2011-10-01 Jag fick min chans!!!!

    Första oktober! Ett magiskt och väldigt efterlängtat datum. Äntligen får våra vänner göra det de tycker bäst: Jaga. Bollar, pinnar, pipleksaker, mat, allt är som bortglömt när de känner av att man ta på sig de gröna byxorna. Hade packat och lagt fram allt igår kväll, så det var bara att kliva upp tidigt imorse, stoppa i mig min goda, varma gröt och iväg. Lilla Svante brukar lägga sig tillrätta i korgen bredvid matbordet efter jag kallade ut honom ur sovrummet. Där brukar han sova färdigt tills vi går vår morgonpromenad till vardags. Men idag var det en helt annan hund som följde med mig ur sovrummet. Nix sova vidare i korgen, nix vänta lugnt tills tanten är klar. Nej, så fort jag tog på mig jaktbyxorna var det kört för honom. Han lämnade inte min sida förrän vi gav oss av till bilen.

    Framme på markerna väntade Börje, Tommy och Matthias redan (Brukar alltid vara någon minut för sent. Dessutom var det så himla tät med dimma så det gick inte och köra normalt ens!). Vi hade redan igår lagt upp våran plan och passen kunde bemannas snabbt. Det var Svantes tur att gå ut först. Han skrek och slet och kunde inte fatta att vi tog så långt på oss! Väl framme vid Matthias pass, skulle jag släppa, det brukar stå rådjur uppe på kullen och dem brukar komma ner, förbi Matthias (som är rådjursmagnet) och över åkern. Nå, då kör vi. Svante får alltid sitta först, GPS- halsbandet har han redan fått på sig när jag tog ur honom ur bilen. Sen tar jag av halsbandet, lilla skiten sitter och darrar men vet ändå att han måste vänta, tills han få på sig signalhalsbandet också. Han bokstavligan hoppar in i det, skruvar hela sin lilla kropp för att ÄNTLIGEN få på sig detta! Ett ”Sök på!” och han rusar iväg. Det tog inte nån minut och han fick upp något. Skällde och hängde på i fem minuter, rundade berget och kom tillbaka. Nej, hann jag tänka, vad dåligt, fem minuter var ju inget att komma med. Visst, säsongens första släpp! Vi fortsatte in i skogen, längs bergskanten och där kom det: Ett yrvrål, några väckskall och iväg drog det. Jäkla vad han skrek som en liten symaskin. Bocken, det var en sådan, sprang i knät på Tommy som inte riktigt var med. Drevet fortsatte ner mot Börje som såg bägge, bocken och hunden några minuter efter på 80meter. Över Slättna och in i grannens stora kulle. Där rotar de runt och efter 20min drev bryter terriern och kommer tillbaka i sitt spår. Men vad attans håller han på med nu?! Till Börje vid gödselbrunnen, en bit på åkersvägen som om han genar tillbaka till mig, han vänder och tar samma spår han gick förut bort mot kullen?!!? Jäkel! Jag hade under tiden gott igenom en otrevlig tät tätning, klättrat nedför ett halt berg och hunnit svettas rejält. Placerade mig på en minikulle mitt i det täta och väntade på hunden. Han hade snurrat runt i kullen, hittat nåt att driva på och börjat vråla för fullt igen. Jag utgick ifrån att det var bocken han gick tillbaka till för att ta sig an honom en gång till. Tittade på GPS-sen, det var långt till honom, emellan oss stora åkern med namnet Atlanten, när det bråkade till i skogen framför mig. Sen hörde jag ett våldsamt flåsande som om en älg springer fort. Trodde då, det är väl en älg! Bössan hade jag tömt på skott när jag klättrade ner för hala berget och hade glömt att ladda igen, när jag hörde flåset. Nä vad attans kom det fram då? En get! Lugnt och fint men hon lät mycket när hon väl gick. Jag hade henne på 7 meter, lite tät och buskar emellan men jag hade ta mig attans lätt som en plätt kunnat skjuta!!! Satans! Men, jag funderade vidare medans jag stod blixtstilla och tittade på henne (hon hade inte förstod att jag stod där!). Nej, jag skulle nog inte ha skjutit henne ändå, hon måste vara ett stänkdjur. Ett hondjur dessutom som jag gärna spara på när det inte är drevdjuret. Så avvaktade jag tills hon hade gott ur synhåll och tittade på GPS-en igen. Men vad i all sin hel…te var detta nu?!?! Jag kunde örfila, slå mig i pannan, dra mig i håret och vet inte vad mer! Geten var Svantes drevdjur! Han kom fem minuter efter, fullt ös, gläfsande, förbi mig och iväg efter henne! Ni kan tänka er hur sur jag var på mig själv! Det var min chans, varje jakthundägarens dröm: Att kunna få skjuta för sin egen hund! Jag har sabbat den och ångrar än. Men här lärt mig: Alltid, alltid ladda så fort jag stor stilla igen! Det kan komma precis när man inte tror! Ja, det var min bästa, bästa chans idag. Kort håll, lugnt djur och drev för min lilla, bästa terrier! Attans!

    De två stack iväg, förbi Matthias, för långt håll och sen gick det iväg, norrut, snurrar runt på många kullar, över ett stort bäck där han tappade lite men lurade ut det igen. Han drev och drev och drev! Hemma kollade jag just detta drev: Han var efter geten i 51 minuter! Sagolikt bra för min smak, kanske för långt för något skogsprov, men det buktade tillbaka och vi trodde nästan det skulle komma in igen! Tyvärr. Sen gjorde han något som jag inte riktigt kan tycka om: När han väl hade brutit tog han vägen hem i sitt spår, vände, ut i sitt spår igen och letar efter nytt drevdjur! Inte bra. Men klart, han kan de här markerna och vet precis vart han är så det är lugnt att springa lite till. Väl tillbaka hos mig var jag himla glad, kramade om min as trötta krigare som darrade och flåsade och flinade av jaktlycka! Detta mina vänner är det bästa jag vet: Se min lilla terrier så här glad och lycklig och le upp till öronen! Sen var han slut, ett tag….

    Nästa hundar blev vachteln Kia, Tommys unghund, som jag fick gå med och Tommys gamla, goda Geisha, vachtel hon med. Jag hade tänkt att även Kia skulle få en stensäker såt så hon lyckas att få upp något och inte var jag lat utan klättrade som en jävla bergsget upp på den högsta kullen med henne. Inte lätt med en bössa dinglandes och alger och mossa på berget så man åker tre steg bak när man tar två framåt! Hade släppt henne lite längre ner och hon bara flög över alla stenar och buskar. Så börjar hon gläfsa och driva! Bra! Mycket bra! Tyvärr slutade hon efter nån minut, letade upp mig (mycket bra!). Jag sa till Tommy att jag ta mig dit med henne, där hon släppte (det betydde klättra över en hel del kullar…). Han menade på att det nog inte är någon större idé, det var nog hare hon hittade. Men, ibland är det bättre att inte lyssna till dem annars så erfarna gamla gubbar och göra som man själv känner då! GPS-en visade mig klart och tydligt en klyfta där det lika väl kunnat vara rådjur! Och attans hade jag rätt hon drog iväg direkt när vi var framme, drev och drev! Fick ropa till att det går ner i ravinen ut till vägen, så se upp grabbarna! Tyvärr svarade en av de och det var nog det som gjorde att bocken vände, rundade kullen längre upp, bakom Matthias och kom tillbaka till mitt ställe där jag väntade på Kia. Där stod jag, laddat denna gången och såg hur två horn växte fram på höga kullen framför mig. Det var inte direkt vart jag hade förväntat mig han skulle komma! Så kom huvudet, han hade kurs rakt mot mig, fick syn på mig, tvärvände och kastade iväg, ner mot åkern. Ja, då var chans nummer två förbi. Fast jag hade inte kunnat skjuta i alla fall, både uppåt rakt in i himlen och ett direkt framskott. Inget och ångra att jag avstod!

    Geishi hittade inget, hennes såt var tomt, samma för Ebba, Börjes beagle som vi passade för efteråt. Dagen avslutades med den obligatoriske korvgrillnigen eller: Kampen om de bästa grillplatser, he, he.

    Hemma blev det mys med varsin jättepizza och klockan var inte tio ens när vi slocknade alla tre: Jag och Svante för en jaktdag i skogen, Fredrik för att han hade lagt marksten hela dan. Bra duktiga vi är allihopa!

     

    ********