dessutom är det en vacker ö och en stor turistmagnet för övrigt.
Men, nu tillbaka till hemsidans egentliga ändamål: jakten med mina tyska jaktterrier.

tysk jaktterrier 18 064
Sora och jag fick alltså såten kring ett stort stenbrott. Det är egentligen en rätt så liten såt, som det var tänkt, men man tar sig inte så där lätt rakt igenom utan rätt så det är står man framför en ogenomtränglig vägg/berg av gamla brutna stenar eller står framför en avgrund ner till ett stenbrott och behöver gå runt. Så det tar allt en bra stund att ”avverka” såten.
En skytt fick stå nere i stenbrottet som bakpass medans jag och hund gick upp längs ena väggen av stenbrottet. Det dröjde inte länge innan Sora fick spår av ett rådjur i näsan, började leta febrilt och fick upp det till sist. Skytten nere i stenbrottet såg en fin bock smyga ut längs kanten och försvinna inåt marken/stenbrottet. Tyvärr hade han för långt håll. Sora drev jätte, jätte fint får jag säga. Det buktade runt uppe på åsen vid brottet och många gånger trodde vi att det skulle gå i lås. Men, tyvärr så bestämde sig bocken efter 20min att fly såten och gick över till grannmarken. Där vek det inåt igen och var på väg att komma mot skytten ner i stenbrottet, bocken var alltså på väg ”hem” igen, men det visste väl inte terriern och bröt drevet, då efter 37min och kom tillbaka. Lite synd, fast samtidigt är det den tiden jag önskar av henne, inte så verkligen mycket mer. Kanske fick hon en sådan input igår efter drevet av dov så att hon kanske börjar bli lite långvarigare nu. Vem vet, jag kan inte kolla i hennes lilla hjärna.


Hon återvände klockrent till mig. Under tiden jag stod och kollade Astron och följde drevet, ropade skytten nere i brottet på radion att det är en vacker räv som går längs kanten uppe vid brottet. Där stod ju jag! Hörselkåpor hade jag redan på och laddad var det med så jag var beredd. Hade försökt gömma mig något bakom en ung gran och väntade på helspänn om inte räven skulle dyka upp här hos mig. Det gjorde den. Tyvärr dolde granen mig för dåligt och räven försvann inte bakom ett träd så jag kunde lyfta upp bössan utan försökte göra det kvickt som sjutton för att kanske hinna med innan han/hon troligen skulle tvärvända och dra. Tyvärr är en räv mycket snabbare än en seg 40-årig kärring och den underbar fina räven hann undan utan problem. Synd, väldigt synd. När min Sora var tillbaka tog hon som tur var inte upp rävspåret utan vi kunde gå vidare inåt stenbrottet. För nog hade det inte varit någon vidare idé att få ner henne i ett stengryt ihop med räven. Hon slåss alltid för kung och fosterland och kommer ut skadad. Så jag vill inte jaga gryt med henne och försöker undvika områden med kända gryt, det leder alltid bara till ”spontangrytning” och sårig hund efteråt.

tysk jaktterrier 18 065
Resten av såten fick jag mer eller mindre klättra över sten, vrickade foten en gång och svor ordentligt. Alltid samma jäkla fot! Hon fick upp ett nytt drev, även det på rådjur, gjorde en fin runda med det dock i grannsåten. Det buktade fint där och vi hoppades att det skulle komma in igen, men ikke. Mycket nöjd gick jag tillbaka mot det stora brottet när hon hade kommit tillbaka. Hade dock inte kopplat henne och såten var i princip avblåst så fort jag skulle träffa på skytten i botten på brottet. Så var då plötsligen terriern borta. Snopen stod jag och funderade hur det kunde vara möjligt att hon tog upp ett rådjur där jag tidigare hade gått igenom med henne på vägen upp på väggen av stenbrottet.

Ja, så klart slog det mig sen att det måste vara samma bock som hon släppte strax innan hon skulle ha drivit runt och in i såten nere vid brottet igen. Hade hon bara hängt på några minuter till i första drevet, hade det kanske gått i pass nere i brottet. Nu tog hon upp bocken igen istället och bjöd på ett fint drev runt uppe på brottet. Samtliga passkyttar fick sitta kvar och ladda igen och det vek ned några gånger till en känd övergång, för att dock inte uppenbara sig i sista sekund. Synd.


Nöjd terrier lät sig kopplas efter perfekt återgång.
Nöjd matte sitter sedan i pass åt drevern Diddi som även hon bjöd på ett härligt drev med den underbara dreversången!


Min blinda krigare insisterade i morse att få hänga med. Så han skulle få spåra lite tänkte jag innan vi åkte hem. Satt på långlinan och gick med honom till spåret där drevern tidigare hade gått. Mycket riktigt fick han upp det och vi gick en bra bit i drevspåret, för skojs skull. Sen var han nöjd och la sig i vapenfodralet hemma, medans drottningen tog plats i soffan.
Ha det bäst
Ho-Rüd-Ho.

2018-10-21: Drev på dovhjort.

Vilken dag! Det började med att jag vaknade alldeles för tidigt, gick upp och åt min frukost som vi egentligen hade bestämt att käka upp på vägen till jakten. Fick väcka och tjata på sambon att krypa ur sängkammaren då han skulle vara med som hundräddare idag.


Vi var bjudna ute i Sotenäs på underbara marker med ett underbart gäng. Soras sätt att jaga passar just den biten av marken perfekt. Hon är lagom snabb och hög för att ta sig över alla stubbar, stockar, tuvor och mossar samt att hon rätt smidigt kan springa upp och ner för berghällarna, hyllor och raviner som bohusgraniten så prydligt smyckar ut landskapet med. Jaktvärdarna jagar annars med tax. Men inte just i såten vi skulle ta idag, då det helt enkelt inte går med taxarna, de är för små och för kortbenta för att ta sig rund där.

tysk jaktterrier 18 060
Sen är terriern lagom kort och släpper rådjuren när de går ur såten, gris har vi jagat här och även är lämpar hon sig väldigt bra då hon är lagom mesig och inte för skarp så grisarna stannar för henne och låter sig vallas runt i såten istället för att kasta sig ut för en för skarp och trängande hund. 

 

Alla var laddade och taggade eftersom det alltid brukar hända något på dessa härliga jakter. Jag och en annan kvinnlig jägare tog upp oss på berget efter alla andra satt i sina pass. På så sätt hoppades vi på att vi trycker viltet mot skyttarna i fall det skulle gå loss något för oss.
Jag lämnade av henne i sitt pass, tog mig ner för berget mot sjön och inåt såten, släppte hunden och väntade.

Hon satte av mot sjön, jag ser på Astron att hon cirklar runt där, tydligen något intressant. Efter några minuter börjar hon skälla och går över i härligt drev. Perfekt tänkte jag, riktningen drevet tar verkade bra med, nämligen inåt såten.

Attans, satans, det vände runt, går upp för berget och ser ut som om det ska över stora hemska vägen mot Kungshamn. Fredrik fick börja springa om ifall att viltet och hund går över. Men innan det skulle ner mot vägen, vek det av, fortsatte uppe på åsen. Nu fanns det risk att det tar sig ner i en klyfta och över åkern och igen mot stora vägen. Fredrik fick springa igen, nu åt andra hållet för att stå där hon eventuellt skulle ta sig över, så hon inte blir påkörd.

tysk jaktterrier 18 061
Men nej, inte heller där skulle det gå över utan det rundade upp och inåt såten igen, längs en annan ås för att sedan gå över åkrar, igenom en dunge och över vägen mot Hunnebo. Men oj. Hund och drevdjuret kom över och fortsatte på andra sidan.


Jag ropade på radion att hon nog snart kommer släppa, det brukar hon ju göra. Fredrik meddelade att han stod där hon hade gått över vägen, så nog skulle hon komma över säkert på sin väg tillbaka. Jag stod kvar och tänkte vänta in henne bara.


Blev desto mer förvånad när jag ser att hon fortsätter drevet glatt och verkar ha noll koll på att hon har lämnat såten och att det var dags för länge sen att sluta. Drevet gick mot Nordens Ark och bergen ovanför där, det buktar i en jättecirkel, snurrar vidare för att sedan går några raksträckor innan det vinklar igen och snurrar en ny cirkel. Mycket märkligt fick jag meddela i radion att hon inte släpper. Nu hade det gått en dryg halv timme.


Då ropar Anders att det nog är dovhjort. De finns i en tät stam här i trakten och visst, när jag sedan gick och kollade där hon hade tagit upp, så fann jag de typiska dovhjort stämplar i leran. Jaha. Det förklarade det märkliga att hon håller i så länge.
Drevet gick cirklande nord-öst och ibland såg det ut att komma in igen för att i sista stund vika av och dra åt annat håll igen. Synd, väldigt synd. Efter 1 timme och några minuter bestämde jag att det nog är bäst att Fredrik skulle försöka ta henne. Att hon släpper självt och orkar gå tillbaka hela sitt spår var jag tveksam i. Fredrik fick springa lite till, upp mot en skogsväg. Han ser henne på 100m gå över skogsvägen och hann inte fram i tid. Jag ser att hon fortsatte på andra sidan uppe i en dunge och stackars Fredrik skulle behöva springa lite till och kanske till och med leka bergsget och klättra i berg. Som tur var så hade hon tydligen bestämt sig för att självmant sluta och hade påbörjat färden tillbaka, såg jag på Astron. Under tiden var Fredrik ungefär där hon hade gått över vägen och mötte upp henne. Klumpigt nog så hade han inget koppel. Men mannen han är, tog han henne i famnen och bar henne typ en kilometer tills jag kunde möta honom.

tysk jaktterrier 18 062
Lilla terriern var rätt lycklig att få se mig men helt missnöjd med att bli buren. Koppel på och in i såten igen. Trodde att hon skulle vara lite trött efter drygt en timmes drev, men ikke. Hon stretade i kopplet och for iväg så fort jag släppte henne.
Jag hann inte särskild långt innan jag ser att hon verkar följa ett spår som nog var intressant. Det gick över kullarna och ner mot en slänt som nu är ett hygge. Där börjar hon väcka och kort därefter börjar ett nytt drev. Pass skytt i tornet på hygget såg rådjuret, men avstod då det var för långt och vek upp mot ett berg med sly som skymtade viltet. Vidare och över kullen, ner mot mossen, en annan skytt ser skymten av både rå och hund. Över mossen (en gammal torv mosse) går det rätt så hackigt. Nog är det tungt för henne ett ta sig fram där och doften fastnar säkert i det vattendränkta gräset. Men, hon cirklar och får upp det igen efter ett tag och fortsätter drevet, dock med hackiga skall då hon verkar lite långt efter. Pang, så small det. Skytten i tornet vid mossen ropade glatt att rådjuret ligger. Efter nån minut kommer terriern fram, tittar på viltet som ligger, vänder och kommer tillbaka till mig. Efter 10min var hon vid min sida igen och vi kunde fortsätta gå.


Jag minns att jag var lite ledsen i början att min tyska jaktterrier inte hänger och sliter och luggar i viltet som skjuts för henne. Alla andra berättar ju det. Nej, min gjorde bara så när hon var året. Beslagtog viltet och lät ingen annan komma fram. Men nu så struntar hon i det och det har egentligen bara fördelar. Hon kommer ju alltid tillbaka till mig och vi kan fortsätta jakten istället för att jag får ta mig till henne och dra med mig hunden. Mycket praktiskt och mycket omtyckt av de andra jägarna då det helt enkelt är rätt så effektivt.

tysk jaktterrier 18 063


Resten av den lilla såten var dock tomt och vi bestämde oss för att bryta. Dagen avslutades med en handdriven såt längs vägen, där det fanns ett rådjur någonstans som dock hade vett nog att ta sig ur såten utan skråma. Och äntligen var det då dags för dagens höjdpunkt: Grilla korv! Ta sig en Mümmelmann (en annan typ av Jägermeister), summera upp dagens jakt och ha en allmän härlig stund i underbar varm oktoberväder.
Tusen tack för att vi fick komma, tusen tack för tålamod att vänta in hunden efter detta långa dovhjortsdrev och grattis skytten.
Waidmannsheil.

2018-10-14: Råbock i knä.

Idag var det dags för en jakt med laget ute vid havet. Vi bestämde för att börja dagen med en såt på lilla fjället, en bergsplatå som tronar bland åkrar och mindre dungar och det känns lite som att vara på fjället där uppe. Fördelen med såten är att det i princip bara kan gå några bestämda vägar om det skulle bli upptag och vi var så pass många så vi kunde besätta generalpassen. Sen är det en kort såt, finns det något, hittas det fort och jakten är klar på en timme max.
Jag och en pass skytt som skulle upp intill en bergsvägg med några hyllor till plan två på platån väntade tills de andra hade kommit till sina pass så att vi i värsta fall trycker ner viltet på andra sidan berget via klyftorna som finns där.
Väl uppe, delade vi på oss och jag fick vänta ytterligare några minuter tills jag antog att även hyllornas pass var bemannat. Släppte henne och hon sökte direkt ut mot bergskanten lite snett bakom mig. Fick mycket riktigt upp och drev det över nedre platå planet, förbi lilla dammen och var på väg mot passet vid hyllan mot övre platåplan. Precis som det alltid är.
tysk jaktterrier 18 059Tyvärr blev rådjuret varse skytten när han lyfte bössan och kastade inåt mot dammen igen. Jag hade under tiden inte flyttat på mig. Såten är så pass trång och liten att det vore väldigt dumt att avslöja sig. Och mycket riktigt, passerade drevdjuret även mig, dock bakom en liten plantering så jag såg det inte ens. Sen brukar det gå två vägar: antingen ner från berget via klyftor och ut på åkrarna eller åt samma håll fast det håller sig kvar på berget och går längs kanten för att sedan går ner på åkern längre bort eller via en hylla upp på plan två i alla fall.
Skulle det gå ner, satt en skytt där. Skulle rådjuret välja hyllan och plan två, så skulle det komma ner vid första hyllpasset, där satt ju skytten som avslöjade sig eller ner från berget på framsidan. Där hade vi bara en skytt och där skulle det visa sig valde rådjuret att gå ner, skytten såg, men det var för långt håll för hagel. Tyvärr så fick vi lyfta på hatten, vänta in hunden när hon väl hade släppt och byta såt och hund.
Nästa ut var drevern Diddi, en ung och mycket lovande tik som vår goda jaktledare har skaffat sig efter hans förra drever gick bort.
Efter en väldigt lång stund sökande fick hon äntligen upp. Jag hade ett fint pass vid en kraftledningsgata och visste att rådjur väldigt gärna väljer att gå över här och vidare genom en liten ravin. Jag hade en bergsvägg bakom mig, kraftledningen till höger om mig och framför en liten skogsparti som ledde ner till ravinen. Perfekt tyckte jag. Och mycket, mycket riktigt så kom drevdjuret efter ett kanon fint drev av Diddi och skulle ner till ravinen. Drevern var långt efter och rådjuret skulle nog komma lugnt och fint. Där stod jag, hade bössan redan uppe men hörde inte att bocken kom igenom slyet på kraftledningsgatan och fick nästan en chock när han bokstavligen sprang i knät på mig. Han fick nog större chock glodde på mig, kastade i nästa sekund och sprang tillbaka där han kom ifrån. Satan, jag hade stått fel! Nu vet jag och ska stå inåt skogspartiet nästa gång med blicken dit jag satt! Så himla korkat och hade jag tänkt efter hade jag ju kunnat räkna ut det. Det var väldigt synd då det var en mycket, mycket grann råbock! Väldigt vacker! Fast kanske lika bra att han fick gå, så fin han var.
Diddi kom fram till mig i passet efter en stund, var helt slut, gick och badade i en pöl, försökte reda ut det där med kast och sken tillbaka. Vi lät henne göra det, men efter några minuter var hon tillbaka hos mig och hade nog missat hur bocken hade gått. Dessvärre var det första gången hon var lös efter sommaren så vi bestämde att det var bäst att koppla henne så hon inte tar helt slut, stackarn. Hon hade ju drivit väldigt fint och länge!
Vi tog fram terriern igen, jag började cirkla där bocken troligen hade gått i hoppet om att en sådan ”reviertrogen” bock höll sig kvar. Mycket riktigt så fick hon upp den och mycket riktigt buktade det väldigt fint även för min terrier. Hon är dock självklart ingen drever och slutade efter 21min. Då hade drevet gått längre upp i marken och buktat, där satt ändå ingen.
Hunden kopplades, samling och lite snack innan det var dags att bege sig hem till sambon, gitarren och en god öl.
Ha det bäst gott folk, Ho-Rüd-Ho.

2018-10-13: Det där med återgången

tysk jaktterrier 18 056

 

Var upp en liten sväng för att släppa Sora, det skulle inte vara mycket, bara en liten tur, då vi ska jaga med laget imorgon. Upplägget jag hade tänkt mig var att göra lite annorlunda än vad jag brukar göra. Kanske bra att inte alltid gå de samma stigar och de samma rundor. Fast samtidigt så är de rundorna genomtänkta med hänsyn till hur eventuella drev skulle kunna gå, hur man undviker att det går ut på stora vägar och inte minst att man har ett vettigt sätt att gå över marken och komma tillbaka till utgångsläget igen.


Men som sagt, lite annorlunda idag. Vi kom i ett område som jag inte varit i tidigare i år, men det visade sig vara tomt. Tillbaka över lilla bäcken och längs med åkrarna. Sora börjar springa intensivare, svansen går och det är tydligt att något äldre spår ligger här och fångar intresset. Hon går söderut först för att vända och följa norrut. Hon ylar till några gånger, börjar skälla men ett drev vill det inte bli av så riktigt. Hon följer dock spåret och skäller glest, ylar lite sådär sur emellanåt och släpper efter 8min. Nog var det för gammalt och hon skulle inte komma i varmare slag heller.
Hon återvänder och vi fortsätter norrut utan att möta något mera intressant.


Jaha, det skulle bli en sån där dag som det inte blir ett drev för hunden. De dagar finns ju rätt ofta och det är bara att inse att det inte alltid finns vilt att hitta. Uppe i den underbara lärkplanteringen stannar jag till lite och ger henne lite tid tänkte jag, när telefonen ringde. Markägaren och jaktpartner från Bullare marken ville höra hur jag hade det. Jag stod där i solen och pratade en bra stund med honom, Sora hade väl kul. Svante satt bredvid mig och solade.

tysk jaktterrier 18 057 När vi hade pratat klart och lagt på ville jag gå vidare bara, Sora kan ju inte vara så långt borta tänkte jag, hon var tyst och nog fanns det inget att hitta idag. Började gå, men tyckte ändå att det är bäst att kolla Astron. Det visade sig att hon hade sprungit nedanför kullen jag stod på, nere bland lärkarna. Fram och tillbaka några gånger och tydligen fått kläm på något. Men tyst. Hon var på 650m norrut när jag kollade Astron, färden mot nord-öst över mossen. Eftersom hon var tyst, måste det nog vara älg.  Tyvärr så är hon tyst när det går och skäller bara när älgen står.
Troligen var det dock en något äldre spår som hon följde. Hade det stod älg i planteringen som vi stötte upp, hade Svante reagerad på ett helt annat sätt. Han älskar ju älg.


Det var då bara vänta och se vart hon tar vägen och när hon släpper. Hon fortsätter tyst i 1,2m innan hon bryter och påbörjar färden tillbaka i sina slag.


Jag hade under tiden gått i hennes spår nedanför kullen, ville så hemskt gärna säkra idén om att det var älg. Eller åtminstone är det ju bra att veta vad det var hon spårade på. Jag såg inget absolut konkret, men det är svårt att se i marken där i planteringen. Dock såg jag några älgspår här och var. Men vad det nu verkligen var, vet jag inte med säkerhet.
Hon hade kommit in på 640m när jag ser att hon började vela vid ett ställe som hon tydligen hade ringat för att få upp spåret igen.


Bra, ta det lugnt vännen, sug ordentligt på dofter så hittar du. Det gjorde hon. Hon fortsatte längs några skogsdungar och kommer in på 150m och det stället där hon snurrade runt tidigare, lite fram och tillbaka innan hon fick upp hållet som spåret gick. Och här gick det fel för henne. Hon tog sina egna spår lite fram och tillbaka utan att hitta ”utgången” från sitt eget ringande. Ett vanligt fenomen vill jag tro och något som jag tränade mycket med Svante på via spårläggning under den jaktfria tiden och när han kunde se. Med Sora har det ju inte blivit så värst mycket spårläggning, tyvärr.tysk jaktterrier 18 058


Men jag tyckte att hon kunde få lite tid för sig att klura ut det, kanske. Och kanske skulle hon få upp mina spår och min ”stank” som nog har flyttat på sig lite rund där jag stod och pratade i telefon.
Tja, hon sprang och sprang och kom till sist in på sitt och älgen eller vad än spår och var på väg norrut igen. Jag höll mig dock för att vissla. Hon ska hinna uppfatta att det är fel håll och kanske göra om och göra rätt. Tyvärr så vek hon av, lite omotiverad för mig men hon har väl tänkt något. Springer österut. Jag låter henne hålla lite till, men bestämmer mig till sist för att plocka fram visselpipan och kalla på henne eftersom hennes riktning var mot området där gryt finns. Och henne vill jag absolut inte ha ner i gryt. Som tur var så hade hon inte något annat i näsan när hon vek av från sitt spår utan tog kurvan söderut direkt när jag hade blåst min pipa. Det gjorde mig rätt glad faktiskt eftersom jag inte har tränat med visselpipa något, knappt har använd den och var lite orolig att hon inte skulle känna igen den eller förknippa den med matte. Men det gjorde hon och efter några minuter kunde vår lilla flock återförenas.


Nu fick det räcka och vi tog raka vägen tillbaka till bilen, tog en kopp kaffe i solen och njöt. Hon sprang trots allt mer än vad jag hade tänkt hon skulle, men nog hinner hon ladda för morgondagen. Nu blir det häst och gitarren hela dagen lång.
Njut av höstvädret och ha det bäst i skogen.
Ho-Rüd-Ho.

2018-10-07: Trollstigar i Bullaren

tysk jaktterrier 18 054

 

Vi har senarelagt älgjakten två veckor med laget här uppe i Bullaren. Då kändes det helt ok att åka upp mot norska gränsen för att gå igenom en liten del av marken så terriern kommer ut och få jobba lite. Annars går all jakt här uppe på sparlåga innan älgjakten, känns det som.


När jag kommer upp mot Bullaresjöarna kändes det som om jag klev ur det vanliga livet och rakt in på trollstigar, hobbitsar och sagan om ringen. Landskapet ångade, det log sjörök över Bullaresjöarna, dimman svepte över ängar och skogar, lövskogen hade bytt färg från grön till de vackraste höstfärger. Ovanpå allt står solen och strimmar igenom dimman och rök. Det var så otroligt spektakulärt att jag fick stanna några gånger för att bara få vara i detta underverk.


Väl framme i marken hade vist dimman lättnat och solen sken, men det var lika vackert. Temperaturen visade sig vara två grader.

tysk jaktterrier 18 055
Ut med hundarna och iväg. Jag hade tänkt att det skulle bli en liten kort sväng idag så jag var jätteglad att Sora stack iväg omgående och tog upp rådjur, 250m ifrån mig. Det var ju perfekt. Ett drev skulle jag vara nöjd med och åka hem igen. Mer skulle det inte heller behövas eftersom hon drev 3,5km, ja, verkligen! Där stod jag, hade knappt rört på mig och följer hunden på Astron. Ler fett och brett och ser framemot hur hon skulle lösa återgången.


Lustigt nog så var det ett väldigt snällt rådjur: det följde markgränsen helt perfekt. Jag skulle inte tro det men visst, 3,5km drev hon inom markgränsen. Det var ju roligt faktiskt.
Återgången gick fint och utan problem, jag tar en kopp kaffe och vi åker hem igenom det nu vakna och normala svenska landskapet igen.
Tyvärr var jag så dum att jag inte tog några kort på det vackra i morse.
Ha det gott.

2018-10-06: Rådjur bakom svängen

tysk jaktterrier 18 052

 

Idag tog vi en liten kort sväng till skogen, bara Sora och jag. Ibland känns det faktiskt skönt att inte ”släpa runt” på blinda Svante och fundera noga vilka vägar jag går så han fixar att hänga med. Utan idag tänkte jag helt och hållet ägna mig åt min lilla.

Parkerade bilen längs skogsvägen, satt på GPS och släppte iväg henne. Jag hade planerad att runda ett hygge söderut mot markgränsen och gå längs kanten upp igen och typ tillbaka. På så viss var tanken att om det står något i hygget, som håller på att växa upp med lärkskog, trycker vi upp det inåt marken. Känns bättre att gå längs södra kanten och föra lite oväsen, skicka in hunden i planteringen och hoppas på så sätt undvika att ett eventuellt drev går över vägen.
Bortsett från att det inte fanns något att hitta för hunden under tiden vi gick runt planteringen, var det makalöst vackert! Det går inte att beskriva med ord hur fin höstlandskapet är!
Vi hade gått rund och gick längs norra kanten av hygget/plantering för att vika uppåt och inåt marken, när jag ser på terriern att något väcker intresset. Hon drar en bit inåt planteringen igen, vänder då det tydligen var ett bakslag, springer förbi mig och letar sig uppåt åkrarna och skogspartiet. Efter någon minut börjar hon att driva och glädjen hörs tydligt när hon får kläm på ett spår som hon jobbade med. Med fin stämma sjunger hon men tyvärr går drevet västerut för att vika av norrut igen och sticka över mossen till sist. Sora släpper strax efter markgränsen som om hon vet vad de är känns det som och kommer klockrent tillbaka.
Det hade med andra ord fungerat som jag hade tänk mig: vi stöter upp något ur planteringen som då tar sig inåt marken och vi skulle i så fall kunna hitta det på vägen. Ja, eller om det nu var något annat eller äldre, vem vet, men det känns ju alltid bra om man kan tro att man hade rätt.  tysk jaktterrier 18 053


Jag fortsätter norrut längs åkern och planteringen, terriern uppenbarar sig med jämna mellanrum men är för övrigt ute och letar. Tycker att hon har en trevlig fart, nosen i marken och letar medvetet. Det var ju lite si så där i början av hennes karriär. Hon sprang mest för att bara springa, nosen uppe i rymden, ibland sprang hon då på en löpa men hade inte koncentrationsförmåga att reda ut något äldre. Det verkar att hon har mognad nu och har verkligen förstått vad det handlar om.


Vi kommer upp på det stora före detta hygge. Även där har lärkplanteringen växt sig rejält så jag skulle nog egentligen sluta kalla det för hygge, det är faktiskt skog nu. Tät ungskog.
Sora far fram och tillbaka bland sly, ormbunkar och höga grästuvor. Tills sist hör jag henne yla till, skälla några enstaka skall för att sedan gå över till drev. Hon hade hittat ett rådjur mitt i planteringen en bra bit ifrån mig. Jag förhöll mig helt stilla och intåg pass.
Som en liten gud drev hon i 26minuter (ja, jag kollar klockan noga för att jag vill veta hur långt eller kort hon driver). Först österut mot åkrar, sen viker det in mot storskogen, passerar några ställen som i år verkar vara heta pass, går längs med södra mossens kant och kommer norrut igen. Oj, det kommer norrut igen, mot planteringen där jag står. Drevet följer först längs utkanten av planteringen för att sedan ta sig inåt lärkskogen och gå över kullen där jag sköt råbocken sist. Ett självklart pass där också. Tyvärr hann jag inte till något vettigt ställe i tid utan stod mer eller mindre bland lärkar längs en liten stig som krokar sig genom planteringen. Självklart väljer ju rådjuret inte att gå över stigen någonstans där jag kan se det utan bakom nästa kurva.
Jaha. Det var synd men så är det. Sora hänger i lite till, de kommer upp mot norra mossen och följer kanten på mossen. Rådjuren här vill inte gärna gå över mossen verkar det som. Älgarna däremot gör det ju så gladeligen. Hon släpper efter 26min som sagt och kommer tillbaka. Jag står i hennes löpa, då jag ville se vart de hade passerat och kunde fånga med mig min lyckliga terrier. Dags att åka hem och ta det lugnt. Ta fram gitarren och njuta lite av det också.
Ho-Rüd-Ho.

2018-10-03: Älg

Mina tyska rötter trogen tog jag lite ledigt idag. Det är nämligen den tyska nationaldagen idag! Fick jobba in till sent på kvällen igår för att hinna släppa hundarna innan jobbet.

Skulle åka in till Kungshamn idag, företagets huvudkontor, så det passade perfekt att åka till marken kring Lysekil. Det var varmare idag än vid första släppet i måndags och Sora hade hunnit vila en dag så idag skulle hon få komma loss igen och träna upp sig i skogen. Visst har jag cyklat en del med henne under sommaren, men att leta och driva i skogen kräver mycket mer av hundens lilla kropp och säkert behövs en hel del andra muskler för att studsa över tuvor, grenar och bäckar än att springa i princip på plan mark bredvid cykeln. Det är då bra tycker jag att hennes lilla kropp hinner vänja sig långsamt och det är därför jag tar ledigt några timmar under de första drevjaktveckorna så hunden kommer ut även under veckan för att bygga upp kondition och muskel. Nu pratar vi bara en timme åt gången i princip, så det ska gå långsamt i början. tysk jaktterrier 18 050

Hon kom loss och sökte fint, mycket fint. I ett område sprang hon i sitt typiska ”jag-reder-ut-fram-och-bakslag” manier. Fram och tillbaka runt mig och Svante. Till sist fick hon kläm på hållet djuret måste ha gått, följde spåret och fick upp det varma spåret 160m ifrån mig. Hon driver fint med sitt hesa skall, håller i en bra stund, det buktar runt på en bergstopp innan rådjuret (det måste ha varit rådjur av hennes skall att tyda) bestämde sig för att springa ner för berget och bort mot grannmarken. Hon släpper kort därefter och återkommer.

Jag och Svante hade under tiden gått framåt i marken, nu ska hon ju börja leta upp mina spår och hitta mig. Det gjorde hon klanderfritt och vi fortsatte tillsammans. Jag och Svante och hon sökande runt oss.

Då bråkar det till i skogen, hon startar omgående med djupa grova skall, det måste vara älg hann jag tänka innan min blinda gubbe visade sig ”försvunnen”. Jaha, då var det älg, han älskar ju älg. Hon ställde älgen 120m ifrån mig, Svante var på väg dit, jag stod kvar, hon skulle få jobba lite. Det gjorde hon fint, väldigt fint. Jag flyttade på mig lite och gick upp för en liten bergsknalle för att eventuellt kunna se något. Svante hade under tiden kommit fram, ivrigt skällande och älgen gick loss.

Mot alla odds så styrde älgen rakt på mig där jag stod på min post! Nä, det här är ju inte sant! Den rundade lite runt nedanför mig, ställde sig för hundarna en stund till innan han än en gång styrde mot mig. Jag var helt paff när han till sist uppenbarade sig bara 50m framför mig! Där stod han och visste nog inte att jag stod där och såg honom. Vinden låg rätt och hundarna hjälpte till med sina skall för att distrahera älgen. Prima, det här var ju alldeles perfekt! Jag var så glad att jag helt kom av mig att plocka fram mobilen för att ta kort på honom. Det var en tjur, en fyrataggare.

tysk jaktterrier 18 051Nog vände vinden eller så rörde jag mig i alla fall, då älgen vände och långsamt gick iväg. Då var det ju ändå kört, jag hann fram med kameran och knäppa några dåliga bilder när älgen var lite för långt borta och mer eller mindre försvunnen bland trädstammarna. På bilden som tjuren tittar på mig är Sora dold bakom träden men hon står så fint där och skäller.

På den andra bilden, där älgen började gå sin väg, syns hon som en svart fläck, ha, ha och Svante som hade kommit tillbaka till mig blev dock ivrigt igen och följde efter igen, han syns där nere till höger. Tyvärr tog jag bilderna på alldeles för långt håll och fick zooma in för att fota med mobilen, men det får duga.

Svante släppte efter några meter och hittade tillbaka till mig, Sora hängde i. Älg och hund fortsatte över grusvägen och in i storskogen, där han ställde sig igen, det syntes tydligt på Astron. Dessutom så skäller Sora inte älg i rörelse utan bara när den står. Så gör hon även med vildsvinen. Ståndskall, men inga drevskall. Hon släppte skallet några gånger i hägn, jag var ju jätteglad då, men ute i naturen, nej, då håller hon truten.

Jag var mycket nöjd och nästintill lycklig för att hon jobbade så fint. Eftersom hon hade släppt älgen när de var strax över till grannmarken och på väg över en mindre bilväg, tyckte jag att jag går i spåret med Svante i koppel så han skulle få spåra älgen lite till. Vi kom fram till det stället där älgen hade ställt sig, det syntes tydligt i mossen som var uppsparkat på sina ställen där älgen måste ha gått runt för att se hunden.

Mycket nöjd med sig själv kom Sora tillbaka, jag kopplade även henne och vi kunde gå till bilen, jag bytte till kontorskläder och en halvtimme senare satt jag med mina älskade stålhallar.

Ho-Rüd-Ho.

2018-10-01: 1/10 ...


tysk jaktterrier 18 046

Äntligen, äntligen var det dags idag att få stryka kopplet och låta hundarna få vara fria. Måndag morgon och några timmar i skogen för att njuta och fira säsongens första dag. Jag hade jobbat längre några gånger förra veckan och i helgen för att kunna få ta ut några timmar nu istället.

 

Jag körde upp till marken hemmavid, parkerade i marken, satte på GPS-arna och hundarna anade och darrade av glädje. Eftersom det var måndag morgon och många åker in till sina jobb, bestämde jag mig för att vi skulle dra oss inåt marken rätt så omgående så hon inte råkar ut för att få upp något i närheten av den stora vägen. Termometern hann krypa ner till noll gradigt och gräsen knastrade till under fötterna när vi började gå och jag strök kopplet. Lilla raketen for iväg, sökte ut över hygget som har växt till sig bra, sprang över åkern och in i skogsplanteringen igen. Hon kom fram till mig och Svante emellanåt för att kolla att vi var med och stack iväg igen.

 

Tyvärr, tyvärr så hittade hon ingenting på väldigt länge. Vi hann passera vändplanen och tog oss vidare mot mossen i norr när hon gnydde till några gånger och verkade ha hittat något. Det visade sig dock att det har varit gammalt, för gammalt för henne. Hon följde spåret, det var rådjur, tyst några hundra meter för att släppa och återvända. Hon är väldigt hårt i skallet och är hon tyst, så är det gammalt.

tysk jaktterrier 18 047

Vi hade kommit upp mot mosskanten när hon får ordentligt fart. Hon springer några gånger fram och tillbaka, ringar runt mig och fram och tillbaka igen. Det är hennes sätt att reda ut fram- eller bakspår. Till sist så bestämde hon sig för ena hållet och drog iväg 100m innan hon satte igång med att skälla. Det var hennes härliga dova skall som hon släpper när det är älg eller vildsvin. Idag var det älg, ett större djur kunde jag se av spårstämpeln som jag hade kommit fram till. Svante som älskar älg blev helt av sig han med och drog iväg i spåret han men. Jaha.

 

Nu i år tycker jag att det är dags för min lilla och inte så unga terrier längre att lära sig att matte kan gå vidare därifrån hon såg mig sist. Svante kunde detta när han var två, Sora är sex år nu så ja, det var ju mer än dags att medvetet träna på det. Jag hade undvikit att verkligen träna på det då jag gärna hade velat få upp hennes drevtider lite. Eftersom hon är så mattekär tyckte jag då att hon inte skulle behöva ”oroa” sig för att inte hitta matte och släppa drevet för tidigt.

tysk jaktterrier 18 048

Nu vet jag att hon med all säkerhet inte blir någon långdrivare. Det är som uppfödaren i Tyskland sa: De ska inte driva länge. I Tyskland avlas och används rasen för att kvickt röra om i en såt, hänga efter några minuter för att återvända in i såten och röra om på nytt. Allt med en rörlighet och en bestämdhet eftersom tysk jaktterriern används mycket i sammanhang med vildsvinsjakt i större jaktlag med många hundar och många skyttar. Då ska hundarna leverera viltet fram till passkyttarna, trycka ut grisarna, återvända till såten och inte vara ”fjärrjägare” som sticker till grannkommunen. Så nog gör Sora exakt så som hon är avlad för: med stor rörlighet letar hon genom skogen, kollar in hundföraren med jämna mellanrum, driver tills det i princip går ur såten och kommer tillbaka för att med full fart ge sig ut igen.

 

 

Därför ska jag inte förvänta mig längre drevtider än 10-30 minuter av henne och i år ska vi medvetet träna på att leta upp matte igen. Jag gick alltså iväg efter det att Svante hade kommit tillbaka. Jag hann gå ca 100m när jag ser på GPS-en att hon hade släppt uppe i änden på mossen och är på väg tillbaka. Jag stannade där jag var och väntade in henne. Hon följde sitt egna spår mycket bra och klockrent. Sen framme där jag hade stått och väntat på Svante i deras spår, springer hon förbi mitt spår och fortsätter följer sitt. Efter några meter märker hon tydligen att hon just hade sprungit över mitt spår, vänder och springer tillbaka, hittar mitt spår och följer det. Bra, mycket bra, kanske inte så mycket jag behöver träna på det utan jag bara fortsätter gå, hon kommer att hitta mig.

 

Väl framme hos mig får hon lite beröm, en klapp på ryggen och iväg hon springer. Vi går söderut nu, passerar lärkplanteringen som alltid brukar vara intressant. Men inte idag. Hon springer och letar men inte fanns det något att hitta. Tyvärr.

 

Vi hade gått igenom planteringen när hon skäller till några glesa skall där planteringen övergår till vass och ung sly för att fortsätta med en dunge, kantat av mossen i söder. Men mer än några ylanden och lite spårning igenom granplantering blir det tyvärr inte.
Nej, det kanske inte var så mycket här idag eller så var det ”för kallt” då första frosten hade kommit över natten. Ibland är det väl så. Vi tar oss fram till bilen, jag byter till kontorskläder nollgradig skog och en timme senare sitter jag vid min dator och hundarna nöjda under skrivbordet.


tysk jaktterrier 18 049

Jag önskar er alla en riktigt bra start i drevjaktsäsongen.

Ses i skogen,

Ho-Rüd-Ho.

2018-09-30: Klövspår, 80m, 3.5h

tysk jaktterrier 18 044

 

Jaha, en gång till som motivationen var på topp efter gårdagens succé med Sora i spåret och efter lite samtal/sms kontakt med Fredrik, så gick jag ut idag och fixade ett spår till henne.

Dagens läxa var dock lite annorlunda: inget släpsspår och inget blodspår. En inspiration från tyska böcker och beprövad av både Fredrik i Småland och Joakim på jakthundsdressyr.se att bara gå och stämpla med en klöv.

Det finns diverse hjälpmedel att göra detta med, de flesta känner väl till ”spårskorna” där man klämmer fast klöven under en skosula i metall eller trä, sätter sulan sedan fast i sina stövlar och stövlar iväg. Nog är det rätt så otympligt och jag har inga sådana skor men fick tipps av Joakim när vi var på spårkurs hos honom i Linköping: ta en bra gren eller varför inte en sopkvast, sätt fast klöven med pansartejp eller klämmband och tryck ner klöven i marken med lagom avstånd. Ytterligare ett väldigt enkelt sätt att lägga spår.

 

Jag hade sparat bak klövarna av råbocken jag sköt i veckan så en av de fick ställa upp. Jag fäste den på min vandringskäpp och stämplade ett spår på kanske ca. 80m. Rätt kort, men jag har aldrig bara stämplat åt terriern utan det var alltid i kombination med blod som droppas. Hon skulle lyckas och komma fram till klöven så det skulle inte bli för svårt.

Jag började på en liten viltåker, gick längs den och hoppade över diket ca nittio grader in i skogen. Fortsatte i storskog över mossa fram till ett litet berg där jag tyckte det räcker. Det var i princip alltså bara raksträcka på viltåker, nittiograder vinkel in i skogen, raksträcka i skogen fram till klöven.
Jag lät det ligga i ca 3,5h innan vi begav oss av till skogen. tysk jaktterrier 18 045

Sora var igen väldigt, väldigt samarbetsvillig, kollade intresserad på mig när jag ”undersökte” lite och hittade spåret sedan helt utan problem. Glädjande nog så såg jag att hon verkligen följde spårstämplarna och inte mina avtryck efter gummistövlarna i åker. De två spåren syntes tydligt och terriern gick i klövens spår. Prima! Hon missade nästan att spåret gick över diket, märkte dock att spåret var borta, tog sig tillbaka, ringade kort och kom på spåret några meter inne i skogen igen. Jag valde att inte korrigera henne även om hon nu inte hade ”sugit sig fast i spåret” längre. Men det är något som jag nog ändå inte kan kräva av en terrier eller i alla fall inte av min terrier. Dessutom så blåste det fortfarande rätt mycket och jag vet ju inte vad hunden har i näsan.

Att hon jobbade var det inget tvivel på så jag lät henne göra sitt. Dessutom kommer det hända många gånger till som jag tror att spåret gick där men det gör det inte. Eller så gör det inte längre det eftersom vinden ”blåste bort” det. Lika bra jag lär mig hunden, hur hon ser ut när hon jobbar och hur tydligt det brukar vara när hon har hittat ”spårtunneln” igen och tågar på. För nog syntes det tydligt på henne att hon var på igen efter några ringar för hon fick detta ”tryck” i linan och näsan är i marken.
Rakan i skogen var inga bekymmer och vi kommer fram till klöven, hon får sin korvbit och är glad. Jag med för den delen.
Med Suchenglück och Waidmannsheil.

Ho-Rüd-Ho.

2018-09-29: Släpspår, 890m, 6h

 

tysk jaktterrier 18 038

 

Inspirerad av min goda vän Fredrik i Småland som är eftersöksjägare och spårtränar sina hundar väldigt intensivt, fick jag tummen upp idag och drog ett släpspår till terriern.

Egentligen har jag tappat lusten något då Sora inte verka vara så intresserad i just spårarbete, men det gör sitt att lyssna på Fredrik och hans hundar och få upp hoppet lite igen. Nu var då tillfälle med ett färskt skinn i garaget, enklare än så blir det inte.


Gjorde som Fredrik brukar göra: ett spår helt utan blod, bara släpat någon del av viltet i marken. Ett mycket enkelt sätt som inte heller kräver så mycket förberedelse med att tina blod eller blanda upp torrblodet. Fast det har nog sina fördelar också.


Som sagt, ut och lägga spår idag. Tog ett bra rep, gjorde en ögla i det, trädde skinnet igenom som om det vore ett stryphalsband. Några enstaka snitsel fick åka med och så självklart GPS-en, ett mycket bra hjälpmedel! Då ser man hyfsat exakt vart spåret går och om hunden sedan följer det eller är på avvägar.


Färden gick ut till jaktmarken som jag känner rätt väl så jag kunde lägga spåret så att jag nästan kom fram till spårstarten för att kunna lägga ut skinnet strax innan hunden skulle gå spåret. Det känns lite si så där att låta skinnet ligga ute i värmen i flera timmar.

 tysk jaktterrier 18 039

Nån gång hände det faktiskt att klöven var borta. Då hade räven slitit och dragit i snöret, det syntes i marken och till sist tuggat av snöret och tagit med den smakliga älgfoten. Svante stod rätt så snopen och spårade vidare på räven sen istället. Sånt händer väl alla.


Framme där jag hade bestämt spåret skulle börja, krafsade jag upp marken lite för att trycka och dra skinnet igenom där. Som om det vore en tja, liggplats eller skottplatsen som rådjuret tryckte lite extra till i marken under skottet. Markerade början med en snitsel och drog iväg. Det blev några fina raksträckor men lika väl många vinklar. Passade på att följa några viltväxel för att sedan vinkla av nittio grader. Lura hunden lite att bara fortsätta springa rakt fram.


Kom fram till några bohusgranithälar och drog skinnet över där också. Tänkte på vinden. Den blåste hårt från sidan när jag drog det över hälen så jag såg till att hålla mig på sådant sätt att doftmolekylerna om de nu skulle blåsa iväg i sidled, kunde fastna vid en mosskant i medvind. Så att hon får en chans att hitta dofttunneln igen och räknade med att hon kommer gå två till tre meter bredvid där jag hade dragit skinnet över berget.

tysk jaktterrier 18 040
På några ställen där det bjöds tillfälle, skrapade jag skinnet enbart lite högre upp på några trädstammar som om rådjuret vinglade till och ”tog stöd” på träden. Skulle bli spännande om hon fixade det. Fast jag hade inte ”släpuppehållet” längre än 2m ändå, hon måste ju lyckas!


På två ställen stannade jag lite extra, gnydde in skinnet i mossen och drog ut lite hår. Kom på att jag skulle nog haft med en kniv också. Då hade jag kunnat skära loss lite av skinnet och lägga i ”sårlegan” så att det verkligen blir något stopp på hunden när den kommer fram till sårlegan. Nästa gång då.

Efter 890m (GPS är ju underbart) var jag framme där jag hade bestämt mig för att kunna lägga ut skinnet strax innan vi skulle gå. Letade efter några fina små tallar för att trycka ner skinnet och skrapa lite där. Där ska ”rådjuret” sedan ligga.

Hem igen, ta tiden och tillbringa dagen med annat vettigt. Tog fram gitarren och ägnade mig åt finger-slipning och lite extra ”styrketräning” åt vänsterhanden. Ja, skratta inte, man behöver lite ”pumping nylon” för att orka med spelandet.


Efter 5,5h tyckte jag att det var dags att åka. In med terrierna i bilen och iväg. La fram skinnet på tilltänkta stället under tallen och hämtade Sora.


Hon märkte att det var något på gång, sånt har de väldigt känsliga sinnen för och var på spänn när jag bad henne sitta för att själv kolla lite runt ”skottplatsen”.

Jag undvek dock att trampa runt på just det stället som jag började spåret vid utan gick en liten cirkel framför bara för att få hennes uppmärksamhet. För slutligen är det ju så att hunden ska kunna hitta ett spår eller en löpa självmant och oftast nog har även skytten ett fel minne av just platsen där djuret stod när skottet föll.

Eller som Fredrik berättar att snitslarna som bilförarna hänger ut, om den ens bryr sig att markera platsen som de körde på ett djur, många gånger inte stämmer överens med spåret som hunden sedan tar upp och för det mesta är rätt. Så nog är det bra om hunden fixar det självt. Dessutom är spårproven likadan, att man bara får utpekat en ruta eller ett område inom vilket spåret börjar. Hunden ska hitta och de gör den.tysk jaktterrier 18 041

Sora satt fint och kollade på mig, jag dockar ut spårlinan, slänger ut den bakom henne, sätter på selen och säger ”Sök spår!”.

 

Hon går fram till stället där jag hade skrapat lite extra, självklart hade hon redan koll på det. Sen var det bara att gå och le efter henne. Hon följde mycket bra och helt medveten om att hon har något att fixa. Inget strul och inte det där ”Öh, … där ja… öhhhh … oj, där var nåt roligare… hoppsan …hejdå!” som hon så många gånger har gjort under spårning som gjorde att jag tröttnade lägga spår åt henne.

Hon hade fint lagom tryck i linan, det var inga problem att hinna med. Några gånger fick jag upp pulsen då gick hon helt enkelt för snabbt fram. Kallade av henne och satte bredvid spåret en stund för att sedan låta henne fortsätta med ”Spår!”. Hon gjorde det med bravur. Tyvärr sprang hon förbi första ”sårlegan” utan att märka de få hårtofsar. Hade jag inte märkt med en snitsel hade inte jag heller märkt något. Helt upp i spårbubblan i terrierfart liksom.

 

Vi kom fram till grusvägen, där jag hade dragit skinnet lite längs själva grusvägen för att sedan gå över, hoppa över diket och försvinna in i skogen vid myrstacken. Hon fixade bannimej detta utan problem!


På viltväxeln där jag hade hoppat av nittio grader gjorde hon helt rätt, lät sig inte luras. Däremot uppe på en kulle, där vinden hade dragit bort spåret som jag la i medvind, missade hon vinkeln och fortsatt rakt fram. Den starka vinden hade fört bort spåret verkade det som och hon tog vinkeln ca 10m senare för att slutligen komma upp mot spåret igen där vinden inte varit lika hårt. Med vinden i sidan gick det vidare och fram mot granit hälarna blev det mycket riktigt som jag hade trodd: hunden går i ca 2m nedför vinden längs gräs-/ mosskanten som hade fångat upp doftmolekylerna. Inga problem att spåra över berget. Skit så himla roligt när hon väl går bra! Hon tog sista vinklarna och en raksträcka in i tätningen och ur den och fram till granarna där ”rådjuret” låg.


Mycket stolt matte och mallig terrier får sina korvbitar som belöning och sedan lite lugg och drag med skinnet.
Vi höll väl på några minuter med skinnet och hade lite kul, innan jag tog det ifrån henne för att lägga dit igen. Har ju en hund till som bara älskar att få jobba. Trots att han är blind, så finns det så mycket lust och vilja i honom så det vore synd att inte passa på och gå samma spår en gång till. Även om jag precis har gått det med en annan hund, är det trots allt ett spår som finns som han kan ha lite roligt med.
På vägen tillbaka till bilen kunde jag inte låta bli att berömma henne längs vägen. Pratade och gullade med henne och var så himla glad att hon kanske har börjat förstå vitsen med att spåra. Lilla söta terriern tittade på mig glad och lycklig med sina härliga bruna hundögon som att säga ”Yeah! Det var kul!”

tysk jaktterrier 18 042

 

Ut med terrier nummer två som hade fått nog av att sitta och vänta. Fram till starten och på med selen. Jag tog hans huvud i händerna, pussade honom på sin panna (som luktar helt underbart) och sa: ”Så, nu min gubbe, du har näsan, jag har ögonen! Hitta bocken åt mig!”.

Han förstod och iväg gick det. Jag håller spårlinan väldigt kort för honom så jag kan styra honom undan träd och kvistar och hjälpa honom över stenar eller om det blir en grop han skulle ramla i annars. Han vet det och litar blind (ha, ha) på föraren med linan och använder sin näsa istället. Självklart går det mycket, mycket långsammare med honom än med Sora.

När han kunde se hade han samma terrierfart så man knappt hängde med. Men nu går det i pensionärstempo. Det gör gått också. Han missade första sårlega också, fick ringa vid några vinklar. Han strulade vid grusvägen och detta är nog tack var att han inte ser. Allt blir nog lite omständligare och tappar han bort sig något, blir det långt innan han är tillbaka i spåret igen, då han under tiden snubblar eller går in i ett träde eller vad som. Jag fick rycka in och hjälpa lite och satte på honom på spåret på andra sidan grusvägen igen. Då gick det vidare.

 

Hela vägen fram till bockskinnet! Duktiga lilla Svante! En liten kämpe som nog har det rätt så jobbigt med tanke på att han så gärna hade gjort det oftare. Men att spåra blind och förlita sig att föraren hjälper och samtidigt hålla koll på allt annat med bara näsa och hörsel har jag märkt tar mycket på krafterna på honom. Mentalt framför allt. Så det spåret på 890m var som att tidigare spåra två kilometer med honom. 

Nöjd och belåten fick han bära fram skinnet till bilen.

tysk jaktterrier 18 043
Nu ligger skinnet i frysen för nästa gång. Jag kan bara rekommendera er som vill träna sina hundar: passa på när ni fäller ett vilt eller någon annan har skjutit något: ta bakklövar, ta lite skinn, det måste inte vara mycket, lägg det i frysen och plocka fram när suget till lite hundträning kommer. Några gånger har jag även stannat bilen längs vägkanten när jag hittade påkörda harar, rävar eller ekorrar.

 

Fungerar utmärkt att använda de för en snabbis på vägen hem från jobbet. Bara ta med, gömma nånstans för att hämta på kvällen för lite spår eller apportträning. Sen gör det alltid gott om man har någon att prata med, någon som kan lägga spår och gör det mycket, någon som det är roligt att lyssna på när han eller hon berättar om sina riktiga eftersök. Det ligger mycket nytta i att lyssna på deras berättelser hur de gör och hur hundarna beter sig och hur viltet har gjort och hur det reste sig och så vidare. Från detta kan man sedan dra lite slutsatser om hur det vore klokast att lägga spår och hur man kanske kan bygga in vissa moment som man vet eller fått veta händer ute ”på riktigt” om vi säger så. Nog ska jag fortsätta ringa Fredrik i Småland då och då och höra vad han har att berätta.
Med Suchenglück och Waidmannsheil.
Ho-Rüd-Ho.

2018-09-26: Smygjakt på råbock

tysk jaktterrier 18 037

 

Jag vet inte vad som gjorde att jag just idag fick en enorm lust att ta mig ut och smyga. Det blåste halvt orkan, hade regnat en del under dagen men redan när jag satt på kontorsstolen så kunde jag inte låta bli att tänka annat än att plocka fram bössan, ta med hunden och ut till skogen. Sagt och gjort. 

Sora blev helt av sig när hon fick se vilka kläder det var som kom fram. Svante med, men han fick tyvärr stanna hemma idag.

Väl framme vid marken parkerade jag bilen, fyllde magasinet med Norma Oryx, satt på hörselskydd och kikaren runt halsen, min fina underbara filt-ryggsäck, som jag fick i 30-års present av mina föräldrar, fylldes med vattenflaska, kniv och bärrem. Bara hunden kvar då. Konstigt nog så verkar hon förstå att det inte var dags för henne att släppas utan att hon ska gå bredvid mig i ”pyrsch-koppel” och hålla truten.

Kopplet förresten är ett helt i läder, utan metall som kan skramla. Halsband och koppel är ett stycke som träs över hundens häls och hängs runt jägaren och hunden får helt enkelt följa med på vänster sida.

Har tränat detta mycket med Sora och hon har varit med några gånger så hon vet vad om förväntas av henne. Hon är även väldigt bra att ha med på just smygjakt eller sitta i pass då hon har ”Standruhe” nog att hålla sig lugn och tyst och bara titta utan att gnälla, yla, skälla. ”Standruhe” är ett tyskt ord för just ”vara tyst på pass”.

I Tyskland brukar jägaren ta med sin hund till passet eller kvällspyrsch och det är därför väldigt viktigt att ha en hund som bevarar lugnet även när viltet visar sig så man kan komma till skott.


Som sagt, Sora kan detta, hon håller sig perfekt på min vänstra sida och vi kunde smyga iväg.

 tysk jaktterrier 18 035

Började att gå genom storskog fram till ett hygge. Vi stannade jämt och tätt för att kika och hinna se någon rörelser, dock inget fanns att se. Framme vid hygget som håller på att växa upp, vek vi av mot åkrarna och smög längs åkerskanten. Vinden blåste oss hårt i sidan så jag valde att gå in i skogen igen, gå motvinds upp mot vändplanen.

 

 

Vi strök längs några skogsdungar och vidare upp mot norra åkern i sidvind, men inga rådjur att ser, inget annat heller för den delen. Jag hade redan hunnit tänka att vi ska bara genom den unga lärkskogen upp på en kulle där man kanske kan se lite, dock hade jag inga större förväntningar eftersom det knappt går att se något längre nu när lärkarna har hunnit växa upp till tre meters höjd.

 

På terriern kunde jag se att det fanns något i djungeln bland lärkarna så vi gick väldigt, väldigt försiktigt längs en gammal stig och igenom första delen av lärkplanteringen. Sora drog då och då i kopplet och ställde sig upp på bakbenen för att få bättre vittring i motvind. Fick bestämt be henne att sluta med det och kände mig lite irriterad över att hon höll på så här. Men, åt andra sidan var det nog lika bra eftersom jag själv var lite mer på vakt då det absolut tydligt fanns något i närheten.

 

Vinden blåste hårt i ansikte på mig, terrierns öron fladdrade i kvällssolen och steg för steg, sakta, mycket sakta och med bössan givakt, tog vi oss långsamt genom lärkarna på en viltväxel upp mot kullen. Som tur var så hade det regnat mycket under dagen och veckan som gått så kvistarna jag råkade ut för att trampa på gav inte ifrån sig mycket väsen och det lilla som kanske hördes dränktes i blöt mossa och vindens sus. Uppe på kullen såg jag enbart en härlig lärkskog breda ut sig runt mig och kullen, den vaggade och vajade i vinden. Sora stod på bakbenen emellanåt och allt eftersom vår försiktiga förflyttning kunde jag till sist ställa mig i skydd av några låga tallar. Här är det lika bra att stå stilla ett tag tänkte jag, sen bryter vi och går hem.

tysk jaktterrier 18 034
Stod där, såg ut över skogen och tänkte att jag har det ju så underbart här med min hund, när det plötsligen rörde sig något direkt framför mig. Spänningen steg, terriern såg det också men höll sig lugn, jag drog kopplet lite extra åt så hon inte skulle komma i skottlinjen om ifall att hon skulle få för sig att kasta sig framåt.

 


Så kom den fram igen, en get, i härlig
röd päls gick hon och käkade på några örter. Jag såg inte vart hon tog vägen sen eftersom tallarna jag stod bakom skymtade siktet. Nå, i alla fall har vi då sett något! Det gjorde redan hela kvällen värt att kallas för lyckat. Ser dock på terriern att det är något annat som fångar hennes näsa. Det rör sig något mer i lärkarna, pulsen klättar upp igen och ögonen letar, letar och söker efter rörelse och sommarröd rådjurspäls. Nästan som en chock men ändå inte såg jag ett till rådjur helt lugnt och oberörd komma ur lärkskogen upp på kullen där jag stod.

 tysk jaktterrier 18 033

Jag vågade inte röra på mig förrän att rådjuret försvann bakom tallen så att jag kunde lyfta kikaren utan att själv bli upptäckt. När den satt uppe på näsan vågade att böja mig lite i sidled för att möjligen få in viltet i kikararen och kunna avgöra vad det är för djur. Så böjer jag mig några decimeter, försiktigt så att det inte blir varsel mig, böjer mig lite till och lite till så kom HAN upp i kikaren. En bock!! Attans, det var bannimej en bock! Med fina horn och vacker som en dag! Oj, skulle detta vara min chans att få skjuta en bock!? Det var ju länge sen jag lyckades sist, då jag brukar gå med hund i drevet och då blir chanserna inte så många. Det är nu eller aldrig hann jag tänka, byter kikaren mot bössan, osäkrar, håller inne, andas djupt några gånger och böjer mig i sidled igen för att se honom. Han stod där, kliade sig med bakbenen bakom örat, tittade, började äta på något gott och bara fanns där helt ovetande om att jag stod bakom granarna. Vinden blåste hårt från sidan, han hade inte alls känt av mig så det var helt perfekt förhållande. Nu eller aldrig får det mig genom huvudet igen! Min chans! Ta den! Andas djupt, blunda, ta försiktigt ett steg i sidled så jag får fri skottlinje. Eller nej, kanske bättre att stå kvar och vänta tills han går självt framåt några steg?!? Jag flyttade på mig lite, lite bara så jag fortfarande skymtades av granarna, bössan vilade uppe vid axeln, terriern fick sitta stilla, det gjorde hon med bravur. Pulsen lugnade sig något, jag ser honom äta och titta sig omkring, vinden var min stora hjälpredare idag! Så tar han två steg framåt, jag har honom på 50m, perfekt sida, kramar och skottet går. Det blir ett skutt uppåt och sedan ligger han. Min bock!


Jag laddar om rent automatiskt, så att det finns skott i loppet om i fall att han reser sig igen, men det är tyst och stilla igen, bara vinden som susar.
Patron ur och släpper terriern. Hon far fram till honom, kontrollerar med ett bestämt grepp runt strupen så han verkligen är död. Det var han, perfekt lugnskott.

tysk jaktterrier 18 036
Jag var helt tagen av en sådan här perfekt dag! Jag bara sitter en stund i mossan, bredvid min just skjutna smygbock, tittar på honom och kan inte mer än vara tacksam över en lyckad jakt. Terriern får posera med bocken och ryggsäcken innan jag får ta ur honom. Jag delar bytet med min underbara hund, hon får smaka på njure och hjärtat, sen vaktar hon över mig när jag knyter ihop bockens fram- och bakben för att bära hem honom. Tyckte att det kändes ovärdigt att dra honom genom skogen och längs grusvägen sedan så jag bar honom på axeln fram till bilen. Tung var han får jag säga så jag var väldigt glad att äntligen kunde lägga in honom i bagaget.

 


Förvarnade min sambo om att vi kommer ha lite kvällsjobb, så han stod beredd när vi kom hem, vi flådde och bestämde att vi skulle stoppa upp min fina råbock!


Så sent som halv tio på kvällen när vi var klara, ringde jag till konservatorn som svarade glatt trots den sena timmen. Jag var välkommen tidigt på morgonen nästa dag att komma med bocken och lämna in honom.
Han ska få en äroplats hemma i vårt hus! En jakt att minnas, en helt perfekt kväll, tack min Sora att du var med och tack min fina bock!


Waidmannsheil!

Ho-Rüd-Ho.

2018-09-15: Passröjning innan älgjakt

tysk jaktterrier 18 030

Vad underbart det var att se halva jaktlaget igen. Även om jag ser några av de via jobbet då och då, så är det alltid med stor glädje som jag kliver ur bilen framme vid samlingsplatsen och få se och krama om alla.

Självklart var det mycket vi hade att berätta för varandra, både hur sommaren gått, hur semestern var, vilka djur man såg vid senaste revirgång eller hur bockjakten blev. Allt eftersom var och en hade bidragit med sina historier var det dags att dela upp oss i små grupper av två och två för att traska iväg med röjsåg och sekatör. Jonas och jag tog passen vid äpplegubben och vid stora gärdet. Där vi kunde konstatera att ingenting hade växt så pass att det skulle behöva klippas. Vi tåg några grenar och små buskar, resten var ändå ungplantering som växer upp med ung sly så nog är passet kört om några år. Vi samlades åter och gick iväg tillsammans för att göra om några pass och flytta på ett annat. Sen var vi nöjda och tyvärr hade de flesta lite bråttom hem så det blev ingen grillning.

 

Jag hade med mig svampkorgen och tänkte gå en promenad med hundarna. Det gör ju alltid gott att gå igenom delar av marken, se vart viltstigarna finns och om rådjuren fortfarande har samma tillhåll. Såg en del fejningar efter bockar och en häxring från brunsten.
Nu finns det även ett och annat vildsvin på marken. Det syntes tydligt på några ställen där skogen helt har blivit omvänt under sommaren.

tysk jaktterrier 18 032
Vi gick och hade det gott. Sora i koppel, blinde krigaren fick gå i lång lina som han släpar efter sig. Det är enklare så, eftersom han inte kan ha koll på om han går på rätt sida om träden så han inte fastnar i kopplet mellan mig och trädet. Jag hade precis hittat en skördefest med fina soppor och hade börjat plocka de, när jag såg hur resten av Svantes 10m lina försvann ner för en liten slänt. Gubben hade haft något i näsan, det såg jag tidigare och Sora var intresserad hon med. Fick snabba på med svamparna och springa efter gubben. Han kommer ju inte så långt i sin lugna takt och vi kom ifatt honom på noll tid, men han gick där i sin bubbla med näsan i backen efter ett spår. 

Det visade sig vara älg. Ett ypperligt tillfälle för båda hundarna att få spåra tänkte jag och så la jag ner svampkorgen, tog två ordentliga grepp om båda terriers koppel och så gick vi iväg. Svante minns jag älskade älg. Fanns det rådjur eller älg, valde han älgen. Det märks fortfarande att han har sin jaktlust speciellt knuten till just älg. Rådjur reagerar han inte lika stort på men älg ska han iväg. Minns förra säsongen när han gick löst bakom mig och Sora var iväg på sök, fick han upp älgslag och drog iväg. Sora hittade samma spår längre upp och kom fram före honom men båda kunde då stå en halvtimme och skälla älg. Det var en fin ko som helt oberörd stod och tittade på de två. Vi hade då tyvärr redan fällt vår tilldelning av vuxet djur, så jag kunde bara stå där efter jag smög fram och titta på spektaklet med ett brett leende av glädje.

tysk jaktterrier 18 031
Men hur som, idag var det inte dags än att ha lösa hundar utan de fick spåra i lina fram till markgränsen. Det var ändå en väldigt bra bit som vi kunde spåra eftersom älgen hade valt att gå in i marken och lite runt där för att sedan går ur. Väl framme vid gränsen fick jag kalla på de och säga ”gå-hem”. Detta har alltid fungerat med Svante. Han valde då samma spår tillbaka som han kommit. Det var lite av en trygghet för mig med att när jag gått vilsen i skogen kunde säga till Svante att han skulle gå hem, så fixade han vägen. Det kontrollerade jag många gånger förr när jag la många spår åt honom. Som tur var så har jag inte gått vilsen någon gång än, men det känns ju bra att ha en hund som kunde förstå kommandot ”gå-hem”. Sora är tyvärr alldeles för okoncentrerad och hittar än det ena än det andra längs spåren jag lägger åt henne, så henne ska jag inte lita på att hon hittar rätt väg tillbaka.


Men min gamla krigare gjorde det och vi fann tillbaka till svampkorgen.
Nu som 40-åring tyckte jag att jag var värd en fika i skogen, så ryggsäcken fälldes upp, kaffetermosen åkte fram och en smörgås satt som klockrent. Ni som är ute mycket vet hur underbart det är att ensamt sitter någonstans i skogen, sina hundar nöjda bredvid, en varm kopp kaffe och bara få vara. Absolut balsam för kropp och själ får jag erkänna.

 


Vi fortsatte vår runda, hittade mera grisbök och svampar så korgen var full när vi kom fram till bilen igen. Hemma återstod bara att rensa och skära allt i små bitar. Det blev en jättegod gryta med smörstekta svampar, potatis till det och en god öl. Simpelt och gott. Resten av svamparna ligger på tork nu och blir ingredienser till såsen som förhoppningsvis älg- eller rådjurssteken ska ätas med.
Ha det gott.

Ho-Rüd-Ho.

 *****

2018-09-10: Motion åt terriern

tysk jaktterrier 18 029

Tog under veckorna som gått härliga cykelturer med lilla råttan. Hon är en ren fröjd att ha med på skogsturer tvärs i skogen. Eftersom hon är fyr-hjulsdriven kommer hon fram bra, delvist bättre än jag på cykeln och det gör att jag kan få ta i ordentligt så det blir träning för mig med.

På grusvägar är det liksom inget roligt då hon inte orkar hålla högt tempo i mer än några kilometer och därmed blir det mest lull-cykling för min del. Men, skogsstigar, viltväxel och små grusvägar fungerar som träningsbana både åt mig och terriern.

Svante får tyvärr stanna hemma. Som blind är det inte lätt att hänga med och han har aldrig haft samma driv och lust att springa bara för att springa som hon har.

Hoppas på så sätt även få igång henne inför stundande jaktsäsong. Drygt tre veckor kvar, nedräkningen har börjat.

Ho-Rüd-Ho.

 *****

2018-08-09/11: Cykelvasan-90, 2018

tysk jaktterrier 18 025

Årets höjdpunkt för min sambo. Lite samma som första oktober alltid är ett magiskt datum för mig, så är cykelvasan och färden från Sälen till Mora den cykeltävlingen som all träning verkar gå ut på. I år så hade vi bestämt att även jag skulle ta hela sträckan och inte 45km som jag cyklade i fjol. Lite träning och egen cykel hann jag ju med.

 

På något sätt är det verkligen en liten höjdpunkt även för mig, då resan till Sälen och boende i en liten fjällstuga är lite som en kortsemester. En välkommen brytpunkt i vardagen utan att den tar flera veckor. Vi åkte upp den nionde och installerade oss i stugan på högfjället. Ett fint litet stugby som nog är rätt så tomt på sommaren för att fyllas med cyklister under sommarens vasavecka.

Öppet spår som jag skulle ge mig på, cyklades på fredagen, motions spåret där Fredrik hade kommit in via sina tävlingsresultat, gick av stapeln på lördag. Söndag fick 45km och 30km starta.
Stugan visade sig vara väldig mysig! Utanför vräkte regnet ner och det blåste rejält. Jag tyckte faktiskt lite synd om mig då väderprognosen inte visade någon vidare förändring av vädret inför morgondagen. Inte var jag sugen att cykla 90km i regn och lera….


Kvällen tillbringades med ett besök på Lindvallen. Där var det värsta cykel-folkfest med massor av cyklar som kunde provas, mycket nyheter och ja, ni vet, små presenter med reklam på som man fick med sig. Vi hämtade nummerlapparna och chipen som ska fästas på foten så tiden blir registrerad vid varje kontrollstation. Klisterlappar skulle fästas på cykeln och väskan som man tänkte skicka med via transport ner till Mora så att duschkläder var framme när man svettig och smutsig kommer i mål.


tysk jaktterrier 18 026Vi sov gott trots smattrande regndroppar mot fönstret men när jag vaknade på morgonen som jag skulle starta och såg att det fortfarande regnade, sjönk min motivation. Vi hade fixat färdigt nummerlappar, cykeln och väskan kvällen innan, så det var bara trä på sig cykelkläder och dessa underbara cykelbyxor som man känner sig som om man bajsade på sig.

Vi körde ner till starten, det regnade fortfarande och var gräsligt kallt och det var allmänt synd om mig. En inbiten supercyklist struntar i vädret och kör ändå. Men jag är ingen sådan utan mer en ”ja, varför inte”-cyklare.

Fredrik fixade min ryggsäck med sockervatten även kallad ”sportdryck”. Jag hade fått nedskriven på en lapp på vilka kontrollstationer jag skulle trycka i mig vilken sportgel eller super-müsli-energi-bar eller om jag skulle ta en banan. Allt efter schema så man håller orken uppe.
Sen hände det: det slutade regna när jag rullade in på startfållan!!! tysk jaktterrier 18 027


Startskottet gick. Ni som har cyklat cykelvasan vet vilket spektakel det är! Musik, åskådare, glada cyklister i rena mänger en speaker i tornet som håller igång. Det är verkligen något alldeles speciellt att åka genom startfållan med sin grupp av 200 andra cyklister, höra sin chip pipa till när vi kom över mätningen, följer de första hundra meter efter en ”Wasaloppsbil” som guidar längs vägen den första biten för att sedan ta i och cyklar till Smågan, första kontrollstationen.


Vägen /stigen vi cyklade på var rätt blött, lera skvätte upp flög i ansikte, på kedjan och drevet, ryggen fick sitt tydliga ”cykla i lera-streck” men gud så roligt det var ändå.


Mångsbodarna och Risberg passerades, jag tryckte i mig en gel. Herren min vad äckligt det är! Men, det skulle hjälpa kroppen att ha nog med energi för att inte få kram eller slut på bränsle. Fredrik tog bilen mot Mora och jag fick se honom vid nästa kontroll, Evertsberg och även vid några utstick till stora vägen, där vasaspåret går längs med vägen till Mora. Han och många andra åskådare längs spåret hejade och ropade eller hade med sig ko-bjällror.


Jag kom till Oxberg, kände mig toppen, cykeln bara rullade även uppförsbackar verkade den ha el-drift. Många hoppade av sina cyklar och ledde några branta backar, men ack min förvåning, träningen hade gjort nytta, jag bara paddlade upp! Mera gels och några bananer samt blåbärssoppa och vidare går vägen till Hökberg. Mitt mål var bara att komma i mål och att komma under fem timmar. Inte hade jag tänkt att slita häcken av mig utan det skulle vara roligt. Fredrik ropade till mig vid Hökberg att jag nog skulle klara under fem timmar om jag höll igång. Öh. Ja. Då så. Trampa på. Eldris nästa innan man tar de sista kilometrarna in till Mora. En sista gel för lite extra bränsle och det var faktiskt bra jag tog det: det kom några backar som sög i mina ben, men nog klarade vi, jag och cykeln, att komma upp.


Ner till Moras camping med oändliga massor av folk som står längs spåret och hejar. Och så kom det! Sista biten, bestående av en jäkla gångbro som man ska cykla uppför för att komma över en bäck. Många, väldigt många tar ut sina sista krafter här just i denna ”backen”, många, väldigt många kedjor hoppar av just i denna löjliga ”backen” och många, väldig många får en rejäl kramp eftersom de ju ta i och suger ut det sista ur sina ben. Kantrade av åskådare som ropar och hejar och pushar en att ge det sista.


Jag drog lite extra jag med, men visste att det inte ge så mycket mer än kanske någon sekund och inte ville jag ha kramp de sista 600m! Då var ”backen” avklarad och alla som rullar utför gångbron suckar lättat och tror att nu är det bara rakt fram till mållinjen. Men nix. När man just har sugit ur sockret ur vaden, kommer det en jäkla löjlig dock i sammanhang gräslig backe till!!! Många, väldigt många ropar ”nääää, jag orkar inte mer!”, följd av de som står och hejar ”Jo, det är bara några meter kvar!! KÖR!!!” och många, väldigt många som inte har fått sin kramp i första ”backen” för den nu. Aj.

tysk jaktterrier 18 028
Jag klarade mig, även om jag tänkte nä, jag orkar inte mer nu.
Sen är det rakt fram, 500m på asfalten in mot mål. Chippen piper och registrera målgången med tid, de som ”följer” en, får alla tider från varje kontrollpunkt per sms och så självklart även målgången.


Mycket nöjd och rätt så slut kunde jag då skriva upp att en punkt av min ”to-do-lista” är avklarad: Cykla cykelvasan 90km. Kom i mål efter 4:49. Så klarade jag även mitt andra mål. Duschväskan var framme, cykeln fick man säkert parkera på bevakat cykelparkering och det var inte ens kö i duschen.


Vilken känsla, vilka endorfiner som frigörs, vilken fest både före och efter!


Vilket engagemang av alla de funktionärer som står längs hela banan, som kör runt i spåret, hjälper, reparerar och stöttar cyklister. Om ni nånsin tänkte att kanske cykla Cykelvasan: GÖR DET! Det finns inte mycket att jämföra just denna helt underbart koordinerade tävlingen med och det bästa av det hela: Du måste inte vara inbiten supertränad cyklist! Har man bara en någorlunda bra cykel och har man bara cyklad lite innan, så klarar man det!


Dagen efter blev det Fredriks tur att cykla, under tiden följde jag och hundarna med längs spåret och tog emot honom i målgången. Självklart var han mycket snabbare, men han hårdtränar ju.


Vi stannade tills på söndag, gick en fin tur på fjället med hundarna innan det var dags att ta farväl från Sälen och Högfjället och köra hem. Vi ses nästa år igen, garanterad!


Önskar er tur i spåret!

 *****

 

 

 

2018-07-29: När en terrier har tråkigt

tysk jaktterrier 18 023

 

 

Det började med att jag hade skit tråkigt idag. Huset behövde dammsugas. Värmen var redan tryckande på morgonkvisten men vi tyckte det var dags att fixa det. Hundarna fick vara nere på gräsmattan i skuggan under grannens tall. Med jämna mellanrum kollade jag ut genom fönstret, bara för att se att de är kvar. Vart skulle de egentligen ta vägen?!? Men, ändå.

 

Svante hade lagt sig för en tupplur, Sora hade lagt sig hon med. Nästa gång jag tittade hade hon tydligen gått ner för slänten mot grannen. Nå, hon får väl göra det, är säkert svalare där bland buskar.

 

Tänkte inte mer på det utan jag visste ju att hon inte kunde nånstans utan hon fick väl vara där. Nästa gång jag tittade såg jag flera högar jord flyga genom luften och upp på slänten. Hon hade skit tråkigt, gått ner till tallens rot och börjat gräva.

tysk jaktterrier 18 024

 

Innan jag kom på henne hade hon kunnat hålla på i kanske en halv timme så hålet hon fixade var rätt ok stor, hon helt inbakat i jord och över lycklig över att ha utfört uppdrag ”gräv ner till China”.

 

Jag fick slänga in henne i badkaret och skubba rent henne med grönsåpa. Badkaret fick saneras. Och jag fick börja om med städningen i badrummet.
Låt aldrig ha din terrier ha tråkigt. :-)
Ho-Rüd-Ho.

 

 

2018-07-14/22: Semester vid västerhavet

tysk jaktterrier 18 022

 

Nä, vi har ju inget hav där vi bor. Nej, vi har inte nog med storm och kust. Jo, det har vi egentligen, men vi har ingen sandstrand, bara granit.


Då var det dags för årets semester, och som året innan och året innan dess och innan dess så åkte vi ner till Danmarks västkust, närmare bestämt till Hennestrand. En vecka njutning av sol, strand och hav, lite som Spanien men ändå inte. Tyskar överallt så jag kände mig nästan som hemma. Mycket cykling och långa promenader, kvällar vid havet med fötterna nere i den varma sanden. Hundarna hade det väl rätt så gott de med. Synd om de bara, de fick ingen pizza och ingen glass.

 

 *****

2018-06-09: Underbara Kinnekulle

tysk jaktterrier 18 021

Vi har ju varit här många gånger tidigare. En underbar plats på jorden, mitt i Sverige. Lite som en mini Gran Canon, lite av den röda savannen i Afrika eller som lagunens blå vatten. Kinnekulle. Här har nog historien lekt sina spel, delvis brutala och delvis som Sveriges staplande steg framåt till nuvarande rike.


Idag tog vi cyklarna och tog en heldag runt på underbara vägar och stigar, genom stenbrottet och förbi kyrkor. Mötte gamla industribyggnader och gårdsruiner från 1800, blandad med stekheta sommarvärmen och glass i hamnen.


Ha det bra och njut av sommaren!

 *****

2018-06-07: Scott vs. terrier

tysk jaktterrier 18 020

 

Har köpt ny cykel.

 

Tyckte det var dags att kanske göra något mer ihop med sambon eftersom jakten, hundar, häst och jobb gör att vi knappt gör något ihop. I princip. Nu har jag alltså fått för mig att jag har lite tid över som jag kan spendera med min andra hälft, cyklandes och svettandes tillsammans. Jaha. Bra tanke.

tysk jaktterrier 18 019

Vi har hittills cyklat en hel del ihop, sen har terriern fått några kvällar bredvid cykeln med. Hon behöver liksom lite motion och hålla igång så det passade alldeles utmärkt att jag hittade en fulldämpad cykel som går att cykla i skogen med. Jag får lära mig lite teknik, dock är jag alldeles för feg för att ta vissa partier men, är man inte 20 längre och vårdslöst orädd, så är det helt ok att hoppa av och leda, tycker jag.


Vi har hunnit cykla några små ”cykeltävlingar” och jag har stolt kunnat stå på prispallen. Ha, ha, det gäller bara att starta i rätt klass. Inte många damer och då får jag chans! Trots att jag inte är super cyklisten. Så, nog med detta. Cykelvasan nästa och terriern är mig en underbar träningspartner. Hon är kvick som sjutton och nog är hon släkt med Duracell-kaninen. Eller så käkar hon uran i smyg och har ett litet kraftverk att ladda med. Men hon tar liksom inte slut. Kör vi igenom skogen, så är hon ju dessutom 4-hjuls-driven, så blir det ordentligt med träning för mig och lagom lunk för henne.


Ibland tar vi en liten paus, sätter och längs en åker och tittar på rådjuren som smaskar i det gröna som dock kunde vara grönare om det hade regnat något.

 *****

2018-06-02: Sommarvärmen

Måste erkänna att det är på tok för varmt nu. Knappt man orkar något annat än att gå ner till vattnet och doppa sig. Tyvärr så tänker alla samma tankar som vi och stranden och kustområdet kryllar av folk och badgäster så det blir lite annorlunda bad med hund nu. På en tidig morgonpromenad blev det en liten snabbis till havet och in med hund. Jag utan badkläder ville också ha lite avkylning. Tur man går i kortbyxor. Terriern var nöjd i alla fall.

tysk jaktterrier 18 018

 *****

2018-05-05: Viltskräckens XA Svante 9år

tysk jaktterrier 18 017

 

*******

 

Grattis din lilla råtta! Hoppas på många roliga år till!

 

*******

 *****

2018-04-28: Zlatan ...

tysk jaktterrier 18 016

… får konkurrens.

Nog är Svante blind och nog springer han än i träd eller möbler. Men när det gäller bollar är han helt klart enastående. Jag vet inte hur han bär sig åt, men han kastar sig rakt ut när jag sparkar iväg bollen, han fångar den som vilken seende hund som helst och så kör vi om och om igen på detta vis. Om jag inte har lust att kasta boll åt bollidioten, så fixar han det självt. Men en boll eller toffel eller vante eller vad som helst i käften, går han och rullar en boll framför sig genom huset. Vet inte hur han kom på det, men det är nog hans grej.

Har han rullat färdigt, tar han bollen, gräver ner den i sitt liggtäcke, gräver ur den igen och gräver ner igen. Paddlar med frambenen för att gräva fram bollen och puttar in den med nosen när han fått ur den.

Så kan han hålla på och sysselsätter sig själv när ingen ha ork eller lust att hålla på med honom.

Nu kanske den ena eller andra säger att en hund ska vara lugn och tyst i huset, ja, ja... Han har liksom lite extra friheter som blindstyre så han får hålla på med det, bara så han är glad. När han är klar med sitt, är han nöjd och sover med bollen i käften och drömmer nog om sina gångna dagar som jakthund.

 *****

2018-04-22: Ingenjörskonst vid älven

tysk jaktterrier 18 015

 

Måste bara lägga upp något helt annat än terrier eller jakt.

Som civilingenjör och inbiten stålbyggnadskonstruktör blir jag helt av mig när jag får se något sådan ljuvligt som idag.

Vi tog en sväng längs slussarna i Trollhättan, vädret var underbart, vi fikade i sluss cafét och hade en underbar tid bland industrialiseringens milstolpar: slussar i alla möjliga former, kraftverk, fördämningar, broar i betong, stål, granit och sedan denna ljuvliga skönheten: en kran, byggd i början på 1900 för att frakta ned byggmaterial för att bygga ett vattenkraftverk längs Götakanalen.

 

Helt i stål, för er som kan, så ser ni hur ingenjören följer kraftflödet och fördelar stålet, strävor, balkar så att man minimerar material behov och följer snittkrafterna från upptag ner till grund. Vilket konstverk och ändå ”bara” en nödvändighet för att människan ska ta sig vidare i sin utveckling.

Har ni vägarna förbi Trollhättan, ta och besök slussområdet! Om inget annat finns det goda räkmackor.

 *****

2018-04-21: Dinosaurieben

tysk jaktterrier 18 014

 

Min lilla syster vet exakt vilka typer av presenter jag blir glad av.

Dels så hatar jag att handla kläder. Det finns inget värre för mig än att vilsen leta runt i klädaffärer, ta än det ena än det andra plagg, prova, dra, slita, kolla och se hur tiden bara springer iväg och man egentligen kunde göra så mycket annat istället. Så otroligt glad blir jag då när min lilla syster som älskar handla just kläder, går och köper kläder till mig som födelsedagspresent. Dessutom så vet hon att jag älskar mina hundar och då gick hon och handlade lite smått och gått åt de också när de hälsade på oss sist.


Nu är vädret fint och hundarna älskar att ligga ute på altan och sola. Då passade vi på att bjuda de på några av benen som min syster hade med sig. Stora härliga dinosaurieben som de fick sitta i några timmar och tugga på. Vilken lycka liksom.

 *****

2018-04-02: 40 år

tysk jaktterrier 18 013

Svårt att förstå hur tiden flyr. Ibland känns det som om man inte hinner ikapp allt som finns längs vägen i livets gång. Idag var det min tur att fylla jämt, det skulle självklart firas. Min familj kom ända från Berlin, föräldrarna, min älskade lilla syster med man och barn. Vi hyrde en liten stuga, helt ensamt ute vid fjordens strand. Ungarna kunde leka dagarna ut, hundarna springa lösa och vi övriga kunde sitta och prata timmarna till ända tills solen gick ner i väst.


Vi hade några helt underbara dagar och med stor sorg vinkade jag av min familj när veckan hade gått och de reste tillbaka till Berlin. Återstår härliga minnen, en glad 40 åring och en jaktterrier som nästan hade fått dö på lilla Marias marsvin när vi inte hade koll på henne. Terrier.

 *****

2018-03-10: Terrier i vinterlandskap

tysk jaktterrier 18 012

 

 

Tja, jakten slut, längtan stor.

 

Under tiden tillbringas dagarna som vanligt folk på jobbet, med sambon, hästen och promenader i underbart vinterlandskap. Bjuder på en bild ”Missnöjd terrier i snö”.


Ha det bäst, gott folk.

 *****

2018-01-28: Vilken terrier!

tysk jaktterrier 18 008Säsongens sista jaktdag och vilken lyckad dag det blev. Kunde än en gång konstatera att jag har en underbar jaktkamrat och vän som jobbar som hon ska! Men, från början då.


Vi samlades kl. 7:00 vid sågen för tjat och passfördelning. Vi blev rätt många eftersom det ju var sista drevjakten för detta jaktår och alla ville nog ut en sista gång. Terriern och jag skulle gå i första såten från ena hållet, drevern från längst bort andra sidan såten. Tog bilen runt, satte på GPS-en på en ivrigt gnällande terrier som visste vad som stundade och väntade på passkyttarnas besked.


Äntligen lös sprang hon för kung och fosterland, sökte stort och vid som för visa: ”Matte, jag har lärt mig mycket denna jaktsäsong!” Så får hon upp ett rådjur bra långt ifrån mig, driver så skogen sjöng med runt i kullarna, det buktade som om hon vore en tax innan det gick i pass hos Dennis efter 20min drev. Ni som har hundar vet hur ens hjärta slår ett extra slag när skottet ekar genom skogen och GPS-spåret visar att det är från passet dit hunden är på väg. När skytten glad meddelar att viltet ligger och terriern efter någon minut kommer fram till bytet, ja, då var min dag perfekt.


Lyckligt nog så är Sora inte den hårt bytesmedvetna terrier. Svante släppte aldrig något vild, levande eller död, det var hans och han ställde sig på det och intog segerplatsen. Sora däremot, tittar på det döda viltet, nästan som en stövare som puttar på haren efter skottet som att säga: fortsätt nu, vi hade ju kul. Finns det inget mer att göra, det vill säga drevet är slut och hon behövs inte för att hålla det kvar på platsen, luktar hon bara på det, vänder på klacken och återvänder till mig. Ganska praktiskt, då hon idag hade sprungit en bra bit och jag hade behövd röra på mig rejält för att komma fram och hämta henne.


Så efter ytterligare 15min var hon tillbaka hos mig, tittade på mig och försvann ut till skogs igen. Jag ser på GPS-en att hon söker stort och fint ut igen, hon väcker på något men får inte kläm på det.
Vi bryter såten för avhämtning av rådjuret, jag kopplar henne och tar mig upp på berget för nytt släpp efter alla är på plats. Drevern hade under tiden fått upp ett fint drev på andra sidan marken, tyvärr gick det ut till sist och de försvann mot Bengtsfors. Typ. tysk jaktterrier 18 009


Såten visade sig dock vara helt tomt så vi bröt igen för omplacering till andra sidan marken, där drevern inte hunnit gå igenom innan det gick ur. I bilen bort pratade Tomas om att han hade sett rådjur smita över till just såten vi skulle gå igenom nu, så alla var på helspänn när terriern släpptes vid kraftledningen. Nog hade rådjuret passerat här för ca 30-45 minuter sedan, då Tomas hade sett det gå över vägen och Sora visade tydligt att det var mycket intressant att kolla. Tomas går med mig en bit inåt marken, terriern är ute och följer spåret.

 

Jag hann precis släppa av Tomas i sitt tilltänkta pass när hon drar igång sitt drev. Jag blev så otroligt stolt på henne, hon drev som en gudinna, det buktade runt oss i marken, gick i pass hos Henrik som dock bommade och fortsatte över vägen och in i såten vi hade jagat i tidigare. Min lilla jakthund höll i, drev runt dammen uppe på berget, ner längs åsen och över vägen igen. Jag håller andan när hon korsar vägen, ser att markören flyttar på sig mot vägen och över och fortsätter inåt såten igen. Som tur är så är vägen inte så där jätte trafikerad, det räcker med en bil vid fel tidpunkt, men det gick bra.


Nu var hon och rådjuret inne i såten och kom närmare området som vi hade placerat ut oss. Jag visste på ett ungefär vart skyttarna satt, tittade emellanåt på Astron, bara för att se, hjärtat hoppar till än en gång när jag ser att rådjuret följer stråket som leder fram till Dennis igen.

Han förvaltade chansen väl, mycket väl och blev skyttekung idag. Två rådjur, båda för min underbara lilla Sora! Vilken dag, vilken avslut på säsongen!

tysk jaktterrier 18 011
Tack för idag, tack alla i laget för ett härligt jaktår, nu är det bara 7 månader kvar så är vi ute igen!
Waidmannsheil och Ho-Rüd-Ho.

 *****

2018-01-27: Innan frosten ...

tysk jaktterrier 18 007... hann vi dock inte ut. Eftersom vi ska jaga en sista gång med jaktlaget ute i kusttrakten imorgon, bestämde jag mig för att bara åka ut en sväng och låta henne springa löst en stund så hon har rört på sig. Snön hade under veckan både smält lite gran och fryst till igen och egentligen hade jag hoppats att det inte var skare på det tunna snölagret som fanns kvar. Men nog tog frosten i ordentligt när jag väl kom fram till marken och sög åt sig dofter så min lilla terrier fick rejält svårt att ens hitta något som luktade intressant. Något drev fick vi inte till, däremot en hel del fina spårningar av diverse slag. Hon jobbade fint och försökte verkligen, ibland kunde jag se att någon hade gått här under natten och rimfrosten slöt om spårstämpeln. Så nog försökte hon men fick till sist ge sig eftersom det inte blev färskare så att hon skulle kunna driva. Vi spårade flera gånger tillsammans fram till markgränsen, där fick hon fortsätta självt, men det tog inte långt innan hon släppte och kom tillbaka.
Ja, så kan det vara. Landskapet och vädret var magnifik och helt magiskt vackert, balsam för själen i alla fall.

 *****

2018-01-21: Snöälg

tysk jaktterrier 18 005Eftersom örat skulle få läka klart, blev det ingen dag i skogen igår. Men förklara det för en terrier och även för mig själv. Snart är det ju ändå slut med löshundsjakt för vår del så idag fick det bära eller brista med örat, det skulle ut. Och örat höll.


Under natten hade det kommit en del snö här vid kusten. Inåt landet brukar det då bli lite extra så vi kunde gladeligen konstatera att terriern nätt som tätt försvann i snömassorna. Tyvärr har det antingen inte rört sig mycket eller så har snön kommit så pass tidigt på morgonen satt spåren snöades över. Hur som, temperaturen stannade på -5 grad, solen sken och om inget annat så skulle vi helt enkelt ha en fin dag i skogen.


Släppte henne och som vanligt drar hon iväg i raket fart. Svante brukar jag ha lös bakom mig, även han med GPS-halsband, ifall han skulle iväg på något. En blind hund ute i skogen, känns bättre att jag vet vart han tar vägen och kan i värsta fall leta reda på honom. Så gick jag och dagdrömde och märkte inte att både hon och han var borta ett tag. Så vrålar hon till, hade tydligen hittat varma slag och började driva. Blinde Svante visade det sig drog åt samma håll, utåt mot mossen.

Tog upp min Astro och följde hundarna spår tills jag såg vad det var de hade hittat. Älg. Tydligen ko med kalv. Sora hängde i en bra stund, det stod stilla på 500m i en dunge i mossen, innan ekipaget gick iväg igen. Nog för att Svante kom gläfsande efter och störde. Det höll på så här i ca 30min innan älgarna bestämde sig för att dra norrut och Sora släppte. På några minuter var hon tillbaka hos mig, men inte Svante. Han bara fortsatte efter älgarna. Den blinde jäveln.

Nu hade de gått över markgränsen och jag började bli lite orolig om hur han skulle klara sig att komma tillbaka. Sora stack dit under tiden igen, kom ikapp älgarna och drog iväg med de en bra bit till. Ställde de en stund men tröttnade tydligen och kom tillbaka. Jag hoppades att hon skulle ”ta med sig” Svante, men nix. Tyvärr så hade han kommit fram till det stället som älg och hund hade snurrat runt en del och därmed lämnad en uppsjö av spår som han hade svårt att reda ut. Han snurrade och letade men nog är det rätt svårt om man inte ser vart man går. tysk jaktterrier 18 006

Till sist så fick han nog ge sig och det är då jaktlusten ”tar slut” och ”medvetandet” om att han fan inget ser kommer tillbaka. Där stod han då, min lilla blinda krigare, typ en km ifrån mig och velade för att hitta tillbaka. Till sist brukar han börja yla, nog för att meddela att han finns och vill komma tillbaka. En himla tur att han har sitt eget GPS-halsband på sig. Så det var bara att ställa bössan vid markgränsen, hänga upp min mössa så jag hittar den bland alla björkar i mossen, traska iväg i spåret som Sora har sprungit några gånger och hitta gubben.

Ja, han blev allt rätt så glad när han äntligen var återförenad med oss.


Vi drar tillbaka, hittar bössan och skulle mot bilen, när Sora hittar harspår. Det är alltid lite extra roligt när en ADHD-terrier tar an harspår! Som ni kanske vet, görs det tyska avelsprov på hare. Hare är rätt svårt att spåra och hålla i. Så jag blir alltid lite exalterad när jag ser henne dra i harspår. Och med spårsnö kunde jag följa henne och haren väldigt bra! Hon jobbade rätt medvetet, säkert hjälpte snön henne visuellt också. Hon hölls sig några 50m framför och jag gick efter för att uppmuntra henne att hålla i lite extra. Så gick vi i princip över hela marken tills haren hade studsat över markgränsen. Där fick hon jobba vidare självt, gjorde det i ca 5minuter till, innan hon nog förstod att hon aldrig kommer ikapp och resa haren. Lyckliga och nöjda med vår tid i snölandskapet åkte vi hem och njöt av en kväll i soffläge.

 *****

2018-01-16: Terrier i mössa

tysk jaktterrier 18 004Tja, lite smått pinsamt är det att gå till jobbet och runt bland folk med min lilla terrier för tillfälle.

För att slippa att hon skakar och fladdrar med öronen så att såret spricker upp igen, satt jag på min jakt-skarv från biltema och fäster med en klämma.

 

Hon ser för rolig ut och jag blir fullt i skratt, men jag tror att hon inte alls tycker det är lämpligt klädsel för en terrier. Hon tittar på mig så där med sina stora ögon men vad hjälper det? Värst är nog kärringar och tanter ute på stan som blir helt lyriska ner de ser den söta lilla vovven i luva. Jaha, så är det.

 *****

2018-01-14: Jakt på Stensjö

tysk jaktterrier 18 003Efter gårdagens snitt i örat var jag lite osäker om jag skulle våga släppa henne på en bjudjakt. Samtidigt känns det inte riktigt helt bra att bara ringa och säga att man inte kommer samma dag som jakten. Lilla terriern dessutom tycker självklart att det ska ut och jaga istället för att sitta inne med öronmuppen på. Hon tycker det är rätt bedrövligt, men hon fick sitta med luva hela natten och även under resan till jakten, så hon inte skakar sig, slår örat mot någonting och uppe är såret igen. Fast, det blev det ändå. Självklart. Hon ger ju 100% och då kan man inte ta hänsyn till en liten rispa i örat även om det rinner blod.
Vi träffades på gården och sedesvanligt blev det glögg och pepparkaka inne i gamla svinstallet som gjordes om till mysig jaktstuga. Vi blev ett gäng på fyra hundar och ett tiotals skyttar. Tyvärr var vädret inte riktigt med. Det blåste snålt och termometern kom inte riktigt upp till några varma grader. Men, ska inte klaga, vi har i alla fall inte två meter snö som skulle sätta stopp för allt.
Första såten fick jag sitta i pass jag med. Hundarna släpptes men det märkets att det gick lite trögt på grund av blåsten. Det hade nog inte rört sig så mycket ute i marken under natten heller. Vi hoppades på lite gris, men som jaktledaren sa, var det rätt tomt under hela hösten. Tyvärr inga grisar. Taxen fick upp rådjur som sprang förbi en pass skytt och blev kvar där. I ett annat pass gick ett stänk djur i pass och därmed blev det två rådjur att ta med hem efter första såten.
Vi fick en liten fika ute i skogen allihop och stämningen höjdes enormt när var och en kunde berätta om vad man hade sett, eller ja, inte sett. Det fanns en liten älg i såten med, som hade gott undan, men inga grisar.
Efter kaffet och en mandarin var det Soras och en wachtelns tur att röra om i såt nummer två. Hon sprang för kung och fosterland med sitt slitna örat, fick upp rådjur som hon hann driva en kort stund innan det gick i pass. Wachteln anslöt sig till ”vårt” område och så gick jag med två hundar ett tag. Rätt intressant är det dock att jakthundar i regel tar och jagar för sig själv och struntar i andra hundar i såten. Något helt annat när det är hundmöte. Då ska alla andra hundar veta att min terrier är störst. Men under jakten går det hur fint som helst.
Tyvärr så blev det inte mer under denna såt, mörkret började knacka på och kylan krypa in hos de som satt i pass. Dags att bryta, ta med rådjur nummer tre och samlas vid gården för vildparad och tackning.
Tusen tack familjen M. för en underbar jaktdag, som vanligt, svårt slagen med kost och logi. Tack till alla pass skyttar och hundar, vi ses!
Waidmannsheil.

 *****

2018-01-13: Stackars hundörat

tysk jaktterrier 18 002Var bjuden att släppa terriern hos en arbetskollegas man som har jättefina rådjursmarker helt utan större vägar. Paret har golden retrivrar och kenneln ”Sea Symphony” och mannen jagar med korthårig tax. Ninni har blivit till åren nu och får vila lite oftare och lite längre mellan jaktdagarna, men husse är inte redo för en till tax ännu. Tur för mig liksom, som då har fått chansen att få släppa min hund då det just var lite ont om hund. Jag tackade ödmjukast ja och infann mig med lite små-pirr i magen till samlingen på morgonen. Varför pirr i magen? Nå, detta jaktlag är van vid lugna taxdrev som håller i och buktar runt. Har man jagat med en tax nån gång så förstår man att det är ett väldigt trevligt sätt att jaga rådjur. Nog det bästa får jag erkänna eftersom taxarna släpper efter en till max två timmar, inte som drevrar som man ju i regel får åka iväg och samla upp i Bengtsfors. Men, med underbara och duktiga Ninni som referens, då har jag självklart lite respekt och rädsla i mig om min stackars hund kan prestera eller inte, då att ”taxfolket” blir nöjd.

Vi började i ett skogsparti som de inte brukar släppa taxarna eftersom det är så svårt att ta sig fram för en liten, kortbent tax. Nog är min terrier lite högre men det räckte inte långt då gallringsskogen låg huller om buller och även jag och markägaren fick slita och flåsa för att komma igenom djungeln på marken. Sora hittade något i ena bergskanten, hänger efter en kort stund, men det gick ur marken ändå så släpper hon och kommer tillbaka. Vi kopplar för att spara hunden och går till ett annat område uppe och runt på ett berg. Nytt släpp och lilla monstret gör mig inte besviken: hon drar iväg, tar upp dryga 200m ifrån oss, börjar väcka, får fast spåret och driver helt jäkla underbart! Vad jag blev stolt på min lilla vän och markägaren som ju gick med mig fick göra sig beredd ett antal gånger då det kom närmare och närmare för att till sist dock vika av och gå en vända till. Det buktade jättefint i en tät ungskog, kom ut och gick över ett hygge. Där satt en gubbe som tyvärr hade för långt håll men ropade på radion att det var ju jättekul att se den lilla skiten springa så duktig några minuter efter rådjuret i löpan. Härligt. Drevet håller i och tystar en stund, hon snurrar över en grusväg men får napp så småningom och tar i igen. Fortsätter driva en bra stund och bryter till sist efter ca 35min rent och fint drev. Vi går lite sakta emot henne och genar i hennes löpa så hon ska slippa springa alla kilometer i sitt spår tillbaka. Men ack min stackars hund: när jag får se henne är hela hennes sida fullt i blod. Reflexhalsband och GPS är nedblodad men hon verkar bara vara sugen på att fortsätta utan att bry sig. Jag får stopp på henne och ser att hon har rispat upp örat ordentligt. Fan också! Så det var bara att blåsa av jakten, ta hunden och försöka att stoppa blödningen. Inte alls lätt visade det sig, eftersom örat ju är så himla starkt genomblodat så det bara fortsatte droppa blod hela vägen hem också. Hemma fick hon tvättas och plåstras om. Vi tryckte ihop örat lite och satt på bandage så att hon inte fladdrar upp såret varje gång hon skakar på huvudet.
Stackar min lilla vän. Läk fort nu, det är några jaktdagar kvar och en fin jakt borta på Sotenäs är redan bokat. Krya på dig lilla sötnos.

 *****

2018-01-07: Årets första jakt i underbar solsken

tysk jaktterrier 18 001Jaha, då var första veckan på jobbet avklarad och helgen stundade med en bjudjakt ute på Sotenäs. På vägen ut härifrån var det ett tjockt molntäcke som klädde in landskapet ända fram tills jag svängde av E6 för att ta vägen ut mot Hallinden. Kom över krönet, molnen sprack upp och när jag väl kom fram till samlingen var solen framme, det värmde gott och humöret var på topp!
Vi var tre hundförare som skulle gå igenom två såtar. Här finns det lite allt möjligt, även dov och vildsvin så hoppet om att få se än det ena och det andra var stort. Desto mer förvånade blev vi att vi i princip inte hittade någonting i första såten! Ingen av hundarna hade fått upp något varmt eller kallt för drevern. Lite häpen lämnade vi såten och bytte sidan av marken. Laget hade älgkalv kvar och här brukar de stå så nya tag och nytt hopp.
Terriern hade redan sprungit 1,5mil och terrängen i denna såt är rätt jobbig för en sån liten hund så jag förväntade mig inte allt för mycket. Men, vi var på rätt sida såt, hon och jag, för hon fick upp älg! Via radio fick jag höra att hon hade en ko framför sig, dock ingen kalv. Men nog var det äntligen lite musik på bergen. Ja, bergen! Här finns det bara bohusgranit, raviner, klackar och hyllor med insprängda sumpmarker och låg, vindpinad björk-/tallskog. Men älgarna tycker om det här och brukar står i någon ravin eller mossa och gå ut på den få gärden som finns för att käka gått.
Sora släpper dock efter några minuter, hon hinner helt enkelt inte med älgens tempo, älghunden hörde terrierns skall, fick vittring själv och sneddade på älgspåret ifrån öster. Väck var han.
Hundägaren fick åka hämta, eftersom älgen ju ej var skjutbar och hade gått ur marken ändå.
Dagen avslutas med korvgrillning i underbart solsken.
Tack för en trevlig dag ute på västkusten.

 *****