2011-07-10/21 Semester och träning i tyskt gryt!

Då var det dags att ta det lugnt och åka på semester. Tänkte vi, ja. Men då vi bara hade 10 dagar att spendera i tyskland, var programmet rätt fullspikat och tajt. Kanske inte så lyckad om man verkligen vill slappna av, men ska man hinna med lite, så är det full fart som gäller. Färjan tog oss som så många gånger över östersjön till Rostock, bilen vidare till Berlin. Det väcker alltid rätt många känslor att ”komma hem” till Berlin, staden jag bodde i from jag föddes tills jag fyllde 26. Lätt för mig att trivas direkt, att känna stans puls och livsglädje. Lilla terriern vet redan vad det handlar om och verkar aldrig ha bott på annat sätt än i stan. Det är bara min lilla Fredrik som ”lider” något. Men, det får han bjuda på. Vi stannade inte allt för länge i Tysklands huvudstad utan tog tält och trangiaköket och ner till ett landskap, format av kanaler som Venedig: Spreewald. Husen är pålade, sopen och posten ”körs” ut med båt, allt fungerar med båt! Sevärt! Verkligen.
Men nu till saken som hör hit, till jaktterrierns hemsida: Grytträning i ett tyskt träningsgryt som skiljer sig rejält från det svenska. Vi träffades med Ben och hans fru på en rastplats, resan gick vidare igenom byar, småvägar och åkrar, inte lätt att hitta annars. Ben hade med tre av sina hundar och även de skulle få träna lite. Grytet hade byggts för några år sedan, ett stort tak över det hela och ordentligt staket, såg ut som ny!

Utformat som ett U (ca: 9m x 7m) med en tvärgång, några djupa dalar och förträngningar och ”lådor” samt en rundkittel i slutet. Innan man släpper in hunden, går räven igenom grytet. Ja, det kändes ju kanon! Trots att det är ett konstgryt är det ändå lite ”jakt” i det hela. Ben började med att kolla över grytet så inga sten eller något fanns i gången. Däremot torkat löv och jord, det fick ligga kvar ”Så är det ju i ett gryt” sa Ben. Bredvid sina hundburar hade Ben buren med räven, som nu alltså fick lämna buren och ta ställningen i grytet. I gamla tider fick då hunden gå in med räven löst. Det fick alltså bli slagsmål! Oj, oj, men nu går det inte mer, räven måste igenom gångerna och in i kitteln. Inte för att det är det lättaste! Mickeln visste ju vad det handlade om, men samarbetsvillig var han inte riktigt ändå, han var nog lite sur! Och ja, det var en hanne. Efter en kvart fram och tillbaka i grytet och knackade på locken tog räven sin plats i kitteln. Kitteln i tyskland är försett med ett roterbart galler. Hunden måste fram och in i kitteln och börja jobba mot räven. Hunden ska alltså aktiv gå emot räven, trycka mot gallret och stöta på räven så att denna till sist får nog och flyr fältet. Det finns en större bur i anslutningen till kitteln, dit dra sig räven tillbaka, om nu hunden är så enveten och jobbig att räven väljer flykten före försvar. Wow! Något helt annat än svenska grytet, där grävlingen säkert sitter bakom galler och hunden ”bara” ska ligga och skälla. Nåväl, vill man ha en föreliggare är det ju fel träning att jobba som i tyskland. Och i Tyskland är det mycket ovanligt att jaga grävling och Bernt, tyska tysk jaktterrier klubbens provansvarige som vi träffade någon dag senare under semestern sa: ”Gräv aldrig för din hund om det inte verkligen behövs. Då är det kört och du har en som ligger kvar tills du kommer ner, varje gång!” Det visade tydligt, att tyskarna vill ha sprängare, inga föreliggare, klart man jagar ju räven!
Hur gick det då med Svante som har varit i svenskt träningsgryt tre gånger? Som en tysk ska vara skrek och skällde han långt innan, ihop med Bens tre tikar som satt kopplade i var sitt träd och vrålade för att få komma in! Ben sa, jag skulle ta upp hunden och bära honom till ingången. Han ska inte gå runt och lukta och kolla runt ovan jord! Stryk kopplet, sätt ner honom på marken, direkt framför ingången och ”fokusera” honom på infarten! Det gick ju lätt, lätt, speciellt då räven hade gått in för en halv timme sen. Svante ”schlieft ein” som det heter på tyska, han gick ner. Swisch sa det och väck var han. Fort gick det igenom gångarna, inga bekymmer med fördjupningen och upphöjningen, nej, rakt fram till kitteln. Arg han var och vrålade och skällde och mot gallret och jag började flina och tänkte: Duktig Svanti, duktig du är! Fast sen fräste ju räven tillbaka, nä, det var ju inte direkt vad Svante hade väntat sig! Gallret åkte tillbaka och lilla högmodiga terriern blev lite lägre i profil. Han provade en två gånger till, sen la han sig utanför kitteln, där finns en större låda och skällde på behörig avstånd. Förståndig hund, kan man säja, men så ska han ju inte göra om man skulle gå ett prov! ”Det är väldigt många hundar som gör så! Det är bara till och träna!” kommenterade Ben. Vi tog ut krabban och Bens hundar fick sitt. Hans äldre tik, mamman till två tikvalpar på fyra månader, gick riktig bra! Pekaren på stången på gallret pekade hur det for runt där nere och till sist gick räven ut till buren. Jättebra! Valparna provades innan, dem gjorde nästan som Svante, la sig utanför. Nåväl, träning här med! Vi körde Svante en gång till, samma resultat som innan. Han kanske tyckte att gå på metall var läskig? Vem vet. När räven till sist satt i stora buren, fick alla hundar sin slut upplevelse: Få vara arg på räven! En efter en togs fram och fick skälla mot buren och hej och ho, där gick det undan! Där var lilla Svante en hel annan igen, tänderna åkte ut och yrvrålet fram, vad han kan vara arg! Men inte bara hundarna var på, även räven var rätt sur och fräste igenom gallret några gånger, han var på riktigt argt humör tyckte Ben. Bra det, inte en tamräv som struntar i hundarna.

Så var det dags för lilla räven att gå tillbaka till sin trygga bur, vi fick ”återhämta” oss i tysk jaktterrierklubbens klubbstuga intill grytet. Wow, riktigt stort och fräscht, verkar som om grytverksamheten är i gång här, väldigt roligt! Vi drack en god kall pilsner och snackade hundar, jakt och ännu mer hundar. Vi kunde väl ha snackat natten ut, men räven skulle få komma hem till sitt revir och vi skulle ut till föräldrarnas lanthus, grillen var redan tänd och syrran hade med ungarna som ville se hunden. Visst!
Vi stannade några dagar till, passade på att köpa på oss några burkar torr blod för att lägga spår, några askar med öl och jägermeister, he he. Vi snackade några timmar med Bernt, provansvarige, som jag redan nämnde. Han visade dogbasen och inloggningen och hur bra det är med all provresultat som strömmar in digitalt och matas in i databasen direkt. Vi letade efter Svantes mamma, Ayka von der Seveninger Mühle och hittade henne samt syskonen. Ja, spännande. Vi fick med oss hem en hel del intressant. Synd bara att tiden går så attans fort när man ha roligt. Fast semestern är ju inte slut än, vi ska till tysk jaktterrierklubbens sommarträff i Osby! Snart!

********