2011-11-13 Inga grisar hemma

    Idag fick Tommy, jag och hundarna åka mot Sotenäs för att släppa på ett område där det finns viltsvin. Yes, mycket roligt! Speciellt då grisarna ännu så länge inte har spritt sig något nämnvärt. De håller till på några ställen här i våra trakter och där de finns, ställer de redan till med besvär. Skäl för att jaga finns det alltså. Samling åtta mitt i markerna, passkyttar ställdes ut, terriern och wachteln skulle få gå samtidigt frånsamma håll. Det tyckte vi går bra. Såväl min som Tommys Geisha jagar för sig själva, så länge det finns något att jaga. Vi leddes av jaktledaren längs gränsen in i en tät plantering och spår efter viltsvin syntes tydligt! Marken var rätt nertrampat och bajs låg här och var. Hundarna började gnälla och slita i kopplen, det hela verkade väldigt, väldigt lovande! När vi äntligen strök kopplen på våra små söta vovvar, sköt de iväg bägge två åt varsitt håll och det var gnäll och väckskall nästan omgående! Herregud så himla spännande! Både terriern och wachteln drev för fullt. Wachteln norrut med sjökanten, terriern inåt såten. Men rätt som det var kom det via radion från Jonas: Terriern driver rådjur. Han hade bocken på 10 meter stående och hade kunnat avlossa ett perfekt skott! Jag hade jubilerat över att det sköts för honom men: Ska man jaga gris, så ska man det och då skjuts det inga rådjur. Synd men så är det.

    Han drev långt runt i 35minuter, vände och genade tillbaka. Undrar verkligen hur i all världen kan han veta hur han ska gena och hitta rätt dessutom? Helt obegripligt för mig! Vi har varit här i närheten och jagat nån gång förra året, men det var ju inte just här! Hur som helst, han hittade tillbaka och jag kopplade honom en stund tills Geisha var ”hemma” hon med och vi kunde gå på ihop igen och fortsätta igenom planteringen. Sagd och gjort. Släppte min lilla svarta, han var väldigt glad för det och tackade med ett nytt gnällande som gick över till drev efter en stund. Fast suckande kunde jag höra via 31-tan igen: Rådjur som nästa passkytt fick lugnt och fint på 20 meter! Nejjjjj! Vad synd det var det hade ju annars passat så fint!

    Geishi grejade duktig hon med, terriern kom tillbaka efter 20 minuter. Efter typ 2 timmar hundsök fanns det verkligen inte nån kvadratmeter osökt gräsplätt! Men ikke fanns det grisar här idag! Det var ju ännu mera synd. (På GPS-bilden här intill har jag raderat wachtelns spår. Annars hade man inte kunnat se någonting alls :-)

    Vi samlades och nästa såt diskuterades. Tommy tyckte han hade gott nog idag så lotten föll på mig att ta lilla Kia. Vi släppte henne i ett rådjurssäkert område (finns det nåt område här där det INTE finns rådjur! Så härligt många är det här!). Tommy hoppades verkligen att vi äntligen skulle få skjuta hennes första vilt. Det är dags nu, hon är ju redan 1,5 år. Det visade sig att turen var hennes idag och jag är väldigt, väldigt glad för denna lilla skiten! När skyttarna satt på plats släppte jag henne uppe på en kulle. Även hon får sitta först, pilla av halsbandet, hon ska snällt få sitta kvar några sekunder till innan hon får rusa iväg. Hon är så snäll och uppmärksam, tittar verkligen på mig innan jag säger ”Sök på!”. Wachtlarna är allt lite annorlunda hundar än en tyskjaktterrier, skillnaden märker jag tydligen. Hon samarbetar på ett annat sätt, hon är mycket mer ”förig” eller låter sig styras än vad min terrier gör och detta även med tanke på att hon inte ens är min hon och jag hennes matte som hon tydde sig vid. Visst, jag har gott rätt mycket med henne med och hon vet vem jag är men ändå! Inga dumma hundar de där wachtlarna!

    Det dröjde inte länge innan hon började driva hon med. Jättefint gick det runt, förbi en ledsen Tommy som inte kunnat komma åt, över vägen, upp i kullarna. Där vände det och kom tillbaka. Nackdelen med wachtlarna är: Det går fort, väldigt fort. De är ju lite snabbare än en tysk ens! Så hörde jag att det knakade till snett framför mig, jag vände mig om och fick se en bockkid som passerade mig i hög fart på 15 meter. Jag lyfte bössan osäkrade men vinkeln det kom ifrån och sprang åt stämde inte riktigt med min svängradie… jag låste mig själv typ efter ett halvt varv och kom därmed inte åt att skjuta. Fast darra det kunde jag allt ändå! Märkligt, varje gång det är nära eller väldigt nära börjar hela min kropp att skaka som asplöv! Men tydligen var det inte hennes drevdjur för lilla Kia kom från annat håll och stannade vid mig där jag stod. Försökte att visa in henne i bockens spår, trodde ju fortfarande det var hennes djur ändå, men hon visade inget större intresse. Ok då fortsätter vi framåt. Hon tog upp igen, det snurrade och gick ner till åkrarna där passkyttarna satt. Det small några gånger och Kia fick driva ända fram! Så himla bra att det äntligen stämde! Efter att hon fick ruska lite tyckte Tommy jag skulle ropa in henne. Det är vi ju noga med att hunden alltid ska komma tillbaka till den som släppte, ingen ska koppla hundarna eller ta med de i bilen eller nåt. Nej, tillbax ska de! Visst, jag var inte så noga med att min skulle släppa bytesdjuret för att komma till mig igen, så länge jag var säker att jag kommer fram jag med och jag tar min hund igen. Men nu skulle jag alltså prova att få tillbaka ”min” hund. Mathias tog henne en liten bit ifrån i koppel tills hon hörde att jag visslade och sviff, hon kom! Himla, himla duktig hon var idag den lilla, söta vita hunden!

    Och tro mig, Tommy bara flinade! Han var nog stolt han!

    Tack jägarna för en härlig dag!!!

     

     

     

    ********