2011-10-30 Man kan ju undra!

    Idag gick resan upp mot Skee igen. Sex gubbar plus mig kärringen klampade iväg till sina pass och till såten när klockan blev åtta, precis rätt för att nyttja de få timmarna dagen verkar ha! Fick gå som först med min svarta. Han började segt och det verkade som om han tycker att vi går en promenad. Vad f…n är det han får för sig ibland?! Man kan undra! Jag har slutat att gå med honom löst i skogen från och med augusti. Bara i koppel så han glömmer bort det där: ”Ah, bäst jag kollar bakom så matte hänger med!” men det verkar inte göra skillnaden ändå. Tydligen hade han bestämt sig: Nä, här finns det inget, behöver inte jobba mer! Eller så letar han bara älg och det fanns ingen och ja, ingen ide att anstränga sig då eller vadå?! Tror mig, i såna situationer är jag nära nog att lyfta bössan och göra slut på eländet eller sälja bössan och sluta med det hela. Köpa en pudel och bli ”positiv förstärknings-entusiast”. Fast så riktigt är det nog inte min grej, jag tar mig i kragen och fortsätter gå varje gång jag blir sådär irriterat på hundkräket och han är ju min guldklimp ändå, hur han än bär sig åt!

    Nåväl, jag gick i mina sura tankar, redo att sätta ut en annons, märkte inte ens att hunden var borta ett tag nu. Kollade GPS-en och såg att han var långt bor och rundade. Ja och då började han väcka och drevet kom igång. Han höll i och drev i 40 minuter. Det var rådjur som han hade fått fatt i, jag gick och kollade det. Dessutom syns det ju på sättet det buktar, det var definitivt inte älg. Han kom tillbaka klockrent, nosade bara på passkjutarna när han passerade de och kom glad och flinande till matte. Det gjorde att mitt humör lyftes rejält och hunden samlade sina pluspoäng. Just detta är nog typiskt tjej kanske. Från jättesur till jätteglad bara något fungerar. Skulle nog fundera lite över mig själv istället och lägga ut en annons: ”Dålig matte lämnas bort pga tidsbrist!” eller nåt.

    Man kan ju undra!

     

     

    ********