2011-11-06 Nästan skjuter ingen hare.

Idag hade vi en himla fart på hundarna! Herregud så många rådjur har det inte funnits på denna marken sen vi började jaga här! Mina jaktkamrater var nära att släppa markerna på grund av att det tidigare fanns 2 rådjur på 150ha, typ. Men nu har det tagit ner mycket skog och det gjorde väl gott kan man säga! Jag hade alltid sagt att det här blir bra och även om gubbarna hade släppt markerna hade jag försökt hålla det självt för det är väldigt trevlig här och drev blev det varje gång jag släppte min, alltid! Men idag överträffade det alla våra förväntningar. Vi skulle försöka oss på älgkalv (älg finns det gott om här i motsatsen till rådjur) och jag fick gå från norr över mossen med min, Nisse tog wachteln från söder. Hade precis släppt av Börje i sitt pass och förklarat hur han skulle kunna flytta sig om drevet går si eller så, när hunden fick igång sitt första upptag. Det gick norrut mot stora mossen och jag var nästa säker på att det skulle vara älg. Det går alltid norrut just här! Men nej, det vek innan mossen, gick öster för att återvända till våran åker som vi stod vid. Tyvärr såg vi inget för lilla rådjuret höll sig i skogskanten men Tommy som satt på det nya hygget fick se en grann get springande över hygget. Han försökte vissla på henne, han ropade men hon stoppade inte. Ja, att försöka sig på ett springande rådjur på 150 meter det vågade inte ens min så duktiga Tommy ge sig på. Terriern bröt efter 15 minuters drev, kom tillbaka och vi fortsatte som planerat över mossen och in i kullarna mitt i mossen. Där vet jag från mina ensamma släpp med min Svante att här är det het! Brukar nästan alltid stå någonting i just de två kullar. Det sa jag till gubbarna innan. Mycket riktigt, han tjöt så jag bara kunde flina och drev helt underbart! Jag rörde mig hela tiden lite med drevet, försökte förutspå vart det skulle ta hän och var på helspänn hela tiden, det buktade ju så fint runt mig och Börje. Då såg jag plötsligen rumpan på ett rådjur! Nä attans! Sakta smög jag lite till för det hade sprungit ifrån mig. Trodde inte att det skulle komma tillbaka mot mig, men tydligen stod vinden rätt (eller fel för rådjuret om man nu vill så) och rätt som det var dög det upp på 25 meterkanske. Jag, som annars är så attans tveksam och försiktigt tänkte bara: Lyft bössan nu kärring och försök ditt bästa även om det går fort. Eller ska jag kanske låta bli? Jag hann nog tänka för mycket, svingen blev för jäkla seg och när jag väl tryckte av, såg jag bara rumpan på rådjuret försvinna bakom ett stort trä och visste med en gång: Det där var 5 meter efter! Som alltid! Och nu började frossan och jag skakade och mådde jättedåligt! Hoppades att terriern skulle komma, för att det var ju hans drevdjur eller… hoppades att han i så fall skulle ta ner det lilla och fixa det jag inte klarade av. Det vet jag att han gör! Jag hann tänka en hel del igen när det plötsligen helt oförberedd knakade till bredvid mig. Ett till rådjur på 10 meter! Nej, snälla inte sånt nu! Nu skulle ju till och med jag träffa! Fast så länge jag inte visste hur det hade gått för djur nummer ett fick inte jag lyfta bössan mot djur nummer två. Tyvärr var det så att detta var terrierns drevdjur! Tror mig, jag var ledsen! Fick världens chans igen! Terriern serverade rådjur nummer 3 rakt i knä på mig denna säsongen och jag lyckade igen med att sabba allt! Nej, jag var rätt så förtvivlat och funderade på att sälja bössan samma dag.

Nisse och wachteln hade under tiden hunnit att komma upp till mig och eftersom min lilla krigare var ute och drev på ett annat djur, fick Nisse gå och kolla om han hittade något. Han är som tur var rätt så erfaren av just eftersök och jag kunde vara lite lugnare igen. Han släppte Trixi och hon gick i spåret, följde250 meter och återvände. Det var väl inget då. Fast jag ville inte riktigt nöja mig med det!250 meter är ju inte så långt om rådjuret kanske springer på tre ben. Då går det gärna lite längre än det!

Jag pratade med Tommy och han gick med på att jag skulle ta min svarta, gå i spåret lite till och se hur han beter sig. Han reagerade direkt och följde ivrigt i löpan, efter några hundra meter släppte jag honom och han drev i 35 minuter. Puh, då var det inget fel på denna stackaren. Inget blod eller konstiga klövavtryck hittades heller.

Nåväl, riktigt nöjd är jag ändå inte och tvivla starkt på mina skyttekonster….

Vi fortsatte jakten med Tommys bägge wachtlar. Jag gick med Kia, Tommy med Geisha. Det blev harplanteringen som jag i onsdags fick träffa en fin hare i. Mycket riktigt fick Geisha upp en hare, hon hann inte att skälla mer än ett tiotals skall när det small. Det var Mathias som just INTE bommade på haren!

Så kan det gå!

Nu hänger den i förrådet och blir en god middag till nästa helg!

********