2011-12-30 Äntligen till Småland igen.

Fredagen togs ledigt för att hinna med en stor ritt med lilla hästen så hon är nöjd och terriern rastat. Blev en tur på 13km, tror han kan nöja sig en stund i alla fall. Ja, det räcker ju att vi hinner åka ner till Småland, då har han hunnit vila klart. Resan gick bra, vi hade med oss bössan, sovsäckar, hund-GPS och lite sprit, vi skulle ha lite roligt ju. Det gamla året gick mot sitt slut, det nya skulle välkomnas. Finns det då ett bättre sätt att både sluta det gamla och börja det nya året med jakt, goda vänner och en grogg? Nej, inte mycket som är bättre än det.

Vi anlände hos Fredrik vid åttatiden på kvällen efter vi nästan krockade med några viltsvin några kilometer innan vi rullade upp på gårdsplanen. (Vi stannade bilen därgrisarna hade gott över, rutan ner, ut med terrierhuvud och låta honom känna lite. Attans vad han gick igång… Skällde och paddlade och ville ut! Ha, ha! Jag blev rädd om bilens lack som var försedd med propeller terrier tassar som nog lämnade några spår…) Men, nix viltsvinsjakt i mörker, nej nu skulle jag få en grogg eller vad Fredrik nu kallar det för nåt. Gott är det men jag hade lovat mig även denna gången att hålla i mig och stanna torrt och inte dricka för mycket, helst ingenting alls då jag ju inte tål någonting. Men det var inte lätt. Rätt som det är står det ett glas framför mig, mysigt runt bordet sitter alla, många ljus var tända och nåväl, ett glas! Nicklas satt med Cilla i knäet, taxen sin, glaset i andra näven och så gick kvällen rätt lustigt förbi. Jag tog mig ut med min lilla hund några gånger för att få frisk luft och sänka risken att få huvudvärk. Det får jag bara jag dricker lite, hur jag än bär mig åt ibland. Men jag klarade mig och vi skålade lite till sen bestämdes att vi nog bättre går och lägger oss. Väckarklockan skulle ringa sju dagen därpå och ingen var sugen på att fortsätta sova i pass. Måste medge här att jag under åren har gjort det några gånger. Säkert en och annan gång som bocken eller älgen lugnt gick förbi. Jag är allt en sann jägare!
Morgonen började tidigt men ack så bra: När vi kom ner från ”vår” övervåning slogs vi av kaffedoft och stekt bacon, bröd och ost. Goda Fredrik har varit i gång och fixat så även trötta Niclas och söta Cilla kröp ur kojan. Han hade redan fixat hundarna och rastat lite och matat alla. Ja, han är allt morgonpigg, en sann jägare han med, ha, ha.

Vi satt och småpratade lite sen var det bara att dra iväg till en granngård, där samlingen skulle vara med jaktgrannarna, deras hundar, fruar och barn. Det blev några stycken att hälsa på och artigt byta namn och några ord. Fast guldfiskminnet min hade inte en chans att komma ihåg så många och i skrivande stund är nog alla namn borta. Konstigt, väldigt konstigt, undrar ibland om inte jag har drabbats av Alzheimers. Åt andra sidan fungerar bil registreringsnummer av förbikörande bilar, sån värdefull information minns jag. Nåväl, alla är vi bra på något, användbar eller ej.

Vi (min Fredrik hängde med ut i kylan) fick ett fint pass på ett gärde, en slänt utför och ett bäck där nere med ungskog och sly. Perfekt för rådjuren att hälsa på här. Såten startades med en tax, en strävhårig liten som nog hade lite svårt att ta sig fram i det höga gräset och över riset. Men åt andra sidan skulle det ju då gå långsamt och till och med jag skulle kanske få hinna med att kärringsvinga iväg ett skott! Det vore ju riktigt skoj det, faktiskt. Men, tyvärr blev det varken en kärringssving eller ett lugnt drev. Termosen plockades fram och vi njöt av rimfrosten som höll i träd, buskar och gräs runtom oss och var på väg att även ta hand om våra fötter. Efter det stod klart att det inte blir något drev mer, fick vi sällskap av Niclas, han hade väl tråkigt han med och vi stod med var sin kaffemugg och småpratade lite. Skönt!
Vi samlades på gårdsplanen och delades ut pass till nästa såt. Taxen skulle det bli igen, en stövare skulle få släppas och man hoppades på både räv och hare. Tyvärr blev det inget för taxen och stövaren drog iväg ur markerna. Fredrik och jag fick i alla fall upp pulsen när vi hörde ett himla susande och flåsande! Vi stod längs en liten väg och var säkra på att där kommer en hund i full fart och kanske är den hack i häl på en hare eller nåt, som det lät! Jag hade bössan färdig, inte lyft men tagit pekfingret ur vanten. Säkrat var den än…. Spänningen stiger och vad var det som dög upp? Häst och ryttare. En jäkla tur att jag ändå inte hade lyft bössan längs en väg, även om en hund med hare hade kommit, så mycket vett har man ju i skallen. Men än en gång fick jag klart för mig: Var noga när du siktar och ta på dig alla neonkläder du har när du är ut och rider så du syns! Kvinnan hade gul jacka och hästen gult täcke, bra det! Minns så väl en rätt otäck situation efter en älgjakt när jag var på väg tillbaka från passet. Hade inte sett nån älg på hela dagen och plötsligen gick den där, rakt över fältet! Tog fram kikaren och kunde konstatera: Brun häst med ryttare i svarta kläder. Jävligt smart det! Syntes ingenting och förväxlingen… nåväl! Reflexer på bara!

Tillbaka till Småland nu. Det blev en tredje såt, taxen ytligare en gång och resultatet hade man kunnat räkna ut innan: taxen var slut rätt fort, nåt drev blev det inte. Synd, då Fredrik hade med två tyskar som väl var sugna på att få springa av sig lite!
Men det är som det är. Hemma drogs vi direkt till matlådan! Typiskt. Suttit stilla hela dagen, bara druckit kaffe och hungriga ändå! Kikki hade redan börjat värma upp pytt i panna och attans vad god den smakade! Tog tre fulla tallrikar, sprängdes nästan men vad gör det om man blir glad?!

Då våra hundar hade fått sitta hemma, bestämde vi att vi skulle snabbt släppa Cilla och Svante på var sin sida om nån väg. Klockan hade redan hunnit bli så mycket som tre så nu fick vi dra igång innan mörkret sätter stopp för vårt lilla bestyr. Terrierhunden min släpptes strax bakom Fredriks hus, han drog iväg och sökte fin, tur det för ibland är söket så där trångt. Men inte idag som jag kunde se på Garmins skärm. Så ylar han till, gläffsar lite och börja driva. Tyvärr höll han i bara 10min, kanske om ens det och släppte. Förstår mig inte riktigt på det just med drevtiden. I början av säsongen: 15-45 minuter, nu har det blivit så himla korta drev och rådjuren hinner inte bukta hem igen! Nästa grej han har börjat med: Gena på tillbakavägen, ropa på mig när han tycker att han inte hittar och sen försöker strula till det lite extra och gena ännu mer. Han kommer tillbaka till mig, varje gång han släpptes sen han var valp. Har aldrig nånsin hämtat honom, men vissla måste jag, så han hittar? Märkligt. Men så även nu. Han kom till sist, vi fick gå ner till en liten udde vid sjön, han skäller några grova skall några hundra meter ifrån oss, följer ett spår/någonting i någon minut, släpper ifrån sig några grova skall till, sen beslöt han sig för att komma tillbaka, jag fick inte reda på vad det var, om det nu var något ens. Skymningen föll, vi sammanstrålade på vägen hem med Fredrik och Niclas och Cilla, hem till mat och dryck! Årets sista dag var alltså på väg att ta slut och nu skulle vi få ta det lugnt, klappa hundarna och våra magar som vi snart skulle få fylla med något speciellt: Hummer! Härliga Fredrik och Kikki dukade fram finporslinet (typ) och fixade en riktig lyxmat! Mums vad det gick ner! Tyvärr alldeles för fort! Som tur var fanns det lite annat att fylla magsäcken med så hungriga förblev nog ingen. Så satt vi och hade det gott, skålade med Champagne (typ…), kramade om varandra och hälsade det nya året välkommen. Tänkte vi skulle få titta på grannbyns fyrverkeri som hölls varje år. Nix, vi såg ingenting. Några dova smäller långt, långt bort men annars var det rätt så fridfullt. Så är det att bo på landet, lilla gumman…!
Det kändes att vädret var på väg att byta från några minusgrader till plus och visst hade yr.no lovat att regn ska man få! Attans också att norskarna alltid måste få rätt om just vädret! De första dropparna föll när jag natt rastade terriern och mycket riktigt väcktes vi på nyårsdagen av regnmoln och duggregn som övergick till lite mer…
Nej, skam den som ger sig, upp klockan sju, i med kaffe, ”Gott nytt år!” till alla och styva bilen full med hundar, bössor och jaktbehov. Så ska det vara. Smålänningen hade en fiffig idé: Han tog med bägge sina tyskar samtidigt, släppte en och blir det upptag så skulle han peka åt vilka håll Niclas och jag skulle dra oss till. Bra förslag, inga långa passittningar med regnet droppande ner i nacken! Fast det blev det ändå!
Lilla Älva tog sin chans och sprang tillbaka på vägen som vi precis hade kommit med bilen. Fan vad dumt han vi tänka allihop och Fredrik tog bilen för att hämta henne, då hunden hade hunnit springa några hundra meter raksträcka på vägen. Men, man ska ikke ifrågasätta en hundens hjärna, inte förrän man vet vad den har i sina få synapser och korta vägar emellan hjärncellerna. Fredrik hann inte dit i tid, terriern vinklade av vägen, sprang in i skogen, ylade och började driva. Ingen kunde riktigt förstå hur hon bar sig åt, om hon visste eller om det var tur, men hon jagade och sprang och hade ”motor” som det heter så fint.
Terrier nr. två släpptes den med, Quikki, en väldig trevlig hund, min favorit bland Fredriks hundar. Hon fick upp och drog iväg, tyvärr ur marken. Älva lillan hade nog drivit klart, Fredrik kunde kalla in henne innan hon skulle ge sig på något annat, lika bra det säkert. Vi fortsatte efter Quikki var tillbax, hon släpptes igen i en litenplantering och fick igång något. Jag tilldelades en ravin och ja, här går dem säkert, det syntes i marken! Hoppas hoppas och värma pekfingret och höfterna så svingen funkar. Hade verkligen gärna fått skjuta för henne! Men, tyvärr gick det som så många gånger förr, iväg och klart.

Vi byter såt, Cilla och Svante från var sitt håll. Han sökte bra faktiskt, igen, wow, jobbade verkligen på men tyvärr fick han inte tag i något och tyvärr blev det bara att koppla honom till sist och återvända till bilen. Inget för Cilla heller för den delen! Vi skyllde på att det inte fanns något… ha, ha!

Fast det var lika bra att sluta nu, trots att regnet hade dragit förbi oss så hade den ju hunnit med att lasta av några kubikmeter vatten ovan oss och jag var blöt och kall. Då passade det bra med en brasa och grillad korv. Kikki kom upp hon med, insvept i en tjock, knallröd dunjacka som jag verkligen gärna velat ha just då!

Efter grillningen provade vi Älva i en liten såt, hon sökte fint men hittar inget och så bröt vi för dagen.

Nu återstod det tråkiga av allt: Plocka ihop och fara hem. Typiskt att tiden går fort när man har roligt, alldeles för fort.

Tack Fredrik, vi trivdes, stormtrivdes som alltid och återkommer, senast nu i år, samma tid…

Ses och hörs. Kram.

 

 

********

2011-12-18 Varg, eller?!?

Varit och släppt hunden i Bullaren idag. Men ack vad trögt det gick. Eller rättare sagd: Det gick ingenting alls. Han gick inte ifrån mina ben, höll sig bakom och blev mera ledsen när jag blev mera arg. Jag förstod ju ingenting och blev så attans sur på honom att jag till sist satte in honom i bilen, tog termosen och fikan och gick ifrån honom för att bli av med lite frustration som stod i halsen på mig. När jag väl hade svalkat mig något, tyckte jag vi försöker en gång till med resultat som var exakt samma. Ingen lust eller vadå hundas?! Nä, vad jag var less på honom. På vägen hem slog det mig. Var det inte på väg upp till markerna för en vecka sen som jag ropade till Tommy: ”Stanna bilen och backa! Det stor något väldigt stort där nere!”

Han vände bilen och vi såg någon slags hund långt ner på ett gärde. Väldigt stor hund var det. Eller en jätte räv, för den var brunaktig. Men inte kan det varit en räv, alldeles för stor, mega räv, större än schäfer!

Kan det vara så att det är nån varg som stryker runt på knuten? Var det inte så att en blev påkörd där nånstans i närheten för några veckor sedan. Visst var det det! Kan har funnits en till varg som höll ihop med den påkörde. Nä och tack. Då är det väl att snart skaffa mellanpudel och gå på lugna skogspromenader. Fy fan.

 

********

2011-12-17 Nä, bockarna får gå.

 

Fastän vi hade gärna tagit hem en eller annan…

Vi var på markerna hemma hos mig idag och släppte våra fyra odjur, fick fina drev på samtliga och Tommy fick hålla i pekfingret då geten sprang förbi honom. Det var Svante och Geisha som drev på denne fast bägge hade lagt av, trodde vi då det var tyst någon minut. Tommy bestämde då mycket riktigt att låta rådjuret gå, ifall hon inte var drevdjuret längre. Även om hon hade varit det, är det ju bra att inte skjuta hondjur det första vi gör. Men: Rätt som det var ylade Svante och Geisha till och började driva igen. De hade bara tappat spåret, på var sitt ställe (hä?!?) och tog i båda samtidigt, på var sitt ställe (hä?!?). Fast vi tycker ju att det är rätt fel att ha två hundar efter ett djur (även om det var och en tog upp spåret på olika ställen), så Tommy tog Geisha när hon passerade honom, Svante fick fortsätta drevet och höll i geten i några minuter till. Det buktade längre upp norr om oss men kom aldrig tillbaka. Synd, för det brukar geten göra annars. Men hon anade väl att vi satt där och lurade på henne. Eller så var det Börje som satt och skramlade med termosen, igen, som alltid, he, he.

 

 

********

2011-12-10/11 Ut till skogs bara!!!!

Varit ute nu till helgen och visst hade vi fina jakter. Jättefina jakter och det var nära några gånger att det smällde. Frosten hade hälsat på bägge dagarna och det 

var ju så himla vackert att köra igenom landskapet och se det vita glittrande i grenar och kvistar och fält. Jakten i lördags resulterade i en mycket nöjd matte som först varit lite sur. Varför? Ja, lilla terriern sökte fint direkt när jag släppte honom. Han hittade inget inom tidsramen på 10 minuter innan han hörde Kia gå igång och då var det ju mycket bättre att springa dit och kolla, något som inte uppskattades av mig. Som tur var hittade han ett eget rådjur att jobba med på vägen dit och bägge hundar drev på varsitt djur. Sedan kom Trixi och hängde på en stund. Var ingen bra ide att släppa tre hundar samtidigt i en såt som inte var stor nog för det. Efter att han hade drivit och wow, återkommit till mig, hittade han ett nytt djur och nu hängde Trixi på lite längre. Nå, ska inte klagar, vi hade roligt och jag lyfte bössan några gånger då jag trodde att det var nära. Korvgrillning avslutade dagen, så klart!

Idag, söndag har vi varit upp mot Norge. Tanken var egentligen att jaga på Bullaren. Väl framme var det rejält mycket kallare där och snön hade blivit hårt skare som inte skulle vara någon ide för hundtassarna. Tommy ringde till Roland i Skee och frågade om vädret där, det var snabbt beslutat att åka dit istället.

Och attans vad det fanns rådjur i kullen vi gick igenom först! Mycket märkligt är det faktiskt. Några gånger finns det inte ett liv, andra gånger hur mycket som helst. Trixi släpptes på andra sidan såten, jag gick in över kullarna och det dröjde inte länge innan det blev drev på min lilla och något konstigt på wachteln. Hon skällde och rotade på samma ställe och efter en stund slog det oss: Hon har nog ställt älg. Mycket riktig det hade hon gjort, Nils skulle kunna ha skjutit ett perfekt skott om det inte vore så att älgjakten var slut. Typiskt.

Under tiden jag hade lyssnat på Trixi hade Svante fixat drevet hemåt igen. Det snurrade runt bakom mig, jag smög lite framåt för att kanske kunna närma mig något, men det bar iväg efter en stund över stora åkern upp i grannarnas kulle. Tja, bara vänta tills han kom hem igen.

Ett drev till blev det på bägge hundar, wow, vilket liv det var! Nu ligger lilla terriern nöjd och belåten och mätt här bredvid mig, bollen mellan tassarna: Kom igen nu matte, du kan väl putta den lite åt mig!!! Snälla!

Älskar hans härliga sätt att hålla på dagarna ut!

 

 

********

2011-12-03/04 En jaktlös helg.

 

Lilla terriern tror nog han är odödlig! Plogar och grejar i stallet bland hö, katter och damm med resultatet att hans vänstra öga började bli tjockt i torsdags plus han hade fått smisk av katten, knappt över ögonlocket. Tur, en himla tur det. Den tredje hinnan drog sig över ögat i torsdagskväll så det var inget annat att åka till veterinären med honom. Hon konstaterade små, små skador på hornhinnan. Mh, det förvånar mig inte ett dugg som han håller på. Nä, nu blir det droppar tre gånger om dagen en hel vecka och därmed ingen jakt. Men, det börjar bli bättre redan.

Tur för hästen nu då! Vi var ute långa turer vi två istället! Det tyckte hon var gott det!

 

 

 

 

********

2011-11-27 Ja, idag blev det rätt!

Ibland har man tur, speciellt hunden då. Bockmagneten och våran bästa skytt fick på sig Svantes drevbock och förvaltade sin chans bra, som vanligt. Han är allt min hjälte, Mattias!

Men från början då. Dagen började rätt blöt. Det regnade och dreglade ner från träden, klibbade på grässtrån och rätt som det var blev jag genomblöt. Men, vad gör det, inte har jag blivit förkylt för det ännu så peppar, peppar, det är nog bara nyttigt! Släppte Svante på ena sidan såten, Börje släppte Ebba, lilla Beaglen på andra sidan. Hon med sin envetna beagle-nos hittade rätt omgående och drev iväg med sitt fina skall. Tyvärr kom det ikke tillbaka utan drog iväg över vägen och längre bort, snurrade några bukter men utan att återvända. Min lilla krigare letade och letade, ibland bättre ibland sämre och jag var på väg att ge upp då såten nästan var gått. Men bara nästan! Rätt som det var vrålade han till några femtio meter ifrån mig, drev en liten minut och sen pang sa det, rakt ner till Mattias pass, det small och lilla terriern ombesörjde flåningen, typ. Jag försökte att vissla in honom igen då jag egentligen tycker det vore bra om han luggar lite och återvänder till mig efter en stund, som han gjorde vid älgen vi sköt för honom under älgjakten. Han började visst gå åt rätt håll efter några visslingar men nej, matte kan ju faktiskt komma själv, det är ju min bock, tyckte han och gick tillbaka för att lugga lite till. Mattias sa att han hellre lät honom göra än att ta i honom och föra bort honom då han ju morrar och visar att det är hans. Sån är han. Men går man bara fram bestämt, ignorerar honom, tar bocken och gå iväg med den, är det ju inga bekymmer. Har märkt att det bara blir värre om man börjar tjata på honom och försöka visa och knuffa och föra bort honom med kroppen. Då skruva han bara upp sig. Går jag fram, morrar lite själv och säger ”Gå bort!” inte hårt men bestämd, gör han ju det.

När jag väl kom fram efter att ha insett att han inte kommer tillbaka från sitt byte, fanns det gott om hår både runt bocken och terrierns nos. Glad han var, jätteglad och väldigt ledsen att jag kopplade honom så Mattias kunde börja ta ur djuret.

Nja, jag var allt nöjd med hans insats, även om det var synd att han inte hittade något i början, fick då springa och sprina utan att lyckas. Sen gick det nästan för fort så att han inte riktigt kunnat driva. Men, jag är glad och terriern nöjd.

Sen blev det släpp för både Geisha och Kia. Jag gick med lilla wachteln, hon hittade tyvärr bara harslag eller något så drev blev det inte på henne. Geishi stack iväg med ett rådjur, drev 15 minuter och genade tillbaka. Ja, då var dagen klar, vi grillade korv och snackade och bara trivdes med tillvaron.

 

 

 

********

2011-11-26 Inget fel på markerna.

 

Hallå, vilket liv och vilken fart det blev idag. Var otroligt stolt på lilla terriern då han skötte sig jättebra och sökte kanon, drev som en gud och nästan alla passkyttar fick se eller minst höra något då dreven gick runt som i buseskogen. Gott om rådjur var det idag, Svante fick sina tre fina, långa drev, Geishi med, även Kia och beaglen Ebba hittade sina Lisseberg. Nä, synd bara att vi inte kom åt att skjuta, då vi hade bestämt att låta getterna gå för att verkligen få upp stammen. I fjol var det på gränsen till katastrof: två rådjur på 150 ha, rätt illa och rätt deprimerande.

 

 

 

 

 

 

Men i år har det vänt, nog tack vare en radikal skogsavverkning också. Skogen hade varit gammal med mycket bråte och nedfallna och knäckta träd efter horrorvintern. Det verkade vara det bästa som hände här: bort med det gamla, plats till nåt nytt!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Mycket lycklig och belåten slutade vi dagen med korvgrillning och medans gubbarna satt hemma på sofflocket och käkade chips och drack öl, tog jag en tur med min lilla skäckiga häst, vi trotsade regnet och blåsten och plogade som pansarvagnar: framåt, bara framåt.

Nja, livet är bara bra kan jag säga!

 

********

2011-11-23 Scheppler på Västkusten.

Alltid roligt att lyssna på en härligt dansk dialekt och på Lars Scheppler i synnerhet. Han hade en föreläsning om vildsvinsjakt med hund på Blå Stjärnans djursjukhus i Göteborg, bra för oss inte så långt som Boda!

Intressant och roligt var det, mat blev det och kaffe och vi vann en 15 kilo säck prima hundmat. Kort sagd: Rätt lyckad kväll och nästa besök i Mamimas viltsvinshägn är ju redan bokat. Jag kanske åker dit nån gång innan, vill ju ”boka mig en gris” och få skjuta för terriern. Det hade varit roligt och jag sparar redan till det!

 

********

2011-11-18/20 Iväg till Linköping.

Tog ledigt på fredagen för att hinna med att packa och pyssla lite om min häst, innan resan bar av till Linköping. Hann med en fin stor ritt så att terriern hade i alla fall rört på sig, för sen gällde det att sitta snällt i bilen och åka med. Resan gick bra och fort, vi stannade några gånger tog lite kaffe och rastade vovvarna, halv åtta var vi framme och vem var det som tog emot oss?! Några snälla islandshästar som stod i sina uteboxar och kollade vem det var som kom med väskor, bössor, massvis hundar och halva Bohuslän. Några hästmulen hann jag klappa, sen blev det myskväll med räkor och mycket ljug. Sven-Erik och hans familj gav oss en ”feel at home” känsla direkt. Ni vet, trevligt folk som man bara trivs med direkt. Klart, många gemensamheter finns det ju: Jakt, hundar och hästar. Samtalsämnen gick vi inte tomt med. Fast på lördag morgon skulle vi upp tidigt och jag vet hur jag mår om jag bara sörpla lite för mycket på alla glas som bjuds. Nä, fick hålla mig till ett glas vin istället, kände mig väldigt tjejig, medans killarna tog sig en stänkare eller två.

Natten fasade jag lite för, inte utan skäl som det skulle visa sig. Hade förebyggande skaffat mig en hel påse med öronproppar, men vad hjälper det om det kommer två wachtlar upp i min lilla säng, trycker sig intill, lägger tassarna på magen, huvud på kinden… sen ska dem ner igen och upp till Tommy, fast lilla Kia är ju ”mattes hund”, hon tycker nog om mig på nåt vist och sviff, var hon hos mig igen. Började gnaga lite på min arm, hon var tydligen inte trött. Jäkla vad jag var less på det hela! Fick nog inte sovit en hel timme i sträck.

Upp och in med några smörgåsar och trotsar vädret var mottot på lördag morgon. Yr hade rätt, det skulle regna hela dagen och det gjorde det också. Trots allt kom några av jaktlagets medlemmar och satt snällt i pass åt oss. Först ut var jag med min lilla sketterrier i en såt där de ofta har viltsvin. Yes, tänkte och hoppades jag, höll tummarna och avtryckaren att han skulle hitta sig en gris! Tyvärr har de varit och jagat just här för några dagar sedan och stackars liten hittade inga grisar. Och han jobbade verkligen hårt! Just söket är ju det som jag klagar på ibland, att han är lite slarvig om han inte hittar något efter halva timmen. Men attans vad han grejade! Såg inte skymten av min hund denna såten, bara några gånger återkom han för att försäkra sig om att han hittade mig, sen var han väck igen. Till sist fick han upp intill mig, jag intog färdigställning och smög lite med honom. Men jäkla vad var detta?! Bägge linsskydd hade gått av (den ena fick jag just ersätta då jag tappade den förra helgen, hela 250 spänn för det!!?? Obegripligt!), kikaren var dimmig och fylld av vatten och nej, det gick inte att varken se eller fokusera på någonting. Ner med bössan, känna pulsen stiga för man är så förbannad på utrustning som inte håller som den skulle. Bestämde mig på fläcken att kikaren skulle ersättas med ett rödpunktsikte. Lilla krigaren jobbade för fullt, drevet gick ut långt, runt och vände och jäkla, efter en halv timme kom det runt och tillbaka till mig! Det passerade några meter ifrån mig, 50 kanske men ikke kunde jag se någonting då tätningen jag stod i var tät som bara det. Men rådjur måste det ju varit.

Sen fick de andra hundarna ut och springa, drev blev det på alla, fast hur lätt är det att hitta rätt pass på 1200 hektar med fyra passkyttar? Inte lätt, nej!

Till sist kröp mörkret närmare och närmare, vi höll till ett tag i jaktstugan där järnugnen brölade och snackade om dagens bravader. Hem ville vi inte riktigt, trots att kläderna var våta ner till kroppen. Stalltjejerna hade fixat en tjejkväll med massör, fotvård, badtunna och super mat. Vi skulle hålla oss utanför, i gäststugan och låta de vara i fred. Nåväl, det är nog lika bra, själv hade jag inte varit sugen på massage och fotvård ändå, sitter hellre med hundarna och dem stinkande gubbar och pratar jakt. Till sist fick vi komma in, hänga upp kläderna och torka oss, Tommy tog med gitarren och vi sjöng lite för tjejerna istället. Det lyckades väldigt bra med och blev bjudna på mat. Attans god mat!

Söndagen ägnades åt skogen med, så klart. Tjejerna höll på till sent på natten och då kände Tommy och jag att vi skulle kunna mata hästarna innan vi fyllde våra termos med kaffe och påsarna med mackorna. Idag fick Svante tyvärr inte upp i första såten, han sökte bra, förvånansvärt bra men som sagt, inget han hittade.

Vi släppte honom som sista hund en gång till, en liten såt skulle vi ta som skulle vara klart om nån halv timme. Han letade, hittade och drev något jäkla bra och jäkla långt. På väg tillbaka gjorde han dagens misstag: Istället för att komma till mig, tog han upp direkt, säkert kiden som geten ställde av där eller så var det två djur som delade på sig. Han drev detta helt underbart, det gick runt och kom tillbaka och nästan på mig som stod kvar i tätningen, sen snurrade han, drever likt enveten för att hitta tappet, hittade, fortsatte att driva. Sen, när han väl skulle lägga ner, gick han inte tillbaka i sitt spår utan något vid sidan om, ringade och höll på med konstiga saker. Till sist hade han nog kört fast av alla sina egna spår och dessutom var han trött, fick ju inte sova nåt på hela dagen. Nej, han hittade helt enkelt inte! För allra första gången, hittade han inte hem. Men något var det med de markerna, både Geishi och Kia hade svårt, Kia hittade inte heller tillbaka från ena drevet. Till och med Tommy gick fel en gång, något som han definitivt inte gör annars. Honom kan jag ställa ut någonstans i skogen, han hittar!

Nu började det bli mörkt och jag tackade uppfinnaren till Garmin Astron: Jag visste ju precis var min lilla hund var och kunde lugnt bestämma hur jag bäst bär mig åt. Vi tog bilen och körde närmare honom, dryga 400 meter till honom och jag började vissla. Där gick det att nå honom. Visslandet innan hörde han väl inte eller så var han låst i skallen, jag vet inte. Jag visslade några gånger då ekot gjorde det även för mig rätt lurigt att veta vart det kom ifrån. Det var kanske det som gjorde innan att han bara snurrade åt rätt håll först, sen fel igen.

Nja, efter några eländigt långa minuter hade jag min lilla krigare i famnen. Må tro att han var glad och jag förstås! Han tryckte sig på mig sen hela vägen hem i bilen och ville bara ligga i knät. Mattes lilla terrier tyckte nog om att vara tillbaka!

Kollade på datorn nu, hur länge han drev denna kväll: hela 49minuter från upptag tills han började vela och snurra! Inte undra på att han var trött, jättetrött!
Vi fick äta innan vi tog farväl och körde hem till västkusten.

Tack Adler för en härlig helg! Nu ska ni ju komma och jaga hos oss!

Ses då!

PS: Bajspåsar är bra till mycket! Den åkte inte av i alla fall, hur tätt det än var som jag kröp igenom… Får strunta i de dyra saker som bara försvinner!

 

********

2011-11-16 Den är tung, matte!

Tänkte han få träna lite på att släpa en hare under veckan. Plockade fram den då och då så även ikväll. Han snurrar som en idiot runt sig själv och glädje skäller när han får syn på mig med haren i näven! För roliga är de hundarna. Han får först ”jaga” haren lite och ruska om den innan jag sätter ner honom, släpar iväg haren, gå tillbaka till honom och låter honom hämta den. Han morrar och gnäller att han nu ju ska jobba istället för att ha roligt men han gör det jag vill. Tyvärr så händer det ibland att han tar sig ett tugg och jag får uppmana honom att han ska komma med den, sen går det fint. Han försöker bäst han kan att få grepp om haren och kommer, till och med springandes tillbaka till mig, sätter sig och ser ju ack så bedrövlig ut! Ledsen och full av sorg över att måste jobba för dumma, dumma matte istället för ha roligt! Jag hann med att ta några dåliga kort på det! Han är för söt när han morrande och protesterande går iväg för att hämta!

När han väl har gjort det väldigt bra, bryter jag och han får ha lite skoj, sen återigen, plikttroget arbete. Men faktumet att han då och då tycker att han får tugga lite, det stör mig rätt mycket. Om jag nu inte hade honom inom synhåll, hade han väl käkat upp haren och kommit tomt till mig. ”Vadå matte, där fanns det ingen hare!” Kanske nån har tipps om det. Kanske jag får sluta rusa och skoja med honom. Det är väl då han får suget att ta en bit och ruska och riva med.

 

 

 

********

2011-11-13 Inga grisar hemma

Idag fick Tommy, jag och hundarna åka mot Sotenäs för att släppa på ett område där det finns viltsvin. Yes, mycket roligt! Speciellt då grisarna ännu så länge inte har spritt sig något nämnvärt. De håller till på några ställen här i våra trakter och där de finns, ställer de redan till med besvär. Skäl för att jaga finns det alltså. Samling åtta mitt i markerna, passkyttar ställdes ut, terriern och wachteln skulle få gå samtidigt frånsamma håll. Det tyckte vi går bra. Såväl min som Tommys Geisha jagar för sig själva, så länge det finns något att jaga. Vi leddes av jaktledaren längs gränsen in i en tät plantering och spår efter viltsvin syntes tydligt! Marken var rätt nertrampat och bajs låg här och var. Hundarna började gnälla och slita i kopplen, det hela verkade väldigt, väldigt lovande! När vi äntligen strök kopplen på våra små söta vovvar, sköt de iväg bägge två åt varsitt håll och det var gnäll och väckskall nästan omgående! Herregud så himla spännande! Både terriern och wachteln drev för fullt. Wachteln norrut med sjökanten, terriern inåt såten. Men rätt som det var kom det via radion från Jonas: Terriern driver rådjur. Han hade bocken på 10 meter stående och hade kunnat avlossa ett perfekt skott! Jag hade jubilerat över att det sköts för honom men: Ska man jaga gris, så ska man det och då skjuts det inga rådjur. Synd men så är det.

Han drev långt runt i 35minuter, vände och genade tillbaka. Undrar verkligen hur i all världen kan han veta hur han ska gena och hitta rätt dessutom? Helt obegripligt för mig! Vi har varit här i närheten och jagat nån gång förra året, men det var ju inte just här! Hur som helst, han hittade tillbaka och jag kopplade honom en stund tills Geisha var ”hemma” hon med och vi kunde gå på ihop igen och fortsätta igenom planteringen. Sagd och gjort. Släppte min lilla svarta, han var väldigt glad för det och tackade med ett nytt gnällande som gick över till drev efter en stund. Fast suckande kunde jag höra via 31-tan igen: Rådjur som nästa passkytt fick lugnt och fint på 20 meter! Nejjjjj! Vad synd det var det hade ju annars passat så fint!

Geishi grejade duktig hon med, terriern kom tillbaka efter 20 minuter. Efter typ 2 timmar hundsök fanns det verkligen inte nån kvadratmeter osökt gräsplätt! Men ikke fanns det grisar här idag! Det var ju ännu mera synd. (På GPS-bilden här intill har jag raderat wachtelns spår. Annars hade man inte kunnat se någonting alls :-)

Vi samlades och nästa såt diskuterades. Tommy tyckte han hade gott nog idag så lotten föll på mig att ta lilla Kia. Vi släppte henne i ett rådjurssäkert område (finns det nåt område här där det INTE finns rådjur! Så härligt många är det här!). Tommy hoppades verkligen att vi äntligen skulle få skjuta hennes första vilt. Det är dags nu, hon är ju redan 1,5 år. Det visade sig att turen var hennes idag och jag är väldigt, väldigt glad för denna lilla skiten! När skyttarna satt på plats släppte jag henne uppe på en kulle. Även hon får sitta först, pilla av halsbandet, hon ska snällt få sitta kvar några sekunder till innan hon får rusa iväg. Hon är så snäll och uppmärksam, tittar verkligen på mig innan jag säger ”Sök på!”. Wachtlarna är allt lite annorlunda hundar än en tyskjaktterrier, skillnaden märker jag tydligen. Hon samarbetar på ett annat sätt, hon är mycket mer ”förig” eller låter sig styras än vad min terrier gör och detta även med tanke på att hon inte ens är min hon och jag hennes matte som hon tydde sig vid. Visst, jag har gott rätt mycket med henne med och hon vet vem jag är men ändå! Inga dumma hundar de där wachtlarna!

Det dröjde inte länge innan hon började driva hon med. Jättefint gick det runt, förbi en ledsen Tommy som inte kunnat komma åt, över vägen, upp i kullarna. Där vände det och kom tillbaka. Nackdelen med wachtlarna är: Det går fort, väldigt fort. De är ju lite snabbare än en tysk ens! Så hörde jag att det knakade till snett framför mig, jag vände mig om och fick se en bockkid som passerade mig i hög fart på 15 meter. Jag lyfte bössan osäkrade men vinkeln det kom ifrån och sprang åt stämde inte riktigt med min svängradie… jag låste mig själv typ efter ett halvt varv och kom därmed inte åt att skjuta. Fast darra det kunde jag allt ändå! Märkligt, varje gång det är nära eller väldigt nära börjar hela min kropp att skaka som asplöv! Men tydligen var det inte hennes drevdjur för lilla Kia kom från annat håll och stannade vid mig där jag stod. Försökte att visa in henne i bockens spår, trodde ju fortfarande det var hennes djur ändå, men hon visade inget större intresse. Ok då fortsätter vi framåt. Hon tog upp igen, det snurrade och gick ner till åkrarna där passkyttarna satt. Det small några gånger och Kia fick driva ända fram! Så himla bra att det äntligen stämde! Efter att hon fick ruska lite tyckte Tommy jag skulle ropa in henne. Det är vi ju noga med att hunden alltid ska komma tillbaka till den som släppte, ingen ska koppla hundarna eller ta med de i bilen eller nåt. Nej, tillbax ska de! Visst, jag var inte så noga med att min skulle släppa bytesdjuret för att komma till mig igen, så länge jag var säker att jag kommer fram jag med och jag tar min hund igen. Men nu skulle jag alltså prova att få tillbaka ”min” hund. Mathias tog henne en liten bit ifrån i koppel tills hon hörde att jag visslade och sviff, hon kom! Himla, himla duktig hon var idag den lilla, söta vita hunden!

Och tro mig, Tommy bara flinade! Han var nog stolt han!

Tack jägarna för en härlig dag!!!

 

 

 

********

2011-11-12 Anlagsprov Skog.

Ja, då var det äntligen dags idag. Vi samlades halv åtta hos Johan, fick gott varmt kaffe och småpratade lite tills samtliga deltagare hade kommit. Det blev fyra hundar som skulle starta samt en reserv om tiden fanns. Lite orolig var jag ju allt om hur han skulle bära sig åt idag, när domaren hänger med, men skulle han bara göra som han brukar så ska det nog gå tyckte jag. Om inte, nä, då gör det inget, han fungerar ju för det jag vill ha honom och han jagar som han ska annars. Lika bra att slappna av och låta honom sköta det. Lätt sagd för en tant som mig…

Domarna tog sig först tid att kolla samtliga hundars tänder, bröstomfång och mankhöjd, chippar lästes av, tatueringar kollades och stamtavlorna åkte fram. När pappersarbetet väl var gjort, lottades ordningen som hundarna skulle få starta i. Väldigt bra tyckte jag för då blev det inget tjafs och babbel om att någon fick först och hade det bättre eller sämre. Det var bara att gilla läget och gå.

Vi tog bilarna till ett ställe längre bort, ställde de nära en skörd åker, stövlarna kletades ordentligt in med lera upp till skaftet och jag fick då gå som först. Nåja, inte jag hunden ju.

Vi gick över åkern och strax innan vi var framme vid skogskanten sa domaren, att jag skulle få släppa när jag ansåg det var lämpligt. Jag gick lite till med honom så han verkligen förstår att jag ville att han skulle in i skogen innan jag satte ner honom, pillade av kopplet och trädde på signalhalsbandet på honom. Nej, du får inte gå än! Lilla skiten ville iväg som bara det för tydligen luktade det rätt gott. Varsågod och han for iväg.

Det tog inte mer än typ tre minuter när han väl började väcka. Glest och osäkert för han hade ju inte fått kläm på det än. Sen börjar han driva ordentligt och det bar iväg över några berg söderut. Han drev fint fint men skällde lite glesare än vad han brukade göra tyckte jag. Annars är han som en symaskin, men idag drev han bara. Typ.

Då och då var han utom hörhåll då han försvann bakom berg, sen hördes han igen och efter ett tag sa domaren att han har hört tillräkligt, jag kan kalla in honom om det går. Nåväl, det har jag aldrig gjort, kallat in honom under drev, tyckte varje gång han drev att det var så bra han gjorde det (i våra viltglesa marker få man vara glad för det man får…) så jag bad om att få avvakta en stund till, tills vi inte har hört honom på ett tag och han troligen har brutit och kommer in igen. Mycket riktigt, efter 12minuter slutade han att driva och var tydligen på väg tillbaka. Efter ytligare 10 minuter hörde vi att han ropade på mig, men han fick väl fixa det själv, ett tag till i alla fall tyckte jag. Han ropade några gånger till och efter femte gången visslade jag och han kom som, väldigt nöjd tillbax.

Eftersom han nästan tog upp bocken med en gång tyckte domaren jag skulle släppa honom igen så att han kan få bedöma hans sök. Klart, det var inte lätt att avgöra. Jaktlusten var det i varje fall inte brist på, så mycket var klart.

Vi gick några meter med honom i koppel och han fick släppas igen. Nu gjorde han som han annars också gör, sprang iväg utom synhåll, rundade runt oss, kom tillbaka, gick ut igen. Här var det precis som domaren sedan sa: Han är inte med värsta farten och bara flyger fram och tillbaka på en radie på 200 meter. Så här blev det inte max poäng.

Efter några minuter till tyckte domaren att det räckte, vi kopplade och återvände till bilarna.

Sen var det bara att vänta tills alla andra hade gott, tills domarna höll sin lilladomarekonferens och diskuterade resultaten. Sen var det klart och jag köper hans bedömning till fullo. Endast i ”skall” var det synd för jag vet att han brukar väcka först och driva på ordentligt med tät, tät skall sen när han är säker på spåret. Men just det osäkra och väckande innan var väl det som gjorde att det inte blev maxpoäng på ”skall”. Fast visst, full poäng måste ju faktiskt vara mycket, mycket bra och fasiken kan man inte dela ut en ”4” hela tiden om inte hunden är i toppklass!

Jag är nöjd och hunden ligger nu tillfreds i korgen utan att veta att han fick till sig ett bra resultat i nåt jäkla prov. Det struntar han ju i!

Hemma kollade jag med GPS-halsbandet hur han hade gott och det visade sig att han drev i 16minuter och var åter vid mina ben efter 26 minuter. Bra.

Sök: 3

Skall: 3

Skallgivning: 4

Spårsäkerhet: 4

Skottfasthet: 4

Följsamhet: 4

Grattis min lilla krigare.

 

 

********

2011-11-06 Nästan skjuter ingen hare.

Idag hade vi en himla fart på hundarna! Herregud så många rådjur har det inte funnits på denna marken sen vi började jaga här! Mina jaktkamrater var nära att släppa markerna på grund av att det tidigare fanns 2 rådjur på 150ha, typ. Men nu har det tagit ner mycket skog och det gjorde väl gott kan man säga! Jag hade alltid sagt att det här blir bra och även om gubbarna hade släppt markerna hade jag försökt hålla det självt för det är väldigt trevlig här och drev blev det varje gång jag släppte min, alltid! Men idag överträffade det alla våra förväntningar. Vi skulle försöka oss på älgkalv (älg finns det gott om här i motsatsen till rådjur) och jag fick gå från norr över mossen med min, Nisse tog wachteln från söder. Hade precis släppt av Börje i sitt pass och förklarat hur han skulle kunna flytta sig om drevet går si eller så, när hunden fick igång sitt första upptag. Det gick norrut mot stora mossen och jag var nästa säker på att det skulle vara älg. Det går alltid norrut just här! Men nej, det vek innan mossen, gick öster för att återvända till våran åker som vi stod vid. Tyvärr såg vi inget för lilla rådjuret höll sig i skogskanten men Tommy som satt på det nya hygget fick se en grann get springande över hygget. Han försökte vissla på henne, han ropade men hon stoppade inte. Ja, att försöka sig på ett springande rådjur på 150 meter det vågade inte ens min så duktiga Tommy ge sig på. Terriern bröt efter 15 minuters drev, kom tillbaka och vi fortsatte som planerat över mossen och in i kullarna mitt i mossen. Där vet jag från mina ensamma släpp med min Svante att här är det het! Brukar nästan alltid stå någonting i just de två kullar. Det sa jag till gubbarna innan. Mycket riktigt, han tjöt så jag bara kunde flina och drev helt underbart! Jag rörde mig hela tiden lite med drevet, försökte förutspå vart det skulle ta hän och var på helspänn hela tiden, det buktade ju så fint runt mig och Börje. Då såg jag plötsligen rumpan på ett rådjur! Nä attans! Sakta smög jag lite till för det hade sprungit ifrån mig. Trodde inte att det skulle komma tillbaka mot mig, men tydligen stod vinden rätt (eller fel för rådjuret om man nu vill så) och rätt som det var dög det upp på 25 meterkanske. Jag, som annars är så attans tveksam och försiktigt tänkte bara: Lyft bössan nu kärring och försök ditt bästa även om det går fort. Eller ska jag kanske låta bli? Jag hann nog tänka för mycket, svingen blev för jäkla seg och när jag väl tryckte av, såg jag bara rumpan på rådjuret försvinna bakom ett stort trä och visste med en gång: Det där var 5 meter efter! Som alltid! Och nu började frossan och jag skakade och mådde jättedåligt! Hoppades att terriern skulle komma, för att det var ju hans drevdjur eller… hoppades att han i så fall skulle ta ner det lilla och fixa det jag inte klarade av. Det vet jag att han gör! Jag hann tänka en hel del igen när det plötsligen helt oförberedd knakade till bredvid mig. Ett till rådjur på 10 meter! Nej, snälla inte sånt nu! Nu skulle ju till och med jag träffa! Fast så länge jag inte visste hur det hade gått för djur nummer ett fick inte jag lyfta bössan mot djur nummer två. Tyvärr var det så att detta var terrierns drevdjur! Tror mig, jag var ledsen! Fick världens chans igen! Terriern serverade rådjur nummer 3 rakt i knä på mig denna säsongen och jag lyckade igen med att sabba allt! Nej, jag var rätt så förtvivlat och funderade på att sälja bössan samma dag.

Nisse och wachteln hade under tiden hunnit att komma upp till mig och eftersom min lilla krigare var ute och drev på ett annat djur, fick Nisse gå och kolla om han hittade något. Han är som tur var rätt så erfaren av just eftersök och jag kunde vara lite lugnare igen. Han släppte Trixi och hon gick i spåret, följde250 meter och återvände. Det var väl inget då. Fast jag ville inte riktigt nöja mig med det!250 meter är ju inte så långt om rådjuret kanske springer på tre ben. Då går det gärna lite längre än det!

Jag pratade med Tommy och han gick med på att jag skulle ta min svarta, gå i spåret lite till och se hur han beter sig. Han reagerade direkt och följde ivrigt i löpan, efter några hundra meter släppte jag honom och han drev i 35 minuter. Puh, då var det inget fel på denna stackaren. Inget blod eller konstiga klövavtryck hittades heller.

Nåväl, riktigt nöjd är jag ändå inte och tvivla starkt på mina skyttekonster….

Vi fortsatte jakten med Tommys bägge wachtlar. Jag gick med Kia, Tommy med Geisha. Det blev harplanteringen som jag i onsdags fick träffa en fin hare i. Mycket riktigt fick Geisha upp en hare, hon hann inte att skälla mer än ett tiotals skall när det small. Det var Mathias som just INTE bommade på haren!

Så kan det gå!

Nu hänger den i förrådet och blir en god middag till nästa helg!

 

 

 

********

2011-11-05 Det var spännande i alla fall!

Idag fick det blir av att åka upp till Bullaren igen trots att mina jaktkamrater är lite tveksamma då det inte finns så mycket vilt där, ibland inget alls! Märkligt är det om vi går med våra fyra vovvar och ingen skulle hitta något? Men visst, det hörs ibland att vargen skulle ha setts eller lokatten och då är det klart att viltet drar iväg några veckor så länge rovdjuren passerar här. Får hoppas att de bara passerar eller om de nu tänker stanna, att de gärna låta bli våra hundar! Har inget emot att de tar sig sin mat, verkligen inte. Även om det skulle innebära att viltstammen blir ännu klenare och jakt nästan omöjligt. Men att de tar våra älskade hundar! Nej, det är något som jag inte kan tycka är lämpligt! Snart kommer det inte att sluta vid får som blir rivna utan hästar är nog näst. Satans! Blotta tanke att någon varg kanske ger sig på min lilla goda häst låter nackhåret resa sig! Men, det är ju framtidsversionen och inte aktuell och därmed inget att behöva reta sig med. Tycker bara väldigt synd om dem som har blivit av med sina hundar och får och skickar många tankar till dem stackars själen som fick lämna jorden på ett sådant sätt.

Men idag blev det alltså Bullaren, trotsallt.

Och inte är det något fel på markerna, inte idag! Tog en annan såt med min idag, skulle gå samtidigt som Tommy med lilla Kia, som fick såten jag annars går. Det började segt och lilla skethunden sökte trångt innan han väl bestämde sig för att söka längre ut då man ju inte hittar något vid mattes närområde! Sagt och gjort och inom några minuter efter han hade dragit iväg på längre sök, började han gläffsa och sviff var det drev. Det gick förbi passkytt nr. ett som tyvärr inte fick se något då det gick i tät plantering, sen hoppades jag att det skulle dra ner till Håkan i generalpasset på vägen, det gjorde det! Jag hoppades och höll tummarna men som det så ofta är: Rådjuret och speciellt våra skogsrådjur här med sina överskarpa sinnen fick känn på Håkan och några tiotals meter innan det skulle ha kommit ut till hygget vek det undan och stack ut igenom generalpass nummer två som tyvärr var obemannat. Tommy hade under tiden kopplat sin unghund så att hon inte hänger på i Svantes drev och lär sig dumheter. Det gick förbi honom med och söderut över gränsen en bra bit innan han släppte. Tur jag alltid var noga med att han skulle återvända till mig och inte bli plockat eller kopplat av någon annan! Det gjorde att han sprang förbi alla passkyttar och kom till mig utan att stanna hos någon, inte ens Tommy och hans älskade Kia! Men vi hann inte mer än någon meter, så bar han iväg in i planteringen och började gnälla på nytt. Tänkte först att nu tar hundjäveln samma spår en gång till men nix. Det gick åt annat håll och återigen förbi Håkan som inte kom åt att skjuta och bort mot Mathias. Höll på att trycka av mig tummarna när jag stod där och såg på GPS-en hur drevet går att det skulle gå i lås idag! Det hjälpte ingen, det gick fel igen och terriern fick inte rugga i pälsen på bocken idag heller.

Nåväl, det är ju inte meningen heller att vi jämt ska kunna skjuta! Huvudsaken är att hunden fick jobba, passkyttarna hade spännande jakt och rådjuret klarar sig ändå! Alla nöjda utom terriern, typ. Ni som har en sån ni vet vad jag menar.

Ha det gott!

 

 

 

********

2011-11-03 Bara han och jag!

Måste nog ärligt erkänna att det inte finns något i världen som jag skulle byta mot en sak: Bara han och jag. Bara min lilla svarta terrier och jag! Var iväg imorse på våra hemmamarker, passade på då sambon igen var ute och reste i jobbets äranden. Själva känslan att ta på sig sina gröna kläder, smyga ur huset när alla andra fortfarande sover, köra till skogs för att lyssna på hur allt vakna! Underbart. Plockade på honom alla hans grejer, bössan på ryggen och vi lufsade iväg. Nej, han sprang, jag lufsade. Idag var söket hyfsat bra, långt och stort och med lagom återvändning till mig. Efter en halv timmes sökande, hörde jag äntligen ett efterlängtat skall. Fast han fick inte riktigt ordning på det, det gick ur markerna, han snurrade runt, runt på väg in igen utan att reda ut det. Hare.

Nej, fortsatt inåt och över mossen, där kom det: Ett fint drev på älg som varade i några minuter. Tur det då han har börjat bli lite långvarig med just älg. Det är ju till ingen större nytta om man är på rådjursjakt. Men, en alroundhund ska kunna jaga alround, så är det bara, ha, ha.

Han kom tillbaka i alla fall, vi fortsatte söderut tillbaka mot bilen. Passerade en jäkla tät plantering som bara simmade så mycket vatten fanns det där. Storskogen intill hade huggits ner och jag höll på att snubbla över nån rotvält och trilla ner i ett dräneringsbäck när lilla krigaren ylar och väcker och driver. Attans! Upp med bössan och stå stilla! Där kommer ett rådjur bakom mig på 80m, lite fel med hagelbössan, den fick gå. Drevet gick utåt, sen runt och kom efter 20 minuter tillbaka! Jag hade under tiden flyttat lite med drevet som jag såg på GPS-en skulle komma in igen, tänkte genskjuta och kanske lyckas idag! Men ack så tråkigt, han bröt några hundra meter framför mig, tog sina slag och kom tillbaka till mig. Nästan! Han såg mig på 30meter, var på väg in till mig, fick vind av något och drog. Nej fan, så får han inte göra tänkte jag, ropade ett argt ”Stanna!”, han gjorde det faktiskt! Tittade på mig och ”Varsågod!” fick han klartecken att dra iväg. Sen började det bli spännanden igen. Såg på Astron att han stack dit han släppte sist, nästan alltså för djuret hade ju gott där! Det hade tydligen gott upp mot mig, en runda runt den mossen jag stod i och in i planteringen, som dessutom är ett rent harparadis som det skulle visa sig. Jag gick sakta sakta med och försökte räkna ut vart lilla bocken skulle komma, såg den en gång till, även denna gången för långt håll och lilla terriern några minuter efter. Det gick rätt lugnt, lilla rådjuret! Hade jag bara haft med kulan istället, hade jag nog försökt vissla på bocken för att få den att stanna. Men det var som det var. Full spänning stod jag nu alltså i planteringen och lyssnade på min lilla hund som drev runt med bocken, när det plötsligen sprak upp något alldeles bredvid mig och flydde bakåt. En fin vit skogshare var det! Så himla tjock och grann var den! Jag hade nog hunnit med att svinga runt och smälla på ett skott, men varför skulle jag göra det då?! Det var inte för min hund, jag har mat i kylen, nej, lilla haren ska få gå och göra nytta istället och få lite flera harar först!

Goda Svante kom tillbaka efter 35minuter, rådjuret hade nästan gått exakt samma väg som drevet innan, buktade jäkla bra det! Men nu var det faktiskt dags att lägga ner och köra upp till Kungshamn för att jobba. Tråkigt nog, men det hjälper inget!

Kan säga att hunden var glad och jag nöjd med morgonbestyret!

 

 

 

********

2011-10-30 Man kan ju undra!

Idag gick resan upp mot Skee igen. Sex gubbar plus mig kärringen klampade iväg till sina pass och till såten när klockan blev åtta, precis rätt för att nyttja de få timmarna dagen verkar ha! Fick gå som först med min svarta. Han började segt och det verkade som om han tycker att vi går en promenad. Vad f…n är det han får för sig ibland?! Man kan undra! Jag har slutat att gå med honom löst i skogen från och med augusti. Bara i koppel så han glömmer bort det där: ”Ah, bäst jag kollar bakom så matte hänger med!” men det verkar inte göra skillnaden ändå. Tydligen hade han bestämt sig: Nä, här finns det inget, behöver inte jobba mer! Eller så letar han bara älg och det fanns ingen och ja, ingen ide att anstränga sig då eller vadå?! Tror mig, i såna situationer är jag nära nog att lyfta bössan och göra slut på eländet eller sälja bössan och sluta med det hela. Köpa en pudel och bli ”positiv förstärknings-entusiast”. Fast så riktigt är det nog inte min grej, jag tar mig i kragen och fortsätter gå varje gång jag blir sådär irriterat på hundkräket och han är ju min guldklimp ändå, hur han än bär sig åt!

Nåväl, jag gick i mina sura tankar, redo att sätta ut en annons, märkte inte ens att hunden var borta ett tag nu. Kollade GPS-en och såg att han var långt bor och rundade. Ja och då började han väcka och drevet kom igång. Han höll i och drev i 40 minuter. Det var rådjur som han hade fått fatt i, jag gick och kollade det. Dessutom syns det ju på sättet det buktar, det var definitivt inte älg. Han kom tillbaka klockrent, nosade bara på passkjutarna när han passerade de och kom glad och flinande till matte. Det gjorde att mitt humör lyftes rejält och hunden samlade sina pluspoäng. Just detta är nog typiskt tjej kanske. Från jättesur till jätteglad bara något fungerar. Skulle nog fundera lite över mig själv istället och lägga ut en annons: ”Dålig matte lämnas bort pga tidsbrist!” eller nåt.

Man kan ju undra!

 

 

********

2011-10-29 Jakt på Prästgården.

Idag hade jag den äran att få hänga med på riktigt bra marker! Stora, väl arronderade och viltrika marker, en fröjd. Vi samlades 12 gubbar och mig, kärringen när klockan var 7:30, marken frysen, brasan tänd. Vi började med allmän ljug och prat, sen bestämdes det att drevern och beaglen skulle släppas först på rådjursmarkerna. Sagd och gjort. Fick ett fint fint pass på en liten bergsknalle med mossa och vin utsikt. Hade precis installerat mig och lyssnade till grannens tax som drev längre bort, när även beaglen drog igång. Jäkla vilket skall hon har! Nästan som om hon sjunger. ”Sie läutet” heter det på tyska som jag nyss fick lära mig. Tyvärr drog hon iväg söderut nästan direkt fast det small på två pass ändå, stänkdjur! Tobbe och Johan hade skjutit sig var sina kid och geten kom förbi mitt pass lite senare. Hon kom så fint fram på nästan 20 meter, vinklade ner, vände då hon kände att jag hade ju gått där, kom tillbaka och fortsatte ner för kullen. Ja, get sparas så jag fick lyfta hatten (mössan) och vinka henne adjö!

Tack vare en beagles envetenhet (och enveten är hon!) började drevet bukta tillbaka och efter en dryg timme var hon tillbaka med kiden i vår mark. Göran kunde till sist avsluta ett kanondrev och beaglens första rådjur låg på marken. Grattis Ebba!

Matthias drever drev jättefin hon med, det var spännande hela tiden, men tyvärr fick hon inget jackpott, djuren var nog medvetna om att vi satt ute och var efter dem.

Nä, nu var vi alla hungriga och törstiga och trötta på att sitta ensamma i varsitt pass. Korvgrillning med fortsatt prat och tjat fick det bli. Det är nästan det roligaste av hela jakten! Efter ett bra hundarbete förstås men det är nära det!

Som näst skulle min svarta krigare och Tommys lilla Kia släppas. Jag fick köra runt såten och börja norrifrån, Stefan gick med mig en bit och stod sen i bakpass. Det märktes på den lilla direkt att det var mycket vilt som hade gått här! Jag strök kopplet och han sprang iväg direkt. Men, det var ju redan efter tolv och samtliga nattslag var gamla nu så det var inte lätt för honom att hitta rätt. Det resulterade i att han sökte stort och vitt utan att hitta. Måste tillägga att det var älgmarker som vi rörde oss i så drömmen om ett rådjursdrev kunde jag nog glömma. Varför det är så viktigt att jag vill att han driver rådjur? Ja, det verkar så som om han har fått en förkärlek för just älg efter vi sköt för honom. Ibland verkar det till och med så som om han bara letar efter älg! Det hade varit synd om han skulle specialisera sig på älg, då sjunker hans arbetsområde rejält. Men jag får hoppas på hans ”alround jakthundskompetens” och se.

Vi kröp, hoppade och plogade oss igenom en blöt plantering, när jag ser på honom att han blir lite mera stel, ivrig och koncentrerade. Mycket riktigt, kort därefter ylar han igång och driver runt planteringen, mot Matthias pass men tyvärr vinklar det bort (han luktade väl mycket Matthias) och drevet drar ner från åsen ur marken. Efter 15 minuter var han tillbaka. Vi fortsätter och han försöker verkligen att hitta något, men inte är det lätt att hitta det som inte finns. Rådjur speciellt. Efter en halvtimmes vandring ser jag på GPS-en att han drar iväg, strax därpå börja han skälla och yla och driva iväg. Men rätt som det är buktar det runt på ett hygge, snurrar och snurrar och han skäller mycket konstigt. Har han ett rådjur eller en älg framför, skäller han som en symaskin, tätt och mycket arg. Ligger han något efter, skäller han allt tät då med, fast något glesare, ljusare och mera förbannat som om han blir sur för att inte komma ikapp. Men idag var det något mycket märkligt. När han skällde, lät det som vanliga drevskall i tonläget, men dom kom hackigt och enstaka. Jag trodde emellanåt att han hade släppt och skulle komma tillbaka, men nej, då kom nästa skall och han var ju definitivt inte på väg tillbaka. Nej, tvärtom! Enveten, mycket enveten höll han i och drev med glest, hackigt skall runt runt och till sist gick det iväg, norrut, förbi Matthias på något håll så han inte kunde se vad det var det handlade om. Han hörde inget heller, så det kanske inte var älg, de brukar ju knastra en hel del. Sen upp mot Stefan och ner igen och utför bergskanten, ut med åkrarna och iväg bort, bort. Sen bröt han och kom tillbaka. Det hela tog typ 45 minuter. Vi filosoferade efteråt om det kan ha varit dovhjortar som har setts här omkring. De gör tydligen så att de springer iväg, stannar och väntar in hunden, när den kommer nära, springer de iväg igen för att åter vänta in och så rullar det på. Det förklarar hans märkliga enstaka skall blandat med tätadrevskall för att återgå till glesa skall. Sen gick det runt runt utan att röra sig mycket och sen efter 20 minuter runt stack det ut och försvann. Dem fick väl nog av lekan till sist. Eller så kanske grisar?! Någon tyckte det men troligen mera dovhjortar än det, fast han envetenhet var märkligt. Nåväl, det är inget att fundera mera på, mer än att kolla lite i hans spår för att se vad det var och att konstatera att det inte var älg, gick det inte.

När han efter 45 minuter var tillbaka hos mig, fortsatte vi och det tog bara någon minut och hans tredje drev blev av: En kapital fin 10-taggare som skådades på två pass. Grann var han väl, det tyckte även min svarta lilla terrier och hängde på ett bra tag.
Ja, vilken dag! Mycket spännande och terriern sprang sina 18km, jag klättrade mina 2,5 timmar i berg och myr och nu är vi nöjda, sitter hemma, brasan är tänd och pannkakorna håller på att stekas.

Tack för dagen, Prästgådegänget!

 

 

********

2011-10-26 Vad är det bara?!

Förstår mig inte riktigt på det här: Idag gick han inte från mina ben när vi släppte på hemmamarkerna. Han gick typ 20 meter, tittade på mig, vände och kom tillbaka. Detta den första halv timmen som jag gick med honom. Som vi hörde senare, hade det skådats lo på grannmarkerna och det kanske skulle förklara lite. Till sist fick han upp en bock. Den hade stod ihop med en get som kom i pass för mig, men det var ju inte hans drevdjur och en get dessutom! Hon fick allt gå istället.

Sen var det bara att vänta tills han kom tillbaka och köra till jobbet och jobba längre. Tråkigt det. Har lite svårt att koncentrera mig det sista nu på jobbet. Drömmer mig bort till skog och mark och arbetsmoralen sjunker ner i botten speciellt när jag får sms från andra att de är ute och jagar. Grrrrr….. ha, ha!

 

 

********

2011-10-21 - 23 Gräsänka.

Då jag var ensam hemma några dagar, passade vi på att släppa hundarna. Inte för att jag inte gör det när sambon är hemma. Nej, ut och jaga måste jag ändå, men nu kunde jag passa på att göra det utan att be om ursäkt, lov eller se en ledsen Fredrik hemma!

Lilla svarta krigare sökte bra men hittade inte varje gång något. Det är klart viltglest! Fast märkligt nog är det så att på vissa marker som vi hade gott om djur i fjol och som vi ser många rådjur intill markerna, verkade vara tomma i år! Det har varit så de sista släppen vi gjorde. Mycket märkligt. Det är inte så att vi sköt en massa, nej, nej, tvärt om. Vi skjuter bara om det verkligen är hunden drevdjur och dessutom sparar vi getter. Men som sagd, viltglest till vilttomt. Kanske lokatter som har setts av några grannar eller någon förbiströvande varg, vem vet, den kanske vill skaffa sitt eget revir just här på våra marker och då är det ju som det är: Kört.

 

 

********

2011-10-16 Styckningen med älglaget.

Nu hade älgarna hängt färdigt och det var dags att ha en rolig stund ihop och stycka. Tänkte inte att det skulle ta hela dagen, men det gjorde visst det! Innan styckningen, var jag och Tommy iväg och släppte terriern hemma, bara för att släppas utan stora förväntningar. Nå, det gick bra, han hittade något, vi fick aldrig veta vad, drog iväg med det norrut och var tillbaka efter halv timmen. Så hade han fått sitt och jag kunde med gott samvete ägna mig åt älgben, köttfärs och grytbitar.

Det tar allt sin tid att stycka 5 älgar! Speciellt när vi ska vara noga att skrapa loss allt som går! Det som inte gick att skrapa rent eller det som inte dög till människoföda, togs med av hundägarna. Själv hade jag en påse till hunden med mig hem som var bra tyng!.... Sen återstod det bara att mala ner allt till ”hundköttfärs”, koka det och konservera i tätslutande glasburkar. Nu har jag 7 två liters burkar med hundmat. Tror det räcker långt det!

Nåväl, det var ingen nöd på oss heller: I en paus fick vi grillade älgfilé, potatismos och lök! Det höjde styckningsmoralen! Hemma kokade vi en sagolik god köttsoppa av märgbenen jag tog med hem! Både vi och terriern var nöjda med dagen!

 

********

2011-10-15 Olivias drömskog

Hade den äran att få följa med till Olivias skog idag. Vi var fyra, två gubbar, två kärringar som åkte ut mot Vänersborg. Det hade hänt en hel del sen vi var där sist. Mycket skog har tagits bort, rensas och gallrats, åkrarna var rensade av småbuskar och ett viltvatten hade grävts och börjats fylla med vatten. Torpet, byggt typ 1850 hade förvandlats till ett härligt hus, golv byttes, fönstren, kaminen… ja, allt vad som skall fixas i ett gammalt slitet hus! Mycket kärlek syntes ialla detaljer så visst kommer det blir ett kanonhus när det väl blir klart!!! Utsikten är inte illa den heller: över sjön och åkrarna framför, härligt att kunna sitta där på morgonen och tittar över hjortarna och rådjuren! En dröm! En dröm är även hur fastigheten är utformat: En udde ut mot sjön. Så på tre sidor finns det naturliga gränser för viltet och dreven går nästan alltid som man tänkt sig. Mer eller mindre.

Olivia fick ta lilla Kia, Tommys unga vaktel att gå första såten. Hon fick krypa lite mindre än i fjol, det hade ju tagits ner en del skog och gallringen gjorde det lite lättare att ta sig fram, tror jag, ha, ha, hon svettades ändå! Klart man gör när man går med hund i kuperat lanskap. Kia letade och hittade något att skälla i löpan till sist, men vi är inte säkra på vad det kan ha varit. Troligen nån hare, efter hennes sätt att leta, snurra och gläffsa. Tror att Tommy gick unghundsprovet med henne, då hon släpps på löpa på hare på fält, har gjort lite sitt att hon nu verkar vara lite förtjust i just hare.

Men mer blev det tyvärr inte för hennes del, Tommy tyckte det är nog bättre att koppla henne, hon klarar inte av det än, gammal harslag.

Nästa hund i tur var min lilla krigare. Vi började på ena hörnet på udden att ta oss ner och därmed stänga av den, typ. Det är alltid lika roligt att äntligen få stryka kopplet på honom. Han är helt av sig hela vägen till såten, hans muskel-bakben trycker av mot marken och han vill bara framåt, framåt!!! Han ålar sig signalhalsbandet och får klartecken, sen ser jag honom inte så himla mycket mer. Ganska söt är det när han kommer tillbaka till mig efter en liten sökrunda, ställer sig på en höjd eller någon stubbe och tittar ut över reviret, man kunde ju se nån bock då! Sen springer han iväg igen. Vi gick en bra stund innan jag såg på honom att det är något i näsan på honom. Hans kroppshållning ändras, väldigt lite, men jag ser det i hans något stelare, spändare sätt.Ryggmusklarna är spända och svansen hög upp. Ja och så drog han iväg och någon minut senare kommer de första skall, sen blir det drev. Det går fint, fint runt mig, rådjuret får tyvärr min närvaro i näsan och kastar 90 grader bort mot Börje. Nä, dit ville den dock inte och resan gick över hugget bort mot åkrarna där Tommy satt. Tyvärr bröt han där vid vägen. Väldigt, väldigt synd faktiskt och han drev bara i 15 minuter. Satans, annars hade det kanske smällt nere i Tommys pass! Han började springa tillbaka i sitt spår och jag tror en hund efter drev har tunnelseende. Näsa i backen och tillbaka. Det hjälper inget att matte står fem meter bredvid hans spår och ropar på honom, han bara fortsätter i sitt spår! Det har hänt nån gång förut att han liksom tittade på mig med tom blick och fortsatte att springa i spåret. Nåväl, då var det bara att vänta, tills hans spår korsade mitt en gång till då får han väl förstå! Det gjorde han. Ett skall, han vaknade ur tunnelseendet och jag kunde vissla in honom.

Vi fortsatte ner mot Olivias pass, och det var rätt jobbigt att hålla hunden ifrån sina gamla spår, då vi var tvungna att passera de. Väl över hygget var det älgspår som syntes överallt. Mycket riktigt dröjde det inte alltför länge innan han satt igång, letade, hittade och drev. Tommy fick se ko med kalv i sitt pass på kanske 40 meter men tyvärr var det färdigt skjutet här och kalven fick gå. Kanske lika bra det för att det känns som om han börja tycka om älg lite för mycket. Han drev de i 35 minuter medans rådjuret blev ju ett kortare drev. Kanske för att vi sköt för honom förra veckan, vem vet.

När han väl var tillbaka blev det Geishas tur, hon hittade rådjur att ha roligt med, jag såg det i mitt pass, men tyvärr var det bara huvudet som uppenbarade sig, resten gömdes i enbuskarna och även denne fick gå idag. Men, vi är tillbaka nån gång, var så säker lilla vän!

Dagen slutades med den obligatoriske korvgrillningen och allmänt ljug och påhitt…

 

 

 

********

2011-10-15 Det är bara att rycka ut!

Hemkommen från dagen jakt hade jag precis placerat mig bakom datorn med en kopp te och choklad, då telefonen ringde. En kompis hade purschat, fått ett rådjur i passet och skjutit. Men som det kan bli ibland och visst känns det attan, satans tråkigt, hade hon gott iväg, från gärdet där han sköt in i en tät, tät ungplantering och mörkret höll på att falla. Han hade kollat skottplatsen, hittat päls och blod och undrade om jag nu skulle kunna komma med terriern och spårlina. Kan vara så att rådjuret log direkt bakom skogskanten eller så hade hon gott längre. Nej, det var ju ingen ide att leta själv i mörkret, fick stuva in hund och bössa, pannlampa ochkniv, spårsele och GPSen i bilen och rusa iväg. Innan vi var framme var det bläcksvart och jag kände mig en aning nervös, då det här skulle bli Svantes första riktiga eftersök. Visst hade jag tagit chansen varje gång det gick att låta honom spåra fram till ett fällt vilt, men då visste jag ju vart det hade gott och att det ligger! Nu visste vi ju bara att det hade träffats av kulan och måste hittas! Min Fredrik följde med också, han var väl sugen på något annat än att sitta hemma en lördag kväll.

Terriern fick på GPS-en, ifall vi skulle behöva släppa honom, pannlamporna lyste och vi gick tysta iväg till platsen där djuret sköts på. Skytten hade smart nog placerat ryggsäcken där så det var ju lätt att hitta. Annars vet ej men mitt på ett gärde, rejält högt gräs, hur lätt är det då?!

Terriern tog an direkt, snurrade några mindre cirklar och gick lite i bakspåret, som skytten sa. Men jag tänkte, jag låter honom göra och håller tyst, vill inte börja tjata på honom så kanske han tappar koncentrationen och meningen. Sen gick det ju direkt åt rätt håll. ”Fast det hade gått in lite längre bort!”, sades det. Fast det är ju som det är: I mörkret ser allt annorlunda ut ändå, från en annan blickvinkel blir det något nytt igen och sen: Hundens näsa är ju inte att manipulera! Ska det in där så ska det väl det! Hunden hade rätt, strax efter jag kröp in bakom honom i planteringen, hittade jag bloddroppar, ja, fortsätt du bara lilla gubbe! Efter kanske 40-50 meter var det stopp, draget i linan släppte. Jag såg ingenting än, det var för tätt och terriern snabbare. Men där låg det! Terriern var glad, glad, glad och var tvungen att lugga lite!

Skottet hade tagit lågt.

 

 

********

2011-10-10/12 Älgjakt och Svantes första drev-älg

Ja, då var älgjakten igång på alla håll och kanter! På jobbet var det flera stycken som tog ledigt för att jaga älg, kan tänka mig i byarna i Dalarna och Jämtland stängs affärerna när älgjakten börjar! Och visst är det något speciellt att träffa samma jaktkamrater, sitter vid Johans torp och resumerar dreven över en varm kopp kaffe och smörgås! Vårt jaktlag brukar börja dagarna med att var och en sitter på sina marker och vakta på älg. På det viset fick Tommy skjutit en pinntjur redan på måndagen kl. 8. Sen samlas vi på torpet, regler och skjutmål har redan dragits igenom fredagen innan, så det är bara bestämma vilken såt det blir, vem som sitter i pass och vilka som går i drevet. För här gäller det gamla goda: Drevkedja med drevfolk. En och annan hund brukar gå med i drevet, i koppel. Alltså ingaälghundar och timmar i älgpass som aldrig tar slut för älghunden försvann med älgen till grannkommunen. Nej, korta såtar, har kedjan gått igenom såten, byts såt och vi börjar om. Knappt man hinner frysa i pass!

Men måndagen resulterade i tomma såtar, mycket underligt då vi annars ser hur mycket älg som helst. Visst känns det som om de vet!

Lilla Svante hänger med mig, när jag går i drevet eller sitter i pass med mig, bakom mig, kopplat i ett träd eller liknande för säkerhets skull. Han blir rätt trött av spänningen såväl i drevet som i pass, förvisst känner han att det är jakt det handlar om!

Och igår var det en riktigt lyckad dag för lilla Svante och stolta matte!!!

Vi gick i drevet som höger flank, längst ut och det var rätt jobbigt att ta sig fram! Den som känner till hur Bohuslän, speciellt Sotenäs, Fjällbacka och Kville områden ser ut, vet att det går berg med djupa klyftor från nord-ost mot syd-väst, mot havet. Det krävs klätterapor för att ta sig ner och upp i de raviner! Terriern hade ju inga större bekymmer att ta sig fram och hans jaktlust fixade vingar till lilla kroppen, han baraflög över allt medans jag flåsade och svettade bakom honom. Efter några raviner kände jag på hunden, att det är något på gång. Varma slag eller annat intressant och han blev bara ivrigare och ivrigare! Svansen upp i luften och näsan omväxlande i vind och i backen och visst, där såg jag: Älgspår!

”Älg i såten!” fick jag ropa! Tänkte att jag skulle fortsätta i spåret med honom så länge det gick och vi höll oss till våran drevlinje. Fast vi hann inte gå så mycket mer än några få meter när det hördes: ”Släpp hunden för fan! Släpp han bara!”

Ok. Men jag funderade allt någon minut om jag verkligen skulle göra det. Hade varken GPS-halsbandet eller signalhalsbandet med mig, bara en töntig signalväst, för jag trodde inte att hunden skulle få släppas. De har ju jagat med drevkedja i många många herrans år! Utan GPS och i främmande marker, oj, det var inte lätt att bestämma sig! Men på något sätt tyckte jag, jag skulle ställa upp för laget, då gårdagens samtliga såtar var tomma och lite fart och älg i såten skulle inte vara fel! Dessutom kan jag säga så här: Om terriern efter två säsonger inte har lärt sig att återvända i sitt spår, kan jag lika gärna gräva ner honom. I det här laget måste han kunna det! Jag stök kopplet och iväg for en rentav galen svart jävel som efter nån minuts letande tjöt med sitt välbekanta yrvrål. Han drev i kanske 10min eller nåt och så small det. ”Svante kom med en kviga. Hon ligger!” Hördes det efter en stund och jag hoppade rakt upp i luften och log upp till öronen! En sån attans tur! Hans första älg skjutit! Nä, jag var stolt och mådde toppen trots svetten som rann ner på ryggen på mig.

Fast sen började min logiskt tänkande hjärnhalva göra sig påmind: Du, vet du egentligen vart du är och vart hunden befinner sig?! Ja, det hade jag ju ingen aning om. Emellanåt hördes det på radion: ”Vi behöver inte flå älgen, det fixar terriern!” Ha, ha, fick flina igen! Men åter till mina tankar, hur komma till hunden? Det dummaste som skulle kunna hända är i mina ögon att någon tar med hunden i bilen. Då lär han ju sig att han inte behöver bry sig varken om jag kommer fram eller om hur han hittar mig. Fast besluten letade jag fram indianen i mig och sökte älgspåret som hunden kunnat ha tagit. Efter lite letande hittade jag ett spår som verkade rimligt. Gick förbi en passkytt som bekräftade att hunden hade gott förbi honom i en attans fart. Jag fortsatte i spåret och bad gubbarna vid älgen att försöka koppla hunden så att han inte ger sig iväg till nya äventyr, ifall han mot all min förmodan skulle tröttna på sitt byte. Det var egentligen det jag trodde: En tysk jaktterrier vid sitt byte, han lär inte släppa taget och komma tillbaka. Bara jag kommer fram till de så blir det toppen.

Så fel jag hade och i efterhand låter det väldigt, väldigt bekant:

De försökte få tag i honom och koppla terriern. Det gick ikke. De försökte hålla kvar honom, det gick ikke. Han återvände till skogen och jag började ropa och vissla efter honom. Rätt som det var, efter några eländig långa minuter hade jag min älskade svarte krigare vid min sida igen,käften full med älghår! Precis som Svenne (Viltskäckens Svenne) sa att farsan till Svante, Viltskräckens GB Xanto skulle vara: Framme vid bytet luggar han lite, låter sig varken kopplas eller ta i utan återvänder till husse. Nä, ni förstår, jag är attans nöjd med honom! Älskade lilla terrier.

Kvigan, som visade sig vara en gammal gallko, drogs fram och lastades, vi samlades och terriern fick goda ord från många i laget.

En ny såt bestämdes, drevkedjan gick igång och dagen slutade med en skjuten älg till. En kalv som haltade rejält på frambenen. I slaktboden visade det sig att det satt en knöl just där leden sitter, synlig på insidarevbenen. Som om den lilla hade trillat ner vid födseln och slagit sig eller något. Hela frambenen satt löst, inget fäste i någon led! Men mager var han inte, morsat tog väl hand om honom, tydligen.

Onsdagen började med en härlig udda 12 taggare som Gösta fick på vakjakt på morgonen, på dagens tredje och sista såt blev en kviga skjuten och vårt lag är klart med älgjakten för i år. Nu på söndag stor styckningen och trevlig samvaro på schemat och alla längtar redan till nästa år! Klart man gör, eller?!

Skit jakt till alla er som än jagar!

 

 

 

********

2011-10-08 Jaktmamma.

Lilla mamma kom på ett kortbesök och vad hittar enfaldiga jag på?! Släpa ut henne i skog och mark, upp innan gryningen och iväg i klumpiga och ikke snygga gummistövlar, bara för att visa hur det är att gå ut med sin lilla terrier och höra honom jaga! Något särskilt härligt för mig! Vi fick i oss en snabbfrukost, packat hade vi klart kvällen innan och klockan åtta parkerade jag min fina passat i skogen. Hade tänkt att vi skulle slippa köra långt så det fick bli våra marker nära där vi bor, trots att det inte finns så många djur där och risken att det blir långtråkigt för henne var hög. Men jag visste att det fanns gott om kantareller att roa henne med och ge henne en uppgift, ifall det skulle dröja innan det händer något. Ja och lite så var det också. Vi fick gå i 10 minuter. Inte långt alls för mig som jag vet hur det går men so sagd, långtråkigt för en mamma som annars bor i storstan där det händer något jämnt. Vi hittade ett första kantarellställe att plocka med oss, terriern syntes inte till, var ute och letade och rätt som det var börjar han att skrika. Lite glest först, sen började det, det välbekanta symaskinvrålet. Mamma fick stora ögon, nästan så hon skrämdes och plötsligen var allt rätt spännande. Bössan laddad, öronproppar i och Fredrik samt mamma i säker vinkel bakom mig. Min lilla svarta krigare driver runt in en cirkel och visst kändes det väldigt nära att vi åtminstone skulle se något, strax! Pulsen höjdes och vi stod och väntade spända och stela! Rolig, väldigt roligt. Men sen gick det över åker, österut och bort, bort, bort, för att svänga nittio grader och komma tillbaka igen. Men det gick runt och över längre bort från oss, terriern efter, vi hörde honom väl så länge vinden stämde och han inte var för långt borta. När han nådde 1,5km avstånd och vinden med honom, blev det tyst för oss, patron ur och vi väntar in den lilla. Han bröt efter 35minuter och kom tillbaka. Nästan framme, ropar han efter mig, jag svarade och på GPSén såg vi, hur han genade för att komma direkt. Vet inte, om det är så smart att då visslar när han ropar. Har inte gjort det direkt vid hans första rop utan lät honom springa i sitt spår lite till, men efter några till kändes det bättre att då svara, så han vet att det inte är meningslöst att ropa efter matte! Vi såg framemot att ha honom tillbaka och få fortsätta norrut, men rätt som det var, 80 meter innan han kom in till oss, vrålar han till och tjutar iväg, norrut! Ja, då följde vi lite efter, i förhoppningen att han får det komma runt, det med, men han bröt rätt fort och kom till oss. Jag kopplar min lilla sötnos och vi går för att kolla grytet.Hoppades på att det var bebodd, tror det var det, hunden visade intresse och gångarna såg slipade ut. Bra, vill ju att Smålandsfredrik ska få komma och rensa lite här med sina svarta terrorister. Då var det bara att luska iväg, norrut som tänkt. Såg på GPS-en att han hade släppt djuret han höll på med innan han kom tillbaka vid åkern som vi precis då passerade. Passade på att släppa honom i löpan, såg det var rådjurs klöv i marken, han rusade iväg och drev nummer tre blev av. Tyckte det var bra att uppmuntra honom till det jag vill han ska jaga: Rådjur. Nå, vi gick efter och följde drevet försiktigt, intog ett pass vid ett nytt hygge och väntade. Men, det kom inget hem igen, klart, passet uppe vid åkern skulle ha varit bemannat, ja, då hade det ju fungerad. Vi rundar mossan alla tre, hunden någonstans i marken, men han kom allt för att kolla om vi fanns och efter ytligare en timme tyckte även han att det var dags att lägga av. Jag kopplar honom, plockar av alla julgransprylar (GPS, signalhalsband med flärpar… ) och vi vandrar mot bilen. Jäkla vad skogsmaskinerna hann plocka ur här! Knappt det finns nån skog kvar på vissa delar av markerna. Men jag tror att det blir jättebra om några år, när det börjar växa upp igen. Den gamla skogen var tom av djur ändå, fanns ju inget att äta där! Vi får se hur det blir framöver.

Mamma lilla hade under tiden fått ihop två påsar kantareller och jag såg väldigt, väldigt framemot att rensa de på kvällen, ha, ha!

Framme vid bilen plockar i ihop ved, tändvätska och det bästa av hela dagen blir av: Grilla korv, varmt kaffe och sitta vid elden, så himla mysigt. Terriern hade under promenaden till bilen vilat färdigt och underhöll sig själv med pinnar och kottar, vi resumerar förmiddagen och kommer fram till: Ja, roligt har vi, verkligen!

Kantarellerna fick jag hjälpa till att rensa, det tog nån timme fast sen åt vi de inte ändå. Nä, vi var sugna på pizza och beställde var sin stora, fina, saftiga pizza, drack rödvin och satt ihop hela kvällen medans det stormade och började regna utanför huset. Livet är allt skönt och en mamma kan man ha roligt med, bara man lockar med rätt saker!

 

********

2011-10-05 En tisdag morgon.

Då min mamma kommer nu till helgen och Svante och jag går ”miste” om en jaktdag (för en dag ska hon få följa med, ha, ha!), hade jag jobbat ihop några timmar för att kunna köra till Kville och släppa lite. Gick som vanligt, min såt uppe med berget, han fick upp ko med kalv som han drev i 10 minuter, förbi Tommy, som var så snäll respektive sugen på att sitta i pass åt oss. Hunden återvände och vi fortsatte leta, men mera fanns det inte ibland berg och mossa. Så bestämdes det lite snabbt att vi skulle försöka oss på berget, där uppe står de rätt ofta och så även idag. Hann inte ens upp på berget när terriern redan ivrigt sprang och sökte, kläffsade och gnällde. I klyftan fick han upp något, troligen räv och swiff var de iväg på äventyr mot norr. Det tog någon kvart och han var tillbaka igen och det blev dags att åka till jobbet och göra nytta. Usch, att man måste, då det är jaktsäsong! Men någon måste ju få in pengarna! Terriern gör ingen större nytta då!

 

 

 

********

2011-10-02 En lycklig kvinnlig skytt.

Idag var det bestämt att vi skulle upp till Skee. Där hade Tommy och Matthias sett 22 djur på en enda kväll, så förväntningarna var höga! Jag och Svante fick våran ”gamla” såt som vi nästan alltid går som första såt. Samtidigt gick Tommy in med lill Kia från annat håll. Vartenda gång har Svante hittat något att driva på och Matthias har skjutit ett dussintal rådjur i generalpasset vid ledningsgatan som Börje fick äran att sitta i idag. När jag väl hade placerad honom, kunde jag stryka kopplet och låta lill skiten springa iväg. Han sköt iväg som ett litetfjäder. Han letade och letade, sprang och sökte men vad attans var det för fel idag? Såten var tom? Kia hittade inget heller! Första gången på tre år var denna sidan om vägen tom! Och hunden hade jag inte sett mycket av, han var iväg hela tiden, kom tillbaka med jämna mellanrum och drog iväg igen. Nej, idag fick han sig inget drev, tyckte synd om både honom och Kia. Men, ibland blir det väl så! Nästa fick Geishi gå ut, längs ”tarmen” och upp mot mossen. Även där verkade det tomt, och hittar Geisha inget, finns det inget! Hon letar som besatt och med en åsnas envetenhet. Sen plötsligt ropar en hes och upphetsat Tommy på Margareta som satt i sitt pass hon alltid sitter: ”Va med nu, bock på väg mot dig!” och strax därefter small det två snabba skott. Lite olyckligt meddelade Margareta att det gick himla fort och rådjuret tecknade inget i skottet, så Geishi fick flyga efter och vi väntade på vad som skulle ske. Efter kanske 500meter stannade Geisha på samma ställe, bra med GPS, Börje hörde något och Nisse som fanns närmast fick ta sig dit. Ja, då hade vachtlen tagit ner bocken och Nils kunde avsluta en lyckad jakt. Bra skjutit Margareta, grattis. Sen var det bara att gå klart såten, dra hem bocken, det var en bock kid, ta ut honom och tända lägerelden för den obligatoriska korvgrillningen. Ja, idag njöt vi verkligen av att sitta i den låga höst solen, grilla korv och prata jakt och hundar! Vilken fin, fin dag det blev!

 

 

 

********

2011-10-01 Jag fick min chans!!!!

Första oktober! Ett magiskt och väldigt efterlängtat datum. Äntligen får våra vänner göra det de tycker bäst: Jaga. Bollar, pinnar, pipleksaker, mat, allt är som bortglömt när de känner av att man ta på sig de gröna byxorna. Hade packat och lagt fram allt igår kväll, så det var bara att kliva upp tidigt imorse, stoppa i mig min goda, varma gröt och iväg. Lilla Svante brukar lägga sig tillrätta i korgen bredvid matbordet efter jag kallade ut honom ur sovrummet. Där brukar han sova färdigt tills vi går vår morgonpromenad till vardags. Men idag var det en helt annan hund som följde med mig ur sovrummet. Nix sova vidare i korgen, nix vänta lugnt tills tanten är klar. Nej, så fort jag tog på mig jaktbyxorna var det kört för honom. Han lämnade inte min sida förrän vi gav oss av till bilen.

Framme på markerna väntade Börje, Tommy och Matthias redan (Brukar alltid vara någon minut för sent. Dessutom var det så himla tät med dimma så det gick inte och köra normalt ens!). Vi hade redan igår lagt upp våran plan och passen kunde bemannas snabbt. Det var Svantes tur att gå ut först. Han skrek och slet och kunde inte fatta att vi tog så långt på oss! Väl framme vid Matthias pass, skulle jag släppa, det brukar stå rådjur uppe på kullen och dem brukar komma ner, förbi Matthias (som är rådjursmagnet) och över åkern. Nå, då kör vi. Svante får alltid sitta först, GPS- halsbandet har han redan fått på sig när jag tog ur honom ur bilen. Sen tar jag av halsbandet, lilla skiten sitter och darrar men vet ändå att han måste vänta, tills han få på sig signalhalsbandet också. Han bokstavligan hoppar in i det, skruvar hela sin lilla kropp för att ÄNTLIGEN få på sig detta! Ett ”Sök på!” och han rusar iväg. Det tog inte nån minut och han fick upp något. Skällde och hängde på i fem minuter, rundade berget och kom tillbaka. Nej, hann jag tänka, vad dåligt, fem minuter var ju inget att komma med. Visst, säsongens första släpp! Vi fortsatte in i skogen, längs bergskanten och där kom det: Ett yrvrål, några väckskall och iväg drog det. Jäkla vad han skrek som en liten symaskin. Bocken, det var en sådan, sprang i knät på Tommy som inte riktigt var med. Drevet fortsatte ner mot Börje som såg bägge, bocken och hunden några minuter efter på 80meter. Över Slättna och in i grannens stora kulle. Där rotar de runt och efter 20min drev bryter terriern och kommer tillbaka i sitt spår. Men vad attans håller han på med nu?! Till Börje vid gödselbrunnen, en bit på åkersvägen som om han genar tillbaka till mig, han vänder och tar samma spår han gick förut bort mot kullen?!!? Jäkel! Jag hade under tiden gott igenom en otrevlig tät tätning, klättrat nedför ett halt berg och hunnit svettas rejält. Placerade mig på en minikulle mitt i det täta och väntade på hunden. Han hade snurrat runt i kullen, hittat nåt att driva på och börjat vråla för fullt igen. Jag utgick ifrån att det var bocken han gick tillbaka till för att ta sig an honom en gång till. Tittade på GPS-sen, det var långt till honom, emellan oss stora åkern med namnet Atlanten, när det bråkade till i skogen framför mig. Sen hörde jag ett våldsamt flåsande som om en älg springer fort. Trodde då, det är väl en älg! Bössan hade jag tömt på skott när jag klättrade ner för hala berget och hade glömt att ladda igen, när jag hörde flåset. Nä vad attans kom det fram då? En get! Lugnt och fint men hon lät mycket när hon väl gick. Jag hade henne på 7 meter, lite tät och buskar emellan men jag hade ta mig attans lätt som en plätt kunnat skjuta!!! Satans! Men, jag funderade vidare medans jag stod blixtstilla och tittade på henne (hon hade inte förstod att jag stod där!). Nej, jag skulle nog inte ha skjutit henne ändå, hon måste vara ett stänkdjur. Ett hondjur dessutom som jag gärna spara på när det inte är drevdjuret. Så avvaktade jag tills hon hade gott ur synhåll och tittade på GPS-en igen. Men vad i all sin hel…te var detta nu?!?! Jag kunde örfila, slå mig i pannan, dra mig i håret och vet inte vad mer! Geten var Svantes drevdjur! Han kom fem minuter efter, fullt ös, gläfsande, förbi mig och iväg efter henne! Ni kan tänka er hur sur jag var på mig själv! Det var min chans, varje jakthundägarens dröm: Att kunna få skjuta för sin egen hund! Jag har sabbat den och ångrar än. Men här lärt mig: Alltid, alltid ladda så fort jag stor stilla igen! Det kan komma precis när man inte tror! Ja, det var min bästa, bästa chans idag. Kort håll, lugnt djur och drev för min lilla, bästa terrier! Attans!

De två stack iväg, förbi Matthias, för långt håll och sen gick det iväg, norrut, snurrar runt på många kullar, över ett stort bäck där han tappade lite men lurade ut det igen. Han drev och drev och drev! Hemma kollade jag just detta drev: Han var efter geten i 51 minuter! Sagolikt bra för min smak, kanske för långt för något skogsprov, men det buktade tillbaka och vi trodde nästan det skulle komma in igen! Tyvärr. Sen gjorde han något som jag inte riktigt kan tycka om: När han väl hade brutit tog han vägen hem i sitt spår, vände, ut i sitt spår igen och letar efter nytt drevdjur! Inte bra. Men klart, han kan de här markerna och vet precis vart han är så det är lugnt att springa lite till. Väl tillbaka hos mig var jag himla glad, kramade om min as trötta krigare som darrade och flåsade och flinade av jaktlycka! Detta mina vänner är det bästa jag vet: Se min lilla terrier så här glad och lycklig och le upp till öronen! Sen var han slut, ett tag….

Nästa hundar blev vachteln Kia, Tommys unghund, som jag fick gå med och Tommys gamla, goda Geisha, vachtel hon med. Jag hade tänkt att även Kia skulle få en stensäker såt så hon lyckas att få upp något och inte var jag lat utan klättrade som en jävla bergsget upp på den högsta kullen med henne. Inte lätt med en bössa dinglandes och alger och mossa på berget så man åker tre steg bak när man tar två framåt! Hade släppt henne lite längre ner och hon bara flög över alla stenar och buskar. Så börjar hon gläfsa och driva! Bra! Mycket bra! Tyvärr slutade hon efter nån minut, letade upp mig (mycket bra!). Jag sa till Tommy att jag ta mig dit med henne, där hon släppte (det betydde klättra över en hel del kullar…). Han menade på att det nog inte är någon större idé, det var nog hare hon hittade. Men, ibland är det bättre att inte lyssna till dem annars så erfarna gamla gubbar och göra som man själv känner då! GPS-en visade mig klart och tydligt en klyfta där det lika väl kunnat vara rådjur! Och attans hade jag rätt hon drog iväg direkt när vi var framme, drev och drev! Fick ropa till att det går ner i ravinen ut till vägen, så se upp grabbarna! Tyvärr svarade en av de och det var nog det som gjorde att bocken vände, rundade kullen längre upp, bakom Matthias och kom tillbaka till mitt ställe där jag väntade på Kia. Där stod jag, laddat denna gången och såg hur två horn växte fram på höga kullen framför mig. Det var inte direkt vart jag hade förväntat mig han skulle komma! Så kom huvudet, han hade kurs rakt mot mig, fick syn på mig, tvärvände och kastade iväg, ner mot åkern. Ja, då var chans nummer två förbi. Fast jag hade inte kunnat skjuta i alla fall, både uppåt rakt in i himlen och ett direkt framskott. Inget och ångra att jag avstod!

Geishi hittade inget, hennes såt var tomt, samma för Ebba, Börjes beagle som vi passade för efteråt. Dagen avslutades med den obligatoriske korvgrillnigen eller: Kampen om de bästa grillplatser, he, he.

Hemma blev det mys med varsin jättepizza och klockan var inte tio ens när vi slocknade alla tre: Jag och Svante för en jaktdag i skogen, Fredrik för att han hade lagt marksten hela dan. Bra duktiga vi är allihopa!

 

********

2011-09-16/21 Berlin!

Tråkig anledning att åka ner till tyskland: Lilla farmor hade gott bort i augusti, nu skulle familjen samlas för en sista farväl. Resan ner tar en hel dag, kostar några tusenlappar, så vi bestämde oss för att ta ut lite semester med, även om jag hade sparat dagarna för den kommande jaktsäsongen. Men för henne gör jag det så gärna. Vi tog vägen via Danmark istället för den långa färjan Trelleborg-Rostock, det blev mera att köra men gick något snabbare. Framför allt passar avgångarna bättre i våran resa och är några fler, ifall man missar tiden!

 

Det blev några härliga dagar hos mamma och pappa trots allt. Vi var ute i landhuset, grillade, vandrade i mina barndomsskogar. Alltid härligt att tom träffa de som jag som liten lånade hundarna av! Vi pratade en hel del med byborna som nästan är stolta på mig, som tog stora stege och flyttade till Sverige! Tycker om dom!

Två dagar tillbringades i den fina fjällen där pappa växte upp. Vi vandrade på hans gamla stigar, kollade föräldrar huset och fabriken, som farmor och farfar hade och pappa levde upp när han fick berätta sina drömmar och äventyr som liten skit! Så sorgsen att se sin annars så väl i livet stående pappa som alltid finns, vid sin mammas grav. Begravningen, ja, vad ska man säga, inget roligt det. Nu vilar hon bredvid farfar som hon varit gift med i 68 år. Nu kan även pappa slappna av, hon har sin fred och allt är gjort.

Till det mera roligare igen. Lilla terriern fick sig en hel del nyheter med på denna resa. Mycket folk, ligga still under bordet i restaurangen, bo på hotell, vänta i främmande bil och lyda när jag ropar i främmande skog. Han gjorde så bra av sig att vi fick mycket beröm av många som tyckte han var så duktig och uppförde sig så väl. Nå, han får ju hänga med på allt, då lär han sig.

I stora Berlin fick han trots allt gå i koppel, när vi var på huvudvägar och mitt i centrum. Det vågade jag inte chansa på. Lilla Rika, min föra hund, gick löst alltid. Även i tunnelbana, på spårvagnen, mitt på alla huvudvägar, när jag hade inline-skates på mig, åkte på gatan, sprang hon löst bredvid på trottoaren, bilar parkerade emellan oss. Hon var duktig! Men, Svante räcker långt och längre till annat!

Kunde ändå inte låta bli att låta honom springa lite i Berlins stora djurgården, typ slottspark. Han hade då gott hela dagen i koppel och var så sugen på att få springa. Kan säga, han betedde sig som en tok och gasade fullt. Till sist fick jag nog och blev allt lite orolig för honom, folk, bilar och Potsdamer Platz bredvid… nej, då tränar vi lite löst fot. Ja, gick lysande! Älskade lilla terrier.

 

 

********

2011-09-04 Upp och spåra lite!

Nä, även om jag fick min bock igår och kände pirret i kroppen även idag, så fick jag upp min rumpa och lägga spår till lilla krigaren. Har egentligen inte så mycket mer att berätta om det. Ett spår som många andra i år. Lades med torrblodet, många vinklar och återvändsgränder, två ”avhopp” fick det bli och jag knutade fast klöven efter 1,7km, med 300ml blod. Det fick vila i 7,5timmar, jag han med både häst och mat emellanåt, sen var det dags. Lilla sötnosen kröp i selen och ville verkligen, verkligen fram! Fick säga att han skulle vänta då och då, det gjorde han snällt och vi fortsatte. Synd att jag hittills inte har gjort några riktiga ”uppehåll” i spåret. Alltså ta av honom, gå en, två meter sätta sig och vila (ha, ha, en terrier och vila, … jag då!) för att sedan ta upp spåret igen. Har liksom inte vågat det ännu, då jag trodde att han kanske inte ville fortsatta då och allt arbete med att lägga hade varit i onödan. Nåväl, får väl lita på lill idioten och prova det någon gång ändå. Ett kort spår kanske som jag inte blir så ledsen över om han inte ville fortsätta.

Det hela idag tog 23minuter, ”bocken” fick slängas och kämpas med och sen bar han tillbaka den till bilen utan att blinka.

 

 

********

2011-09-03 Min vitpanniga bock!

Har ju skrivit om honom redan några gånger. Kanske till och med ifjol. För det var då han började bli vit på pannan, jagar undan andra bockar och höll sig nästan ett harem med geter som ingen annan fick komma nära. Redan i fjol hade vi, Tommy och jag, beslutat att vi skulle försöka oss på honom så fort bockjakten började. För han var för smart, han gick inte för hundarna i drevet. Han har klarat sig så länge och han vet hur det går till. Och visst blev det så sedan till hösten i fjol: Vi hade honom aldrig i något av de många dreven! Han fixade det galant. Redan i fjol satt jag många morgonar och kvällar på mina ställen eller i torn, tittade på honom på långt håll, såg honom jaga andra bockar och uppvakta sina getter, en skottchans kom aldrig till. En annan bock ville jag inte skjuta, det var han och bara han min uppvaktning gällde. Fast han klarade sig och med nya förhoppningar började vi i år att titta på honom innan premiären, se honom på stora Atlanten med sina getter, som höll honom sällskap under frukosten och kvällsgräset. I år brukades Atlanten inte till spannmål utan den blev klövervall som ju är attans gott att sova i. Bara resa sig på morgonen och frukostbordet är klart, bara äta sig mätt på kvällen och plumsa ner för att sova på natten. Det var så det gick till de många gånger jag satt även i år. Han fanns där nästan varje morgon, reste sig ur klövern, började beta, lunkade bort, längre bort och över diket mot grannen, för att sedan försvinna i vår eller grannens kulle och vara uppslucken tills på kvällen. Då kom han och sina damer ur skogen, tog ett första gående bord längs grannens mur, lite motion över diket och slutade kvällen i klövern.

Det kändes nästan som om man har ett förhållande med honom så mycket har jag hunnit titta på honom under vakningstiderna! Men i år skulle han bli min, tyckte jag, trots att Diana inte verkade vara så himla förtjust i min idé, kanske för även hon är tjej och lät mig sitta ett antal gånger redan utan chans att komma åt.

Nåväl, skam den som ger sig. Klockan ställdes på 3:30 och inte kände jag mig särskild sugen imorse att verkligen sätta igång! Hävde mig ur sängen, lockade med mig min söta svarta krigare som sömtrunken och lite illsken tittade på mig, varför jag håller på så här tidigt. Hade fortfarande lite ont i halsen och kände mig lite slack i kroppen, hjärnan vägrade och ville tillbaka till sängs. Om inte min lilla terrier hade vaknat under tiden jag höll på att fundera ja eller nej, hade jag nog hoppat i min varma säng igen och bytt en kall morgon i torn mot en mysig frukost ihop med min Fredrik. Men Svante började sträcka på sig, peta med nosen på mina knän, vifta med svansen och verkade plötslig hel vaken: ”Kom nu matte, idag tar vi´n!”. Nej, en sådan blick kan inte jag säga något emot, på med jaktkläderna (som i sin tur gjorde hunden helt exalterad), bössa, ryggsäck och vatten och mig själv stuvades in i bilen, hunden satt ju redan där. Prick fem satt jag i mitt torn, Tommy längst bort på andra sidan Atlanten och Olivia i tornet på långa gärdet, där rådjuren brukar gå förbi när de passerat grannarnas marker.

Där satt vi, terriern och jag och myggorna, tittade på en fin sextaggare, en ko och en kviga som tog sin välförtjänt frukost. Efter en halv timme gick, nej vaggade de iväg mot huset med äppleträden och fick samtliga rådjur som låg och sov i klövern att resa sig. Alla fanns där idag med. Geten med två kid. Den gamla geten som med en yngre get håller ihop med vitpanniga bocken. Lite längre bort gick hon, som ser så fin rödbrun ut med sitt lilla kid och åt.

Ja, han var där!

Efter en stund började gammelgeten att jaga iväg sin yngre kompanjon, fram och tillbaka på Atlanten gick jakten som nästan såg ut som en lek. Det slutade med att lilla geten kom närmare, ungefär 150m och började beta, vita bocken och gammelgeten höll sig längre borta. Men långsamt, långsamt kom de närmare lilla geten och min puls och mina förhoppningar restes upp. Nä, getterna började sina jaktspel igen, vita bocken tittade på, kliade sig på ryggen och åt istället. Låt yngel hålla på med sånt, tror jag han tänkte. Vackert är det att se på, de graciösa rådjuren i full fart!

Klockan hade blivit halv sju, och nej, nej, inte igen: De tre gick närmare och närmare diket, mot grannen! De var fortfarande för långt borta för mig, 140m eller så, det ville inte jag skjuta på! Nej, då får de väl gå idag med, alla har sina chanser att ta eller låta bli.

Efter någon minut hade de tre försvunnit över diket och höll till i slyet. Såg sedan hur getterna jagade varandra igen på grannens gärde, bocken var väl där han med, dold av buskar och träd i diket. Visst kunde jag nu slappna av lite mer, hade ju varit med om det här förut, alltid samma sätt och vis och inte får jag ser de mer idag.

Ögonlocken åkte ner och fastnade till sist, jag höll huvudet i handen, stött på tornets kant och tänkte vila lite. Terriern satt i mitt knä och höll utsikt över reviret, han kan ju passa lite åt mig, tyckte jag, det är jag värt!

Hade precis kommit till några idéer om vad jag skulle hitta på med hästen ikväll, när jag kände att hunden stelnade till. Med ens var jag vaken jag med och tittade åt det hållet han stirrade åt: Fan, där stod han!!! Min vitpanniga bock! Han hade klivit över diket igen, ensam och åt på vårt på kanske 90-100 meter. Nu fanns det ingen tvekan mer, tar jag inte chansen nu, kommer aldrig kommer någon bättre inte i år, det varjag säker på.

Ner med min underbara svarta vaktposten, upp med bössan och ta stöd. Sikta, korset på bogen och vänta lite. Han var dold bakom det höga gräset där nere. Om han gick bara några meter längre fram, skulle det gå, gräset är lägre där. Han gjorde det men det blev rakt fram ifrån nu, då han gick åt mitt håll, sakta och åt. Snälla, snälla, vänd dig 90 grader nu! Tänkte jag och han förstod! Han vred sig, fast fortsatte att gå in i djupt gräs igen, ingen chans. Min puls var konstigt nog väldigt lugn, jag skakade inte ens som jag gjorde alla gånger innan när jag hade honom på korset! Jag förstod väl själv att det här kommer gå bra, bara han gå fram lite till. Han gjorde det och stannade där gräset var lägre. Går han längre fram, försvinner han bakom björkens grenar och löv som mitt torn stod intill. Nu eller aldrig, vad väntar jag på?! Min lilla vän tittade på mig som om han sa: ”Vet du, idag får du, nu är det nog!”

Jag kramade av och såg hur han föll direkt, sen var det tyst och jag fick äntligen skaka ordentligt. Han låg, precis där jag hade skjutit på honom, det visste jag. Men ändå började jag att fundera när en av hans getter kom ur diket, sprang runt där nere som om hon vore ett kid som tittar på mamman. Hade jag skjutit en get nu? Tänkte jag men fick skärpa till mig lite nu, det var han och han låg där, det är bara så! Tommy hade hört skottet och frågade om han ligger, ja!

Nu var det Svantes tur att ha lite roligt. Fram med spårlina och dit, bocken hade kommit ur diket och vandrat runt i klövern. Lilla terriern satt näsan högt och lågt och gick och spårade och pang, vilken överraskning för honom när det låg en riktig bock på slutet! Det älskade han och fick ruska lite i pälsen på honom.

Jag klappade om min bock på sin vita panna och tackade honom för de härliga kvällar och morgonar han gav mig och att han till sist gick med på det!

Mycket stolta jag och ännu mera stolta terrier fick ta några bilder, sen tog jag ur bocken under noga uppsikt av Tommy. Nu hänger han i kylrummet och snart är det dags att få hornen preparerade. Bocken var redan på retur, bara spetsar och lite antydan till förgrening längst upp. Han kommer göra sig fint på min vägg, bredvid min andra, min första bockens horn.

Men vad kan jag resumera nu: Ta med din terrier i fall du behöver vila lite. Han kan passa. Egentligen är det kanske Svantes bock, inte min. Må vara att jag helt enkelt hade försovit chansen. Ha ha! Tack min svarta krigare!!

 

 

 

********

2011-08-30 Bara smyga runt lite...

Hade bestämt för att hästen skulle få vila idag och Svante och jag kunde få njuta av en kväll i skogen istället. Min goda vän är ju med mig även på pass och i torn när jag sitter och väntar på bocken så varför skulle han inte hänga med när man försöker smyga lite?! Detta tycker jag sedan länge jag skulle tränat på men på något sätt blev det inte av mer än några gånger hittills om jag inte räkna med alla de gånger vi var ute och smög utan bössa. Bössa på rygg, tysta kläder på, hunden i mitt tysta hundkoppel som man hänger runt halsen/axeln på mig och därmed har bägge händer fria, det kan ju hända att bocken plötsligen står där. Fast jag såg det hela mer som lite träning för hunden att hålla sig bakom mig när vi går, sätter sig när jag står och hålla käften även om han tycker det räcker att stå still nu. Vi gick över stora fältet, förbi havreåkern och tittade till uppe på lilla gärdet. Inte fanns det något där. Nu har skogsmaskiner förvandlat skogen till kalhygge, inte så märkligt att det inte fanns något rådjur att se på idag heller. En liten stund uppe i tornet blev det av också, passade på att vänta in första regnet här, smart! Vi tar längs åkern i skogskanten, runt gärdet och vidare till nästa. Vilar och spanar emellanåt, hukar lite och visst går det fint att ha med honom. Men visst, såg han inte någon bock på 50meter som han skulle kunna skälla på, då är det klart att det funkar ha med honom. Men om jag inte provar och tränar med honom, fungerar det ju aldrig. Det är faktiskt bland det härligaste jag vet att smyga runt i skogen, sin lilla terrier på sidan och kanske, kanske se något.

Vidare till mossen och lite runt där, då och då åker kikaren fram. Visst får man ”jägare-känslor” ha, ha!!

Det knakar till i tätningen framför oss, det stor ko och kalv där, Svante håller tyst och stirrar spännt. Men någon bock syns inte till, inte någon get heller, bara lite spår efter bocken där han har fejat sitt horn. Bra, då finns han i alla fall!

Hade egentligen tänkt att gå lite till och kolla några ställen norrut, men det började regna och åskan var inte heller så långt bort. Dags att vända, tillbaka till bilen. Fast hela veckan har ju varit så att om det började droppa så kom det en rejäl skur på direkten. Varför skulle det vara något annat just idag?

Efter nån timme äntligen hemma, väldigt blöta, men glad terrier och jag.

 

 

 

 

********

2011-08-28 Dumheter. Del 1

Vad mera göra med en terrier sommartid? Har en trevlig jobb kamrat som har några jakt golden som hon tränar rätt mycket apportering med. Så klart. Hon låter sina vovvar bära hem någonting när dem kommer tillbaka från promenader. Hennes hundar älskar ju att bära! De blir så glada och var och en vill få en dummy, tidningen eller vanten att bära på. Nå, en tysk jaktterrier är väl en liten alround jakthund så var för inte leka lite retriver? Har gjort så ett tag nu att han då och då ska bära hem någonting när vi kommer ur skogen. I våras var det vantar, nu är det hans halsband. Slipper jag ju bära på det själv. Och må ikke tro det: han älskar det! Han går stolt som en apa, öronen fladdrar och svansen högt. Se här, vad duktig jag är! Men, det är ju bara dumheter och inte har jag stor nytta av att han kan bära hem en tidning eller halsbandet, men ach så roligt för honom. Det är det som gäller!

 

 

********

2011-08-25 Den älskade grisfoten.

Lilla hästen fick vila idag, tänkte att Svante behöver lite kvalitetstid han med. Tog därför hans älskade grisfot ur frysen, stoppade ner den i ryggsäcken och iväg till skogs. Han var taggad redan hela vägen, hoppade och studsade runt mig och ville bara ha den. Lite märkligt, men med en rådjursklöv går han inte igång lika bra, grisfoten däremot, den ska han ha, NU!

Började med att sätta ner honom, drog ett släpspår, typ bara 50 meter eller nåt, gick en cirkel tillbaka och han fick ”Spår apport”den. Han darrade innan han fick gå iväg och släppte ett tryckt gnäll när han väl fick, rotade runt, hittade och kom tillbaka. Han följer inte spåret direkt utan går cirklar och tar i vind. Det är nog mitt fel att han gör såhär, då jag hållit mycket på med att kasta iväg klöven så han inte såg och han fick hämta den. Ja och så fick han ju lära sig att leta efter klöven istället för att följa mitt/klövens släpspår. Vi repeterade det hela några gånger, nån gång gick han i spåret, en annan gång letade han igen, men så länge han hittar det jag ber honom om, spelar det inte mig någon roll. Det är ju det jag vill: Att han kommer med grisfoten. Hur han hittar den är hans att göra på sitt bästa sätt.

Sen tog vi lite kasta bort och apport, blandat med ”Stanna!” eller ”Halt!”, det gick bra det och till sist var han helt slut och lycklig och vi vilade några minuter ihop i skogen innan regnet började ösa ner på allvar och vi sakta drog oss hemåt. Det hela tog ju bara tre kvart men det ger så mycket som en fem timmars promenad eller mer. Han verkligen älskar att få jobba med det han tycker är roligt. Apportera någon idiotisk trädummy däremot, det kan kvitta. Men, det ska han göra det med utan men och ack. Så är det bara.

 

 

 

********

2011-08-23 En jaktterrierns vardag (sommartid... :-)

Börjar kl: 5:20. Väckarklockan ringer onådigt, jag häver mig ur sängen och försöker lura en sömntrunken Svante ur korgen. Allt får vara tyst som möss, då Fredrik ska få fortsätta sova en timme till. Jag fixar mig själv, min gröt och en varm mugg med te, sitter vid bordet och läser en tidning (mest blir det då Jägareförbundets Svensk Jakt men emellanåt har sig smugit in nån hästtidning också…. Ha, ha). Lilla Svante har förflyttat sig från mattan, till korgen och susar sött, ibland snarkar han. När jag väl är framme vid teet och snart är det dags att börja klä på sig, vaknar lilla hunden och väntar resterande frukost minuterna liggandes bredvid mig.

Ja, vid sex tiden är vi ute och går. En skogsrunda på en timme blir det allt, lite olika vart vi går, beror på vilken skog jag ”känner för” för dagen. Idag blev det berget och rövarstigen (där blev dem sista offren överfallna och kastat ner för en ravin så sent som 1799). Allt började lugnt, jag han att fundera på jobbet när jag såg på honom att det var något i näsan på lilla terriern. Mycket riktigt, det var det. På med koppel och vi ger oss ut på lite ”skoj-spårning” då jag visste vad det var han hade hittat. Alltid samma ställe, alltid samma djur. Det bär iväg högt och lågt, jag får klättra en hel del, hålla mig i några rötter och krypa på alla fyra. Men, vad gör man inte för sin lilla hund, bara så han blir glad?! Sen så är det ju inte fel heller att röra sig lite snabbare mitt i terrängen. Behövs helt kart mera musklar än en promenad på vägen och pumpen får jobba lite den med. Fast emellanåt ropar jag ”Vänta!” till honom, han stannar snällt och väntar tills han får ett varsågod. Det har jag ju nytta av vid spårträningen med då han har sin as snabba terrierfart. Efter en halv timmes klättring och springning är vi framme, precis som jag trodde: vid grytet. Ett stengryt där räven håller hus. Lill skiten hade gärna velat krypa ner i, men nix, ikke får han det.

Den halva timmen som var kvar nu, ägnades åt att ta sig tillbaka till stigen och ta det väldigt lugnt och bara gå!

Hemma vid sju, byta kläder från bonde-jakt-skogs-kläder till jobb dugliga finkläder. Tjugo efter sju sitter vi i bilen på väg mot Kungshamn, framme åtta och sen är det att jobba på. Svanti ligger första tiden bakom en visst stol, alltid i samma hörn för att sedan vid 12 tiden blir jobbig: Vi ska ut på lunchsvängen. Det går att ställa klockan efter honom. Nu är han så söt igen, nyvaken och sömning dem första minuterna. Vi går upp till motionsspåret en halv timme, leker lite med nån boll eller tränar lite för skojs skull, sen tillbaka till jobbet, ett tuggben till hunden och jag får återvända till datorn, stålet och mina älskade kilo Newton.

Ibland märker jag hur tankarna rusar iväg till Jemma, min häst och vad vi ska hitta på för roligt med henne på kvällen. Kl: 17:00 äntligen dags att stänga av datorn, släcka ljuset och åka hem. Det tar tyvärr en timme ungefär innan vi är hemma. Skynda, skynda blir det sen, väck med finkläderna, på med bondekläder och ridbyxorna. Till stallet tar det sju minuter bara, Svante ser framemot att komma ur buren: Katten!!! Det finns allt några katter att jaga på och retas med så han är sysselsatt medans jag kan greja med hästen. Hon har blivit som en hund nästan, ropar jag kommer hon, går löst bredvid mig. Men hon är nog mer en labrador än en terrier om jag ska jämföra karaktären. Passar mig bra, det räcker med en jobbig hund, behövs inte en jobbig häst också.

Jag borstar och putsar, sadlar och gosar, Svante har roligt runt stallet, grejar lite själv eller får sällskap av en cocker som bor här. (Det bor två cockrar här, även de två okastrerade hanar. Den ene kommer Svante huvsatt överens med: dem ignorerar varandra, den andre tycker han inte alls om och visa versa. De har varit i slagsmål ett flertal gånger och nu håller Svante sig utanför stallet när Mosse er med.)

Efter dryga timmen blir jag klar jag med, Svante får på sig ett flexi koppel och vi rider iväg. Tycker egentligen inte om flexi koppel i vanlig sammanhang, men just på hästryggen är det väldigt bra att slippa dra upp och hålla i ett vanligt koppel och alltid har han extra yta att röra sig på om hästen skulle komma för nära, då kopplet släpper efter. Mycket bra och fungerar alldeles utmärkt.

Vi rider i skog och mark eller igenom några små samhällen i ungefär en timme, hund kräket får allt jobba på halva tiden ungefär då vi travar en hel del. Bra för hans kondition! Inte behöver jag undra, varför han har så himla fina musklar på hela sin lilla kropp!

Tillbaka från stallen släpps han igen och han får greja som han vill igen. Tur att han håller sig intill och inte kommit på att det finns så jätte många rådjur ganska nära. Fast han ser de ju under tiden vi är ute?! Nä, jag ska vara glad att han inte sticker iväg!

Efter ytligare en timme är jag klar, släpper ut lilla Jemma, hon lunkar tillbaka till sina kompisar och vi åker hem, klockan brukar vara nio så här nu.

Man kunde tycka att hunden är nöjd nu och lägger sig. Fel: nu ska det rullas bollar och bitas i pipleksaker och ligger i vägen då han väntar att någon sparkar på bollen. Älskar hans energi som inte vill ta slut!

Ja, vi tar oss vår kvällsmat och även lilla Svante får sin mat. Sitta snällt och vänta på ”Varsågod!” får han allt!

Nu följer tvångsmys med sambon, något social får man vara och alldeles för sent går vi och lägger oss, varje kväll! Att vi inte lär oss bättre.

Svanti kryper in i sin korg, bredvid min säng och sover omgående, då även jag. Den ende som brukar ligga vaken några minuter till är min goda Fredrik.

God natt och imorgon är det ännu en dag!

 

 

********

2011-08-21 Hittade bägge två!

Var ute och lagt ett spår imorse som jag tänkte hitta på lite med. På sommarträffen i Osby blev det en hel del prat om hundar och träning och spårläggning. Då pratade jag med en norsk vars hund är väldig duktig på att spåra och används flitigt. För att ”ställa till det” för hundnäsan bygger han utöver de vanliga uppehåll, återvändsgränder, hopp över diket etc. in någon cirkel. Yes, tänkte jag när jag hörde det, det skulle vara nåt för krabban! Tänkt och gjort. Hade lagt spåret i ca: 500m när jag började runda lite så att det blev en cirkel till sist. När jag väl kom fram till ”början” av cirkeln (en cirkel har väl ingen början) hoppade jag av, gick 10m och fortsatte med blodet. Nåväl, får se hur många varv hunden snurrar innan han fattar att han blev lurad! Skadeglädjen, sanna glädjen….

Sen fortsatte jag spåret som ”vanligt” med över dike, återvändsgränd… bla, bla och slutade uppe på en bergstopp efter 1,9km. 
Ah just ja: nånstans på vägen tappade jag klöven. Tyckte att jag borde hitta den dåjag kom ihåg när snöret plötsligen blev lättare att dra men ikke, den var borta. Fick då ta med en ny bockrackare som jag tänkte slänga fram vid målet och låta bocken sprina lite, he, he.

Spåret fick vila i drygt åtta timmar, det hade börjat regna och håll på att blir lite mörkt. Ut med hund och mej och gummistövlarna och iväg med oss. Han tog an direkt, krabbade på, hittade min tapp-klöve och tittar svans viftande på mig: ”Yeah matte, visst är jag duktig! Klart!” Fick då plocka upp bocken, stoppa ner den i ryggsäcken och fortsätta att uppmana honom att gå ”spår!”. Efter lite övertalande fattade han och vi fortsatte. Så kom cirkeln och jag flinade lite för mig själv och hoppade lite på att jag kunde lura hundnosen. Runt i spåret, diametern kanske låg på 80meter, fram till ”utgången” fortsätta i cirkeln … he, he, han gick på det, han nappade… he, he… Men nej, efter några meter förstod han att han hade varit där, vände, upp med nosen och ta i vind. Han hittade fortsättningen utan bekymmer, plogade på till spårets slut, jag slängde bocken, han fick då ”passa” honom och vi lekte hans eftertraktade ”jaga-rusa-rycka-bocken”.

Nöjd terrier gick hem med mig.

Älskar hunden!

 

 

********

2011-08-18+20 Han lurar mig!

Äntligen tid och dags att sitta och vakta på bock. Tommy och jag hade redan i fjol försökt oss på en gammal råbock, som redan vit i pannan, håller undan alla ungbockar och kräver sina getter för sig själv. Han har varit med om mycket, ska tro och lärt sig en hel del, klart han är smart, annars hade han väl inte blivit så gammal. Men, nu är det dags att släppa greppet och göra plats till dem unga, tycker vi och då ska vi hjälpa till lite. Allt packat och klart dagen innan, väckarklockan på kl: 3:20 (brrr, det var tidigt även för mig som älskar att gå upp i tid!), frukost hinnes inte med då, nej ut och sätta sig i tornet innan det blir ljust. Synd bara att jag inte har förmåga och sinnen som en indian att kunna smyga tyst och spana av utan att det märks. Skrämde i alla fall inte iväg något djur och hann häva upp både mig med ryggsäck och hunden upp i tornet. Då satt vi och det började bli ljusare och ljusare och dimman drog in över åkern. Helt underbart att lyssna och titta på naturen som håller på att vakna!

Då plötsligen såg jag något mörkare, mitt på åkern, kanske hundra meter bort. Skulle det kunna vare min bock? Fram med kikaren och titta, ja, det var han!!! Och han tittade på mig. Jag säker blicken så att han inte känner att ett rovdjur håller på att iaktta honom och håller blicken sänkt i några minuter. Han skulle känna sig trygg innan jag kollar igen, tänkte jag. Han hade väl hört hur jag pillade med något i tornet och rest sig för att kolla läget. Visst, han hade ju sovit i klövern! När jag väl tittar dit igen, ja, f..n. då var han ju borta! Men han kan inte ha hunnit springa över hela fältet så fort utan att jag hade märkt det! Eller?! Nej, han måste väl ha lagt sig igen.

Min lilla terrier hoppar upp i knät och tittar han med, stelnar till när han får syn på rådjuren som en efter en ploppade upp ur det högagräset och började med frukosten. Klockan hann bli strax över sju när Svante stelnar till lite extra och lägger till ett fniss som om han inte kunna hålla sig längre. (Visst är det tufft för en sån stackars liten rådjursälskare att se de springa framför käften på sig!)

Men visst, jag ska inte klandra honom för att bli upphetsat, jag började skaka istället, för där stod han, min fina, vitpanniga bock! Fast nejjj han började gå iväg, bort, längre bort och jag som redan tyckte 100m var långt. Plötsligen fick han för sig att gräset ännu längre bort var bättre och gick, nej, studsade dit, stod stilla igen, solen lyste på hans bredsida och jag hade kikarens kors på hans bog. Han stod blixt stilla och jag väntade och väntade och blev osäkrare och osäkrare och…. Ja, lät bli. Ångrar faktiskt att jag inte tog min chans, för det var den, min chans. Men är jag osäker så är jag det även om det i efterhand visade sig att det ”bara” var 120 meter dit han fanns. Nåväl, en annan gång jag kanske lyckas.

Vi (terriern och jag) satt i tornet även på kvällen, lilla vita bocken kom fram, men på grannens gärde och ville inte följa efter sina getter hitom gränsen, synd det!

Nu satt jag imorse med, förväntansfull och trött. Det hände inte mycket denna morgonen, det hade regnat rejält dagen innan, fältet med klöver och gräs var våt och rådjuren var i skogen, så klart. De kom en efter en och började äta framför mig, men min bock syntes inte till. Efter någon timmes frukost började de att så saktalunka till diket och bortåt till grannens. Men ikke min bock, han var uppslucken och borta. Halv åtta började jag slappna av, hade terriern i knät och stirrade mot diket som jag trodde han skulle komma ifrån. Alla kom ju därifrån! Ögonen blev tyngre och tyngre och nåväl, strax innan åtta såg jag att Tommy på ändra sidan ”atlanten” (så heter vårt stora fält) hade packat ihop och var på vägen till bilen. Visst, då var det väl så men, lilla terriern stirrade åt höger, stirrade, stelnade och började skaka. Jag vred på mig och, nej, va tusan där går han! Tornet står tyvärr lite dåligt till, fri sikt fram och åt vänster, sly och tät buske direkt åt höger. Kunde ana honom igenom slyet, han fortsatte att gå framåt, mot diket mitt framför mig. Jag satte ner hunden, flyttade på mig då jag satt i fel riktning så att säga och när jag väl var klar, var han borta, bocken! Han hade väl hört mig och gott tillbaka till skogen, eller? Lika bra att bryta, men nej, vänta lite tanten! Han kanske inte är borta? Och då kom han, tyvärr i full fart framför mig mot diket. Han hade väl fått syn på Tommy eller nåt, inte på mig i alla fall, för då hade han väl inte sprungit fram så jag kunde komma åt honom. Ha, ha, men han sprang och jag sköt inte. Hörde att min goda, goda Tommy busvisslade för att stanna bocken, han hörde det och höll i och tittade åt Tommys håll, tyvärr med rumpan mot mig, att skjuta nu var inte att tänka på. Han nådde diket rätt fort och borta var han. För denna gången! Men skam den som ger sig! Ska ut måndag morgon igen!

 

 

********

2011-08-14 "Matte! Släpp mig, det är ju GRÄVLINGEN!"

Var och tittade lite i jaktmarkerna idag för att se hur långt dem har kommit med skogsavverkningen. Rejäla delar av storskogen har försvunnit och ersättes av nerkörd ris och giga hjulspår efter skogsmaskinen. Lite tråkigt att se, speciellt när det regnar och allt är lerigt och geggigt. Men efter några år ska det blir fint med ungsly och växterna som ska komma upp igen, ser framemot fina pass, he, he. Vi gick förbi grytet, bara för att se och kolla lite. Nämen, vad är det här nu?! Hela området av grytet verkar plöjt och grävt vänt upp och ner! Någon har varit rejäl duktig. I den lösa jorden syntes riktiga ”gångvallar” in mot ingångshålen, yes, grytet är bebott av någon annan än räven!
Vi gick runt och lilla Svante blev helt ursinnig och vrålade och villa FRAAAM! Fick hålla hårt i kopplet, la det till och med runt ett litet träd då jag pratade i telefon samtidigt. Hör mig själv fortfarande ropa i telefon: ”Nämen för helvete!.... Va är … grävlingen tittar fram!” Och hunden faller i hysteriläget. Tydligen hade vi klampat på precis som grimbart hade bestämt sig för att gå ut och kolla käk. Han lät som en liten, väldig arg gris och gick tillbaka till det skyddande jordtak. Kunde bara skaka på huvudet och flina och bestämde med en gång: Smålandsfredrik ska hit och hjälpa gräva!

 

 

********

2011-08-10 200% Turbo..................

Lilla söta Svante! Undrar verkligen om en terrier kan ta slut.

Vi var ute tre kärringar, tre hästar och han igår kväll. Det blev 13km med mycket trav och galopp och hej och ho terriern var ALLTID först! Han toksprang bredvid hästen och slog några volter när kopplet tog slut. Tur att hästen min är så lugn och sansat och stör sig inte nämnvärt på en lina som snurrar runt henne. Det var första gången jag hade med terriern när vi red ut flera samtidigt och det kan definitivt göras om! Tillbaka i stallet skulle det slängas pinnar och hemma var det dags att rulla på bollarna. Trött, nej ikke bara mycket hungrig.

 

 

********

2011-07-28 Övernattspår och bygge av fodertunnor

Bad min kompis Tommy att lägga ett spår till Svante. Han tyckte att det nog var bra att prova på ett spår som legat över natt hemma i viltrika skogen. Han la det igår vid nio tiden, lagom med vinklar och bloduppehåll i några vinklar. Det gick i snårskogen och över berg, över dike och i stor skog, lite av allt så att säga. Vi började kvart över tio morgonen därpå. Han tog an spåret med en gång och nå, vad ska jag säga? Super, klockrent! Tommy kunde bara flina han med! Ett stort plus fick vi då jag kunde stoppa hunden med ett ”Vänta!” och för att sedan med ”Varsågod, spår!” sätta på honom igen. Så kunde vi nästan ta det lugnt. För klart, han har terrier-bråttom kan jag säga. Bloduppehållet tog han utan bekymmer. Två gånger ringade han men hittade spåret utan min eller Tommys hjälp. Jag kunde inte hjälpa mycket även om jag hade velat, inga snitsel! Bra det, bara lita på hund jäveln. Viltsvinsklöven hittades och vi lekte med den, nåt som jag gör varje gång han är framme som belöning, det taggar honom mest!
Resten av dagen tillbringades med att bygga foderställningar. Fyra stycken fodertunnor har vi bestämt ska ställas ut på markerna så rådjuren har nåt att äta ifall vintern blir lika hemsk som de sista två åren.
Jemma har nu äntligen fått nya sko, vad passar då bättre än att ta sig en sväng?!

 

********

2011-07-21/24 Tysk jaktterrier klubbens sommarträff.

I år fick klubbens södra avdelning anordna sommarträffen.Tyckte det var lite glest med information om hur och var och boende osv. men det löste sig tack vare Fredriks ihärdiga försök att hitta stuga. Jag hade hunnit med köpa tält för att ha nånstans att sova, då alla stugor verkade bokade direkt. Men, som sagd, en smålänning ger sig inte och han fick tag i en stuga för fyra pers. Toppen. På väg till Osby, vi kom ju direkt från tysklands resan från Trelleborg, fick vi ett samtal: ”Oj, visst hade jag fel på min telefon! Den sa det är onsdag idag fast det är ju torsdag! Vi har panikartat lämnat gården, Kikki är på väg ner hon med men vi kommer bli sena!” Vi snackade ihop oss om mat och dryck och det var klart att vi skulle vara framme först! Toppen, först till kvarn om de bästa sängarna! Körde förbi ett ”Militärt överskottsbolag” som nog skulle ha nån vikspade. Köpte två och var väldigt sugen på att ta med några gula ull kalsonger som en gång i tiden varit vita, design år 1980, typ. Erotikens dödsklädsel. Nä, varken min Fredrik eller Smålands-Fredrik ville ha! Konstigt.
Väl framme på campingen öppnade himmeln sina fördämningar och slutade inte förrän tolvslaget pånatten. Tur vi slapp tältet! Det visade sig att det skulle regna till och från hela de fyra dagarna! Toppen! Vi gick runt på campingen och träffade några bekanta från sommarträffen i fjol snackade lite och undrade tillsammans: Vart f..n är alla?! Inget tält, inga info, och de få vi hittade utspridda över campingen. Till sist hittade vi ett gäng i stugbyn, där man bodde lite ”fiiiinare”. Vi satte där en stund med öl och snack, fast sen kom ju Fredrik och Kikki med transportern och alla hundar (nej, fel, inte alla, några fast många nog för att tappa kontrollen… ). Vi snackade vi fyra, gick en sväng på motionsspåret och lummade upp till de andra sen. Så klart kom ett härligt åskväder precis på vägen upp, vi blev genomblöta, skorna gluffsade men ölen smakade gott ändå. Satt med de andra till det bestämdes att det nog var läggdags. På morgonen skulle några terriers få gå sina grytprov, jag hade anmält Svantisen till Fredskogs Viltsvinshägn, han älskar det ju! Vi tittade på några prov, rätt intressant hur det kan gå för smäckra hundar att gå igenom förträngningen. Speciellt de norska terrier är små och smidiga utan att se spinkiga ut och går som ojade blixtrar! Klart blev de godkända! Klockan 12 var det dags för oss att låta Svante kolla grisarna. Tyvärr hade jag redan under tiden sett mängder med as tama viltsvin som gick runt i hägn intill och lät sig inte störa av varken människor eller hundarna som skällde hela tiden. Hoppades verkligen, att hägnet vi skulle få träna hundarna låg någon annanstans och grisarna är något ”vildare”. Det skulle visa sig att så inte var fallet. Ännu värre: Hägnet låg precis intill, grisarna var så jäkla inkörda på matbilens motor ljud som just precis körde med maten när vi skulle gå in, att samtliga grisar i ”vårt” hägn stod vid staketet, glodde på matbilen och sket i hunden. Stackars Svante var så sugen, skällde och skällde och sprang runt, tittade på mig som att säga: ”Va fan matte, det här är ju jobbet till en vallhund!”. Kan säga att jag blev rätt förbannat och var nära att säga att det här inte går, i alla fall så länge matbilen står där framme. Blev verkligen irriterat på det hela och betala 500 kr för detta!? Fy fan! Till sist fick vi några av grisarna in i tätningen där det liknade lite ett träningshägn, men då hade Svante redan gjort slut på sig, en halv timme med tamgrisarna vid staketet i stekandesommarvärmen, ja det tar allt. Han fick sig någon runda och försökte så gott han kunde. Såg på honom att han ville spåra de och springa efter, som han är van vid i Boda. Men grisarna var ju helt värdelösa att verkligen träna en hund på! Får väl säga att det hela kändes till och med negativt i hans ”träning” som vi har byggt upp under de gångerna i Bodas hägn. Fan, vad sur jag var då detta var meningslöst och korkat. Kommer nog inte att släppa honom mer i något annat hägn än Boda! Det känns ju redan med instruktörerna som går med oss i Boda! De brinner för detta! Lars Scheppler, han lever för det och de gånger han gick med mig och Svante, gav det så mycket att vi kände framgångar varje gång vi var där. Medans här: Nån instruktör kan man knappast säga fanns det och brinna för det?! Nä, här var istiden framme, typ. Nej, kort sagt: Aldrig mer någotannat än Schepplers hägn i Boda!
Svante fick vila i bilen, vi tog oss nåt gott att äta och väntan på en ny grävling lättades med gott snack. Tänkte att låta Svante träna lite gryt, bad de att ta bort förträngningen, då jag vet han inte kommer igenom (det ska vi träna vid andra tillfällen). Han gick in villigt och sugen, jobbade några minuter men helt klart var han slut och gångarna var varma, lillan togs ut efter typ 5 minuter och han fick sova lite mer. Klart, han hade ju inte sovit något nämndvärt under dagen heller, för mycket runt om och ingen ro!
Hemma vid stugan tog vi ett stadigt grepp om ölen (jag fuskade med en tysk plastflaska som innehöll öl en gång som ser ut som en riktig ölflaska som jag fyllde med vatten), gick upp till de andra och satt till sentpå natten. Roligt var det och det sjöngs en hel del!
På lördag var det utställning. Vi tänkte åka dit, sätta oss i våra fina vikstolar och kolla. Snackade med Jens, som också har en Viltskräckens. Vi pratade om hundarna och jakt när han plötsligen tittade på klockan: ”Damn, måste åka och hämta grävlingar för grytträningen! Du, här har du Dina, stamtavlan och anmälningen jag måste sticka!”Där stod jag med ett koppel i handen, en snygg liten tik i andra änden och skulle gå i ringen om han inte hinner tillbaka i tid! Vi tog bägge hundar och gick lite i skogen för att bekanta oss med henne. Svante tyckte nog det var en lämplig tik att ha med sig! Dina var väldigt gullig och kelen och klättrade upp i famnen när vi väl satt i ridhuset på våra stolar. Och nej, han hann inte och jag fick gå! Har aldrig gjort det förut men det gick ju bra. Hade fördelen att jag förstod vad domaren sa, han var tysk och Jenny Schröder, ja hon är ju tysk hon med. Dina fick väldigt fin kritik och hade fått ”Exellent” om inte hon bar öronen ”för öppen” annars var hon mycket bra och fick ”Very good”. Måste säga att jag inte har en susning om vad det betyder, men jag förstod ju vad han sa till ringsekreteraren och det lät mycket bra! Husse sågs inte till och vi stod där med henne och stamtavlan och undrade lite. Stoppade in bägge hundar in buren och körde till grytet. Yes, där stod han och en kompis och vi lämnade tillbaka henne. Mysigt med två vovvar var det!
Ja och då var det söndag dags för att titta på de sista grytproven och åka hem. Ganska skönt att komma hem efter två veckors semester! Borta bra, hemma bäst, trots allt. Jag åkte till stallet direkt och stannade hos min lilla Jemma i några timmar. Lucky me, hon kände igen mig och gnäggade när jag kom fram! Söta lilla bästa häst! Då hon gick barfota under tiden vi var borta (det fastnar så mycket under hovarna med skorna på) gick vi tre, terriern, Jemma och jag i skogen och bara njöt av att vara!

 

********

2011-07-10/21 Semester och träning i tyskt gryt!

Då var det dags att ta det lugnt och åka på semester. Tänkte vi, ja. Men då vi bara hade 10 dagar att spendera i tyskland, var programmet rätt fullspikat och tajt. Kanske inte så lyckad om man verkligen vill slappna av, men ska man hinna med lite, så är det full fart som gäller. Färjan tog oss som så många gånger över östersjön till Rostock, bilen vidare till Berlin. Det väcker alltid rätt många känslor att ”komma hem” till Berlin, staden jag bodde i from jag föddes tills jag fyllde 26. Lätt för mig att trivas direkt, att känna stans puls och livsglädje. Lilla terriern vet redan vad det handlar om och verkar aldrig ha bott på annat sätt än i stan. Det är bara min lilla Fredrik som ”lider” något. Men, det får han bjuda på. Vi stannade inte allt för länge i Tysklands huvudstad utan tog tält och trangiaköket och ner till ett landskap, format av kanaler som Venedig: Spreewald. Husen är pålade, sopen och posten ”körs” ut med båt, allt fungerar med båt! Sevärt! Verkligen.
Men nu till saken som hör hit, till jaktterrierns hemsida: Grytträning i ett tyskt träningsgryt som skiljer sig rejält från det svenska. Vi träffades med Ben och hans fru på en rastplats, resan gick vidare igenom byar, småvägar och åkrar, inte lätt att hitta annars. Ben hade med tre av sina hundar och även de skulle få träna lite. Grytet hade byggts för några år sedan, ett stort tak över det hela och ordentligt staket, såg ut som ny!

Utformat som ett U (ca: 9m x 7m) med en tvärgång, några djupa dalar och förträngningar och ”lådor” samt en rundkittel i slutet. Innan man släpper in hunden, går räven igenom grytet. Ja, det kändes ju kanon! Trots att det är ett konstgryt är det ändå lite ”jakt” i det hela. Ben började med att kolla över grytet så inga sten eller något fanns i gången. Däremot torkat löv och jord, det fick ligga kvar ”Så är det ju i ett gryt” sa Ben. Bredvid sina hundburar hade Ben buren med räven, som nu alltså fick lämna buren och ta ställningen i grytet. I gamla tider fick då hunden gå in med räven löst. Det fick alltså bli slagsmål! Oj, oj, men nu går det inte mer, räven måste igenom gångerna och in i kitteln. Inte för att det är det lättaste! Mickeln visste ju vad det handlade om, men samarbetsvillig var han inte riktigt ändå, han var nog lite sur! Och ja, det var en hanne. Efter en kvart fram och tillbaka i grytet och knackade på locken tog räven sin plats i kitteln. Kitteln i tyskland är försett med ett roterbart galler. Hunden måste fram och in i kitteln och börja jobba mot räven. Hunden ska alltså aktiv gå emot räven, trycka mot gallret och stöta på räven så att denna till sist får nog och flyr fältet. Det finns en större bur i anslutningen till kitteln, dit dra sig räven tillbaka, om nu hunden är så enveten och jobbig att räven väljer flykten före försvar. Wow! Något helt annat än svenska grytet, där grävlingen säkert sitter bakom galler och hunden ”bara” ska ligga och skälla. Nåväl, vill man ha en föreliggare är det ju fel träning att jobba som i tyskland. Och i Tyskland är det mycket ovanligt att jaga grävling och Bernt, tyska tysk jaktterrier klubbens provansvarige som vi träffade någon dag senare under semestern sa: ”Gräv aldrig för din hund om det inte verkligen behövs. Då är det kört och du har en som ligger kvar tills du kommer ner, varje gång!” Det visade tydligt, att tyskarna vill ha sprängare, inga föreliggare, klart man jagar ju räven!
Hur gick det då med Svante som har varit i svenskt träningsgryt tre gånger? Som en tysk ska vara skrek och skällde han långt innan, ihop med Bens tre tikar som satt kopplade i var sitt träd och vrålade för att få komma in! Ben sa, jag skulle ta upp hunden och bära honom till ingången. Han ska inte gå runt och lukta och kolla runt ovan jord! Stryk kopplet, sätt ner honom på marken, direkt framför ingången och ”fokusera” honom på infarten! Det gick ju lätt, lätt, speciellt då räven hade gått in för en halv timme sen. Svante ”schlieft ein” som det heter på tyska, han gick ner. Swisch sa det och väck var han. Fort gick det igenom gångarna, inga bekymmer med fördjupningen och upphöjningen, nej, rakt fram till kitteln. Arg han var och vrålade och skällde och mot gallret och jag började flina och tänkte: Duktig Svanti, duktig du är! Fast sen fräste ju räven tillbaka, nä, det var ju inte direkt vad Svante hade väntat sig! Gallret åkte tillbaka och lilla högmodiga terriern blev lite lägre i profil. Han provade en två gånger till, sen la han sig utanför kitteln, där finns en större låda och skällde på behörig avstånd. Förståndig hund, kan man säja, men så ska han ju inte göra om man skulle gå ett prov! ”Det är väldigt många hundar som gör så! Det är bara till och träna!” kommenterade Ben. Vi tog ut krabban och Bens hundar fick sitt. Hans äldre tik, mamman till två tikvalpar på fyra månader, gick riktig bra! Pekaren på stången på gallret pekade hur det for runt där nere och till sist gick räven ut till buren. Jättebra! Valparna provades innan, dem gjorde nästan som Svante, la sig utanför. Nåväl, träning här med! Vi körde Svante en gång till, samma resultat som innan. Han kanske tyckte att gå på metall var läskig? Vem vet. När räven till sist satt i stora buren, fick alla hundar sin slut upplevelse: Få vara arg på räven! En efter en togs fram och fick skälla mot buren och hej och ho, där gick det undan! Där var lilla Svante en hel annan igen, tänderna åkte ut och yrvrålet fram, vad han kan vara arg! Men inte bara hundarna var på, även räven var rätt sur och fräste igenom gallret några gånger, han var på riktigt argt humör tyckte Ben. Bra det, inte en tamräv som struntar i hundarna.

Så var det dags för lilla räven att gå tillbaka till sin trygga bur, vi fick ”återhämta” oss i tysk jaktterrierklubbens klubbstuga intill grytet. Wow, riktigt stort och fräscht, verkar som om grytverksamheten är i gång här, väldigt roligt! Vi drack en god kall pilsner och snackade hundar, jakt och ännu mer hundar. Vi kunde väl ha snackat natten ut, men räven skulle få komma hem till sitt revir och vi skulle ut till föräldrarnas lanthus, grillen var redan tänd och syrran hade med ungarna som ville se hunden. Visst!
Vi stannade några dagar till, passade på att köpa på oss några burkar torr blod för att lägga spår, några askar med öl och jägermeister, he he. Vi snackade några timmar med Bernt, provansvarige, som jag redan nämnde. Han visade dogbasen och inloggningen och hur bra det är med all provresultat som strömmar in digitalt och matas in i databasen direkt. Vi letade efter Svantes mamma, Ayka von der Seveninger Mühle och hittade henne samt syskonen. Ja, spännande. Vi fick med oss hem en hel del intressant. Synd bara att tiden går så attans fort när man ha roligt. Fast semestern är ju inte slut än, vi ska till tysk jaktterrierklubbens sommarträff i Osby! Snart!

 

********

2011-07-08/09 Resa till Örebro, valpar och viltsvinsträning i Boda

Jobbade till kl: 22:00 igår, kände mig helt slut, cyklade en halv timme med hunden strax innan tolv och sov som en stock. Och nu var det äntligen dags: Sommarsemester!
Sedan maj var det planerat att återvända till Boda, denna gången med Hammarstigens-gänget, dvs några kullar från Maddes vachteluppfödning. Men resan gick först hem till henne, där vi tittade på hennes senaste kull, en fin kull efter Geisha. Tommy saknar sin Geisha, som bor hos Madde sen några veckor innan valpningen och nu en vecka till, till leveransen. Väldigt busiga var de och nyfikna och små vassa tänder som hugger till som pirayor. Man akta sina fötter, skor, blumkukor.. ja, allt, så är det ju med valpar. Men efter någon timme som de fick krypa runt på mig, la sig fyra stycken intill mig och började sova. Mysigt de små liven! Min lilla hanhund hade inte lätt att bli av med dem. En i svansen, nån försökte dia, nä, där slutade det, han murrade och gick iväg. Så höll de på ett tag med honom, till sist tyckte vi det var bättre han skulle få sitta i sin bur och slipper de jobbiga kryp. Vi åt tacos och drack kaffe sent, sent på kvällen så jag fick svårt att sova. Kanske spelade det ingen roll ändå, för det var varmt och kvavt i lilla gäststugan jag fick sova i. Tur jag slapp gubbarna, de brukar ju jobba hårt inom skogsbruket strax efter mittnatt. Min lilla Svante rullade ihop sig bredvid min säng och tio i fem vaknar vi. Dags att gå upp ändå, hälla i oss lite kaffe och iväg till Boda, träff klockan åtta. Många av Maddes valpköpare hade jag träffat tidigare, alltid trevligt att träffa gott folk! Tre unghundar, 13 månader fanns med de skulle få börja i sumpen. Men då temperaturen redan hade nått 22 grader kl:8:00 bestämde vi att hundförarna som varit här tidigare fick börja på egen hand. Ja, det passade väl bra, bättre att köra igång så länge det inte är stekvarmt! Tog min lilla fula terrier och drog in i ”Utsikten” där vi slutade förra gången. Stora gärdet i mitten hade de slått för några veckor sedan så det var kanon att se när hunden väl fick grisarna på benen och ut ur skogen. Men innan han kom så långt sökte han som en tok. Emellanåt tyckte jag han var liteokoncentrerat, speciellt då det skälldes några hägn längre bort, tror han ju att det finns grisar där! Sen fick han fart på grisarna i vassen på andra sidan stängslet och sprang efter dem. ”Vadå matte här är dem ju, dumt med sidan bara!” Nä, nu fick jag gå fram till honom och skicka honom in i skogen för att hitta ”våra” viltsvin. Som tur är har han förstått det lite gran: Pekar jag med armen åt ett håll, ska han ditåt! Idag funkade det och han drog iväg. Såg inte honom för ett bra tag när det plötsligen vrålade loss längre bort. Han hade fått upp dem och drev. Efter en liten stund bröt han, tyvärr som förra gången, för tidigt, kollade om jag fanns med (jag hade ju sprungit åt hans håll, vi ”jagar ju ihop vi två!” Han får syn på mig, drar iväg igen, hittar grisarna och driver. Så går det några minuter, en kvart, sen kom han tillbaka och tog sig ett bad i en jättelerig, äcklig stinkande vattenpöl. Men det var tydligen jätteskönt. Vi körde lite till, jag kallade in honom en gång, kopplade och släppte iväg honom igen. Väntade tills han fick några drevskall och ropade tillbaka honom. Det hela tog 50minuter och hunden var slut. Skönt. Jag duschade av honom och han fick vila två timmar. Under tiden kollade jag på de andra hundar och hjälpte till i sumpen att hitta grisarna för unghundarna och springa ihop med dem så de fick förarstöd. Där kom det fram ett och annat skall!
Svantisen hade lugnat ner sig och kanske tom sovit lite. Jag hade hängt för buren så han inte ser allt som försiggår framför bilen, han måste ju annars ha koll jämt, lilla terriern. Då var det dags igen. Caroline gick med oss, jag valde ”Berget” hägn nummer tre i svårighets grad om man vill så, (”Utsikten” första hägnet idag är nr. 4, typ) då jag kände att värmen tog i hundarna och Svante inte var så himla pigg. Mycket riktigt, bra val. Han sprang och letade och sökte, höll kontakt med mig och till sist så fick han kontakt nere i vassen. Imponerande en sån liten hund mitt i högt, högt gräs, han ser ju ingenting och ändå ger han sig in i ”mörkret” och skäller på grisarna! Han fick iväg ett viltsvin som sprang hägnet runt med honom, sen in i vassen igen och ståndskall där. Då kom han tillbaka till mig och vi ansåg att det nog var bäst att sluta nu, när allt funkar, då han verkade väldigt trött.
Duscha av hunden igen, då han återigen hade badat i lera, sen var det dags för korv grillning. Madde hade köpt 50 korvar samt korvbröd och visst gick det åt! Alla snackade trevligt om sina upplevelser och annat gott. Dagen resumerades och tyvärr, som alltid när man har roligt: Var det slut!
Väl hemma var det bara att slänga samtliga kläder i tvättmaskinen, tvätta buren och hunden igen och sen: Packa! Imorgon drar vi till tyskland!

Nu är ölen slut också, ladda upp det här snabbt och gå och lägga oss!

 

 

********

2011-07-03 En duktig liten hundnos.....

Jag är allt imponerad av hundars förmåga att lukta sig fram till något! Då det var helg och ledigt och därmed tid för ett spår, fick jag trotsa sommarvärmen och bege mig ut till skogs med uppblött torrblod, klöven, snitslar och GPS-en. Attans vad det var fuktigt och varmt, svetten bara rann under timmen som jag höll på med spåret. Men jag hade allt roligt. Lagt in lite återvändsgränder och flera vinklar med uppehåll i vinkeln. Gick längs vägar för att sluta droppa, gå tillbaka, hoppa över dike och fotsätta på andra sidan. Ha, så skoj att försöka lura lilla hund krabaten! När jag slutligen satt fast klöven och hängde upp en sista snitsel, visade GPS-en

1.71km. Wow, det blev allt långt!
Spåret fick ligga nio timmar denna gången. Var tvungen att hinna med hästen, handla presenter (vi ska till tyskland nästa vecka) och framför allt måste Svante sova innan. Han hänger ju med alltid så det blir väldigt lite lugn och ro på helger då vi är på språng hela tiden. Men har jag lagt ett spår måste han sova något, annars blir jag ju bara ledsen om han inte klarar av det för att han är helt enkelt slut. Nä, han fick sin sömn och klockan nio på kvällen bar det iväg. Efter så lång tid hade jag svårt att hitta starten… he he, så dumt så. Hade inte snitslat i början och snitslar inte längre där jag tror jag kommer ihåg hur det gick. Det hela har den fördelen att jag helt enkelt måste lita på hunden, jag vet ju inte bättre! Sen tyckte jag att det var rätt dumt att ”tvinga” och peka håll för honom, bara vi kommer förbi snitseln som jag skulle plocka med mig. Nä, då kör vi färre snitsel! Och visst var det inte svårt för honom att hitta början. Men tydligen luktade det inte så där värst gott (torrblodet, sommer-stek-hetta och nio timmar vilotid…) så han tittar på mig och frågade: ”Nämen matte, vad ska jag göra med det här!?” Lilla godingen! ”Spår!” så klart och då gick han igång.

Inga bekymmer i början, sen efter en stund märkte jag att han blev långsammare och att det var varmt! Ja, det behövde jag inte fråga hunden om, det visste jag själv, varmt var det! Min återvändsgränd längs vägen med hopp över diket fixade han klockrent, precis som jag hade gott. En annan återvända fick han klura lite, gick lite fel och fick ringa in igen men till sist hittade han fortsättningen och iväg med oss. Vid en vinkel hade vinden blåst mot oss och han genade lite. I riset och 

över hugget gick han som på räls. Och då var vi framme i den as täta skogsplanteringen som jag var tvungen till att gå igenom. Det fanns ingen annan väg att fortsatta lägga spåret! Hade nu snitslat lite oftare också så jag kunde få en liten susning om han gick rätt eller ej. Men ack, hade inte behövt göra det! Själv hade jag tappat spåret och följde bara efter Svante och när jag väl trodde att det nog var fel, dök en snitsel upp! Yes, duktig, Svanti! Nära slutet fick jag ”planera” om när jag la då jag hörde folk från det hållet jag ville. Fick gå upp för ett berg och krypa runt bland raviner och bergskanter, men, inga problem för Svante, när vi väl var uppe i berget. Däremot strulade han lite vid det stället där jag hade väntat ett tag för att lyssna och för att kolla lite vilken väg jag skulle ta. Klart, lilla hundnäsa kände mitt spår även efter nio timmar och ringade runt som jag hade gjort. Fick ropa tillbaka honom några gånger då det verkade som om han snurrade in sig på nåt. Han hittade dem sista blodspåren och till sist så fick han till vinkeln. Sen gick det snörrakt dem sista 300 meter och framme vid klöven, ja där var spektaklet stort!

Brukar leka och rusa och slänga klöven. Sen jag började med det är han mycket mera sugen att komma fram i spåret. I början hade vi på något konstigt vist haft lite olika åsikter om hur och vem som ska ha klöven. Det är klart nu, vänlig och bestämt är det som gäller för just min hund, ha ha och jag får vad jag vill!

På väg tillbaka till bilen passerade vi ett bäck, han passade på att svalka lite och hoppade in i det leriga vattnet! Äckel!

 

Och just det: vid slutet visade GPS-en 1,93km. Hade vi gott så mycket extra eller hade spåret blivit längre i sommarvärmen?! Färdtid: 29:06, medelförflyttning: 3,9km/h. Nåväl.

 

********

2011-06-29 Ibland är det bra man vågar...

Då vi snart ska åka på semesterresa ner till tyskland tyckte jag det skulle varit roligt att få träna i ett tyskt träningsgryt med roterande kittel och räv. Där går det ut på att hunden ”spränger” räven med att den trycker på hårt och flyttar på ett roterande galler så att räven till sist ta flykten till nästa kittel för att slippa hunden. Hittade ett telefonnummer till en tysk uppfödare i trakterna där jag många gånger har varit själv och dröjde mig för att ringa. Vet ej varför, blyg är jag ju inte, men ändå. Till sist fick det bära eller brista och nu så här med facit i handen: Vad var det jag var rädd för? Jag möttes av en jättetrevlig man på andra änden luren som förstod direkt varför och att det nog skulle vara bra att få träna. Det slutade med att jag fick ett nummer till grytansvarige och en inbjudan hem till honom för att fika, titta på hans hundar och just nu valpar också och för att snacka jakt och se på bilder. Wow, det var ju toppen det och självklart ska vi åka och hälsa på.

 Grytansvarige var lika trevlig, visst, det är bara ringa när vi är framme, så bestäms tid och han hämtar oss och då kör vi! Ser väldigt mycket framemot det hela! 
För er som är intresserade i den tyska varianten av provgryt, köp denna boken skriven av Wolfgang Bierwirth, "Der Deutsche Jagdterrier" 

 

********

2011-06-27 Provträning med hägnets nya grävlingar

Som tidigare skrivit, typ 2010 (he, he) finns det ett gäng grytentusiaster som hade bestämt sig för att bygga träningsgryt samt grävlingshägn på egen hand. En förening bildades, en medlems marker ställdes till förfogande och så växte grytet fram. För några veckor sedan flyttade tre unga grävlingar in i sitt nya hem och verkade trivas: nya hål var grävda, kitteln såg använt ut och maten, som Johan och Zandra slänger in varje kväll blir upp käkat till nästa morgon. Ja, ja, små djur ska växa sig stora!

 

Så var det dags att lära de att bli hanterade och tagna till en ny kittel och ha hundar framför sig som skäller. En van grävling kan ju allt detta, vissa grävlingsägare har de hemma i huset och tittar på tv med dem! Nåväl, så långt gången är det inte med de tre nyanlända som nu alltså ska lära sig ”sitt jobb”. Vi bestämde att vi tar det lugnt med de så de inte känner obehag eller blir för stressade. Kvällen började med att leta efter dem. Inte så himla lätt, när de har grävt gångar och hål lite överallt. Dessutom finns det gott om buskar, rotar och träd att gömma sig i och under. Killarna fick gräva och locka och till sist fick Johan H. tag i bägge med ett stadigt grepp på nacken och ryggen. Grävlingarna tog det lugnt, liksom en terrier som man tar upp på det viset….

 

Grävling nummer ett gick från lådan in i kitteln som om han aldrig gjorde annat. En ung tax fick då prova direkt vid gallret och det funkade bra. Svante fick vara nästa hund. Mh…. Visst hade jag i minnet att lilla krabban, läs pansarvagnen hade problem med förträngningen förra gången, vid sommarträffen i fjol. Precis så var det nu också. Ingen fråga om att han har sug och lust och viljan att komma fram till grävlingen. Han skrek och slet och pep! ”Matte för f..n jag vill fraaaaaamm! Ta väck det här nu!! Måste till grävlingen, nuuuu!” Vi försökte dra i tassarna så han lär sig dyka med dem först, men han var för upphetsat och sugen på grävlingen så det nådde inte fram till honom. Efter några minuters försök som inte ledde nån vart än att han satt fast där inne, tog vi ut honom, bort med förträngningen, han fick sitta ute först och sen visade jag in honom. Han gick igenom gången fram till grävlingen direkt och skällde fint, fint. Johan stängde hålet så han tappade kontakten med grävlingen. Klart en terrier vänder då och kollar mera gånger! Han gick då runt och tog gallret mitt emot, skällde, skällde, tills Johan stängde igen. Jag fick då uppgiften att knacka lite i lådtaket så han ”hittar” in till gång nummer tre också, där han är tvungen hoppa till hyllan några decimeter upp, lägga sig där och skälla på grävlingen. Nä, det gick ju fint det med, lilla skiten har sköt sig jättebra, tycker jag. Fick tom kallat ut honom när han låg på hyllan. Bästa lilla krabba.

 

Pratade med Johan H. direkt, måste låna hem en förträngningslåda och träna hemma med tekniken. Ligger pipleksaken under tv bordet som har 10cm fritt under, lägger han sig på sidan och paddlar fram. Där kan han det, när han väl hittade rätt teknik! Måste gå med grytförträngningen också. Vi bytte grävling efter Svante, då vi ansåg det var färdigtränat med denna. Nästa grävling var lite mera lugnare på kanten till loj. En parson fick då försöka sitt bästa, inte lätt om grävlingen inte svarar honom.

 

Tyvärr blev medlemmarna i föreningen lite osams efter det här, lite olika åsikter och ibland kör det tydligen ihop sig. Terrierfolk med terriertemperament kan jag väl säga. Men, slutligen vill ju alla åt samma håll och då får det samsas, eller hur!

********

2011-06-24/26 Glad midsommar och huset fullt av hundar

Hade funderat på det ett bra tag och väntat på rätt tillfälle att bjuda in Fredrik från Småland. Vi har varit nere två gånger, fick jaga och passa på att träna hund, fick härlig mat och sällskap och många goda drinks. Tyckte det var dags att han skulle få hälsa på oss och vad passar då bättre än att fira midsommar ihop?! Sagt och gjort. Lite ångest fick jag dagen innan … Fredrik har två fina, svarta terrier och Figo, basseten. Det låter ju inte farligt. Kikki, hans tjej, tja där var det svårt att räkna hur många hundar hon skulle komma med. Vita terrier dessutom! Hur f..n skulle alla de få plats i huset och vilket liv skulle det blir för grannarna! Nä, skämt åt sida. Jag visste att det kommer funka bra. Hade träffat några av Kikkis vita förut och trevliga var de och en välfungerande flock är ju en fröjd att titta på. Klockan fyra, prick rullade de in här med sin röda bil som jag tyckte var rätt liten för att rymma elva (!) vovvar. Men en efter en kom fram och snart hade Fredrik snurrat ihop alla koppel till ett tjockt rep och stod där med många, många vita terrier och såg faktiskt rätt bra ut! Våra svarta terrier är lite fula kan man säga och en hel flock vita jack russlar, ja, det ser allt fint ut! Nä, slut var det inte med hundarna förrän två till pluppade ur: Lilla Majan, en rar liten chihuahua och Mysan, en urcharmig pomeranian. Kan helt ärligt säga att jag är skeptiskt angående så extremt små hundar men de två har övertygat mig om att de är mera hund än många stora! En sån charm och söthet kan man leta efter! Lilla Mysan tar sin morgon gymnastik, varje morgon! Hon stor och sträcker fram och bak benen som en sportsman. Inte på vanligt hundvis, nej, som om hon gymnastiserar!

 

För att motionerar oss, då vi snart skulle grilla och börja lyfta i glasen, tog vi alla hundar och gick kvällspromenad. Rätt ovant att ha två (ja, bara två för min del) i koppel, men Svante och Quikki gick så fint bredvid att jag blir sugen på att skaffa mig en svart terrier till! (Funderar allt en hel del, måste bara övertyga min F. om saken och det kan ta tid!). Min F. fick Figo, hans favorit och Lira, en trevlig svart-vit tik och hade att lära sig en del han med. Speciellt att det kan vara jobbigt att plocka upp efter ena hunden medans den andra vill fraaaammåt och den som precis lättade sig ska just åt andra hållet. Men, det gick! Väl hemma fick varje hund sin plats på gräsmattan utom de två söta pytte hundar och Duffy, en engelsk tik samt Quikki, tysk terriern som fick springa lite till i huset. Efter lite bus och kolla runt i huset la de sig i var sin korg och min Svante blev utan. Nä, var allt bättre att lägga sig vid mina fötter ändå! Gullehunden!

 

Vi grillade älg, hade skaffat potatissallad (orkar inte göra sånt själv) och skurit grönsaker, stoppade våra magen till vi nästan sprängdes och blandade i lite öl och annat gått, det måste ju sjunka ner! Det blev en hel del hundprat, plockade fram mina tysk jaktterrier böcker (på tyska, he, he) och vi bestämde att jag skulle översätta några av dem då de är så bra. Ha, får se om det finns tid för det. Tror ej! J
Vet inte hur vi bar oss åt men klockan var plötsligen halv tre på natten, bägge Fredriks hade väldigt tunga ögonlock och även Kikki och jag kände visst sömn behov. Tror vi sov direkt när vi intog horisontal läge.
Frukost passade vi på servera med havsutsikt då solen sken och det hade blivit rejält varmt i huset. Började minnas efter ett tag, att kaffebryggaren stod på jämt hos Fredrik för det gjorde den här med! Trodde att jag dricker en hel del kaffe, men de två bara älskar den svarta drycken och behövde tillgång dygnet runt (flinar… )
Vi tog det lite lugnt, speciellt killarna! Det kanske var lite väl mycket öl och annat (mera annat…) igår så de låg som skalbaggar på altanen, medans Kikki och jag tog med oss två hundar och kollade på Jemma. Min lilla häst visade sin snälla sida, hon kom fram när vi ropade och var hela tiden så ursöt hon bara kunde vara! Kikki fick passa på rida henne, såg på Jemma att hon märkte det satt någon annan på henne. Kikki, ja, hon tyckte väldigt mycket om min lilla häst och visst är hon söt! Hemma igen grillade vi gårdagens rester och rafsade ihop hundar, koppel, dummys och drog upp till fjället. Hundarna skulle få en promenad och då det var så varmt skulle de även få simma lite. Plutten, Kikkis lilla älskling plogade som en pansarvagn och det var ingen tvekan att han hade jätte vattenpassion! Han kom knappt ur vattnet mer och plaskade på med sina korta ben. Svanti fick hoppa in han med, körde lite vatten dummy, den oranga dummyn som han älskar, gick ju kanon att hämta ur vattnet. Men jag ser allt till att han först hoppar in på kommando, sen får han apportera. Vi körde en och en hund, det ledde till en hel del otålig terrier skrik som säkert gjorde några fiskare arga som hade tänkt att ta det lugnt vid lilla Smedvattnet. Men asch, det är ju midsommar, vad förväntar de sig, eller hur? Vildast och jääättesugen var klart Fredriks Quikki. Hon behövde inte ett kommando ens för att kasta sig i och simma runt. Efter några minuter tyckte Fredrik allt, att hon väl skulle komma ut, men det var som med vita Plutten: Som små barn som säger ”Nämamma, jjjaggg fffryssser inte!” trots att läpparna är blåa! För Mysan var vattnet allt för rent och klart, hon vill ha lera, gegga och alger att rulla sig i så den fina svarta pälsen blir verkligen smutsig. Så hon tackade nej till Smedvattnet och tog en nästan torkat pöl istället. Svårt att låta bli att flina!

 

Väl hemma blev det taccos. Gjorde Fredrik rejält oroligt när jag sa köttfärsen är ingen köttfärs utan sojaprotein. Han var väldigt skeptiskt men tack vare Kikki blev han övertygat och visst, det smakar allt gott ändå! (Klart, viltsvinsfärs går inte att ersätta med soja, det vet jag väl… J)

 

Tiden går fort om man har roligt, hundarna vilade på gräsmattan, vi var mätta och blev tröttare och tröttare så vi sov vid grytjaktsfilmen.

 

Idag vaknade vi tidigt, trots de sena nätterna. Det var väl känslan av att Kikki och Fredrik har en rejäl väg hem att köra som gjorde att vi ville skynda på lite. Kikki var så gullig och hade bakad en tårta igår som vi inte orkade äta upp, inte ens började på. Passade perfekt att ringa Zandra och Johan och hälsa på. Det är ju så mycket lättare att tränga sig på när man väl ha en tårta med sig, eller?! Nä, vi fikade mysigt i deras trädgård, tittade på valparna efter deras Mynta och pratade hund, hund, hund. Fredrik väntar på en valp han med. Han hade gjord sitt första handsval men var inte säker om han skulle få den, han tittade allt på telefonen med jämna mellanrum….
Vi körde upp till grytet och kollade på grävlingshägnet också. De tre söta ungar låg nere i svala kitteln och sov. De fick mat dammen kollades så vatten fanns. Ja, allt var väl och det blev dags att säga hejdå.

 

Nu är vi hemma och har städat. Inte för att städa efter hundarna och besöket, nej, vi skulle gjort det ändå, ha ha! Är verkligen imponerat att tolv terrier kunde vara så tysta, snälla och inte bråkiga, ligga snällt på gräsmattan utan att man känner att de stör! Väluppfostrade och vältränade vovvar var de!

 

Nu är allt lugnt här, Svante är trött, har grejat lite med bock-spöet förut och ska cykla med honom snart. Lite tomt känns det faktiskt, när bara en hund är kvar och kaffebryggarn tycker nog den har för lite att göra, den kanske säger upp sig och flyttar ner till Småland istället!
Yes, där kom ett sms också: Fredrik får sin valp och hämtar den nästa helg… oh, vad jag är sugen!!! (Ska gå till min F. och pussar lite, det kanske hjälper?! Men, vad ska man göra med en hårt knäckt nöt?! Tipps nån?)
Fredrik och Kikki: Välkommen åter!
Kram på er!

 

 

********

2011-06-23 Sommar, sol och bad

Så roligt man kan ha om man bara jobbar på rätt ställe! Kungshamn luktar sommarsemester, hav och måsar! Så underbart att gå lunch promenaden, titta på turisterna som fyller konsums parkering och knapra på en glass. Det ända som påminner mig om att jag snart ska tillbaka till mitt rum och jobba: stansen som med stort duns stansar hål i våra stålprofiler. Men när det är så här varmt som idag, ska det hinnas med att gå ner till lilla sjön vid motionsspåret och låta Svante ta sig en liten simtur. Så söt den lilla bävern som paddlar på och älskar plocka ut pinnar.   

 

 

********

2011-06-22 Lata mig!

 

Tror nog jag tenderar åt det lata hållet. På morgonsvängen får Svante gå inom min 5 meter radie och greja med det han vill. Kom på mig imorse att det är alldeles för sällan vi kör lite träning och ”ledarskaps-promenader” för att det är för skönt att bar få vara. Nej, imorse tog jag lite fot-träning i skogen och visst, går det fint. Varje gång vi träffar nån på vägarna ska han inte bara komma nära, nej nu ska han komma fot och gå bredvid, även om jag hälsa. Igår gick det ju faktiskt lite si så där, när jag väl började prata med grannarna, då rusade han fram och struntade i mitt ”Fot” som han fick några minuter tidigare. Nä, vi pratade ordentligt om vem som har sista ordet och resten av promenaden gick han inte från min sida. Han är allt god han!  

 

 

********

2011-06-20 Den älskade cykeln.

Lilla, lilla Svante. Undrar vart hans energi kommer ifrån! Full ös bredvid cykeln och inte är han trött efteråt. Glad bara! Finns en härlig stig alldeles bakom huset att cykla på, fram till en liten motorkross bana och tillbaka. Passade då på att kolla cykelns ”cross-factor” men många poäng blev det inte, skulle förvåna mig med en gammal redig Skeppshult.

 

********

2011-06-19 Saltsten, spår, bäverhyddan och regn dan efter ...

 

Ganska skönt om det regnar en dag, då kan jag sitta här vid datorn utan att få dåligt samvete för att inte vara ute och greja med hund och häst. Stackars lilla Jemma får stå idag, jag orkar inte gå med henne när det regnar så här. Fast lilla terriern vill ju ut ändå, vi cyklade, gick en promenad, lekte och jagade ”bocken” i spöet och tränade lite. Igår hann vi med veckans spår. Det blev 1.4km med 300ml blötlagt torrblod och jag försökte bygga in en hel del lureri och trick i det. Vinklar utan blod, över bäck med bloduppehåll, över väg med bloduppehåll…. Mera återvändsgrändar… det är faktiskt rätt roligt att hitta på dumheter för att lura lilla terriern. Men, det lyckades jag inte något nämndvärt med. Spåret fick vila i 8.5 timmar, det var inte varmt, lite, lite regn kom och det är ju bara bra. Innan vi gick spåret, körde jag upp till jaktmarkerna mot norska gränsen. Härlig känsla att gå igenom ”sin” skog och känna igen alla kullar och träd! Fast det är inte så många träd kvar av det jag kände. En hel del har huggits under våren och mycket ser inte ut som jag mindes. Men, ett hygge ger ju chans till något nytt! Svanti och jag satt upp en saltsten, den gamla var uppslickat/väck spolat. Vi såg massor med älgspår, några få, få rådjur spår och så hände det visst att vi gick prompt på en jättegrann råbock! Det lyste i hans ögon när han rusade ur tätningen, korsade vägen direkt framför oss och fortsatte in mot skogen.

 

Expeditionen fortsatte ner längs ån, nä, är väl mer ett bäck, för att kolla bäverhyddan. Men oh så himla synd: Skogsarbeten hade väl gjord att bävarfamiljen flyttade! Hyddan låg övergiven, inga nya bävergnag syntes allt var fridfullt och tomt. Nåväl, skogsägaren blir glad i alla fall. Bävern hade ställt till med lite problem då de dämde upp ån och satt en hel plantering under vatten…. Det är nog bäst dem flyttade längre ner mot lilla sjön!
Då bävern var borta kunde jag passa på att vattenträna Svante lite. Tyvärr var kanten inte direkt enkelt att hoppa in ifrån, men efter några övertalningar hoppade han i och simmade runt. Lilla sötnosen! Han låter så gulligt när han simmar, han gnäller och gnysom om han pratar. Nu börjar han och greja med bollen, tydligen tycker han att han har sovit färdigt. Ja, då tar vi oss en sväng till skogs, sen är det läggdags och imorgon är det en ny dag… måndag dessutom….

 

********

2011-06-12 Ett köpcentrum är mycket värt......

 

Så pass mycket att det finns gott om parkering, några skogsvägar och därmed chans att lägga spår! Verkar som om jag kan hålla mitt mål att lägga spår varje eller varannan vecka! Idag fick han 1.3km, solen sken men det blåste och termometern kom bare upp till 16 grader. Svante ringar vid uppehåll, kollar höger, vänster längs bäcken för att sedan bestämmer sig att spåret gick över, han låter sig inte luras av återvändsgränden och tycker allt i allt: Roligt! Verkligen han har ändrat sig det sista, han jobbar med iver och jag behöver inte uppmana till ”Spår” något mer, han bara paddlar på. Spåret låg i 7 timmar. Härligt när polletten har trillat ner och jag märker att han tycker om det och det hela ger resultat: En lycklig hund och en ännu mer lycklig matte!

 

********

2011-06-07 Har anmält Svante till skogsprovet

Ja, nu tycker jag att det får bli bra till hösten! Ut och släppa så mycket jag hinner med så fort det går och sen får det bära eller brista! Måste då bara se till att vi börja träna gryt också… så han klarar grytdelen, utan den är det ingen ide´ att ens starta. Vi får väl se.

 

Sedan så fick vi våra jaktmarker mot norska gränsen för tre år, yes prima det! Då ska jag ut nån helg och kolla och hänge upp saltsten, tänkte jag.
Idag på kvällen hade vi ett möte med ”Trestads Jakthundsförening” det pratades gryt och när vi kommer igång med träningen och att vi ska göra en prov-träning innan.. ja, mycket som ska stämma och grävlingen ska hittas i nya hägnet. Det verkar inte vara det lättaste, Johan hade hittills svårt att lokalisera den lilla rackaren! Han har nog krypit i något hål och flytt sommarvärmen! Smart!

 

********

2011-06-05 Spår i sommarsolen

Jag vet de flesta tycker väldigt mycket om sol, bad och sommar. Nja, själv tycker jag det är bra om sommaren håller sig till 18 grader… Vill inte bli stekt eller svettas så fort man rör sig eller kan inte göra annat än att ligga hemma i skuggan. Tiden räcker liksom inte till för att bara ligga och vila och vänta ut kvällen så man kan fixa lite. Men skam den som ger sig, även jag får ta mig i kragen och rappa upp mig i sommarvärmen. Tog en härlig tur på goda Jemmas rygg, Svante går nu i det annars inte omtyckt flexi-koppel så jag slipper tjata på honom och lilla Jemma tror det gäller henne. På det viset är det bra mycket mera avslappnat än att ha honom löst och kolla och ropa jämt. Samtidigt slipper jag ha för mycket krångel med ett koppel då flexi´n rullar upp sig självt. Bra. 
Spåret jag hade lagt var på bar 650m, torrblodet fick det bli, termometern visade 28 grader kl: 8.00 på kvällen och spåret hade legat i 6 timmar. Lät det går över gärden, berg och mossa, igenom barrskog och över två bäckar. Byggde in en återvändsgränd och två bloduppehåll i vinkel.

 

”Nä, matte, det här var ju inget svårt det!”

 

********

2011-06-02 Svante och jag på Elmias jaktmässa

 

Då det gick så bra i lördags fick vi gå upp tidigt imorse för att köra till Jönköping och möta Lars som tog in oss vid utställare entrén. Vi träffade de andra tre ekipagen som skulle gå med oss. Det var Peter med sin springer spaniel, Carolin med sin wachtel och en gråhund, kika som vi, en Boda-viltsvins-träning som blev frågade om de ville hänga med. Lite nervösa var vi allihop, speciellt när vi såg, vilka mängder som kom för att titta! Jägareförbundets Jöns-Lennart (som vi hade träffat när vi gick viltsvinskursen i Agusas Vilthägn) höll i tal innan Lars tog mikrofonen och berättade vad och hur och lite om hundarna.

 

 

Han kommenterade hela tiden så folk förstod varför vissa hundar betedde sig på ett visst sätt. Vid andra släppet släppt vi Svante först, han hittade grisarna som hade grävd ner sig under granris. De ville verkligen inte alls komma fram och hade lärt sig: Motstånd hjälper! Svantisen fick sticka in käften under riset då kom det ut en arg galt och showen var igång. Alla hundar vallade grisarna, dem gjorde utfall och några gånger var det ombytta roller: gris är sur på hund och jagar den. Men inte allför länge, he, he. Vid ett tillfälle fick Peter hoppa upp i staketet, den arga galten gick till attack innan hunden följde efter igen. Roligt var det, måste jag säga! Applåd blev det och Svantisen var mycket nöjd med sysselsättningen. Inte riktigt lika nöjd var han när vi fick vänta och gå runt på mässan mellan visningarna. Vi hade roligt och åt viltsvinskebab, drack Cola och kollade vad som bjuds på alla de tusen monter. Jag fastnade för ett aimpoint rödpunktssikte, måste nog skaffa ett sådant! Köpte lite kläder och signalhalsband till Gps-halsbandet, nå och lite smått och gott. Vi stannade tills porten stängdes, köpte milkshake på vägen hem och tyckte att dagen var bra!!!

 

Fredrik hade filmat ena visningen och nu ligger det på youtube. Så om du är nyfiken på hur hundarna jobbade, kolla gärna på länken nedan. Ha så roligt! Önskar Svante och jag!

 

 

 

FILM: Svante i viltsvinshägn på Elmia, Jönköping

 

********