2011-09-03 Min vitpanniga bock!

Har ju skrivit om honom redan några gånger. Kanske till och med ifjol. För det var då han började bli vit på pannan, jagar undan andra bockar och höll sig nästan ett harem med geter som ingen annan fick komma nära. Redan i fjol hade vi, Tommy och jag, beslutat att vi skulle försöka oss på honom så fort bockjakten började. För han var för smart, han gick inte för hundarna i drevet. Han har klarat sig så länge och han vet hur det går till. Och visst blev det så sedan till hösten i fjol: Vi hade honom aldrig i något av de många dreven! Han fixade det galant. Redan i fjol satt jag många morgonar och kvällar på mina ställen eller i torn, tittade på honom på långt håll, såg honom jaga andra bockar och uppvakta sina getter, en skottchans kom aldrig till. En annan bock ville jag inte skjuta, det var han och bara han min uppvaktning gällde. Fast han klarade sig och med nya förhoppningar började vi i år att titta på honom innan premiären, se honom på stora Atlanten med sina getter, som höll honom sällskap under frukosten och kvällsgräset. I år brukades Atlanten inte till spannmål utan den blev klövervall som ju är attans gott att sova i. Bara resa sig på morgonen och frukostbordet är klart, bara äta sig mätt på kvällen och plumsa ner för att sova på natten. Det var så det gick till de många gånger jag satt även i år. Han fanns där nästan varje morgon, reste sig ur klövern, började beta, lunkade bort, längre bort och över diket mot grannen, för att sedan försvinna i vår eller grannens kulle och vara uppslucken tills på kvällen. Då kom han och sina damer ur skogen, tog ett första gående bord längs grannens mur, lite motion över diket och slutade kvällen i klövern.

Det kändes nästan som om man har ett förhållande med honom så mycket har jag hunnit titta på honom under vakningstiderna! Men i år skulle han bli min, tyckte jag, trots att Diana inte verkade vara så himla förtjust i min idé, kanske för även hon är tjej och lät mig sitta ett antal gånger redan utan chans att komma åt.

Nåväl, skam den som ger sig. Klockan ställdes på 3:30 och inte kände jag mig särskild sugen imorse att verkligen sätta igång! Hävde mig ur sängen, lockade med mig min söta svarta krigare som sömtrunken och lite illsken tittade på mig, varför jag håller på så här tidigt. Hade fortfarande lite ont i halsen och kände mig lite slack i kroppen, hjärnan vägrade och ville tillbaka till sängs. Om inte min lilla terrier hade vaknat under tiden jag höll på att fundera ja eller nej, hade jag nog hoppat i min varma säng igen och bytt en kall morgon i torn mot en mysig frukost ihop med min Fredrik. Men Svante började sträcka på sig, peta med nosen på mina knän, vifta med svansen och verkade plötslig hel vaken: ”Kom nu matte, idag tar vi´n!”. Nej, en sådan blick kan inte jag säga något emot, på med jaktkläderna (som i sin tur gjorde hunden helt exalterad), bössa, ryggsäck och vatten och mig själv stuvades in i bilen, hunden satt ju redan där. Prick fem satt jag i mitt torn, Tommy längst bort på andra sidan Atlanten och Olivia i tornet på långa gärdet, där rådjuren brukar gå förbi när de passerat grannarnas marker.

Där satt vi, terriern och jag och myggorna, tittade på en fin sextaggare, en ko och en kviga som tog sin välförtjänt frukost. Efter en halv timme gick, nej vaggade de iväg mot huset med äppleträden och fick samtliga rådjur som låg och sov i klövern att resa sig. Alla fanns där idag med. Geten med två kid. Den gamla geten som med en yngre get håller ihop med vitpanniga bocken. Lite längre bort gick hon, som ser så fin rödbrun ut med sitt lilla kid och åt.

Ja, han var där!

Efter en stund började gammelgeten att jaga iväg sin yngre kompanjon, fram och tillbaka på Atlanten gick jakten som nästan såg ut som en lek. Det slutade med att lilla geten kom närmare, ungefär 150m och började beta, vita bocken och gammelgeten höll sig längre borta. Men långsamt, långsamt kom de närmare lilla geten och min puls och mina förhoppningar restes upp. Nä, getterna började sina jaktspel igen, vita bocken tittade på, kliade sig på ryggen och åt istället. Låt yngel hålla på med sånt, tror jag han tänkte. Vackert är det att se på, de graciösa rådjuren i full fart!

Klockan hade blivit halv sju, och nej, nej, inte igen: De tre gick närmare och närmare diket, mot grannen! De var fortfarande för långt borta för mig, 140m eller så, det ville inte jag skjuta på! Nej, då får de väl gå idag med, alla har sina chanser att ta eller låta bli.

Efter någon minut hade de tre försvunnit över diket och höll till i slyet. Såg sedan hur getterna jagade varandra igen på grannens gärde, bocken var väl där han med, dold av buskar och träd i diket. Visst kunde jag nu slappna av lite mer, hade ju varit med om det här förut, alltid samma sätt och vis och inte får jag ser de mer idag.

Ögonlocken åkte ner och fastnade till sist, jag höll huvudet i handen, stött på tornets kant och tänkte vila lite. Terriern satt i mitt knä och höll utsikt över reviret, han kan ju passa lite åt mig, tyckte jag, det är jag värt!

Hade precis kommit till några idéer om vad jag skulle hitta på med hästen ikväll, när jag kände att hunden stelnade till. Med ens var jag vaken jag med och tittade åt det hållet han stirrade åt: Fan, där stod han!!! Min vitpanniga bock! Han hade klivit över diket igen, ensam och åt på vårt på kanske 90-100 meter. Nu fanns det ingen tvekan mer, tar jag inte chansen nu, kommer aldrig kommer någon bättre inte i år, det varjag säker på.

Ner med min underbara svarta vaktposten, upp med bössan och ta stöd. Sikta, korset på bogen och vänta lite. Han var dold bakom det höga gräset där nere. Om han gick bara några meter längre fram, skulle det gå, gräset är lägre där. Han gjorde det men det blev rakt fram ifrån nu, då han gick åt mitt håll, sakta och åt. Snälla, snälla, vänd dig 90 grader nu! Tänkte jag och han förstod! Han vred sig, fast fortsatte att gå in i djupt gräs igen, ingen chans. Min puls var konstigt nog väldigt lugn, jag skakade inte ens som jag gjorde alla gånger innan när jag hade honom på korset! Jag förstod väl själv att det här kommer gå bra, bara han gå fram lite till. Han gjorde det och stannade där gräset var lägre. Går han längre fram, försvinner han bakom björkens grenar och löv som mitt torn stod intill. Nu eller aldrig, vad väntar jag på?! Min lilla vän tittade på mig som om han sa: ”Vet du, idag får du, nu är det nog!”

Jag kramade av och såg hur han föll direkt, sen var det tyst och jag fick äntligen skaka ordentligt. Han låg, precis där jag hade skjutit på honom, det visste jag. Men ändå började jag att fundera när en av hans getter kom ur diket, sprang runt där nere som om hon vore ett kid som tittar på mamman. Hade jag skjutit en get nu? Tänkte jag men fick skärpa till mig lite nu, det var han och han låg där, det är bara så! Tommy hade hört skottet och frågade om han ligger, ja!

Nu var det Svantes tur att ha lite roligt. Fram med spårlina och dit, bocken hade kommit ur diket och vandrat runt i klövern. Lilla terriern satt näsan högt och lågt och gick och spårade och pang, vilken överraskning för honom när det låg en riktig bock på slutet! Det älskade han och fick ruska lite i pälsen på honom.

Jag klappade om min bock på sin vita panna och tackade honom för de härliga kvällar och morgonar han gav mig och att han till sist gick med på det!

Mycket stolta jag och ännu mera stolta terrier fick ta några bilder, sen tog jag ur bocken under noga uppsikt av Tommy. Nu hänger han i kylrummet och snart är det dags att få hornen preparerade. Bocken var redan på retur, bara spetsar och lite antydan till förgrening längst upp. Han kommer göra sig fint på min vägg, bredvid min andra, min första bockens horn.

Men vad kan jag resumera nu: Ta med din terrier i fall du behöver vila lite. Han kan passa. Egentligen är det kanske Svantes bock, inte min. Må vara att jag helt enkelt hade försovit chansen. Ha ha! Tack min svarta krigare!!