2011-08-25 Den älskade grisfoten.

Lilla hästen fick vila idag, tänkte att Svante behöver lite kvalitetstid han med. Tog därför hans älskade grisfot ur frysen, stoppade ner den i ryggsäcken och iväg till skogs. Han var taggad redan hela vägen, hoppade och studsade runt mig och ville bara ha den. Lite märkligt, men med en rådjursklöv går han inte igång lika bra, grisfoten däremot, den ska han ha, NU!

Började med att sätta ner honom, drog ett släpspår, typ bara 50 meter eller nåt, gick en cirkel tillbaka och han fick ”Spår apport”den. Han darrade innan han fick gå iväg och släppte ett tryckt gnäll när han väl fick, rotade runt, hittade och kom tillbaka. Han följer inte spåret direkt utan går cirklar och tar i vind. Det är nog mitt fel att han gör såhär, då jag hållit mycket på med att kasta iväg klöven så han inte såg och han fick hämta den. Ja och så fick han ju lära sig att leta efter klöven istället för att följa mitt/klövens släpspår. Vi repeterade det hela några gånger, nån gång gick han i spåret, en annan gång letade han igen, men så länge han hittar det jag ber honom om, spelar det inte mig någon roll. Det är ju det jag vill: Att han kommer med grisfoten. Hur han hittar den är hans att göra på sitt bästa sätt.

Sen tog vi lite kasta bort och apport, blandat med ”Stanna!” eller ”Halt!”, det gick bra det och till sist var han helt slut och lycklig och vi vilade några minuter ihop i skogen innan regnet började ösa ner på allvar och vi sakta drog oss hemåt. Det hela tog ju bara tre kvart men det ger så mycket som en fem timmars promenad eller mer. Han verkligen älskar att få jobba med det han tycker är roligt. Apportera någon idiotisk trädummy däremot, det kan kvitta. Men, det ska han göra det med utan men och ack. Så är det bara.