2011-08-18+20 Han lurar mig!

Äntligen tid och dags att sitta och vakta på bock. Tommy och jag hade redan i fjol försökt oss på en gammal råbock, som redan vit i pannan, håller undan alla ungbockar och kräver sina getter för sig själv. Han har varit med om mycket, ska tro och lärt sig en hel del, klart han är smart, annars hade han väl inte blivit så gammal. Men, nu är det dags att släppa greppet och göra plats till dem unga, tycker vi och då ska vi hjälpa till lite. Allt packat och klart dagen innan, väckarklockan på kl: 3:20 (brrr, det var tidigt även för mig som älskar att gå upp i tid!), frukost hinnes inte med då, nej ut och sätta sig i tornet innan det blir ljust. Synd bara att jag inte har förmåga och sinnen som en indian att kunna smyga tyst och spana av utan att det märks. Skrämde i alla fall inte iväg något djur och hann häva upp både mig med ryggsäck och hunden upp i tornet. Då satt vi och det började bli ljusare och ljusare och dimman drog in över åkern. Helt underbart att lyssna och titta på naturen som håller på att vakna!

Då plötsligen såg jag något mörkare, mitt på åkern, kanske hundra meter bort. Skulle det kunna vare min bock? Fram med kikaren och titta, ja, det var han!!! Och han tittade på mig. Jag säker blicken så att han inte känner att ett rovdjur håller på att iaktta honom och håller blicken sänkt i några minuter. Han skulle känna sig trygg innan jag kollar igen, tänkte jag. Han hade väl hört hur jag pillade med något i tornet och rest sig för att kolla läget. Visst, han hade ju sovit i klövern! När jag väl tittar dit igen, ja, f..n. då var han ju borta! Men han kan inte ha hunnit springa över hela fältet så fort utan att jag hade märkt det! Eller?! Nej, han måste väl ha lagt sig igen.

Min lilla terrier hoppar upp i knät och tittar han med, stelnar till när han får syn på rådjuren som en efter en ploppade upp ur det högagräset och började med frukosten. Klockan hann bli strax över sju när Svante stelnar till lite extra och lägger till ett fniss som om han inte kunna hålla sig längre. (Visst är det tufft för en sån stackars liten rådjursälskare att se de springa framför käften på sig!)

Men visst, jag ska inte klandra honom för att bli upphetsat, jag började skaka istället, för där stod han, min fina, vitpanniga bock! Fast nejjj han började gå iväg, bort, längre bort och jag som redan tyckte 100m var långt. Plötsligen fick han för sig att gräset ännu längre bort var bättre och gick, nej, studsade dit, stod stilla igen, solen lyste på hans bredsida och jag hade kikarens kors på hans bog. Han stod blixt stilla och jag väntade och väntade och blev osäkrare och osäkrare och…. Ja, lät bli. Ångrar faktiskt att jag inte tog min chans, för det var den, min chans. Men är jag osäker så är jag det även om det i efterhand visade sig att det ”bara” var 120 meter dit han fanns. Nåväl, en annan gång jag kanske lyckas.

Vi (terriern och jag) satt i tornet även på kvällen, lilla vita bocken kom fram, men på grannens gärde och ville inte följa efter sina getter hitom gränsen, synd det!

Nu satt jag imorse med, förväntansfull och trött. Det hände inte mycket denna morgonen, det hade regnat rejält dagen innan, fältet med klöver och gräs var våt och rådjuren var i skogen, så klart. De kom en efter en och började äta framför mig, men min bock syntes inte till. Efter någon timmes frukost började de att så saktalunka till diket och bortåt till grannens. Men ikke min bock, han var uppslucken och borta. Halv åtta började jag slappna av, hade terriern i knät och stirrade mot diket som jag trodde han skulle komma ifrån. Alla kom ju därifrån! Ögonen blev tyngre och tyngre och nåväl, strax innan åtta såg jag att Tommy på ändra sidan ”atlanten” (så heter vårt stora fält) hade packat ihop och var på vägen till bilen. Visst, då var det väl så men, lilla terriern stirrade åt höger, stirrade, stelnade och började skaka. Jag vred på mig och, nej, va tusan där går han! Tornet står tyvärr lite dåligt till, fri sikt fram och åt vänster, sly och tät buske direkt åt höger. Kunde ana honom igenom slyet, han fortsatte att gå framåt, mot diket mitt framför mig. Jag satte ner hunden, flyttade på mig då jag satt i fel riktning så att säga och när jag väl var klar, var han borta, bocken! Han hade väl hört mig och gott tillbaka till skogen, eller? Lika bra att bryta, men nej, vänta lite tanten! Han kanske inte är borta? Och då kom han, tyvärr i full fart framför mig mot diket. Han hade väl fått syn på Tommy eller nåt, inte på mig i alla fall, för då hade han väl inte sprungit fram så jag kunde komma åt honom. Ha, ha, men han sprang och jag sköt inte. Hörde att min goda, goda Tommy busvisslade för att stanna bocken, han hörde det och höll i och tittade åt Tommys håll, tyvärr med rumpan mot mig, att skjuta nu var inte att tänka på. Han nådde diket rätt fort och borta var han. För denna gången! Men skam den som ger sig! Ska ut måndag morgon igen!