2011-11-18/20 Iväg till Linköping.

Tog ledigt på fredagen för att hinna med att packa och pyssla lite om min häst, innan resan bar av till Linköping. Hann med en fin stor ritt så att terriern hade i alla fall rört på sig, för sen gällde det att sitta snällt i bilen och åka med. Resan gick bra och fort, vi stannade några gånger tog lite kaffe och rastade vovvarna, halv åtta var vi framme och vem var det som tog emot oss?! Några snälla islandshästar som stod i sina uteboxar och kollade vem det var som kom med väskor, bössor, massvis hundar och halva Bohuslän. Några hästmulen hann jag klappa, sen blev det myskväll med räkor och mycket ljug. Sven-Erik och hans familj gav oss en ”feel at home” känsla direkt. Ni vet, trevligt folk som man bara trivs med direkt. Klart, många gemensamheter finns det ju: Jakt, hundar och hästar. Samtalsämnen gick vi inte tomt med. Fast på lördag morgon skulle vi upp tidigt och jag vet hur jag mår om jag bara sörpla lite för mycket på alla glas som bjuds. Nä, fick hålla mig till ett glas vin istället, kände mig väldigt tjejig, medans killarna tog sig en stänkare eller två.

Natten fasade jag lite för, inte utan skäl som det skulle visa sig. Hade förebyggande skaffat mig en hel påse med öronproppar, men vad hjälper det om det kommer två wachtlar upp i min lilla säng, trycker sig intill, lägger tassarna på magen, huvud på kinden… sen ska dem ner igen och upp till Tommy, fast lilla Kia är ju ”mattes hund”, hon tycker nog om mig på nåt vist och sviff, var hon hos mig igen. Började gnaga lite på min arm, hon var tydligen inte trött. Jäkla vad jag var less på det hela! Fick nog inte sovit en hel timme i sträck.

Upp och in med några smörgåsar och trotsar vädret var mottot på lördag morgon. Yr hade rätt, det skulle regna hela dagen och det gjorde det också. Trots allt kom några av jaktlagets medlemmar och satt snällt i pass åt oss. Först ut var jag med min lilla sketterrier i en såt där de ofta har viltsvin. Yes, tänkte och hoppades jag, höll tummarna och avtryckaren att han skulle hitta sig en gris! Tyvärr har de varit och jagat just här för några dagar sedan och stackars liten hittade inga grisar. Och han jobbade verkligen hårt! Just söket är ju det som jag klagar på ibland, att han är lite slarvig om han inte hittar något efter halva timmen. Men attans vad han grejade! Såg inte skymten av min hund denna såten, bara några gånger återkom han för att försäkra sig om att han hittade mig, sen var han väck igen. Till sist fick han upp intill mig, jag intog färdigställning och smög lite med honom. Men jäkla vad var detta?! Bägge linsskydd hade gått av (den ena fick jag just ersätta då jag tappade den förra helgen, hela 250 spänn för det!!?? Obegripligt!), kikaren var dimmig och fylld av vatten och nej, det gick inte att varken se eller fokusera på någonting. Ner med bössan, känna pulsen stiga för man är så förbannad på utrustning som inte håller som den skulle. Bestämde mig på fläcken att kikaren skulle ersättas med ett rödpunktsikte. Lilla krigaren jobbade för fullt, drevet gick ut långt, runt och vände och jäkla, efter en halv timme kom det runt och tillbaka till mig! Det passerade några meter ifrån mig, 50 kanske men ikke kunde jag se någonting då tätningen jag stod i var tät som bara det. Men rådjur måste det ju varit.

Sen fick de andra hundarna ut och springa, drev blev det på alla, fast hur lätt är det att hitta rätt pass på 1200 hektar med fyra passkyttar? Inte lätt, nej!

Till sist kröp mörkret närmare och närmare, vi höll till ett tag i jaktstugan där järnugnen brölade och snackade om dagens bravader. Hem ville vi inte riktigt, trots att kläderna var våta ner till kroppen. Stalltjejerna hade fixat en tjejkväll med massör, fotvård, badtunna och super mat. Vi skulle hålla oss utanför, i gäststugan och låta de vara i fred. Nåväl, det är nog lika bra, själv hade jag inte varit sugen på massage och fotvård ändå, sitter hellre med hundarna och dem stinkande gubbar och pratar jakt. Till sist fick vi komma in, hänga upp kläderna och torka oss, Tommy tog med gitarren och vi sjöng lite för tjejerna istället. Det lyckades väldigt bra med och blev bjudna på mat. Attans god mat!

Söndagen ägnades åt skogen med, så klart. Tjejerna höll på till sent på natten och då kände Tommy och jag att vi skulle kunna mata hästarna innan vi fyllde våra termos med kaffe och påsarna med mackorna. Idag fick Svante tyvärr inte upp i första såten, han sökte bra, förvånansvärt bra men som sagt, inget han hittade.

Vi släppte honom som sista hund en gång till, en liten såt skulle vi ta som skulle vara klart om nån halv timme. Han letade, hittade och drev något jäkla bra och jäkla långt. På väg tillbaka gjorde han dagens misstag: Istället för att komma till mig, tog han upp direkt, säkert kiden som geten ställde av där eller så var det två djur som delade på sig. Han drev detta helt underbart, det gick runt och kom tillbaka och nästan på mig som stod kvar i tätningen, sen snurrade han, drever likt enveten för att hitta tappet, hittade, fortsatte att driva. Sen, när han väl skulle lägga ner, gick han inte tillbaka i sitt spår utan något vid sidan om, ringade och höll på med konstiga saker. Till sist hade han nog kört fast av alla sina egna spår och dessutom var han trött, fick ju inte sova nåt på hela dagen. Nej, han hittade helt enkelt inte! För allra första gången, hittade han inte hem. Men något var det med de markerna, både Geishi och Kia hade svårt, Kia hittade inte heller tillbaka från ena drevet. Till och med Tommy gick fel en gång, något som han definitivt inte gör annars. Honom kan jag ställa ut någonstans i skogen, han hittar!

Nu började det bli mörkt och jag tackade uppfinnaren till Garmin Astron: Jag visste ju precis var min lilla hund var och kunde lugnt bestämma hur jag bäst bär mig åt. Vi tog bilen och körde närmare honom, dryga 400 meter till honom och jag började vissla. Där gick det att nå honom. Visslandet innan hörde han väl inte eller så var han låst i skallen, jag vet inte. Jag visslade några gånger då ekot gjorde det även för mig rätt lurigt att veta vart det kom ifrån. Det var kanske det som gjorde innan att han bara snurrade åt rätt håll först, sen fel igen.

Nja, efter några eländigt långa minuter hade jag min lilla krigare i famnen. Må tro att han var glad och jag förstås! Han tryckte sig på mig sen hela vägen hem i bilen och ville bara ligga i knät. Mattes lilla terrier tyckte nog om att vara tillbaka!

Kollade på datorn nu, hur länge han drev denna kväll: hela 49minuter från upptag tills han började vela och snurra! Inte undra på att han var trött, jättetrött!
Vi fick äta innan vi tog farväl och körde hem till västkusten.

Tack Adler för en härlig helg! Nu ska ni ju komma och jaga hos oss!

Ses då!

PS: Bajspåsar är bra till mycket! Den åkte inte av i alla fall, hur tätt det än var som jag kröp igenom… Får strunta i de dyra saker som bara försvinner!

********