2011-12-30 Äntligen till Småland igen.

Fredagen togs ledigt för att hinna med en stor ritt med lilla hästen så hon är nöjd och terriern rastat. Blev en tur på 13km, tror han kan nöja sig en stund i alla fall. Ja, det räcker ju att vi hinner åka ner till Småland, då har han hunnit vila klart. Resan gick bra, vi hade med oss bössan, sovsäckar, hund-GPS och lite sprit, vi skulle ha lite roligt ju. Det gamla året gick mot sitt slut, det nya skulle välkomnas. Finns det då ett bättre sätt att både sluta det gamla och börja det nya året med jakt, goda vänner och en grogg? Nej, inte mycket som är bättre än det.

Vi anlände hos Fredrik vid åttatiden på kvällen efter vi nästan krockade med några viltsvin några kilometer innan vi rullade upp på gårdsplanen. (Vi stannade bilen därgrisarna hade gott över, rutan ner, ut med terrierhuvud och låta honom känna lite. Attans vad han gick igång… Skällde och paddlade och ville ut! Ha, ha! Jag blev rädd om bilens lack som var försedd med propeller terrier tassar som nog lämnade några spår…) Men, nix viltsvinsjakt i mörker, nej nu skulle jag få en grogg eller vad Fredrik nu kallar det för nåt. Gott är det men jag hade lovat mig även denna gången att hålla i mig och stanna torrt och inte dricka för mycket, helst ingenting alls då jag ju inte tål någonting. Men det var inte lätt. Rätt som det är står det ett glas framför mig, mysigt runt bordet sitter alla, många ljus var tända och nåväl, ett glas! Nicklas satt med Cilla i knäet, taxen sin, glaset i andra näven och så gick kvällen rätt lustigt förbi. Jag tog mig ut med min lilla hund några gånger för att få frisk luft och sänka risken att få huvudvärk. Det får jag bara jag dricker lite, hur jag än bär mig åt ibland. Men jag klarade mig och vi skålade lite till sen bestämdes att vi nog bättre går och lägger oss. Väckarklockan skulle ringa sju dagen därpå och ingen var sugen på att fortsätta sova i pass. Måste medge här att jag under åren har gjort det några gånger. Säkert en och annan gång som bocken eller älgen lugnt gick förbi. Jag är allt en sann jägare!
Morgonen började tidigt men ack så bra: När vi kom ner från ”vår” övervåning slogs vi av kaffedoft och stekt bacon, bröd och ost. Goda Fredrik har varit i gång och fixat så även trötta Niclas och söta Cilla kröp ur kojan. Han hade redan fixat hundarna och rastat lite och matat alla. Ja, han är allt morgonpigg, en sann jägare han med, ha, ha.

Vi satt och småpratade lite sen var det bara att dra iväg till en granngård, där samlingen skulle vara med jaktgrannarna, deras hundar, fruar och barn. Det blev några stycken att hälsa på och artigt byta namn och några ord. Fast guldfiskminnet min hade inte en chans att komma ihåg så många och i skrivande stund är nog alla namn borta. Konstigt, väldigt konstigt, undrar ibland om inte jag har drabbats av Alzheimers. Åt andra sidan fungerar bil registreringsnummer av förbikörande bilar, sån värdefull information minns jag. Nåväl, alla är vi bra på något, användbar eller ej.

Vi (min Fredrik hängde med ut i kylan) fick ett fint pass på ett gärde, en slänt utför och ett bäck där nere med ungskog och sly. Perfekt för rådjuren att hälsa på här. Såten startades med en tax, en strävhårig liten som nog hade lite svårt att ta sig fram i det höga gräset och över riset. Men åt andra sidan skulle det ju då gå långsamt och till och med jag skulle kanske få hinna med att kärringsvinga iväg ett skott! Det vore ju riktigt skoj det, faktiskt. Men, tyvärr blev det varken en kärringssving eller ett lugnt drev. Termosen plockades fram och vi njöt av rimfrosten som höll i träd, buskar och gräs runtom oss och var på väg att även ta hand om våra fötter. Efter det stod klart att det inte blir något drev mer, fick vi sällskap av Niclas, han hade väl tråkigt han med och vi stod med var sin kaffemugg och småpratade lite. Skönt!
Vi samlades på gårdsplanen och delades ut pass till nästa såt. Taxen skulle det bli igen, en stövare skulle få släppas och man hoppades på både räv och hare. Tyvärr blev det inget för taxen och stövaren drog iväg ur markerna. Fredrik och jag fick i alla fall upp pulsen när vi hörde ett himla susande och flåsande! Vi stod längs en liten väg och var säkra på att där kommer en hund i full fart och kanske är den hack i häl på en hare eller nåt, som det lät! Jag hade bössan färdig, inte lyft men tagit pekfingret ur vanten. Säkrat var den än…. Spänningen stiger och vad var det som dög upp? Häst och ryttare. En jäkla tur att jag ändå inte hade lyft bössan längs en väg, även om en hund med hare hade kommit, så mycket vett har man ju i skallen. Men än en gång fick jag klart för mig: Var noga när du siktar och ta på dig alla neonkläder du har när du är ut och rider så du syns! Kvinnan hade gul jacka och hästen gult täcke, bra det! Minns så väl en rätt otäck situation efter en älgjakt när jag var på väg tillbaka från passet. Hade inte sett nån älg på hela dagen och plötsligen gick den där, rakt över fältet! Tog fram kikaren och kunde konstatera: Brun häst med ryttare i svarta kläder. Jävligt smart det! Syntes ingenting och förväxlingen… nåväl! Reflexer på bara!

Tillbaka till Småland nu. Det blev en tredje såt, taxen ytligare en gång och resultatet hade man kunnat räkna ut innan: taxen var slut rätt fort, nåt drev blev det inte. Synd, då Fredrik hade med två tyskar som väl var sugna på att få springa av sig lite!
Men det är som det är. Hemma drogs vi direkt till matlådan! Typiskt. Suttit stilla hela dagen, bara druckit kaffe och hungriga ändå! Kikki hade redan börjat värma upp pytt i panna och attans vad god den smakade! Tog tre fulla tallrikar, sprängdes nästan men vad gör det om man blir glad?!

Då våra hundar hade fått sitta hemma, bestämde vi att vi skulle snabbt släppa Cilla och Svante på var sin sida om nån väg. Klockan hade redan hunnit bli så mycket som tre så nu fick vi dra igång innan mörkret sätter stopp för vårt lilla bestyr. Terrierhunden min släpptes strax bakom Fredriks hus, han drog iväg och sökte fin, tur det för ibland är söket så där trångt. Men inte idag som jag kunde se på Garmins skärm. Så ylar han till, gläffsar lite och börja driva. Tyvärr höll han i bara 10min, kanske om ens det och släppte. Förstår mig inte riktigt på det just med drevtiden. I början av säsongen: 15-45 minuter, nu har det blivit så himla korta drev och rådjuren hinner inte bukta hem igen! Nästa grej han har börjat med: Gena på tillbakavägen, ropa på mig när han tycker att han inte hittar och sen försöker strula till det lite extra och gena ännu mer. Han kommer tillbaka till mig, varje gång han släpptes sen han var valp. Har aldrig nånsin hämtat honom, men vissla måste jag, så han hittar? Märkligt. Men så även nu. Han kom till sist, vi fick gå ner till en liten udde vid sjön, han skäller några grova skall några hundra meter ifrån oss, följer ett spår/någonting i någon minut, släpper ifrån sig några grova skall till, sen beslöt han sig för att komma tillbaka, jag fick inte reda på vad det var, om det nu var något ens. Skymningen föll, vi sammanstrålade på vägen hem med Fredrik och Niclas och Cilla, hem till mat och dryck! Årets sista dag var alltså på väg att ta slut och nu skulle vi få ta det lugnt, klappa hundarna och våra magar som vi snart skulle få fylla med något speciellt: Hummer! Härliga Fredrik och Kikki dukade fram finporslinet (typ) och fixade en riktig lyxmat! Mums vad det gick ner! Tyvärr alldeles för fort! Som tur var fanns det lite annat att fylla magsäcken med så hungriga förblev nog ingen. Så satt vi och hade det gott, skålade med Champagne (typ…), kramade om varandra och hälsade det nya året välkommen. Tänkte vi skulle få titta på grannbyns fyrverkeri som hölls varje år. Nix, vi såg ingenting. Några dova smäller långt, långt bort men annars var det rätt så fridfullt. Så är det att bo på landet, lilla gumman…!
Det kändes att vädret var på väg att byta från några minusgrader till plus och visst hade yr.no lovat att regn ska man få! Attans också att norskarna alltid måste få rätt om just vädret! De första dropparna föll när jag natt rastade terriern och mycket riktigt väcktes vi på nyårsdagen av regnmoln och duggregn som övergick till lite mer…
Nej, skam den som ger sig, upp klockan sju, i med kaffe, ”Gott nytt år!” till alla och styva bilen full med hundar, bössor och jaktbehov. Så ska det vara. Smålänningen hade en fiffig idé: Han tog med bägge sina tyskar samtidigt, släppte en och blir det upptag så skulle han peka åt vilka håll Niclas och jag skulle dra oss till. Bra förslag, inga långa passittningar med regnet droppande ner i nacken! Fast det blev det ändå!
Lilla Älva tog sin chans och sprang tillbaka på vägen som vi precis hade kommit med bilen. Fan vad dumt han vi tänka allihop och Fredrik tog bilen för att hämta henne, då hunden hade hunnit springa några hundra meter raksträcka på vägen. Men, man ska ikke ifrågasätta en hundens hjärna, inte förrän man vet vad den har i sina få synapser och korta vägar emellan hjärncellerna. Fredrik hann inte dit i tid, terriern vinklade av vägen, sprang in i skogen, ylade och började driva. Ingen kunde riktigt förstå hur hon bar sig åt, om hon visste eller om det var tur, men hon jagade och sprang och hade ”motor” som det heter så fint.
Terrier nr. två släpptes den med, Quikki, en väldig trevlig hund, min favorit bland Fredriks hundar. Hon fick upp och drog iväg, tyvärr ur marken. Älva lillan hade nog drivit klart, Fredrik kunde kalla in henne innan hon skulle ge sig på något annat, lika bra det säkert. Vi fortsatte efter Quikki var tillbax, hon släpptes igen i en litenplantering och fick igång något. Jag tilldelades en ravin och ja, här går dem säkert, det syntes i marken! Hoppas hoppas och värma pekfingret och höfterna så svingen funkar. Hade verkligen gärna fått skjuta för henne! Men, tyvärr gick det som så många gånger förr, iväg och klart.

Vi byter såt, Cilla och Svante från var sitt håll. Han sökte bra faktiskt, igen, wow, jobbade verkligen på men tyvärr fick han inte tag i något och tyvärr blev det bara att koppla honom till sist och återvända till bilen. Inget för Cilla heller för den delen! Vi skyllde på att det inte fanns något… ha, ha!

Fast det var lika bra att sluta nu, trots att regnet hade dragit förbi oss så hade den ju hunnit med att lasta av några kubikmeter vatten ovan oss och jag var blöt och kall. Då passade det bra med en brasa och grillad korv. Kikki kom upp hon med, insvept i en tjock, knallröd dunjacka som jag verkligen gärna velat ha just då!

Efter grillningen provade vi Älva i en liten såt, hon sökte fint men hittar inget och så bröt vi för dagen.

Nu återstod det tråkiga av allt: Plocka ihop och fara hem. Typiskt att tiden går fort när man har roligt, alldeles för fort.

Tack Fredrik, vi trivdes, stormtrivdes som alltid och återkommer, senast nu i år, samma tid…

Ses och hörs. Kram.

 

 

********