2012-12-26 Jule gris

Kanonbra dag idag! Fick gå med terriern på vildsvinsjakt igen, där vi var för ca en månad sedan och ja, vad ska jag säga? Underbar jakt!!

Vi började på en ås som jag och tre andra hundförare gick upp i. Åsen var rena rama dov­-, hjort- och mufflonparadis så första drevet på Svante blev på en grann dovhjort som han drev i ca. 50min innan han behagade att komma tillbaka. I efterhand har jag fått förklaringen av Smålandsfredrik: Dovhjortar låter sig drivas på ett litet annorlunda sätt. De springer ifrån hunden, väntar in den och spanar på den och låter sig driva iväg igen. Klart terriern hängde i längre än annars när det finns gott om vilt. Vanligvist bryter han tidigare när han känner att såten kryllar av vilt. Annars håller han på längre, finns ju inget annat, så han får hålla i istället. Men som sagd, en grann dovhjort som till och med väntade på honom med jämna mellanrum, det kunde han inte stå emot att driva vidare på. Vi hundförare hade under tiden gått vidare på åsen och kommit fram till slänten ner mot åkrarna. Där började det finnas grisspår! Äntligen! Svante hade släppt och var på väg in igen men ack, vad håller han på med?! Han hade följd mitt spår en stund för att tydligen gå på något annat och börjat driva igen. Från min utkikspost spanade jag och där sprang han: en underbar stor och kapital kronhjort! Jäkla, det var längesen jag såg något så vackert! Kort därefter följde terriern, gällt skrikande. Jag hoppades innerligt att han snart skulle sluta då det ju var vildsvin vi skulle åt och hjortarna går fredad här. Jag och en annan hundförare hade nu kommit ihop och vi ringade runt i en plantering där vi hade sett någorlunda färska grisspår. Pang, där gick de loss! En grupp på tre vildsvin som vi inte fick skottläge på då det var alldeles för tätt. Men strax därpå small det, två skott och två till. … Jag bestämde mig för att lugnt stå kvar bakom en trygg bergsknalle så jag med all skjutning runtom. Via radion kom beskedet att båda grisar ligger. Då var det första grisen de sköt för mig ..ha ha, men lugga i den ville jag inte. Luktade något för strävt.

Svante hade lagt av för ett bra tag sedan och följd mitt spår igenom planteringen där vi hade stött upp grisarna. Då började han yla till och driva iväg med ett till vildsvin som en passkytt såg men det gick inte att komma åt. Vi fortsatte, Svante hängde med efter att han var klar med grisen, det small ytterligare tre gånger och resultatet för dagen blev då fem fina grisar som vi sedan flådde och hängde upp.

Tyvärr hade Svante väl sprungit i någonting, hans vänstra öga var mosig så han fick sitta i bilen, inpackat i sitt täcke så jag kunde leka passkytt för en gångs skull. Nu gick det längs och runt en sjö med mycket, mycket vass! Det sprang några grisar ur vassen, en drev jämten Fia förbi mitt pass, tyvärr ca 200m håll och ja, det vågar jag inte. Ingen chans för mig! Jag hade ett fint grisstråk nedanför mitt pass så ödet stod inte helt fel men som sagt, grisen valde en annan väg och tur det för stora svarta grisen.

Hann inte fixa några bilder från jakten, synd, väldigt synd men jag lägger in en bild på en bok som jag ha på nattygsbordet nu: Min julklapp som jag önskade mig från föräldrarna, på tyska, he, he!!

God natt!

 

 

2012-12-22 Innan jule race

Var bara tvungen att passa på innan juletiden börjar på allvar med julbesök, julmat, julsittandet och allt det där….

Kollade på markerna där jag hittade grisspåren för en vecka sen men det var inga hemma idag. Jag lät Svante söka just i det området då jag vet att han tar gris. Han sprang en bra bit ifrån mig och runt och tillbaka, men ingenting. Ok, då går vi vidare. Efter typ 5min började hundrackren med det där ”matte-retar-sig-på” beteendet: Finns det inget, söker han inte heller. Varför då? Oh ja, visst hundj…vel! Jag kopplar honom och släpper lillan som söker som om hela skogen skulle kunna vara full av vilt! Men tyvärr brukar ju Svante ha rätt: det fanns ingenting. Men, hon letar ju i alla fall så fick hon fortsätta så jag inte stör mig på min stackars hanne till terrier. Framme vid hygget började det bli mer intressant och även Svante i kopplet började bli sugen på att få springa nu igen. Men, lillans tur och det fick det vara! Långsynt som jag är tänker jag: har du inte letat innan så f…n får du inte nu heller, det är hennes tur som är så duktig (och gör matte glad..). Nå, hon letar och snurrar flera varv runt samma ställe ser jag där från min kulle utan att få rätt utgång eller rätt spår eller vad det nu är en hund behöver för att få upp något. Efter några minuter fick jag nog och lyckligvist kunde jag kalla in henne. Släppte Svante nu, som sprang till samma fläck, snurrade några varv och sen, ja, duktiga lilla skethund, började han väcka i slaget och driva iväg. Han är allt duktig nu på att reda ut det som unghunden inte klarar av ännu. Hans drev gick rakt norrut, bort, bort och han hängde i. Under tiden hade jag med lillan börjat leta i koppel så att kanske även hon får koll på läget. Tydligen fanns det något annat intressant spår för hon gick med mig åt annat håll än Svantes drev. Ja visst, ok då! Vi går några hundra meter eller så och jag tänkte: Svante är långt norrut, Sora har GPS-halsbandet på (jag var för lat för att plocka om det och Svante kan marken för väl och hittar alltid tillbaka), Sora visar tydligt att hon har hittat ett intressant spår som går åt helt annat håll… ja, jag släpper väl även hon då! Något som jag sedan ångrade! Lill skiten sökte direkt söderut på ett gärde, sen svängde det och nä attans, gick norrut!!! Det tog inte många minuter för mig att räkna ut vad det där betydde: samma spår, fast hon gick en annan väg i början. Tja och då hände det som jag egentligen hade velat undvika nu när jag lär upp ”valpen”: att låta mina två terrier jaga tillsammans. Mycket riktigt eggade de varandra enormt! De höll på i en timme att driva rådjuret som fint och snällt buktade flera varv runt mig. Jag höll utsikt på min kulle på hygget då det kom ner från stora mossen, över hästhagarna, runt i skogen och över hygget, men tyvärr såg jag inte det då det vinklade av och försvann i harkullen. Vidare över timmervägen, runt i nästa skog, över åkern och in planteringen…. Jäkla, på en timme hinner det blir några kilometer! Först som släppte var Sora och det var skönt!! Hon letade tillbaka i sitt spår men krånglade till det hela när det var cirklar. Hon hittade inte ut och började gå fel. Jag visslade men hon reagerade inte. Attans! Svante höll fortfarande på med sitt himla roliga drev som han nu fick för sig själv!... till sist hittade Sora tillbaka till mig, glad kopplade jag henne och sen var det bara att vänta in Svantisen. Det dröjde några minuter till så bröt han också och mycket riktigt kunde han marken för det tog inte alls långt för honom att komma tillbaka! Jag hade under tiden gått en lång bit ifrån hygget där jag hade släppt de. Något som jag egentligen inte heller ville göra då jag vill stå kvar där de såg mig sist så de vet, tar man spåret tillbaka så står matte där. Men nu hade det gått så långt och så många varv runt och vid flera tillfällen tyckte jag att jag kunde ju gå i pass så jag flyttade på mig rejält. Till sist struntade jag i att leta pass utan ville få stopp på de och tog mig fram på timmersvägen för att genskjuta de. Svante vet om timmersvägen och tänkte väl genskjuta själv på väg tillbaka och ”Ja, vad bra matte, där står du ju!”

Glad kopplade jag honom med. Känns alltid lite olustigt utan GPS ändå. Hur klarade man sig innan?

 

2012-12-19 Släpp de fria!!!

… men det var helt dött i marken idag!!! Utom några gamla spår på älg fanns det inte ens ett harspår att hitta! Så kan det gå, tyvärr. Tycker synd om mina söta vovvar som jobbar så duktigt utan att få sig ett drev.

 

Men de tänker nog inte så utan det bästa de vet är när matte tar på sig gröna kläder, för då bär det till skogs och de för springa, springa, springa! Det är ju nästan lika roligt för de. Klart en terrier som kommer tillbaka efter ett fint drev, den ler! Verkligen, den flinar, men glada var mina i alla fall, om inte leende!

 

 

Fick sitta över på jobbet igen, helt ok för vovvarna och lugnt för mig då inga telefoner ringer så här sent på dagen. Skönt, nästan lite julstämning här på mitt lilla kontor med ljusstaken och te! Ha det gött! 

 

 

 

 

 

 

 

 

********

2012-12-12 Vildsvin!

Ja, nu har de kommit: Vildsvinen!

Tänkte jag tar mig och vovvarna ut till skogen innan jobbet, så här en annars så tråkig onsdag morgon. Solen lyste men det var 17grader kallt. Brr!!! Allt bara frös på mig, byxorna blev helt stela, kopplet likaså. Men lite kunde jag väl släppa, om inget annat så går vi lina, tänkte jag. Släppte Svantisen först, han letade rätt bra och var borta och gnällde och gläffsade i några slag som jag inte visste vad det var förrän jag hade kommit fram en bit i hans spår. Såg på tre träd att barken var bort skrubbat, exakt i knä höjd, typ. Jag letade noga efter hår, det måste ju finnas hår nånstans om någon har skrubbat sig så här! Visst, där satt de: tjocka, svarta hår med lite gult på ändarna. Gris! Och mycket riktigt var det inte svårt att följa spåren Svante hade gått iväg på. Det var en rätt så upptrampad stig och här och var kunde jag se grisspåren. De har alltså varit här och hälsat på de rackarna! Det var tydligen ett tag sen för hunden kom tillbaka efter en stund, letade energiskt runt träden och i närområdet, men det var allt. Vem vet, vi kommer nog behöva jaga vildsvin framöver på ”våra” marker med! Bönderna runtom har redan fått problem.

Vi fortsatte norrut över hygget. Där gick vi på någorlunda färska älgspår som jag släppte lillan på. Hon drev mycket fint men orkade inte länge då snön tydligen var rätt vass. När hon hade kommit tillbaka, släppte jag Svante så även han fick jobba lite. Han tog an spåret och följde något längre än Sora och kom sedan tillbaka. Vi gick runt mossen och via skogen tillbaka till bilen. Hundarna var helt slut kan jag säga och även jag tyckte att kylan inte var särskild nådig. Tur att det inte är så himla kallt här så länge!

På jobbet sov de gott och länge då jag behövde jobba extra för att få in timmarna från morgonen igen. Men, det är det alltid värt!

 

 

********

2012-12-09 Soras dag.

Då lilla Sora sötnos inte fick jaga igår, bestämdes det att hon skulle få komma ut till skogen idag medans Svante skulle hålla sig i koppel. Jag körde till Kvillemarken där vi har så fint blandat landskap: åkrar, kullar, berg med granit, gläntar och skog. Kort sagt: lite av allt. Jag började direkt bakom gödselbrunnen och släppte Sora på stora Atlanten, jätteåkern, i förhoppningen om att hon skulle få upp nån hare. Tyvärr fick hon inte det utan sökte och letade som en liten gudinna! Stort och långt men inget beröm för mödan i form av ett drevdjur. Nix, tomt. Vi gick runt hela norra delen, förbi grävlingsgrytet, ingen hemma där heller. Så äntligen gnällde hon och tog upp ett rådjur uppe på branta kullen där jag gärna slipper gå (har ramlat flera gånger på de hala stenen!) Hon hade självmant sökt upp dit och fått napp. Hon drev i kanske 10min innan hon släppte och kom tillbaka. Drevdjuret passerade samma ställe som vanligt, där vi brukar ha nån gubbe sittandes, men idag var vi själva, bara jag och hundarna. Strax innan hon var tillbaka hos mig vrålade hon till ytterligare en gång och drev tydligen rådjur nummer två, åt annat håll nu. Hon drev fint över Atlanten, in i kullarna och över berg, sen släppte hon och kom tillbaka. Jag är allt mycket nöjd med henne! Lilla sket valpen. (Kallar henne fortfarande som min valp trots att hon ju är unghund, men hon är så söt ju… he, he)

 

 

********

2012-12-08 Min första vildsvinsjakt

Ja så kan det gå! Ibland har man tur att till rätt tidpunkt vara på rätt plats, dvs jobbet i det fallet. Via en före detta anställd som byggde hall med oss som jag hjälpte med bygglovet (mycket krångel med museer och arkitekter som skulle säga sitt) som har vildsvin på marken och jagar en gång i månaden och då någon större jakt, fick jag följa med. Kustcharken kallar de sig och affärsidén är att ha närproducerat kött till salu! Mycket bra, då jag ju inte heller äter annat kött än just det ur skogen, för kossor kan jag inte ha själv. Men de har och de har det gott, mycket gott! Så jag kommer köpa lite kött där framöver, speciellt hoppas jag på nästa årets julskinka: en vildsvinsskinka!! Det vore ju toppen. Kanske just därför är de igång med att få i ordning jakt på vildsvin som fungerar. I övrigt är de jättenoga med att sköta det vilda! Det finns allt från rådjur, muffel, dov till riktiga kapitala hjortar på deras marker. Helt underbart! Klart, de har maskiner, traktorer, ensilage och allt till hands, bor direkt på marken, då kan man fixa och ordna på ett helt annat sätt än jag med pulkan dragandes på renfoder till foderborden på ”våra” marker.

Men tillbaka till jakten nu. Det var alltså via arbetskontakter som de fick veta att jag hade terrier. Just det de behöver i en region där det nästan enbart jagas rådjur med drever! Finns knappt något annat att tänka på här ute i kustbandet. Perfekt för mig, då jag har en, snart två terrier som mer än gärna ställer upp!

Vi samlades i jaktstuganoch det pratades redan för fullt när jag anlände. Snabbt var passen bestämda och alla kördes ut med bil. Vi skulle börja på en sjö, ja på den då den var fryst. Skulle igenom vassen och längs sjökanten upp för berget. Det gick si så där, inga grisar hemma, inte ens spår av dem men var det märkligt? Martin, en annan hundförare med tysk terrier gick igenom isen vid mer en ett tillfälle varav det ena resulterade i att han försvann upp till skrevet… oh, kallt! … klart vill inget vildsvin gå där ute och stupa sig själv i sjön, eller? Nej, vi tog oss ut igen och där drog min terrier iväg, väckte och gläffsade iväg. Skall blev det inte förrän han nog var säkrare eller så. Jag följde efter i hans spår och ja, det var grisspår jag fick se! Han följde de in i planteringen men tappade bort dem eller det om det nu var ett. Tyvärr fick han inte upp det mer och under tiden hade Jimmys jämte kommit och tagit spåren och var iväg med grisen några kilometer. Jimmy fick åka och hämta henne. Vi fortsatte i såten, det blev några korta drev till på alla hundar, fem sammanlagt inklusive min, men det gick inte i pass någonstans.

Samling och fundering om hur man ska göra som näst. Ett stort område valdes och jag fick gå över en åker full av grisspår. Terriern reagerade direkt men fick inte napp just på åkern. De andra hundförare med hundar gick så småningom parallell med mig och vi tryckte upp djuren mot skyttarna. Svante var borta så gott som hela tiden, finns det vilt, ja då är han igång och inte alls trångsökt! Han fick upp ett rådjur, oh.. vad synd men drev det helt underbart förbi två passkyttar som så klart inte fick lyftabössan då det var grisjakt som gällde. Annars hade det nog åkt hem med oss till gården, rådjuret. Han släppte efter 30min och kom tillbaka i sitt spår men hann inte riktigt fram till mig lilla sket krabban utan vek av och stack iväg. Vrålade och började driva / skälla eller vad man nu kan kalla det. Under tiden hade samtliga hundar samlats runt / i en plantering, det var fullt ös på de och tydligen satt de fart på de tryckande grisarna: vid två tillfällen small det! Två vildsvin satt livet på spel när de lämnade planteringen och förlorade.

Mycket nöjda med resultatet: två grisar och många djur i pass att titta på, avslutades jakten med tjat och prat i jaktstugan EFTER att alla hjälptes åt att flå och hänga upp grisarna och sen städa undan allt. Kan säga att jag aldrig tidigare ha flått ett vildsvin och herregud, sååååå mycket fet! Finns ju ingen hud så att säga, bara ett tunt skikt där håret sitter fast i och sen FET!! Lager på lager! Fick skära försiktigt med kniven, samtidigt som jag drog i pälsen och ja, så flådde jag min första vildsvin. Och en sak till: Behövde ingen handkräm efteråt!!! Grisfettet var ju bättre än alla Yves-rocher, LÓréal och vad de nu alla heter!! Stinker bara lite strävt men smörjer som fan!

 

 

********

2012-12-02 Ett rådjur till frysen

Ja, vilken dag idag! Kanon väder, några snälla passkyttar som följde med till marken och ja, framför allt: TUR!

Efter det att passkyttarna satte i pass, bland dem bockmagneten Mattias uppe på kullen mitt på hygget, började jag på norra åkern för att gå söderut, över mossen och de insprängda kullar där. Jag släppte Svante först, tyckte han är värd det idag. Men han var väl inte något vidare sugen det första, han sökte trångt och utan fart så jag tröttnade på honom och släppte lilla odjuret Sora istället. Svanti är en sån som är rätt effektiv irriterande: finns det inget som han känner, söker han inte heller och det stör mig massivt! Fast i själva verket brukar han ha rätt! Söker han inte med fart, finns det inget heller, det har alltid varit så hittills. Klart, varför göra sig besväret? Mycket riktigt, fanns det ingenting under första halva timmen som vi gick. Men sen, ja då syntes det även på honom att det var något i gärningen… svansen högt, nosen i vinden och ja, lilla Sora med extra turbofart. Så börjar hon väcka och driver iväg. Mot hygget där Mattias stod… med spänningen stod jag med GPS-en i näven och önskade det skulle smälla snart.. det gjorde det! Två skott. Men vad är detta? Sora viker av innan hygget och drar norrut?! Nåväl, så klart var det två djur då! Varav det ena fick vara kvar på hygget och det andra drev hon vidare på i 20min. Hon släppte och kom tillbaka. Nu kopplade jag henne och släppte Svante efter vi hade gott en liten bit till mot hygget. Mycket riktigt, fick han napp på rådjur nummer två och började driva i spåret, fram till bocken. Där stod han något förvånad. Jag kom fram och han fick fortsätta söka. Nu märktes det tydligt på honom att det måste finnas mer vilt i marken då han verkligen sökte stort och inte alls var lika trångt som i början. I harkullen fick han upp och drev grant och härligt. Det buktade till och med och gick förbi Magnus som tyvärr inte hade läge.

När vi hade gått klart såten, tog vi Börjes beagle Ebba för andra sidan om vägen. Hon drog igång direkt och ja, beagle-like gick det iväg några kilometer. Då hon nu var borta och största delen av såten osökt, tog jag Svante och släppte på nytt. Han var med på idén och sökte fint, hittade slag och drev iväg, över stora gärdet. Vi kunde se men inte komma åt. Sen försvann det och han bröt rätt fort. Han har blivit mer av en kortdrivare det senaste nu. Fast om jag tänker efter, så tar han vartannat drev längre, typ. Kan väl säga han hänger i allt mellan 5 till 45min.

När han hade kommit tillbaka igen, tog vi med oss Johan från hygget och gick tillbaka till grillplatsen gemensamt. Hoppla! Rätt som det var drog Svante iväg och gnällde till några gånger sen drev han älg över hygget, exakt förbi passet på hygget där Johan hade suttit tills för några minuter sen. Typiskt, speciellt då vi har en kalv på licensen! Men troligen var det ett vuxet djur i alla fall, spåren att tolka. Kan vara en kalv med i gänget. Men, nu blev det ändå ingenting så behöver jag inte fundera om hur och om och men.

Under tiden hade beaglen hittat tillbaks igen. Första gången, typ, annars är det alltid att sätta sig i bilen och hämta henne. Men förklaringen fick vi rätt som det var: rådjuret hade kommit hem och tog med sig Ebba. Men tyvärr hann inte Mattias lyfta bössan och han trodde inte heller att det var hennes drevdjur så det fick gå. Han fångade in Ebba istället.

Dagen avrundades med grillad korv och tjat. Gött!

Bocken hänger flådd och gott i mitt garage nu! ”Mörnings-timern” på så jag ser när det är dags att stycka. Fast det vet jag även utan den. Det är bra roligt med lite teknik ibland…  he, he!

 

  

********

2012-12-01 Tomt i Bullaren.

Det har varit några veckor sedan vi var på marken i Bullaren så det var dags idag. Just denna mark har visat sig väldigt svårjagad under de åren vi har haft den. Bara skog, några hyggen sen i fjol och så gott som inga rådjur. Inga rävar eller annat heller för den delen. Nåväl, älg finns det men de har vi inte med på arrendet. Jag fick gå först, tog med båda hundar så kunde jag byta när det känns rätt eller när en hund verkar slö, kan ju hända.. Lilla Sora fick vara ute föst och hon sökte verkligen jättebra. Hon har så mycket motor och fart, tycker om det! Dessvärre fanns det ingenting att hitta i första delen av såten, den största. Väl framme i lilla delen, ”trekanten” fick hon upp älg, ko med kalv som hon fixade förbi en passkytt, men som sagt, älg är inte med. Hon höll i och det gick över till grannmarken innan hon släppte. Duktiga lilla Sora följde sitt spår tillbaka och hittade mig omgående.

Vi fortsatte ut i ”trekanten” och visst, något var det som var intressant för hundnäsan. Hon letade och letade och jag lät henne försöka en bra stund. Men hon har ju inte rutinen än, hon är åtta månader än så jag förväntar mig inte att hon reder ut allt. Efter några minuter fruktlöst letande kopplad jag henne och lät Svante springa och leta. Visst, han fixade det, det tog inte så lång tid innan han gnällde till och drog iväg. Han drev över mossen, mot länsvägen och jag började bli lite orolig men så bra så, han släppte innan och kom tillbaka. Mer blev det inte här, de andra hundar fick inte upp mer heller. Tomt, som sagt. Rätt tråkigt. Ända fördelen med att det inte står vilt bakom varje buske: hund rackarna lär sig att leta! Men visst kan jag bli deppig av alla bilder jag får se hela tiden om si så många viltsvin och rådjur och rävar och allt på en och samma dag!?!?! Hur är detta möjligt? Ack och suck, inte här i alla fall. …

 

 

********

2012-11-25 Skjutit för Sora.

Lilla söta älsklingsvovve!! Men jag ska börja från början. Sora hade nog sparat på energi då hon bara fick sitta i pass med mig igår så idag gjorde hon upp med jakten! Jag fick följa med till Skee igen och det var kanon bra jag fick göra det!

 

Tanken var att vi skulle lägga upp det som förra helgen men ställa passkyttarna lite annorlunda. Självklart bemannades generalpasset i ledningsgatan med Matias, bockmagneten! Men även andra heta pass fick var sin skytt. Jag fick släppa Sora på lilla sidan igen, tillsammans med Ebba som började längre ner. Som tur är, så är en tysk jaktterriers sätt att söka och jaga så annorlunda än en beagles så att hundarna stör sig liksom inte på varandra! Var och en sköter sitt, tempot är olika, metoden hur de lägger upp söket och även vad som är intressant skiljs så de inte passar ihop att samjaga. Bra det, finns ju nästan inget värre än två till sitt jaktsätt likvärdiga hundar som kommer på samma spår och eggar varandra. Kan hända att det tar flera timmar då, det har vi varit med om… Men inte idag.

 

Ebba skötte sitt längre ner, hon fick upp och med det härliga dreverskallet drog hon iväg. Tyvärr bort över gränsen. Sora och jag gick upp för kullen, ner i planteringen och ut på hygget. Det syntes på henne att något fångade hennes uppmärksamhet, svansen gick och hon snurrade väldigt ivrigt. Hon sprang längre och längre bort från mig och via GPS-en såg jag hur hon liksom ringade.

 

Äntligen, ca 200m ifrån mig, tog hon de första väckskallen och strax därpå bar det iväg med fintdrevskall. Hon börjar låta lite bättre nu också, jämnfört med tidigare i säsongen. Drevdjuret var snäll, väldigt snäll och buktade runt några varv innan det gick undan igen, med hunden efter. Nä! Astron visade tydligt att drevet drogs mot ledningsgatan med Matias i generalpasset! Jäkla! Pang! ….. ”Matias till Claudia – kom!” … ”Ja, jag är här!” … ”Jag har skjutit för henne!” (drevet varade i kanske 10min innan det gick i pass)

 

Äntligen, äntligen! Han undrade hur han skulle göra när hon kom fram, om han skulle koppla henne eller? Nej, tyckte jag, jag vill att hon antigen stannar eller kommer tillbaka till mig. Fast jag fick säga att vi ju inte visste hur hon skulle göra då det var första gången det sköts för henne. Avvakta och se.

Lilla Sora kom fram till djuret några minuter senare, luktade väl intensivt på det och började lugga en liten stund. Men det var tydligen inte heller så intressant efter någon minut, hon slutade och kollade hur Mattias tog ur det. Fast även det var nog inte något vidare efter en stund och hon bestämde sig för att komma tillbaka! Oh lilla gulle vovve! Hon tog hela drevspåret tillbaka, jag stod ju nästan kvar där hon hade sprungit ifrån mig. Jag hade enbart gått fram till hennes spår så hon hittade mig. Hon kom glad och gullig, pep när jag böjde mig ner för att berömma henne, sen var även det tråkigt och hon ville vidare. Vi fortsatte lite över kullen i motsatt håll som drevet, bara så hon skulle få ”fortsätta” och inte känna ”Matte = slut”.

När vi var klara så var jag bara tvungen att gå fram till Matias igen, som sällt stod kvar i pass, Ebba var fortfarande igång och med en beagle vet man aldrig, kan komma tillbaka när som helst. Hos Matias tog jag de obligatoriska bilder skytten-hund-vovve och lite till, sen beslutades det att vi skulle bryta, Börje fick åka hämta hunden och Matias släpade fram rådjuret med lite extravikt på: terrier.

 

Efter fika och prat var det dags att ta andra sidan vägen. Svanti skulle få kolla om det fanns något hemma. Han sökte verkligen, verkligen bra idag, stort och långt. Borta i ledningsgatan började han driva, det gick längs ledningsgatan bort till grannen. Han bröt och kom tillbaka. Sökte och sökte sedan, han försökte verkligen, men det var tomt här denna dagen, synd för honom, tur för bockarna!

Vilken trevlig dag! Och alltid är det så med jakten: man vet ALDRIG hur det kommer att gå! Det är nog det som är själva tjusningen med jakten, så oförutsebar och spännande, varje gång!

Vovvarna fick lite extra god mat och var sitt grisörat att tugga på.

PS: på ena bilden ser hon så himla bedrövligt ledsen ut, men hon var mest irriterat på att hon skulle behöva sitta still där under tiden jag höll på att fota henne. Tror hon sa, lågt viskande: ”Ska vi jaga eller ta löjliga kort, matte!?”

 

 

********

2012-11-24 Kalvjakt

Idag var vi ute hela älgjaktlaget (eller rätt många av det i alla fall) för att försöka oss på älgkalv som vi har kvar på licensen.

Tre hundförare med älghundar hade bjudits in och även grannlagen jagade idag så visst skulle det bli liv i skogen!

Jag hade med mina sötnosar för att sitta bakom mig och ha koll på läget. De var rätt duktiga, satt där bredvid varandra och spanade. Jag hade fått in ena älghunden i Astron så jag var i alla fall lite med på noterna hur jakten skulle gå. Vid ett tillfälle såg det ut som om drevet skulle komma mot mig, ner i en klyfta men tyvärr veck älgen undan och det drog bort istället.

På andra ställen hade de andra älghundarna fått upp och även där blev det en hel del spännande jakttillfällen och till slut föll en kalv. Oj, vad liten den var! Verkligen en riktigt liten älgkalv. Nog lika bra vi fick tag i en sån liten. Vi fortsatte på ett annat område men tyvärr var det märkligt tomt på älg. Även jaktgrannarna hade svårt att få tag i älg och det blev inget skjutit där. Jag passade på att visa älgen för lilla Sora. Självklart var den mycket intressant!!! Hon nosade och luggade lite i den.

Trevligt samvaro med kaffe och smörgåsar sen var det bara att åka hem och göra sig redo för nästa dagens jakt.

 

 

 

********

2012-11-21 Innan jobbet.

Var ute en sväng innan jobbet. Hundarna sökte fint och speciellt Sora ansträngde sig verkligen men det var helt tomt!! Alla ni som har mycket vilt på markerna: Var glada!! Det känns väldigt rofullt att gå i fyra timmar, hundarna sliter men viltet lyser med in frånvaro. Tråkigt.

Nu susar de sött här under skrivbordet på kontoret och jag kan ägna mig åt mina kilo Newton!...

Tänk vilket lyx och vilken lycka jag har att få ha med mina hundar på jobbet!

 

 

********

2012-11-18 Soras dag.

Var bjuden på jaktmarker i Skee idag. Alltid roligt att få komma iväg med vovvarna och se hur andra marker är! I Skee har vi allt varit även i fjol men för Sora var det första gången här.

Vi började med ”lilla sidan” om vägen, där allt är rätt översiktligt och litet. En plantering i mitten, kraftledningsgatan igenom och runt om kullar med lite låg skog på. Vi släppte Sora och Ebba samtidigt, det gick smidigt då Sora inte verkar intresserad av andra hundars drev. (Ännu så länge!)

Ebba, en beagle, drev över vägen och upp i området som vi tänkte ta efter första såten. Hon valladerunt rådjuret rätt bra. Sora sökte under tiden verkligen duktigt! Jag är verkligen nöjd hur lilla ”valpen” gör! Hon har en motor och fart som jag saknar hos Svante ibland. Visst, finns det inget, känner han det och letar inget heller, men jag som hundförare tycker det är bra mycket roligare med en hund som söker med full fart även om det inte finns något. Känns bättre.. Sen har det ju visat sig, att om Svante inte söker ut, finns det inget, så enkelt är det! Går han, så finns det. Sora alltså hon söker och letar så jag är nöjd! I planteringen hittar hon till sist och det blev fullt drev! Ja så roligt! Förbi passkytt ett, som hade för långt håll och förbi passkytt två om bommade klockrent i trädet! Väldigt synd det hade inte varit fel att få första vilt för henne.

Hon släpper efter ca. 30min drev och hittar tillbaka i sina spår. Jag tänkte att jag inte skulle koppla henne när hon väl var tillbaka hos mig så hon inte lär sig: komma till matta är lika med att det roliga är slut. Nej, hon fick fortsätta lite till, över kullarna och berg och ner i kraftledningen. Där tog hon upp och drevet gick långt och fint och buktade flera varv. Men tyvärr kom det inte tillbaka och hon bröt efter ca. 20min och började gå tillbaka i sina spår. Tyvärr strulade det till för henne, kanske hon var trött eller nåt. I alla fall så hittade hon inte mig, eller så letade hon inte upp mig utan gick till bilen. Men ack, där fick hon inte vara!!! Jag sa till de andra att inte prata med henne och inte hålla kvar henne vid bilen. Jag tycker ju att hunden MÅSTE komma tillbaka till hundföraren oavsett om den står vid bilen. Jag började alltså vissla och visst så förstod hon att meningen var att hon skulle till mig. Hon kom till sist! Bra! På med koppel och tillsammans ner till bilen.

Sen var det Svantes tur, men tyvärr hade ju Ebba bytt sida och redan drivit igenom såten så Svante hittade inget nytt utan Ebbas slag. Han sprang i dem och följde efter några gånger men vi insåg att det var lönlöst att ens fortsätta att försöka och bröt för dagen.

Avslutningsvis grillade vi korv och småpratade! Gött det!

 

 

********

2012-11-17 Vadå?

Ingen hemma?! Oj, vad vi fick gå och gå och gå idag! Något skumt är det vissa dagar eller så har vi lokatten på marken som verkade helt tömt på vilt. Först ute var lilla Sora som jag så gärna se springa över stora fältet. Visst fanns det några gamla spår att se men de är ju helt ointressanta för en hundnäsa. För mig är de intressante då de berättar: jodå, de finns, men inte just idag!

När vi nådde spetsen av vår mark tänkte jag vända tillbaka och runda runt söderut igen, då såg jag på lillan att det var något som sporrade lite extra! Bra, mycket bra! Jag stod stilla och väntade så hon fick tid på sig att leta. Men tyvärr fixade hon inte det, nog var slaget för gammalt eller för färskt, hon grejade och grejade, gläfsade lite men mer blev det ikke. Dags att släppa storebror på det. Mycket riktigt, han kan jag allt lita på! Det tog inte många minuter då hade han kläm på slaget och drog igång. Oj och vilket underbart drev det blev! Han höll i riktigt länge, först gick det norrut på grannmarken, sen buktade det runt och kom tillbaka via stora berget. Mellan berget och mig fanns ett gammalt gärde med högt dött gräs på. Jag hörde min terrier skälla fint och fast längs bergskanten, sen drog det nerför. Hoppla, hoppla!!! Kvickt satt jag lillans koppel runt kroppen (Umhängeleine, ha, ha), in med skott och stilla stå och vänta! Det kom rakt på mig och adrenalinet började stiga så jag fick nog röda öron eller nåt!  Så kom geten, fint och snyggt och jag funderade på att skjuta, men avstod av två skäl: för det första var det en get och vi har ju attans knappt ett rådjur kvar på marken och för det andra är jag himla feg att skjuta! Grannmarken var nära och även om jaktgrannen är en trevlig kille, så känns det inte bra att behöva ringa och fråga om lov för att söka efter ett påskjutet djur. Jag är rätt feg angående skjutning i allmänhet och bland täta buskar och vass nära gränsen i synnerhet så geten fick gå!

Lill Sora hade inte sett djuret, då hon är så liten och nådde inte upp med ögonen över gräset. Hon hade lyssnat på Svantes skall istället och undrat när äntligen hon fick gå… Svante släppte strax efter att han hade passerat mig, perfekt läge att enkelt släppa lillan på löpan så hon får jobba lite hon med. Sagd och gjort. Plockade om med Astron och signalhalsbandet, gick med henne i koppel fram dit geten hade passerat och hon fattar direkt. Lusigt nog gick hon bakspåret först men jag lät henne göra det. Lika bra hon lär sig att doften blir mindre je längre hon springer och vänder självmant. Det gjorde hon efter en liten stund och glad som bara en tysk jaktterrier som får jaga är sprang hon sedan förbi mig, ilsken skrikande i spåret.

Hon drev en bra stund innan hon la av och letade sig tillbaka. Det var intressant att se hur det skulle gå, då Svante redan har varit och drivit runt på samma område som hon nu släppte. Hon gick lite zick-zack först men tydligen fattade hon att det är hennes eget spår hon måste följa inte någon annans och efter några minuter var hon tillbaka hos oss.

Mina gullehundar, de blir allt ett perfekt team: Lillan söker som en raket, storan grejer ut de slagen hon inte fixar, storan som fixar fram viltet i knän på matte som är feg och sen lillan igen som får lite hon med! Underbart!

PS: Tog ingen bild så jag slänger in en från tidigare: min älskade flinande tyska jaktterrier Svante.  :-)

 

 

********

2012-11-12 Måndag morgon ...

… ute i skogen! Istället för att jobba drog hundarna och jag ut till skogs. Underbart, bara jag och de, inga krav och inget press!

Lilla Soras tur var det idag att få söka först. Hon blir så glad och har redan förstod leken: Sitta, vänta tills hon fick på sig signalhalsbandet, sen får hon springa iväg. Hon letar väster om mig, bra långt borta och hittar. Börjar driva, det drar norrut, som vanligt, går in två cirklar sen sticker viltet vidare. Sora efter. Hon släpper och återvänder i sitt spår tills hon går runt i cirkeln utan att hitta ”avfarten”. Men jag tyckte idag, utan passkyttar och utan att någon kunde störa sig på en hund om velar, jag visslar inte. Hon får fixa det själv. Det gjorde hon. Det tog henne två och ett halvt varv innan hon fattade och tog avfarten tillbaka till mig. Vi går vidare in i harkullen där det många gånger har stod något. Mycket riktigt, men lilla sötnosen klarar det inte än att reda ut. Hon saknar inte lusten, nej, erfarenheten! Efter några minuter som hon lönlöst försökte kallar jag in henne och släpper Svanti. Japp, där satt det! Han behövde inte lång tid på sig för att reda ut spåren innan det bar iväg. Troligen hare, det går hackigt även för honom, igenom harkullen (he, he, därav namnet) och ut på timmersvägen som drevet följer. Efter hundra meter kanske, tappar han bort haren, säkert har den hoppat ner plupp över diket och hundstackarn förstod inte det! Han kommer tillbaka, dags för hundbyte, Soras tur igen. Tyvärr fick hon inte upp något under en bra stund så jag bytte igen då jag tyckte hon verkade något trött. Svante stack iväg, såg på GPS én att det gick rakt mot grytet. Japp, där satt han igen, ner i gryt och skälla. Jag hade med mig varken spade, spett eller lust på gryt så jag gick bara därifrån. Efter några minuter hörde jag hans välbekanta flåsande bakom mig, dags att kolla stora gärdet! Japp, där fanns det något! Näsan i vinden och terriern drar iväg. Norrut går det, han tar upp det och drevet går i två fina cirklar innan drevdjuret får nog och sticker bort mot grannarna. Må vara att det hörde mig smyga på,… Svanti bryter efter några minuter och kommer tillbaka. Nu var det lilla Soras tur. Jag hade kvar båda hundar i kopplet en stund, ville inte att Sora drar iväg i Svantes gamla drev utan hon skulle leta eget. Vi drog över stora mossen ner mot de ljuvliga kullarna mitt i mossen. De är alltid heta!...   ;-)

Så även idag. Såg det på Svante att han kände något i vinden, men nu fick lill-Sora leta, det var hennes tur att få driva ordentligt. Mycket riktigt, efter några minuter gnällde hon till och hennes hesa, hackiga skall hördes över den vindstilla mossen. Jag ertappar mig alltid brett flinande när de första skallen kommer ur hundkäften! Så himla skönt att vet att de för lön för sökandet! Hon håller i bra, driver och det går lite runt huller om buller, sen rakt ut efter en stund. Efter 1.5km tappar jag kontakten med henne och går sakta i hennes spår mot henne för att få in min lilla hund igen. Hon hade tydligen lagt av under tiden då hon plötsligen var tillbax på skärmen. Var bara att stå kvar och vänta in henne. Ni skulle se hur en glaaad terrier kan flina! Hon kan det och Svante med. De flinar verkligen när de kommer tillbaka efter ett drev. Tror dem tycker om det här! Måndagarna i skogen!

 

 

********

2012-11-11 Jakt i Brodalen

Puh, det var en dag! Grabbarna i passen var helt himla nöjda idag! Vi jagade av ett litet fjällområde, ett stort berg rättare sagd med ”fjällkänsla” uppe på toppen. Några få klyftor blir naturliga vilt växel / pass, resten är ordentliga brant som ingen med vingar kan ta sig nerför. När passen var bemannade kunde jag släppaterriern. Radion spelade mig en hel del spratt idag, då den blev störd av alla bergsväggar och radon-graniten. Samma gällde för Astron som tappade bort hunden med jämna mellanrum. Tur att många i laget har handenheten med på passet så vi visste vart terriern befann sig, nån hade alltid med honom. Lilla Svante fick sköta jobbet idag, han gjorde det fint fint! Han sökte helt underbart och stort, hittade till sist och drev runt det uppe på platån där jag stod i mitten. Jag var nära att kunna skjuta för min egena lilla fyrbenta hooligan, men rådjuret, ett smaldjur, fick vind på mig och valde att lämna toppen för att klättra ner i ravinen, rakt mot Daniel. Där satt han, fick skottchansen nästan serverad i knäna, om man inte hade luktat människa eller nåt! När det blev håll, fanns det tyvärr kvistar och buskage i vägen, smaldjuret kom närmare men då kände hon faran och kastade iväg, uppåt igen! Wow! Rakt mot mig igen!! Jag darrade så spännande blev det, men javisst, hon visste ju att jag fanns där uppe så några meter ifrån mig, fortfarande dold i tätskogen, vek hon upp mot en högre ”trappa” av platån. Där uppe vallade ilsken terrier runt henne och jag smög tillbaka dit jag såg en stig ner från trappan. Där ställde jag mig och hoppades på det bästa! Nix, rådjuret kände tydligen flera ställen att klättra ner så hund och smaldjur drog ner för berget, ner i en ravin som nästan fixade till en skottchans till. I slutet på ravinen satt Thomas, en alldeles ivrig skytt. Men idag var det inte läge, han avstod, för långt, det hade inte fungerat. Synd! Svante hängde på en stund till, sen bröt han och kom som blixten tillbaka till mig. Undrar fortfarande hur han nu kan komma ihåg vart han såg mig sist. Men han hittar mig!

Efter fikan tog vi andra sidan vägen, Sora skulle få springa lite, men det fanns ingen hemma. Synd för den lilla sötnosen som sökte så enveten och snäll!

Tyvärr hann jag inte ta ett kort så jag slänger hit en bild från träningen i somras. Ber om ursäkt, he, he  ;-) .

 

 

 

 

 

********

2012-11-10 Jakt i Bullaren

Äntligen fick vi ihop ett litet gäng för att fara upp till Bullarbygden. Det var ett tag sedan vi var där sist så viltet hade fått vila en lång tid. Framme vid grillplatsen la vi upp planen: Tommy och jag skulle gå med hundarna från var sitt håll, passkyttarna satt förhoppningsvist rätt. Jag tog med båda hundar, det är rätt bra att kunna tura om tycker jag, speciellt när det är så många hundar med i laget. Bättre att släppa var och en en kortare stund än den ena en hel såt och sen är det tyvärr klart för något gick ”fel” och ingen såt finns kvar. Tyvärr är våra marker rätt små, runt 150ha och då är det lätt hänt att en hund driver över ett område som vi tänkte jaga av senare. Alltså, som sagt, jag tar med båda hundar. Säkert har några av er andra åsikter och erfarenheter av det, men än så länge har jag inte märkt någon nackdel. Båda hundar söker ut bra, ingen hänger vid mina ben för att hundkompisen går i koppel bredvid mig.

Jag släpper Sora först. Hon far igenom skogen som en raket eller ett skjutet vildsvin! Kan säga att jag verkligen tycker om den lilla hunden som gör så bra av sig! Hon hittade efter några minuter och tog upp runt 150m ifrån mig. Hennes skall är fortfarande inte i Svantes klass, något hackigt och typ hes, men det kommer nog. Om inte, får det vara bra för det! Hon drev kanonbra, förbi en passkytt som tyvärr inte fick läge, sen gick det ur marken, norrut, mot Halden, typ… Jag stod där i skogen med Astron i näven och kan säga att jag blev smått oroligt när jag såg att drevet närmade sig stora länsvägen mot norska gränsen. Nä, snälla lilla söta vovve, vänd vid vägen! Det gjorde hon inte. Mitt hjärta hoppade över några slag tills jag såg på GPSén att hon var över och fortsatte på andra sidan. Puh! Nu skulle hon bara klara sig på väg tillbaka. Hon bröt strax efter att hon hade korsat vägen, gick över länsvägen utan att bli påkört, mitt hjärta slog normal igen. Hon återvände helt utan problem tills hon hade hittat mig, sen fortsatte vi. Jag kopplade henne inte direkt när hon kom så hon inte tror att det är slut med roligt varje gång hon kommer tillbaka. Vi gick lite till, hon letade utan att hitta något nytt, sen var det dags att byta hund. Svanti sköt iväg glatt skrikande när jag strök kopplet. Lilla söthunden sprang raka vägen bort från mig som om han hade något i näsan sedan länge. Mycket riktigt, han började väcka och drev. Fast det gick nog inte så bra, skallet var glest och osäker, sen såg jag att han hade lagt av och vänt tillbaka. Fel: Han hade sprungit i bakspår, hade förstod det, vänd och NU gick det åt rätt håll. Attans vad han var igång! Han drev helt himla underbart i 40 min. Det gick ur marken, det buktade och kom tillbaka. Det buktade igen och igen, gick till sist mot Tommy som hade stannat i planteringen. Tyvärr för långt håll, så himla attans synd! Det hade passat så bra när han jobbade så duktigt! Han drev och drev, tappade en gång så jag trodde han hade lagt av och snurrade runt för att han inte hittade sitt spår ”hem”. Fel igen: han letade upp det tappade spåret och körde vidare. Härligt, härligt förbi passkytt nr. 2 men tyvärr skymtades rådjuret bara igenom trädstammarna, det var inte att tänka på att skjuta. Tja, när han väl tyckte det var bra, la han av, sprang i sina spår, genade en del och pang, var han tillbaka hos mig. Jag tycker allt om lill skiten!! (Båda...   ;-)

 

 

 

********

2012-11-08 Dumma matte.

Alltså idag var en sådan dag som jag verkligen tycker: Hur dum kan man vara?!

Var ute innan jobbet och släppte vovvarna. De skötte sig kanon och letade, hittade och drev var sina drev så jag var redan glad och tänkte det var dags att dra till jobbet snart. Sora var iväg och sprang upp för ett berg och letade där, perfekt, slapp jag gå upp där, väldigt besvärligt berg! Sen ner på andra sidan och där visade GPS-en ett frågetecken. … Jag funderade och kom fram till: Grävling! Hon skällde argt som satan och jag med Svante i koppel gick dit för att kolla.

Mycket riktigt hade hon kört ner en fin stor grävling i samma grunda gryt som Svante gjorde för nästan exakt en månad sedan. Där låg hon, min lilla söta Sora och såg inte alls lik söt ut! Det vita runt ögonen blänkte och hon skrek argt och surt på grävlingen som inte var så trevlig den heller! Men vad f..n!!! Sköt du inte grävlingen då, kärring? Nej. Mycket, mycket smart att gå iväg till skogs utan bössa! Förbannade mig själv! Det hade varit så enkelt och lätt att få grävlingen men utan bössa… Ringde till en granne här som är jägare men han var inte hemma.

Då var det bara att locka ut Sora, dra i kopplet med en skrikande terrier till och gå därifrån! Grävlingen tyckte nog det var en tämligen bra idé!

Tyvärr hann jag inte med någon bild, i upphetsningen eller besvikelsen, hur man nu ser på det, glömde jag rent av att fota Sora med grävlingen. Typiskt! Dumma matte!

 

 

 

 

 

 

 

********

2012-11-02 Matte tänker.

Då min lilla syster kommer till helgen och jag nog inte kan släpa med henne ut till skogen (hon är liksom inte typen för skogsaktiviteter) tog jag med mig mina två sötnosar och släppte de i morse.

Det hände egentligen inte speciellt annat än vad det brukar göra: några drev men inget skjutet.

Fast lite roligare var det idag i alla fall då även jag kunde använda min jägare hjärna och funderade smart idag!

Sora var lös och sökte. Hon hittade någonting och sprang efter, tyvärr släppte hon alldeles för fort, tyckte jag. Hon kom tillbaka så jag kunde släppa Svante på samma spår. För er som undrar varför jag släpper honom på samma slag min enkla förklaring: vi har så himla lite vilt på våra marker så jag är tvungen att ta de lilla som dyker upp. Det kan annars lika väl bli så att vi går i flera timmar utan något drev alls!

Jag släppte honom alltså, han tog upp det efter lite letande och sprang något längre än vad hon gjorde. Märkligt och synd tyckte jag. Om det nu var det enda djuret som fanns för oss idag, skulle vi väl inte ge oss, redan! Tänkte jag och funderade med GPS-en i näven hur rådjuret kunde ha gått. Egentligen skulle det ha rundat berget, då hundarna gick efter det runt en bergsknalle. Där borta finns det en klyfta som går upp mot kraftledningsgatan. Kanske har rådjuret tagit denna väg och hundarna slutade leta efter det då det var en väg emellan. Jag tog då med båda hundar i koppel och tog oss till stället som jag tyckte kunde vara lämplig att börja leta efter spåret. Släppte Svante och uppmanade honom att leta bocken. Ha, det gick toppen! Till sist fick han upp det och drev det en bra stund, härligt att stå där och vet att jag tänkte rätt! Han drev rådjuret fram till en bred bäck, vände och kom tillbaka. Jag misstänkte att rådjuret gick över bäcken som tyvärr var helt omöjligt för mig att ta sig över.

Så vi gick runt till nästa bro, en bra bit att gå och tillbaka till stället där Svante släppte. Nu var det Soras tur att leta upp spåret igen. Hon gjorde det! Även hon fick sig då ett fint drev och höll i en bra stund!

Tja, så kan det gå att även matte funderar i skogen!

 

 

 

 

********

2012-10-30 oktober En sammanfattning

Usch, jag vet inte, vart tiden tar vägen! Men nu ska jag ta mig i kragen och skriva ikapp i alla fall! Det blir inte dag för dag utan oktober månaden får jag sammafatta nu!

Vi har varit i skogen två till tre gånger per vecka nu. Tycker det är så underbart att ta några timmar ledigt på morgnarna innan jobbet och jobba längre på kvällen istället. Det är ju mörkt i alla fall!

 

Markerna som vi gick på turades om så var och en mark fick vila mist en vecka emellanåt. Det tror jag stenhård på att det är viktigt att viltet får lugn och ro. Det finns tyvärr många som har en annan uppfattning och släpper sina snabba hundar tre gånger per vecka på samma lilla mark. Sen undras det varför det inte finns några rådjur kvar!

 

När jag går själv med mina två, tar jag med båda samtidigt. Ena hunden för söka, den andra går i koppel bredvid mig. På det viset slipper jag ha en hundrakare sur i bilen för den lämnas kvar och tillsammans kan vi verkligen ”avverka” långa sträckor då jag inte behöver gå tillbaka till bilen för att hämta hund.

 

Det verkar fungera jättebra, den lyckliga hunden som får leta, gör det också och låter sig inte störas av hundkompisen som stannar med matte. Nästan som om Svante har blivit bättre nu det senaste, kanske för att han vet: ”Söker jag inte bra nog, får jag gå i koppel!”. Må vara så. Eller inte. Han kanske helt enkelt mognar till nu, han är tre och ett halvt år så han borde ha fattat leken nu.

 

Sora kan jag berätta, hon verkar vara en fullträff på alla sätt och vis! Hemma är hon väldig uppmärksam och mjukt, träffar hon på vilt såbyts hon ut och hon blir nästan vassare än Svante. Att det är hon som är den som bestämmer mellan de två, är det ingen tvekan om!

 

Ute i skogen går hon som en raket! Hon bara flyger fram och letar, helt underbart och söket är redan rätt vidd. Jag är så otrolig nöjd med henne.

 

Självklart saknar hon rutin och erfarenhet än. Det märks speciellt när hon har hittat någon intressant lukt. Det syns så tydligt på henne när hon blir intresserad och att hon försöker reda ut det. Ibland lyckas hon, ibland inte. När hon ger upp till sist, tar jag in henne och släpper Svante. Han är mitt säkra kort liksom. Han går och letar lugnt och metodiskt och ja, det har hänt många gånger redan, får han upp till sist och går iväg med ett fint drev! Just såna aha-upplevelser är ju guld värd även för honom. Vid ett flertal gånger har han efter långt letande fått upp och därmed fått sin belöning med ett drev. Har märkt att han verkligen systematiskt ringar med näsan ner i marken, tills han kommer närmare och närmare. Det får lilla Sora lära sig först.

 

Vid några tillfällen fick jag skylla mig själv att Sora inte gjorde som hon skulle. Den stora ”atlanten” (en jätteåker) var skördat och därmed kunde vi nu gå över den för att leta hare. Det hände mer än en gång att jag trampade upp en hare och släppte Sora på den MEN samtidigt hörde hon ett hundratals gäss som höll på på andra sidan atlanten. Ochvisst är det mycket roligare att köra in i en gåsflock med alla gäss kacklande och skrikande runt sig!?! Eller hur tänkte jag då?! Hon sprang då några meter efter haren, sen vek hon nittio grader och sviff bort till gässen. Nåväl, på något sätt kan jag bara inte vara sur på henne, hon är en sån glad och go hund som jag helt enkelt inte kan vara sur på! Att se henne där helt attans himla glad bland alla lyftande gäss! Fick allt skratta ändå!!!!

 

Nä, då släppte jag Svante på haren istället och han fixade det bättre. Han har fokus, Sora är lite okoncentrerad än kan man väl säga!

 

En annan gång gick vi i skogen. Sora lös, Svante i koppel. Båda hundars svansar var raka pinnar upp till himlen så någonting fanns det som väckte deras intresse. Det visade sig vara en vildkanin som tryckte länge under en gran. Plötsligen smack den fram, Svante var med och fick några tofsar i munnen trots att han satt i kopplet. Sora efter kaninen. Hon höll inte i så länge utan i all sin iver sölade hon bort spåret och letade, letade, letade. Efter 10min fick hon ge sig, tyckte jag, Svante skulle få chansen. Han tog den. Chansen alltså, inte kaninen. Han redde ut spåret och hängde i lite till men tappade bort den rätt fort han med. Tänk och ha en duktig har hund!! Det vore något! Vem vet, jag kanske skaffar en stövare någon vacker dag!

Den 28/10 var vi bjudna hos en arbetskollega med jaktlag. Ett kanontrevligt gäng som jag har varit hos några gånger förra året. Det stod älgjakt på schemat. Vi släppte en laika och Svante. Tyvärr fick varken Laikan eller Svante upp en älg, det fanns helt enkelt inte några hemma! Inte ett spår efter dem! Däremot dovhjort och rådjur! Klart, Svante tar det han hittar. Så han bjöd passkyttarna på några fina drev i alla fall. Flera fick se viltet och skrattade gott: ”Herregud, vad han skäller!! Han skriker ju så tätt som en symaskin!” Ja, det gör han verkligen! Älskar hans sätt att driva. Om det inte vore får älgjakten hade vi kunnat gå hem med två fällda rådjur denna dag. Men, de ska ha sina chanser att leva och skulle vi skjuta varje gång, nå, ni vet, finn ju inget kvar sen!

Det var en kortfattning av oktober månaden. Ska fortsätta med november direkt! Ha det gott!

 

 

 

 

 

********

2012-10-19 Ut igen

 

 

 

 

 

Även idag passade jag på att släppa hundarna innan jobbet, fick därför sitta långt in på kvällen.

 

 

 

Körde till markerna här hemma, båda hundarna fick var sitt drev, båda kom tillbaka utan problem. Det är jag väldigt glad för! Speciellt för lilla Sora! Det är härligt att se på GPS-en hur lilla valpen springer och skäller, för att sedan bryta och hitta tillbaka i sitt spår! Jag står där varje gång och håller i Astron och stirrar på skärmen! Kommer hon, ja, hon är på väg!! Härligt!

 

 

Efter skogstimmarna sov de gott och väl i sina korgar på jobbet!

 

 

Och ja: jag har med båda hundar på jobbet! Det är något alldeles underbart att få ha med sina små terrier på jobbet! De är ju med mig hela tiden kan jag egentligen säga! Trivs inte en minut utan de, så kört har jag blivit! Ha, ha, men ni som har hund vet nog vad jag menar!

 

 

 

 

 

 

********

2012-10-18 Ingen hemma :-(

Oh, så deprimerande! Hade jobbat in några timmar under början av veckan samtidigt som jag jobbade längre idag för att hinna med släppa hundarna på morgonen innan jobbet.

 

Var på markerna i Kvilletrakten, där det egentligen finns rådjur! Men även Tommy hade berättat att han inte hade sett så många den senaste tiden. Dem vet nog rätt väl att det är hundjakt och gömmer sig!

 

 

Så gick det som för två veckor sedan: vi gick och gick i tre timmar utan att hitta något! Inte ens en grävling idag då! Hundarna fick turas om med att leta, de var jätteduktiga och jag tyckte verkligen synd om de att de inte hittade något att driva på! Några gånger såg det ut som om det kunde bli av då de väckte lite men tydligen redde de inte ut det och ja, så åkte vi till jobbet, svettig och inte glad. Nåväl, glada var vi ändå, vi har ju varit ute och hundarna hade fått springa rejält! Det är mycket värt det med.

 

 

 

 

 

 

********

2012-10-14 Ut med valpen!

En liten tysk jaktterrier tik på 6 månader har inte riktigt samma uppfattningar som jag har. Det spelar ingen roll om det är angående lugnet hemma eller frågan när det är dags att låta henne jaga. Speciellt igår tyckte hon att det var sket tråkigt då hon enbart fick gå i koppel, så idag var det hennes dag! Fast klart, Svante fick sitt han med.

Jag har båda hundar med mig nu och släpper en i taget. Först ut var Sora idag. Just ja, sambon hängde med så jag hade en villig bössabärare! Så klart var det värsta regnväder idag efter det har varit rätt så fint hela veckan, men strunt samma, ska vi ut så ska vi ut!

Vi gick en bit in i skogen och släppte henne. Hon har en jäkla motor och hon springer genom skogen med rasande fart, näsan i backen, letande. Måste säga, det är en fröjd att titta på henne när hon så glad och lycklig att få vara fri och springa, springa, springa. Hon var lite söder om oss när jag såg två rådjur studsandes över mossen, in mot harkullen. Där trivs rådjuren och hararna så klart, därför kallar vi kullen för harkullen.

Nu skulle vi få se vad hon gör! Spännande!

Hon kom tillbaka efter sökturen, tittade kort på mig och fortsatte rakt framåt. Sådär ja! Svansen började rotera ivrigt och näsan skrapade i ljungen! Uhuhuuuuuuuu!!!! Sa hon och sprang hes skällande efter löpan. Fint fint! Hon hängde på i 8 minuter, vände och japp, hittade tillbaka utan strul! Bra. Än tycker jag bara att hennes skall är något hest och hackigt med vi får väl se!

När hon kom tillbaka fick hon vara löst lite till, bara så att hon inte tror att det är slut så fort hon hittade matte. Efter några hundra meter var det Svantes tur. Han gnällde av glädje när han fick på sig signalhalsbandet och GPS-halsbandet, darrade och tittade på mig innan han fick ett ”Sök!”.

Pang så var han väck och letade. Efter några minuter, han var borta vid de stora gärden, började han gläffsa, redde ut slagen och började driva iväg. Hopp, hopp lilla terrier, spring du bara! Det gjorde han, långt höll han i drevet så jag blev nästan lite oroligt. Har egentligen ingen anledning men blir det ändå! Han bröt efter 35 minuter och kom tillbaka, även  han fint i sitt spår! Duktig vovve!

Nu var vi framme vid stora hygget, tänkte jag kopplar Svante igen och låter Såra få springa av sig lite mer. Ha, den lilla raketen hittade slag, började väcka och pang var även hon iväg. Norrut så klart, över de stora mossarna! Tro mig, mitt hjärta klappade lite extra när jag hörde lilla valpen ylar iväg.

Då hon ju är ”jaktelev” stor jag som en gjuten betongpelare kvar på stället där hon såg mig sist. Vill att hon garanterat hittar mig utan behöva bli ”rädd” att matte är borta någonstans med resultatet att hon kanske driver kortare och kortare.

Med Svante går det ju nu att fortsätta gå när han är ute, han hittar mina spår och följer efter. Men det vill jag inte kräva av henne än.

Min ända rörelse var då att följa i exakt hennes spår så hon möter mig på väg tillbaka. Svante gick i koppel några meter i sidled när det skvätte upp en hare framför mig. Attans! Jag har ju inte två GPS-halsband och mitt enda satt på henne som var långt bort upptaget med ett vilt.

Men ack åt andra sidan, jag hade hans signalhalsband, så han syntes, sen var det ju en hare som terriern kanske inte klarar av lika bra som ett rådjur och för det tredje kunde han markerna! Jag släpper honom! Sagd och gjort, han tog an harlöpan direkt, skrek iväg och drev haren fint, jättefint runt mig, sen längs vägen, hoppade av och sprang över gärdet! Coolt! Sen bröt han.

Duktiga Svante satt några minuter senare kopplad vid min sida igen, Sora var fortfarande borta. Hon var på väg hem i alla fall.

Ja, där kom hon glad och flinande och mycket lycklig!

Det var dagens träning för mina hundar som nu ligger sött och susar på var sitt täcke!

Älskade hundar!

 

 

 

 

 

 

********

2012-10-13 Jakt i Brodalen

I år kom jag via en arbetskompis med i ett nytt jaktlag inte så långt hemifrån. Laget består av 10 personer, inklusive mig, mestadels rätt ungt folk, mycket trevlig. Två av jägarna är av ”äldre virke”, båda drever-jägare men inte mindre trevliga för det, he, he!

Vi samlades nio (rätt sent tycker jag men jag skulle inte ifrågasätta allt med första gången liksom), passen planerades och vi begav oss ut.

Mårten gick första biten med mig var det bestämt för att jag ju inte riktigt visste vart jag skulle ta hän.

Torsten gick uppe på berget och släppte drevern Doris, jag skulle släppa vid ”äpplegubben”, en trädgård med äppleträd visade det sig. Redan på väg upp märkte jag tydligt på Svante att det var mycket intressanta dofter runtom och jag hade inte fel: Så fort jag strök kopplet drog han iväg, tyvärr nedför berget mot åker längs en stor väg (orolig…) där det inte fanns någon skytt. Men, det var ju rådjur han hade hittat och det buktade kanonfint tillbaka! Jag stod kvar där jag hade släppt honom, till vänster om mig en ravin och bannemej, Astron visade att drevet gick runt, upp i klöven som myndade i ravinen intill mig! Laddat och klart stod jag där och kände spänningen växa! Skulle det kunna vara möjligt att få skjuta idag?!?! Nääää, rätt som det var ropade Mårten på radion på mig om jag visste vart hunden var och hur det gick med honom. Ja, snäll som jag är svarade jag så klart, rådjuret tackade mitt tipps med att vinkla 90 grader upp mot berget, där fortsatte drevet längs åskanten, gick ner över traktorstigen (jag hittade nedgången sedan, bra pass) och bortåt österut mot de andra. Men som det ju alltid är, går det fel i alla fall!

Efter vi var klara med såt ett (Torsten kunde fälla ett rådjur för Doris, lyckos han!), blev det lite fika och upp till nästa såt. Jag skulle släppa Svante vid ett gammalt hygge med mycket sly i. Han stack in direkt, gnällde några gånger och var ut med fint skall efter rådjur. Dennis fick se drevdjuret och ropade argt på radion: ”Attans, jag stod 40m fel!!!” Så kan det gå, lyfter hatten för bocken!

Svante bröt efter 20min och kom tillbaka, jättefint i sitt spår!

Kan säga att jag var mycket nöjd med honom idag!

Lilla Sora var med mig hela tiden. Jag har henne i ett koppel runt ryggen så hon håller sig vid min vänstra sida. Än har hon inte riktigt kapitulerat till kopplet och faktumet att hon inte få vara ute och letar, men hon kommer snart göra det! Hoppas jag!

 

 

********

2012-10-08/10 Årets älgjakt

 

 

 

Dags för årets älgjakt!

 

 

 

Som vanligt började måndagen för de flesta i laget med att krypa tidigt ur sängen, smyga fram till sina vaktposter i mörkret och passa förbipasserande älgar. För de flesta är det inte heller några långa resvägar till sina pass då de bor nära.

 

Otur för mig, jag har långt att köra så jag avstod ifrån morgonens sittning, det vore för tidigt… (ha, ha vad spelar det för roll kommer många att säga, jag vet, men det är så gott att få sova lite också!)

Jag hade precis gjort mig klart för att köra upp för allmänna samlingen, när telefonen ringde.

 

 

 

En älg blev påskjuten men gick iväg. De hade försökt att gå efter med en unghund men den hittade inte. Jag och Svante var uppskrivna för lagets eftersök så vi körde till skytten istället för till samlingsplatsen.

 

 

Älgen blev påskjuten halv åtta, klockan var halv tio när vi anlände. Nå, kan säga att jag var lite orolig i alla fall! Det hade gått två timmar, en hund innan hade inte hittat och så kommer vi!

 

Men jag skulle inte underskatta min lilla bästa tysk jaktterrier! Framme vid skottsplatsen berättade skytten hur det gick till, åt vilket håll älgen hade försvunnet och att de hade gått med hund innan. Ja, vi får väl se!

 

 

Det syntes direkt på Svante att han kände något som var intressant fast det var två timmars gammal. Men det spelar tydligen ingen roll då djuret kanske luktade rädsla och panik! Måste vara det hur annars skulle han vara så där jätte intresserad i två timmar gamla slag. Det är han ju inte, egentligen.

 

 

På med spårsele, han går lite i bakslagen först, det var där älgen hade kommit ur vassen, sen vände han och plogade på! Rätt så! Efter några meter kom de första bloddropparna som vi hittade längs hela spåret, mer eller mindre.

 

 

Vi passerade skogsdungar, hoppade över dike, sen en stubbåker men han gick målmedveten framåt, bara framåt. Tyvärr rätt fort, typiskt! Jag fick hålla i linan rejält för att han inte skulle få för mycket fart och eventuellt missa spåret! Och så ville jag ju gärna hitta bloddropparna som låg lite si så där längs vägen.

 

Plötsligen knakade det till och på 50 meters håll såg jag älgen resa sig!

 

Innan vi hade börjat spåret hade vi ställt ut passkyttarna runt området där vi förmodade älgen fanns i. Det hade vi stor nytta av nu för jag hade inte kunnat komma till skott. För det ena bar jag inte på bössan, för det andra gick älgen undan för fort för mig och för det tredje var det alldeles för tät.

 

 

Jag hade med mig en skytt som gick lite i sidled med mig men inte heller han kom till skott. En av skyttarna bortom stubbåkern sköt ett skott men det tog väl inte heller riktigt då älgen bara fortsatte.

 

 

Ja, då fick vi följa efter, sakta, så vi inte stressade älgen för mycket. På håll kunde vi se att det sista skottet nog satt ändå: älgen gick långsammare och långsammare in i nästa skogsdel.

 

 

Nu hade Svante tyvärr tappat lugnet (…) och började driva i linan. Inte bra, inte bra alls men inget att göra åt en terriermentalität.

 

Passkyttarna runtom var på högspänn, sen small det en gång till. På radion ropade skytt nr. två att det gick så fort och han visste inte om han träffade ens, älgen fortsatte. Svante blev ännu ivrigare nu!

 

Jäkla dumma matte som höll stenhårt i linan! Efter ytterligare några hundra meter hittade vi älgen. Det sista skottet satt väl bra ändå!

 

 

 

 

 

Grattis Svanti! Han fick mycket beröm när vi kom fram till samlingen på Ödsmål. Ja, det gick ju toppen!!!!

 

 

Under kaffet berättade alla sina älgobservationer och vi kunde bestämma vilket område vi skulle jaga av som näst: Där vi förmodade att älgarna finns, så klart! :-)

 

 

Jag följde med som drevkarl. Det är faktiskt ett rätt effektivt sätt att komma åt älgarna när vi är så många! Det går sakta, inga hundskall som irriterar älgarna så de drar inte iväg heller.

 

 

Fast såten var tom.

 

 

Fika och nästa.

 

Jag gick i drevet igen, båda hundar med mig i koppel, bössan på ryggen, ett jäkla slitande!

 

Vi hade inte ens gått iväg då ropade en på radion att han sköt på en stor tjur som kom ur skogen. Han markerade tydligt men gick iväg. Jaktledaren bestämde att han skulle gå fram och kolla om han ligger där i närheten. Men ikke.

 

 

Vi gick drevet halvvägs, sen skulle jag gå av kedjan, ner till passkytten. De andra i drevet gick runt och ställde sig i pass.

Även nu var det två timmar efter påskjutningen så älgen måste ha hunnit lägga sig i sårlega.

 

Framme vid passkytten fick vi vänta ytterligare en dryg halv timme innan jaktledaren gav klartecken att vi skulle påbörja eftersöket. Med mig hade jag en kanonduktig skytt som dessutom kände markerna väldigt väl och visste om gränserna och allt så vi inte gjorde bort oss ifall älgen gick för långt. Det kändes rätt tryggt att ha någon med mig som dessutom skutte sköte skjutningen, så jag kunde koncentrera mig på hunden istället.

 

 

Vi gick över en stor åker, mot skottsplatsen. Där såg vi tydliga älgspår, det måste visst vara en stor sådan! Henrik kunde konstatera att passkytten nog hade rätt: han hade träffat bak. Inga bloddroppar, inte en enda men på spårstämplarna syntes det att älgen spretade något. Det kunde Henrik se i alla fall, jag hade svårare, men det är ju dags att lära sig då!

 

Svante tog an spåret direkt, utan tvekan! Det gick över stock och sten, igenom skog och över ris och hyggen. Sen såg vi sårlegan. Här hade älgen vilad, tydligen!

 

Spårstämplar, upptrampat mossa och min lilla tysk jaktterrier plogade vidare! Över gärsgård, in i en plantering, tätt, jäkla tätt! Fastnade jämnt med bössan och lilla valpen var ju med också för vi kom direkt ur drevskogen där hon var med, bilen stod långt bort! Så hon och jag fastnade mot vartannat träd, hon kan ju inte ”gå bakom” ännu!

 

 

Svante började skälla igen och så small det! Yes! Jonas kunde glatt ropa på radion att tjuren ligger. ”Kom fram med hunden så han får belöningen!” ropade han. Vi gick några hundra meter till, där låg han: en kanonfin 10-taggare! Längs spåret hade vi inte sett en enda bloddroppe, ingenting mer än ett något spretande bakben.

 

Passkytt nummer ett blev sur på sig själv att han inte träffade bättre. Han tvivlade hela tiden med sig själv och bannade sig för skottet. Mest för stackars älgens skull men även för att älgen nu föll för en annan skytt och hornen kommer göra sig väldigt fint på hans vägg hemma!

Nu kom några fler från laget fram till hygget, skytten fick en grankvist i hatten, vi tog ur älgen och bogserade den på släpkärran efter en fyrahjuling. Tur att sånt finns, vi hade ju aldrig klarat av att dra fram en sådan bamse!

 

Efter två kanonbra eftersök förklarades Svante som dagens hjälte.

Vi samlades, pratades och hade en liten trevlig stund tillsammans i Johans lilla föräldrahem innan det var dags att köra hem.

 

På de följande två dagar gick jag med mina hundar i drevet igen, vi fällde två vuxna till. Tyvärr blev ingen kalv skjuten då vi enbart skulle skjuta dubbelkalv. Vi såg inga! Får ta nya tag framöver i januari sen!

 

 

 

********

2012-10-05 Släppte lillan

Tog ledigt några timmar på morgonkvisten för att hinna med släppa hundarna lite. Fast jag får ju jobba längre på kvällen då, men det är det allt värt!

 

Det hade precis blivit ljust när jag släpper loss lilla Sora. Hon fick hittills gå i koppel bredvid mig när Svante var loss, men jag ser på henne att hon har ett himla sug på att springa och det är ju bra. Kände att det var synd om henne om hon inte fick springa och leta lite i skogen så det fick bli hennes tur att vara föst idag.

 

Vi fick gå en hel del, två timmar för att vara noga, innan hon verkade känna något. Jag skiftade hund emellanåt för att se om inte Svante får upp något heller och visst så var det. Båda sprang långt och letade men nix, inga djur hemma. Rätt deprimerande att gå i timmar, se hundarna leta och så hittas inget!

 

Jag hade precis släppt Sora iväg igen, Svante kopplad vid min sida, då ser jag på båda hundar att det är något på gång. Medan Svante tar nosen i luften, har Sora näsan i backen och letar, svansen ivrigt viftande.

Hon sprang och sprang allt gladare och rätt som det var, gläffsade hon till och följer i slaget. Bra! ÄNTLIGEN!

 

Hon drev med hackigt skall så hon hördes inte så himla bra men det kommer. Såg på GPS-en att det gick norrut. Jag stod kvar där i hennes spår så hon hittar mig när hon kommer tillbaka. Efter en stund blev det tyst. Hon letade tydligen reda på spåret, GPS-en visade att hon ringade runt på ett ställe, sen gick det iväg igen ut över mossen, in i nästa kulle. Samma där igen: hon tappade, ringade, gläffsade och drev igen. Fyra gånger gick det så där och hon var borta i 15min innan hon släppte. Men jag anade redan efter hennes andra ringning att det blir svårt för henne att hitta rätt på sitt eget spår och visst blev det så!

 

Hon letade och letade men tydligen fattade hon inte hur hon skulle bära sig åt. Till sist satt hon sig och ylade.

Nu hade jag nytta av min i sambons öron jobbiga utfodrings rutin: Varje gång de får mat, blåser jag i en tomhylsa så se lär sig läten på den och förknipa den med något bra.

Fram med hylsan och blåsa! Yes, hon fattade och kom åt rätt håll, hittade sitt spår till sist och följde efter.

 

Oj oj vad hon var glad sen när hon hittade tillbaka till matte! Hon pep och gnydde och hoppade upp i famnen på mig. Gullehunden.

På väg tillbaka mot bilen fick Svante leta igen då han inte har haft något roligt än. Vi gick en bit över ett hygge, sen började han att vibrera, ylade och sprang iväg med sitt typiska symaskin-skall. Härligt, han har faktiskt en fin röst! Älskar den!

 

Mycket nöjda åkte vi till jobbet sen och satt kvar där länge, men, som sagt det var det värt!

Inga fina bilder kan jag komma med. Mobilen är ju bara si så där att ta kort med… tyvärr! Sora ser lite ledsen ut men det ser bara ut så! Hon var glad!

:-)

 

 

 

 

 

********

2012-10-03 Vår första grävling

Äntligen, äntligen oktober och jag fick sitta de första två dagar på jobbet! Retsamt speciellt när jag få höra att andra är ute och släpper sina hundar. Men, idag då var det dags att äntligen dra till skogs och släppa min lilla Svante.

 

 

 

Sora väntar jag lite med att släppa, om jag kan hålla mig så att säga. Därför blev det bara Svantes tur att söka runt bland klipporna idag.

 

 

Mina förväntningar var höga, bössan över axeln och med spänning såg jag hur hunden snabbt och glad for igenom skogen. Egentligen finns det alltid rådjur här! I alla fall när vi kör förbi med bilen på kvällarna: då är gärdena fulla av rådjur och även älg. Ja och det var just därför jag tyckte jag släpper hunden för första gången på ”säkra marker”.

 

 

Men ack så fel jag hade! Vi gick och gick, Svante sökte och letade som besatt utan att ens år väcka på något! Han kammade runt hela stora ”Atlanten” (en jätteplatt stor åker mitt i marken som kallas så) som än stod full av havre utan att få upp något. Han sökte långt upp i skogen och bland berg och klipporna (ja Bohuslän består ju mest av granit för att vara ärlig!) men utan resultat!

 

 

Vi klättrade upp för sista kullen, där uppe, snälla, snälla där brukar de ju stå!!! Snälla ett litet drev för terrierns insats det vore snällt! Men nej, ingen bock ville ställa upp för det, min lilla tysk förblev tyst, min mod sjönk och lusten var i botten.

Svante höll på att gå utför berget, ner för branten och stenrösen, jag gav upp, drog ur öronpropparna. F...n också!

Så börjar hunden skalla. Det lät som om han hade hittat nån svampplockare eller en gubbe i skogen som man skällde på med enstaka skall. Nääää tänkte jag, nu detta också! Då blir det garanterat ingenting! Varför i all sin … springer en gubbe runt en tidig morgon i början av september. Satans!

Något surt hasade jag ner för berget men vad var detta? Hunden skällde än, mycket mera enveten nu! Kunde det vara något annat än en gubbe med svampkorg?!

 

Då slog det mig: Varför inte en grävling? Här hade jag ju sett en hel del uppgrävt efter just grävling! Mitt hopp steg, likaså humöret och pulsen! In med öronpropparna igen och kolla på GPS-en vart hunden befann sig. Klart, där nere, det hörde jag ju!

Jag tog mig sakta dit, Svante skällde och gnällde och lät väldigt arg, jag var än mer säker på att det måste vara något att ta, igen gubbe den saken var säker!

 

Långsamt, skynda långsamt så det inte går loss, smyga lite, din klumpiga kärring! Äntligen fick jag syn på hunden! Halva han hängde nere bland stenarna, baken tittade ut, svansen såg ut som en stålfjäder. Jag kom fram till honom och tittade ner i hålet: YES!!!!! Där under stenen i ett mini gryt satt en stor grävling! Ingången var (som tur var) alldeles för trångt för honom att komma in så han satt fast där utanför och skällde på grävlingen där inne.

 

Jag kunde titta igenom en liten springa och funderade en stund hur jag skulle bara mig åt. Grävlingen satt ju fast där inne i alla fall!

Jag petade lite i kik hålet och kunde se hur grävlingen rörde sig där inne och gjorde utfall mot hunden. Svante backade då och då för att fara fram igen och nåja, skälla.

 

Sen hade jag bestämt mig: Bort med terriern först. Det var inte så himla lätt. Jag fick ropa och tjata på honom innan han gav sig och kom till mig, lät sig kopplas. Jag satte fast honom i ett träd.

 

Sen gick det rätt lätt, ett skott och grävlingen låg stilla där inne.

Hur får jag ut den då? Just ja, det skulle ju Svante kunna fixa, vi tränade ju på det! Fram med hunden, släppa… nej, vänta lite! Ville först kolla så att grävlingen verkligen var död så inte Svante fick slåss med en skadad grävling. Jag tog en pinne och petade lite försiktigt på grävlingen som inte rörde sig mer, ja, den var död.

 

 

Släppte hunden: ”Apport!”

Han tittade på mig, fattade och flög in, tog tag i grävlingen och bogserade den fram till ingången, där var det stopp. Den var alldeles för tjock! Dessutom hade terriern fått grepp på ryggen och fått grävlingen liksom på tvären. Jag kallade ut honom igen, pillade bort mera jord ur mitt kik hål så jag kom in med armen.

 

 

Till sist kunde jag få tag i pälsen och dra tillbaka grävlingen inåt. Sen in med terriern igen så han fick ett bättre grepp. Nu gick det bättre och han fick ut den till hälften, så var det stopp igen. Fast nu kunde jag komma åt och dra själv det gick efter lite slitande och pang, ut kom den! Jäkla vad stor den var! Bredare och längre än min hund och han är inte liten! Jag fick bära grävlingen med båda händer, en arm var för klen helt enkelt!!

 

 

Känslan att fått skjuta själv för sin hund var grandios och dessutom var vi själva, bara han och jag och valpen, det var underbart!!!!

Stolt terrier fick posera bredvid sitt byte och stolt matte tog några bilder. Det var både min och Svantes första grävling.

 

 

 

 

 

 

 

 

********

2012-09-24/25 Till Mamima i Boda

Liiiite semester till tyckte vi att vi var värda. Ihop med Nils och Bengt hade vi bokat in oss i Björkviks säteri, där Lars Scheppler bor. Vi hade fått stanna över förut så vi visste att vi hade ett helt hus att tillgå. Jag bjöd gubbarna på en speciell tyckt måltid: Sauerkraut, potatismos och bratwurst. Yes, den satt och vi åt upp allt!

 

Nils hade med sig sin wachtel Trixi och spetsen Skilla. Bengt, som var en av spårdomarna på Skärgårdsspåret ville kolla om sin jaktlabbe är intresserad i viltsvin. Det blev en rätt gemytlig kväll med några öl och mycket prat.

Morgonen därpå samlades vi vid hägnet kl. 9:00. Torsten och Maria med barnen samt Jaktklippans Hit (kallas Merlin) och några andra för oss okända var redan framme.

Då vi har varit där några gånger nu fick vi gå själva med Svante. Hans lilla hjärna hade redan kopplat ett och ett så han var helt inställt på att få greja med viltsvin nu. Han skrek och slet och hade sig, som vanligt innan han väl fick springa iväg. Han letade stort och fint, fick upp dem och jobbade på. Mitt mål för dagens träning var att få honom hänga i längre, att jobba längre med grisarna och inte bryta nät som tät för att kolla vart jag är.

Därför fick vi tilldelad ett hägn med grisar som gärna ställer sig och går mot hunden istället för att fly undan.

I början hängde jag med honom så han skulle veta att matte fanns med. Sen ökade jag avståndet mer och mer, jag bara ropade uppmuntrande då och då. Till sist kunde jag stå kvar i ena hörnet av hägnet medans hunden höll på med grisarna rejält. Han tyckte det var så roligt att han jobbade i ca. 30 minuter oavbrutet med dem. Gick de undan, följde han efter, stannade de måste han ju ha skällt runt dem. Jag såg ju bara på GPSen hur det rörde sig och resten kunde jag bara höra.

Efter de 30 min tyckte jag att han skulle få en fin upplevelse om matte nu kom fram och vi ”jagade” grisarna ihop, han och jag!

Jag smög alltså fram dit han skällde. Fast jag såg inget direkt när jag väl kom fram och kunde sehunden. Hä??!? Men terriern sprang enveten runt en gran och visst, där under låg grisen. När jag kom för nära sprang den upp och stack iväg, terriern efter. Det syntes på honom att han blev urglad att få springa. Efter några hundra meter var det stopp igen, troligen satt grisen under nästa gran och lurade. Men nu var det färgig grejat tyckte jag och väntade in hunden. Han bröt självt efter ytterligare tio minuter och kom tillbaka till mig, glad och lerig.

Han fick vila en timme i bilen innan det var dags att släppa för andra gången.

Upplägget var ungefär samma som första gången. Jag tror ju att det gör gott om hunden kan uppleva något bra flera gånger, så sätter det sig fast i huvudet på den och han kan koppla ihop hur han ska göra nästa gång eller kanske ute i naturen. Men tyvärr lär det vänta ett tag med att få jaga viltsvin ute i naturen. Det finns inga där vi jagar! Trist.

 

 

 

********

2012-09-17/23 Ett hus vid stranden...

… ja det var vårt semesterställe! Visst hade vi semester veckan innan men det känns inte alls som semester om vi rusar runt och hälsar på. Inte heller känns det som semester om vi är barnvakter även om syrrans barn är väldigt söta och trevliga och vi gladeligen ställde upp som barnvakter. Men semester blev det nu denna vecka. Bara sambon, hundarna och jag och just ja: havet.

 

 

Vi hade hyrt ett litet hus bara några hundra meter ifrån stranden, rena drömmen måste jag säga. Varje morgon gick jag upp, fram till stranden och släppte hundarna som tok sprang längs stranden i flera kilometer. Då det redan var september fanns det knappt några andra kvar här så jag mötte aldrig nån människa på våra morgonpromenader! Det ända som mötte oss varje morgon var ett tiotals bunkrar som låg utspridda längs stranden, ett rudiment från kriget. Väldigt, väldigt bisarrt och väldigt starka bilder som vi fick se beroende på vädret och havet.

Tyvärr var även denna vecka alldeles för kort men nu var vi utvilade för nya tag på jobbet… ha ha dock fick denne vänta några dagar till…

 

 

 

********

2012-09-08/16 Tyskland

 

Då var det äntligen dags att ta semester och självklart styrde vi kossan ner till Tyskland. För det ena att äntligen få träffa min familj igen och för det andra hade vi bestämt att träffas med Bernd och hans fru Barbara och även träna på viltsvin i ett tyskt hägn.

 

Dagarna i Berlin var härliga om även alldeles för korta för att hinna med allt vi tänkte, fast det är väl kanske hela grejen med semester också: att inte bara rusa på i full fart utan även kunna ta det lugnt och bara sitta ihop med föräldrarna och syrran.

Men Bernd och Barbra fanns det tid att träffa. Vi blev bjudna och hade verkligen trevligt ihop med mycket terriersnack så klart.

 

 

Dagen därpå körde vi till ”Schwarzwildgatter”, grishägnet för att kolla hur det går på tyskt sätt. Vi blev väldigt trevligt emottagna där, fick rikligt med information och tipps om hur vi skulle släppa och hur vi skulle gå och vad vi skulle göra. Perfekt och mycket professionellt måste jag säga! När jag sen väl släppte Svante blev resultatet som väntat: han grejade det fint och vi var mycket nöjda. Vi ska nog återkomma nästa gång vi är nere i Tyskland.

 

********

2012-09-07 Tack jakthundsdressyren

  

 

Så glad jag blev när vi kom hem idag och det stod en fin blomster bukett framför dörren. Det här kallar jag för stil! Så himla snällt!

Hoppas det blir mera kurser framöver med Joakim. Dan vet jag inte, han har ju flyttat… synd!

Nu skulle det ju passa bra med en kurs för Sora!

 

 

 

 

 

 

********

2012-08-23/26 Prüfung Arbeit nach dem Schuss 2012, Skara

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Yes, då var det dags! På något sätt kändes det helt underbart att äntligen kunna åka till Skara, träffa alla andra och veta att provet snart är avklarat.

 

 

 

För visst kändes det på många sätt att det tog både tid och krafter att hålla på träna, träna, träna! Hjärnan funderade hela tiden vart, hur och vad som skulle tränas som nästa, så det känns som en lättnad att allt är över nu.

 

 

Sambon var så snäll och köpte en eldriven kylväska som vi la kaninen, den fina vita samt tre änder: en till släpspår, en till fria söket som vi sen tänkte använda till vatten apportering och en för säkerhets skull. Jag hade skrivit en lista om vad jag skulle ta med så jag inget glömmer, bilen var packad och klart, torsdag eftermiddag anlände vi då till Brunsbo Biskopsgård i Skara och flyttade in i vårt rum.

 

Parkeringsplatsen var redan fylld med bilar från Tyskland, Schweiz, Österike och Ukraina, det blev en härlig kväll att prata med alla. Några av dem kände jag redan från Tyskland så det blev ett kärt återseende.

 

 

 

Kvällen ägnades åt trevlig samvaro i gamla gårdens vardagsrum. Ett stort bort, massor stolar och olika flaskor som kördes runt ihop med en hög tyskar, österrikare och schweizare jag lovar det blev roligt och högt. Tur jag förstod nästan allt (tills österrikarna började dialekten) för svenskarna hade nog svårt att hänga med.

 

På fredagen stod flera möten från internationella förbundet på schemat. Vid ett möte fick jag sitta med och lyssna och översätta då allt hölls på tyska. Rätt intressant och självklart inte det lättaste att få alla hålla med och tycka samma om jaktterrierns utveckling. Men så småningom blev man sams och mötet övergick till nästa möte av annan grupp och tur var kunde jag lämna då…

Det är ju mycket roligare att stå utanför med folk från Ukraina och Slovakien och bli bjuden på vodka och riktigt god korv!

 

Några gånger gick jag ut med hundarna, tog med en och annan dummy och lät honom jobba kort så han vänjer sig vid att det nya ställen och mera folk. Men om jag skulle vara ärlig: Det var nog mest för mig själv att lugna mig på något sätt…

 

 

För visst närmade sig lördagen med stormsteg och insikten gick upp för mig att det var dags för provet nästa dag. Klart jag kände till datumet för provet och dagens datum i flera månader och kunde räkna ner med på något sätt var det så långt bort ändå, något overkligt. Fast nu hette det: Imorgon! Ho, ho kvällen fick varken bli lång eller med någon droppe alkohol, ville inte chansa.

 

 

Jag gick även och la mig rätt tidigt, tog hand om min lilla Svante, han fick lite mat, en lugn promenad och mycket kel. Sambon stannade nere med de andra gästerna en stund till så jag hade lite tid för bara mig och vovvarna.

 

 

 

 

 

Väckarklockan skrek kl. 6:00, efter frukosten gick jag en kort sväng med honom så han kunde fixa sina behov, 8:00 var samling vid stora trappan.

 

 

Hundarna blev registrerade redan igår, då lämnades stamtavlan och alla hundförare fick en snygg pricka i trä att ha runt halsen: Hundens startnummer. Svante blev nr. 11 och vi ingick i grupp 4 tillsammans med Karsten Schmidt med Cajus vom Wiedbach och Malin Mårtensson med Soträvens Aska. En trevlig grupp! Mycket trevlig.

 

 

Minns det första som Karsten sa när vi möttes på gårdagen och han såg att både Malin och jag var nervösa: Vi ser det som en träning, vi tävlar inte mot varandra vi ska ha roligt. Och ja, exakt så blev det också.

 

Nåväl. Klockan 8:00 alltså började provet med att presidenten för Svenska Jaktterrierklubben Johan Sonesson och för internationella förbundet, Jenny Schröder höll tal och välkomnade alla och önskade ”Waidmannsheil und Suchenglück!”

 

 

Samtliga grupper ropades fram en efter en, alla ställde upp sig fint på trappan, sen följde vi våra domare och spåren blev ut lottade, jag drog nr. 3. Varje grupp fick med sig fyra domare samt nån vägvisare, sen startade provet med att åka bil.

 

 

Våra domare för gruppen:

Walter Schanda, Österrike,

Josef Andritzky, Tyskland,

Jan Dobsinsky, Slowakia,

Torbjörn Wahlqvist, Sverige.

 

 

Framme i skogen var spårningen första momentet att klara: 600m övernattspår, min 12-18 timmar, 250ml blod, två vinklar, två sårlegor.

 

 

 

 

Malin först, Aska gick jättefint, sen Karsten, även full poäng där, sen Svante. Just spårningen trodde jag är hans starka sida och oroade mig inte mycket alls. Men, en hund är ju inte en maskin…

 

 

Han tog an starten fint, gick de första hundra metrarna förbi första sårlegan (som jag inte såg men Fredrik berättade för mig sen) och missade tydligen vinkeln. Fast jag såg inte något direkt utan efter några meter syntest det på svansen på honom: stelrakt och stelt viftande. Sen började han till och med driva lite så där trevligt.

 

 

Viltslag, f..n också!!! Nu var det klart i alla fall så jag tog tillbaka hunden. Uppmanade ”Spår!” och han försökte väl igen. Men tydligen hade vi passerat spåret längre bak så han fattade inte vilket spår jag nu menade.

 

 

Vad hände då? Japp, han går i viltslaget igen, i en liten båge denna gång men kommer fram på samma ställe som han började driva vid första gången.

 

 

 

Lilla hundrackare, nu blev jag nervös och orolig att vi inte skulle hitta spåret något mer… men, jag tog tillbaka lite längre dit jag kom ihåg att han hade spårat, sen gick det bra, hela vägen fram till slutet. Där log ett helt älgskinn åt oss.

 

 

Hunden skulle läggas ner bredvid, han fick inte lugga i den, då är man illa ute, vi avlägsnade oss en bit och domarna pratade om spårarbetet och poängen.

 

 

 

Framme vid älgen igen fick hunden en grankvist i halsbandet och domaren lyfte hatten och skakade hand, 3 poäng av 4 möjliga. Nåväl, det var rättvist då han gick ifrån spåret en gång och inte tillbaka direkt utan tog viltslaget en gång till.

 

 

 

Själv kan jag säga att Svante inte spårade som han brukade göra! Nej, han kan bättre, men han klarade ju av det för det här provet, det fick duga!

 

 

 

 

 

 

 

In i bilen med hunden direkt när vi var tillbaka så han kunde lägga sig och vila lite. Han själv tyckteinte att det var behövligt men han visste inte att dagen är lång och därmed var det matte som bestämde.

 

 

Nästa moment: Apportering kanin: 200m släpspår i öppen terräng, två vinklar.

 

Vi körde till en stor oskördad kuperad åker. Åskådarna fick hålla sig uppe på toppen längs traktorstigen medans vi hundförare skulle följa med domarna ner mot diket, en efter en och sen i trupp. Malin och Aska först.

 

 

När vi stod där uppe och tittade ner mot gruppen och hunden var det svårt att ens se hunden. Gräset var så högt att vi kunde se Aska när hon väl sprang för då blir hon ju lite i luften då och då! Glad som bara den sprang hon spåret och kom tillbaka med kaninen, satt sig och lämnade av fint. Full poäng.

 

 

Sen Karsten och Cajus, full poäng där med. Jag såg tyvärr inte hur Cajus jobbade då jag höll på att göra färdig min hund. Då så, Svante och jag nästa.

 

 

Vita kaninen fick fram några leenden hos domarna, Walter Schanda vägde kaninen i handen, flinadeoch sa: ”Oj, den var inte liten!”

 

 

Nå, den må vara något stor men perfekt var den: den tog aldrig slut! Pälsen var helt underbar, inga hål, inget blod som droppar fram, inget! Ett helt perfekt släpvilt, som dessutom klarade sig så väl att den lugnt och fint ligger hemma i frysen nu igen…

 

:-)

 

Jan gick och drog kaninen under tiden jag höll på att lägga hunden så att den inte kunde se något. Klart Svante visste att något var på gång och att det nog var något roligt, då matte ju var lite nervös.

 

 

Typiskt han började tyvärr gnällandet också. Inte bra med en terrier som inte kan hålla käften! Efter en stund hade han lugnad sig igen och låg där darrandes i höga gräset.

 

 

Domaren ropade på oss, jag och Svante gick dit, jag satt på spårselen och pillade i spårlinan i öglat så att den sen kunde dra ut efter några meter. Domaren pekade åt ”skottplatsen” med lite ull (ja stackars kaninen fick lämna lite ull på vägen…) och ett varsågod fick provet att sätta igång.

 

 

 

 

 

 

Nu fick jag inte glömma vad jag hade hört innan: Håll tyst! Säg inget, håll bara tyst nu! Det ända som skulle höras var faktiskt ”Spår-apport!” sen skulle hunden klara allt själv. Och ja, det gjorde han! Han sprang jätteglad med ett litet skrik iväg, gick spåret fint, hittade kaninen, tog med den utan tvekan och kom i rusgalopp tillbaka, stannade, satt sig och höll kaninen så jag kunde ta den. Bra, bra superbra lilla Svante!

 

 

När jag väl hade kaninen i min ägo fick jag även berömma hunden, innan dess skulle det gå lågmält och med ett eller två ord bara.

J

 

ust avlämningen var jag lite orolig för då han helt enkelt glömde att sätta sig ibland eller till och med spottat ut kaninen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Upp till bilen nu igen fast det blev inte läge och tid att låta honom vila: nästa moment skulle köras direkt, bara till bilen och hämta fågeln.

 

 

Moment tre: Apport fågel (and, rapphöna, fasan, duva eller sothöna), ett spår på 150m, två vinklar.

 

 

Samma ordning av hundar igen, det var kanske lite tur då kunde Svante slappna av i några minuter i alla fall.

Karsten tog två duvor till provet. En duva skulle släpas, den andra låg framme vid spårslutet sedan. Cajus gjorde fint, full poäng. Samma för Aska som sökte och hämtade fint.

 

 

 

Ja, då var det Svantes tur. Han gick fint i spåret, framme vid anden tog han två grepp och vid tredje greppet satt anden väl bra och han kom i full fart tillbaka. Satt sig, höll anden, gav den till mig och japp, full poäng även här. Kunde inte gå bättre detta. Just det här med att sitta och hålla trodde jag ju kanske blir problem då jag inte var så stenhårt med det under träningen. Eller att han inte tar med sig fågeln, men nej idag var det hans dag för just detta, han gjorde helt rätt. Bra, Svanti.

 

 

 

 

Tillbaka till bilen som vi nu skulle ta med oss till nästa åker och nästa moment: Fritt apportsök fågel. Utan att varken förare eller hunden fick se kastade domare ett fågeln så långt det gick i det höga gräset. Sen fick vi komma fram till domare nummer två som stod mitt på åkern och pekade och sa: ”Där fram är fågeln skjuten!”

 

 

 

 

Under väntetiden hade jag fått tippset att när jag väl släpper hunden, tar ett steg med framåt så hunden får rätt håll på söket. Ja, det var ju ungefär så vi fick lära under Joakim och Dans kurs! Sagd och gjord, terriern for iväg och syntes inte mycket mer i det höga gräset. Här försvann hundarna verkligen, det syntes bara svansspetsen på dem och hur de sprang då gräset rörde sig! Kunde efter några sekunder se att han drog lite väl långt bort mot vänster.

 

 

 

Jag visslade kort, Svante tittade och jag pekade framåt-höger och ja, vad stolt jag blev han verkligen fattade det och sprang åt det hållet jag pekade! Wow! Allt apportering med peka och ut och bla bla hade gjort nytta!

 

 

Ännu bättre: efter någon minut kanske, tittade han på mig igen det fattades väl några meter för att komma rakt framför mig så jag pekade igen och ja, han var med på noterna och sprang. Nu syntes det på honom att han hade fått vind av fågeln. Han sprang något högre och svansen gick något kraftigare. Rätt så, gubben, hittar fågeln!!!!!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Men jag höll tyst, man fick ju inte tjata eller ens prata med hunden. Han hittade gräsanden, tog upp den och ja, lämnade den fint tillbaka till mig. Bra Svante, bra!

 

Puh, då föll några klumpar ner inom mig, Svanti var på bra humör idag och det kändes kanon att gå tillbaka till bilen, anden i ena handen, en glad och stolt terrier i kopplet i andra näven.

 

 

Han tripplade till och med fint vid min sida nu! Jag hoppades innerligt att han höll den fina formen… linförighet skulle ju testas sen! Något som jag var lite orolig för. Men till detta senare.

 

 

 

 

 

 

 

Tillbaka vid bilen samlades vi vid gården där vi hade parkerat först och intog ”lunch på fältet”. Funktionärerna hade kommit med matsäckar, dricka, bulle och kaffe till alla i gruppen. Det gjorde gott och vi pratade livligt med varandra såväl som med domarna.

 

 

 

Här måste jag säga att domarna verkligen var suveräna på att vara lojal, hänsynsfull och rättvis gentemot oss tre hundförare i gruppen. Vi fick lagom beröm allihopa, ingen blev utpekat på något, det sas inget om själva momenten och hur de hade gått så länge provet varade. Nej, de var knäpp tysta med det, ingen utvärdering eller liknande, mycket bra.

 

 

 

 

 

 

 

Via telefon hade några som hängde med i våran grupp hört sig för hur det gick för de andra grupperna. Två hundar hade börjat äta på släpviltet.

 

Oj oj, inget bra, provet var slut för dem. Som tur var hörde vi att det inte var en av dem andra svenska ekipagen:

 

 

Inte Daniels Tyra eller Fredriks Rosa. Bra det, hann vi tänka med bullen i munnen och så var det dags att förflytta oss till nästa moment: Apportering av räv ur 7m grytgång.

 

 

 

 

 

 

 

Vi fick köra upp mot Sparresäter skola. När vi anlände höll gruppen innan på än så vi väntade några minuter sen var det dags. Nu Svante fick du visa att du hade förstod: Det som är inne ska ut! Som jag tränade med dig. Snälla, ställ inte till det nu, gör som du ska lilla terrier.

 

 

Där framme fanns det två grytgångar: en för tikarna och en för hanarna. Bra det! Snällt!

Folk hade ställt upp sig här för att titta och där kom jag med en skrikande, dragande terrier i kopplet!

 

 

 

 

 

 

 

Nä, jag hade svårt att förstå honom nu då han egentligen aldrig var något vidare sugen på att dra räven ur grytet. Nej, idag var det hans dag och han spelade för fullt på allt han kunde. Han bara gapade och villa fram, fram, fram. Jag hade dragit kopplet under magen på honom så han inte skulle strypa sig själv när han drog. Nu lyftes han uppåt i rumpan istället när han slet framåt. Ganska bra rann det genom min hjärna, det ser ju så illa ut när en hund hänger så där i kopplet och knappt får luft.

 

 

 

 

 

Lustigt nog eller lugnande för mig: folk och domarna log åt mig som om att säga: Det är helt ok det här, låt han skrika bara, han är väl sugen! Det gjorde gått för mig då det ändå var lönlöst att tjata på honom att hålla tyst, det gick inte.

 

 

 

Framme vid grytet satt jag mig på huk en meter ifrån ingången, strök kopplet men var stenhård med att han skulle vänta och titta på mig föst innan han skulle få gå in. Han gjorde det! Attans!

 

 

 

Där satt han, darrandes och sugen och tittade på mig: ”Nu får jag väl matte, eller?!” – ”Apport!” och in gick det i kanonfart och ut var han i lika kanonfart med räven i käften! Yes! Tror mig jag blev förvånad, mycket förvånad så bra har det aldrig gått! Applåd från åskådarna och full poäng från domarna. Bra Svante, bästa Svante! Vad jag var glad!

 

 

 

 

Aska fixade det lika bra, in och ut och färdigt full poäng. Lika så Cajus. Härlig grupp vi hade blivit! Vi ramade varan efteråt och var stolta på våra hundar. Tror vi var lika stolta för de andras hundar som för våra egna, det kändes så i alla fall!

 

 

 

En kort paus fick det bli till nästa moment då gruppen innan inte var klar än. Vi slappade av lite var för sig för nu började det ta på krafterna och koncentrationen. Efter en halv timme körde vi vidare en bit in mot skogen. Vi parkerade längs stigen så ingen kunde komma fram eller bak, ut med hundarna och ut med ändarna: Vattenapportering i vass.

 

 

 

 

På väg ner mot sjön försökte jag lista ut hur Svantes humör var angående linförighet och pyrsch. Frågan var om jag skulle prova ha honom löst eller kopplat. Löst ger mer poäng även vid platsliggningen i anslutning. Men nä vad svårt det var.

 

 

 

Terriern var tydligen inte trött för fem öre, han tyckte bara allt var så himla rolig och upphetsande så han glömde jämt att han skulle gå fot och inte två meter framför mig. Vad jag var trött på honom till sist att det var så värdlöst att tjata på!

 

 

 

Men svaret på löst eller kopplat kom av sig självt i alla fall för linförighetsmomentet: Varje gång jag sa ”Fot!” gick han runt mig alltså från höger sida fram till min vänstra sida för att infinna sig i ”fot-läget!” igen.

 

 

Så gör han alltid. Men tänk nu en ryggsäck på ryggen, ”Umhängeleine” runt halsen och axeln, alltså kopplet i en stor ögla runt halsen och axeln så man har båda händer fria och hunden snurrar runt mig! Det går ju inte! Nej, han fick gå löst, det måste gå!

Men än fanns det vattenapportering kvar att fixa först, promenaden till sjön hade i alla fall lugnat mig något och frågan om löst eller kopplad var löst.

 

 

 

 

Aska och Malin höll på är vi kom ner. Lilla Aska hade snurrat fast sig i en fiskelina och kom inte ut mer! Malin fick hoppa in och rädda både hunden och provet. Det gjorde hon galant: Efter det att Aska var fri igen, sprang Malin ut, Aska efter, anden i munnen och lämnade av fint, fint! Vad stolta alla var på de två, full poäng.

 

 

Svante nästa. Lilla terriern såg väl framemot att få simma och hämta in en fågel, det hade han gjord många gånger för och älskad det lika många gånger.

 

 

Framme vid strandkanten stod en av domarna på en liten udde med bössan i handen och strax med min and i andra. Han kastade fågeln långt in i vassen, samtidigt som det avlossades ett skott. Yes, det älskade terriern ännu mer! Även nu försökte jag hålla fast vid det vi hade tränad med Joakim och Dan: Sitt kvar hund, titta på mig och vänta tills du får!

 

 

Svanti satt och darrade, han satt inte direkt heller utan kröp något framåt. Till sist tittade han mer eller mindre på mig och fick sitt ”Sök-apport!” som en befrielse från vänteplågan.

 

Terriern kastade sig in letade rätt på anden, grepp den och försökte ta sig tillbaka med den. Jag hörde på honom att han hade svårt att få luft då anden jämt fastnade i vassen som gjorde att hans huvud böjdes bakåt då han ju försökte paddla framåt.

 

Det gick trögt, väldigt trögt och jag tror han var rätt slut efter det! Men nu kommer en grej som jag verkligen inte hade förväntat mig då han aldrig, aldrig någonsin har gjort det innan:

Han kom ur vattnet fint med fågeln i munnen, spottade ut den och ja:

SKAKADE sig!

Just att skaka sig har aldrig varit något av det han gjorde innan. Skakningen brukade komma några minuter efteråt då han ju helst bara lämnade av och sprang tillbaka till vattnet istället.

 

Skaka sig fanns inte i hans tankar innan! Och nu detta! Nej, det var synd och vi fick en poäng avdragen för det. Som sagd han förvånade mig rejält under hela dagen. Det han brukade göra kanon, strulade och det som jag var osäker på gick som på räls. Lustigt det där med hundar och sina idéer!

 

 

 

Nå, tillbaka till bilen, torka av hunden någorlunda och vänta tills Karsten var klar. Allihopa körde vi vidare upp mot skogen för att gå de tre sista momenten som görs i ett stycke: Linförighet smygjakt samt platsliggning med skott.

 

 

Lilla Aska först, hon gick jättefin och även Malin var överraskat av henne! Tyvärr såg vi som tittade på inte mer än att hundförare med hunden i koppel runt bröstet och domarna med skytt försvann in i skogen. Efter några minuter small det två gånger, sen kom Malin fram igen och Svante och jag skulle komma in som nästa.

 

 

Framme vid domarna som hade väntat där de avslutade momenten med Malin, fick jag bestämma direkt om jag ville gå smygjakten med eller utan lina och om platsliggningen skulle vara löst eller kopplat vid något träd. Nä, fritt fick det vara det måste bära eller brista nu, skärp upp dig terrier!

 

Sagd och klart, nu gick det inte att ändra mer.

 

Dock först testades linförighet i tätstammig skog då hunden måste vara kopplad med kopplet hängandes runt bröstet så jag hade båda händerna fria. Domarna pekade ut ett område åt oss som vi skulle röra oss i, varsågod, provet börjar!

 

 

Ett ”Bak!” kommando till Svante och han gick fint bakom mig, fastnade i inga träd och vi snirklade runt där utan att snubbla. Bra, puh, andas ut, det gick ju fint! Tillbaka hos domarna släppte jag hunden lös, ”Fot!” och vi skulle smyga fram längs en skogsstig i ca 100m. Tre gånger skulle jag stanna, terriern skulle sätta sig och vi skulle därefter fortsätta smyga.

 

Domarna tittade på oss och fick följa med på lite avstånd. Lilla Svante var lagom upphetsad och ville gärna, väldigt gärna gå före mig. Men som tur var räckte det att morra lågt två gånger och han skärpte till sig så vi klarade det här utan vidare tjat. Det fick ju inte pratas här heller! Men det gick väl som vanligt om jag tänker efter: Han kan gå väldigt fin fot när ingen stör och när han inte förväntar sig något vidare roligt.

 

Sen om han känner att det är något på gång kan han allt glömma att han skulle gå fot men efter ett tag märker han att det var fot matte ville och gör som han ska. Som tur var då även idag.

 

 

 

När domarna kom ikapp oss så sakta förstod jag att det var dags för platsliggningen. Jag hade med mig ryggsäcken som jag ställde bredvid honom. Så hade jag tränat de sista gångerna. Hoppades på att han skulle känna sig trygg med ryggsäcken bredvid. Om det hjälper något vet jag inte, han känns inte direkt rädd eller orolig att matte försvinner. Han verkar mera sur och sugen på att veta vad matte skulle göra för roligt UTAN att han fick vara med!

 

Men nu var det bestämt, utan lina. Jag la ner honom, smög iväg med en domare samt skytten. De andra tre domare stod kvar på håll och iakttog hunden. Sviff så var jag och de två män ur synhåll för Svante och lika sviff satt det igång: Gnällandet! Han pep några gånger, gnällde tre gånger och jag kunde inte göra mera än att stå där inne bland buskarna och hålla tummarna att han låg kvar.

 

Jag såg inte vad han gjorde hörde bara pipet några gånger och hoppades på att mina tankar kunde överföras till honom om jag bara tänkte tillräckligt mycket! Min snälla domare sa inte ett ord när han tittade på hunden igenom buskarna. Tror han såg Svante för han nickade ibland som att säga: Lugn, lugn, det fungerar! Jag vet att du är orolig! Så hade äntligen två minuter gått! Väldigt långsamma och plågsamma två minuter. Skytten laddade, vi höll för öronen och det small. Ett väldigt kritiskt moment det här med första skottet. Har sett hundar under träningen som rivstartar vid första skottet.

 

 

Jag fick nog blåa nävar så höll jag i tummarna… en titt till domaren mittemot mig, han nickar… andas ut, andas ut, han är väl kvar där mer eller mindre. Jag hör ett två gnäll sen är det tyst igen, typiskt Svante. Ytterligare två eländigt långa minuter som kröp i snigeltempo, sen laddar skytten, pang, andra skottet går av och jag håller andan och tummarna att jag slipper se en glad terrier bredvid mig! Fast det har han ju aldrig gjort under tiden vi tränade. Den kritiska punkten har alltid varit minuterna innan skottet, är han kvar sen så är han det. Han har i och för sig aldrig sprungit iväg mer än en gång innan.

 

Hoppet steg, en blick till domaren, han blinkar med ögonen. Terriern kom inte! Puh och andas. Efter två minuter packar vi ihop tomhylsorna och hörselskydd, stiger fram ur skogen och vad fick jag se längre ner på vägen? En svart, glad terrier som hade satt sig upp och tydligen krupit iväg två meter då ryggsäcken stod förrädiskt bakom honom. Jag gav honom handtecknet för ligg, han la sig och vi mötte de andra domarna som också hade kommit fram till hunden och ryggsäcken. De pratar lite kort med varandra sen fick vi våra poäng: Linförighet i tätskog: full, smygjakt utan lina: full, platsliggning fri: två poäng, klart, han hade satt upp sig och krupit framåt! Lilla söta terrier!

 

Men: vi hade klarat av provet utan en nolla och jag måste säga med tanke på målet: att bara klara av provet med ett tredje pris, gick det över förväntan för oss.

Som på moln gick jag tillbaka, stolt med min lilla fula terrier som nog gick lika stolt utan att förstå varför matte var så glad.

Han fick hoppa in i bilen, lägga sig tillrätta bland kuddarna och vila! Nu var det klart!

 

När Karsten och Cajus var klara de med, pratade domarna ihop sig en stund, sen bad de alla vara tysta. Det hade blivit en liten skara människor som hade stod där ute och tittat på.

Walter Schanda som var provledare för våran grupp höll ett litet tal, han tackade alla som ställde upp, att allt gick så underbart smidigt. Att gruppen var trevlig och allt flöt på utan avbrott, trasigt släpvilt eller osams mellan deltagare och domare. Nej han och de andra domarna var mycket nöjda med provet och resultaten. Han tog varje hundförare i hand, lyfte hatten, sen kom de andra domarna och skakade hand med oss. Ett litet omtumlande moment faktiskt. Där stod vi, Malin, Karsten och jag och märkte hur axlarna plötsligen slappnade av och skakade hand med glada domare! Härligt. Malin och jag nickade åt varandra, lyckliga.

 

 

Jag hade helst krupit in i bilen till min lilla hund och kramat honom rejält. Synd bara, han tycker inte om det, han är inte alls nån kelgris och tycker mera det är för mjukisar och tjejer. Så han fick ligga själv fast jag skickade en blick till honom som han nog förstod i alla fall: Du var duktig min lilla! Han blinkade tillbaka med sina svarta ögon, la sig tillrätta och suckade djupt. Älskade lilla terrier!

Sakta körde vi tillbaka till Biskopsgården sambon och jag pratade ivrigt om allt som hade hänt och hur det hade gått. Framme duschade vi, matade vovvarna och gosade lite även om Svante inte ville. Nu var han för trött för att säga mot.

 

 

Stora festmiddagen började klockan åtta med kanonmat, underhållning och prisutdelning. Och visst kändes det lite festligt att bli uppropad och tilldelad ett pris! Båda presidenterna skakade hand och gratulerade alla deltagare, prisbordet var fullt med fina priser och det bästa var diplomen jag höll i handen sen!

 

Karsten Schmidt från Tyskland med Cajus vom Wiedbach fick full poäng på alla moment, de vann därmed provet med 136 poäng. Strax därpå kom Malin Mårtenson med sin lilla Soträvens Aska som missade en poäng vid vattenapportering och fick därmed 132 poäng och ett första pris samt andra plats på provet. Grattis Karsten och grattis Malin, helt suveräna arbeten ni gjorde! Tänk Malin, du ville inte ens anmäla! Tur vi ”hjälptes åt” vid sommarträffen att bestämma oss för att anmäla våra hundar!

 

Min lilla Svante fick ihop 118 poäng och ett andra pris.

Måste bara säga: våran lilla Soras pappa gick med i provet: Lauser vom Fliesstal. Han och föraren Max Miller jobbade kanon, 128 poäng, ett första pris.

Vill inte glömma våra två andra svenska ekipagen:

Fredrik Hagman med Dunklets Rosa startade i grupp 3 och klarade provet de med. Ett tredje pris, stort grattis ni två!

 

Även ett stort grattis till Daniel Ljungberg med Grekas Blanka. Lilla Tyra som hon heter till vardags, hade problem med kaninen. Ingen vet vad som försiggick i hundens huvud men kaninen ville hon inte komma med. Samtliga andra moment fixade ekipaget, men tyvärr blir man nollat på ett apportmoment blir det inget pris. Men det är stort att bara anmäla sig och träna på för att ens starta på provet! Så: Grattis!

 

Kvällen blev lång, jag pratade gott och trevligt med många. Efter tolv var väl de första på väg till sina sängar men festen fortsatte i styrelsens lägenhet tvärs över gårdsplanen där vi satt och tjatade tills klockan var alldeles för mycket. Med tanke på att man var tvungen att köra hem imorgon var det bättre att lyssna på förnuftet, tömma det sista vinet i glaset och gå till sängs.

Söndag morgonen började segt för många men det hjälpte inget. Vid frukostborden satt vi sen ochpratade om gårdagen och om vi inte skulle träna på nu så vi kunde träffas igen vid nästa prov i Schweiz eller därefter eller, eller, eller. Ja det får vi nog göra, träna våra hundar det kom vi fram till. Vem vet det kanske blir ett svensk ekipage som åker ner till Schweiz nästa år!

 

 

Lite ledsamt var det sen att säga hejdå till alla långväga gäster, speciellt de jag lärde känna lite extra och dem jag kände från innan. Men en sak är väl säker: Vi lär ses igen!

 

Ett stort tack till alla er som ställde upp att fixa till detta härliga prov. Till Tysk Jaktterrierklubben och sina medlemmar som fixade provmarker, hotell och höll i provet, till vägvisare och funktionärer. Ja ett tack till alla inblandade: Provet lämnar stort intryck och många, många känslor och upplevelser som jag kan minnas!

 

 

Och ett tack till våra hundar som snällt ställer upp till sådant och gör som vi här lärt dem, nåväl, nästan!

:-)

 

 

 

 

********

2012-08-15 augusti ut Sammanfattning...

Nä, för att ens komma ikapp med dagboken, måste jag sammanfatta augusti månaden fram till provet.

 

Ifall någon undrar hur kärringen kan komma ihåg allt: Jag skriver upp varje dag jag tränade i min almanacka för att även kunna se framsteg eller nåväl, bakslag. Här skriver jag även upp om hundarna har gjort sig illa eller beter sig konstigt så jag har en chans att kunna minnas då jag verkligen har ett guldfiskminne som inte kommer ihåg särskild mycket utom bil registreringsnummer, helt meningslöst!...

 

Så här kommer en sammanfattning som sagt. Målet fram till provet var och det kunde jag även hålla: träning varannan dag. Jag fick bra hjälp av min sambo som kravlöst ställde upp att dra kaniner, håller i änder eller kasta måsar i sjön.

 

Efter ett tag märkte vi faktiskt en sak: Helt coolt, han fattar! Det kändes som om han visste exat vad vi ville, han älskade det och därmed var det inte mera än köra på så han fick rutin i det han gjorde plus i mattes kroppsspråk (eller handlingar eller vad det nu är som berättar för hunden vad han ska göra).

 

Det var ett befriande moment att se hur hunden bara fungerar i apporteringen så vi kunde fokusera på platsliggningen efter ett tag. Det visste vi att det skulle bli ett moment som han har svårt med då han inte kan slappna av. Det går bara inte. Medans andra hundar kan lägga sig tillrätta och vänta på att det nästa sker, ligger Svante på helspänn, gnäller och kryper framåt, trots att jag alltid tränade honom med att ligga tills jag kommer tillbaka.

 

Ska tro att det var förväntningarna som gjorde att han helt enkelt såg för mycket framemot. Varje gång han fick jobba skrek han till av glädje, så älskade han det!

 

 

Självklart är det rätt jobbigt med en hund som stretar emot och gnäller jämt men jag var tvungen att ge upp för att inte förstöra något som vi redan byggde upp. Provet närmade sig med storsteg och det fick väl gå så här även om vi skulle få poängavdrag för gnällandet, så skulle vi förhoppningsvist klara hela provet, det var ju målet.

Räven var till sist inga problem med, det gick som blixten upp för honom att han ska in och ta ut den, japp, vilken tur att jag för en gångs skull lyssnade på sambon: ta det lugnt och var snäll!!! Det var huvuddelen i det hela.

Spårning tränade vi bara en gång till efter Skärgårdsspåret från Västsvenska Dreverklubben, trodde det skulle räcka. Nå, vi får väl se…

 

Vi såg även till att träna i alla väder med hunden, samtliga moment. Regn, stekande värme, blåst från olika håll. Även olika underlag fick det vara, så klart, har nog aldrig pratat med så många bönder om jag skulle kunna få dra ett spår på deras åker. Men det gick fint, bara våga är det som gäller.

Nu så här i efterhand måste jag säga, att vi gjorde så gått vi kunde och nåväl, resultatet var ju inte helt fel faktiskt. Dock till detta in annan dag!

Ha det gött!

 

 

 

 

 

 

 

********

2012-08-07 Tandlös

 

 

 

 

 

Sora håller på att tappa tänderna. Roligt att hitta de lite överallt i huset.... 

 

 

 

 

 

 

 

********

2012-08-05 Skärgårdsspåret II

 

 

 

Anmälda var vi ju nu ändå alltså var det bara att resa sig på morgonen och köra vägen ut mot Kungshamn.

 

 

 

Domaren idag var en äldre herr, det första jag tänkte var då: attans, då får det inte går för fort! Hade fått tipps av en domare att om man känner det går för fort kan man ju lotsas om att behöva knyta skor och avbryta spårarbetet liiite så domaren kommer ikapp. Ångrade lite att jag inte tog kängorna i morse utan vanliga gummistövlar. Blir svårt då att knuta!...

 

 

Men herren var rätt kvick ändå! Och Svanti gick relativt långsamt. Först var vi tvungna att gå igenom en kohage, sen fick vi allt klättra lite och uppe, mitt på ett berg började spåret.

 

Svanti började fint med spåret, långsamt gick det i förhållande till hans vanliga arbetssätt så jag i linan och herren bakom kunde lugnt hänga på.

 

 

Spåret gick kors och tvärs över berg och knallar, blandad med mycket ljung och små buskar, typiskt Bohuslänsk skärgård så att säga!

 

 

Vid ett tillfälle tyckte jag att han går för ivrigt, han liksom bytte arbetssätt: Svansen viftade, näsan sög in doften, hela han stelnade till. Då var det bara att uppmana ”Spår!” och han kom på sig själv att det ju var något annat han skulle gjort!

 

 

Vi fortsatte utan problem. Nästan framme fick han lägga sig igen, domaren sköt och vi nosade oss fram till klöven.

Duktig lilla Svante, vi kom fram i alla fall!

 

 

 

 

 

 

 

På vägen tillbaka till bilen stötte vi på koflocken som då tyckte att de kunde följa oss en bit, Fredrik tog ett fint kort på det, kände mig som värsta bonde då!

 

Tja, sen var det bara att vänta och ha ihjäl tiden då det var ett tjogotals ekipage även idag som var ute och spårade.

 

Vi hade med nåt att läsa fast det behövdes knappt det fanns ju gott om folk att prata med, kaffe och smörgåsar kunde köpas, tja, tiden gick fort i alla fall.

Domarna höll sin konferens och efter en lång väntetid kom de fram:

 

 

 

 

Min lilla skethund blev dagens 2:a bästa hund och ihop med gårdagens bästa fick han supernamnet:

 

Vinnaren av Skärgårdsspåret 2012! Och därmed ännu mera pokaler! En för 2: bästa och en för totalvinnare!

 

Wow, nu har jag tre stycken fina stora pokaler ståendes här. Synd det inte går att dricka vin ur dem, för stora liksom.

 

 

Det blev ett första pris och nu är vi då klara med viltspår! Fast vi kanske går även nästa år, bara för att det var så roligt!

 

 

 

 

PS: Bjuder på en dålig bild på mig…, ha, ha!

 

 

 

Tack och hej.... Claudia & Svante

:-)

 

 

********

2012-08-04 Skärgårdsspåret I

 Västsvenska dreverklubben arrangerar en provhelg med spårprov varje år. Hade funderad även i fjol om jag inte skulle anmäla hunden men på något sätt är jag väl feg och tänkte, jag hellre träna på lite mer. Sen är det ju så att hunden förhoppningsvis lever många år till så varför skynda så himla mycket? Nä, men i år fick det vara!

 

Det passade så bra i år då spårning ingår som ett rätt viktigt moment på det stora provet. Lika bra att låta hunden leta ett spår som inte jag har lagt, har med sig lite folk och känna av att matte blir nervös.

Det kom ett tjugotals ekipage och hela rubbet gick igång.

 

Min domare hade med sig en elev och ihop körde vi en bra bit upp i skärgården. Ja så är det ju här: Sten, sten, sten och Stenbrott! Det var slutligen vid ett gammalt stenbrott jag skulle parkera bilen, fram med hunden och iväg.

Tidigare hade jag fått tippset om att gå runt på ”kanterna” på den 25x25 meters ruta så han hittar utspåret men där stod jag: mitt i ett j..vla stenbrott bråte och stenklumpar överallt, små björkar hade växt upp här och var. På tre sidor fanns det mer eller mindre stenväggar, där de bröt ner stenen i trappor och terrasser, den fjärde sidan stod jag ju på: Vägen.

Domaren pekade inåt och sa då: Ja, där borta någonstans börjar spåret, lycka till.

(”Tack!”)

 

Får säga att jag som tur är har bott några år ute vid ”stenkusten” och klättrat runt på klipporna och stenbrott. Jag klarade mig utan att halka ner nånstans och Svanti, jag han hittade spåret fint. Jag var allt lite osäker om det kunde stämma då han gick fram där det egentligen inte går att gå, men håll tyskt kärring, hunden hade rätt. Spåret gick helt underbart och fint, långsamt delvist! Vid ett tillfälle gick han i viltslag, det märkte jag efter några meter och hämtade tillbaka honom, ”Sök spår!” och han fortsatte där han skulle.

Skjutningen passade jag på att lägga ner hunden, det gick fint det med sen var det klart! Domaren nöjd, jag med och hunden tog sig ett bad i ett stort vattenfylld hål, där det en gång fanns granit.

Egentligen hade jag inte tänkt stanna kvar mycket längre till efter provet men folk verkade så trevligt och visst kunde det vara bra att stanna tills prisutdelningen.

Det visade sig tar längre än vad jag trodde, jag satt och väntade och snackade med folk då det var så många som gick spår och tydligen gic några ”vilsen” också.

Nå, efter fem timmar kom de sista hundförarna tillbaka till klubbstugan och domarkollegiet satt och höll möte. Det tog väl en timme till igen men nu hade jag ju väntat så länge, då kunde jag lika gärna vänta lite till!

Sen kom dem ut, domarna, ledare-domaren började prisutdelningen bakifrån alltså nollade, tredje och andra priser.

Svanti nämndes inte. Sen kom han till första priserna. Nej, inte ropade han upp min hund.

Tror mig, jag blev förvånad och as stolt när väl Svantis namn kom fram:

”Ett första pris, dagens bästa hund, tilldelas även HP:

Viltskräckens XA Svante!”.

Jäkla det var ju inte direkt det jag hade väntat, inte så bra! Det var ju trots allt mängder med spår noga taxar med…

 

Provet är som jag skrev på två dagar och egentligen hade jag inte tänkt låta Svante gå båda dagar så han inte tröttnar på det. Men när domaren sa att ”Dagens bästa hund som verkar vara himla sugen på att gå spår och matte inte vill gå imorgon,….”  Bla, bla… ja, då kunde jag ju dock inte låta bli att säga visst, vi kommer imorgon med. He, he!

Vi fick med oss en fin pokal! Går tyvärr inte att äta upp…, tycker han!

 

 

********

2012-08-02 En nyklippt fotbollsplan...

Ja det regnade hela dagen. Blir rätt deppig om jag har planerad något och så är det ett sånt här busväder! Men åt andra sida är det kanske inte helt dumt för att det kan ju lika gärna regna under provet. Helt orimligt är det inte, det är Sverige vi pratar om!

 

Vi tog med anden idag och efter jobbet fick då Svante jobba på något. Tanken med dagen var att bara träna det han kan (språrarbete och apportera) men nu skulle vi byta underlag.

 

Första släp tog vi i spöregn över en klövervall som hade växt till sig efter skörden. Här gick han helt underbart till och med sakta, tog vinklarna fint och kom glad och himla söt tillbaka med anden! Duktig Svanti!

 

Nästa ställe vi hade tänkt oss blev ett släpspår mitt igenom storstog. Det gick rätt fint det med, behöver inte säga något, han jobbade som han ska.

Sen kom det: en nyklippt fotbollsplan! Ja, där tog jag honom: Det gick inte såå himla bra! Han sprang rätt fort fel och fattade nog inte att det var så lite lukt kvar på marken. Han letade och letade sen hittar han igen, ner med näsan och vidare. Till sist finner han anden, tar upp den och levererar den till mig. Gulle vovven!

 

 

********

2012-07-31 Det där med räven...

Men det verkar gå framåt faktiskt.

 

Stoppade ner en massa saker i grytet först för att ”få honom igång”, ha, ha. Sen fick Fredrik trycka ner räven i grytet så han låg inne några decimeter.

 

 

Ja, fram med Svante, ”Apport!” och han går in, tjatar något och morrar men f..n tar mig, han drog fram räven den lilla biten som vi stoppade ner den! Tja, lycklig jag blev och avslutade direkt! När det gick ”som bäst” typ.

 

 

 

Ah just ja: Sora har tappat alla framtänder nu. Hon ser förfärlig ut!

 

********

2012-07-23/26 Mås & kanin

Träning fyra dagar i rad. Kände mig väldigt sugen och Svante verkar tycka om det. Visst har jag fått tippset om att inte göra för mycket så hunden inte tröttnar på det, men som det känns just nu så verkar han ha jätteskoj att leta upp vilt som jag eller Fredrik gömde.

 

Träningen blev lite av allt: Fritt sök med mås, släpspår med mås och kanin samt lite platsliggning och nåväl, det vanliga med att uppföra sig väl…..

 

Måste säga att han gör allt lite lustigt och något svårt för sig självt: Vid spårning tar han inte ner näsan i backen, springer alldeles för fort och därmed förbi vinklarna. Klart han förstår att spåret försvann men han måste ju inte springa förbi för att märka det, eller? Men han är väl sån och det hjälpte inget att ta honom i spårlina så han lugnade ner sig. Det gick lika fort, gjorde ont i mina nävar och så fort han kom löst gick det i hans terrierfart i alla fall.

 

Räv ur gryt har vi inte tränat mera än att vi fortsätter med metoden: Allt som är inne ska ut, spelar ingen roll vad det är för något. Väl ute: massa med beröm. Hoppas vi lyckas med det till sist.

 

Men nu efter de fyra dagar ska han få vila och sen kör vi igen nästa vecka.

 

********

2012-07-19/22 TJTK-sommarträff

Äntligen, en av årets höjdpunkter inom tysk terrier världen: Den årliga sommarträffen. I år var det västras uppgift att fixa till det och så här i efterhand kan väl alla konstatera att det blev väldigt lyckat.

 

 

Vi hade hämtat husvagnen igår och som tur var är det inte lika långt att köra till Kil än till Östra Malma som för två år sedan. De som drar husvagn då och då vet vad jag menar när det går vääääldigt segt!

 

 

Väl framme på torsdag kväll blev det mysigt samkväm efter det att elkablarna har delats upp så alla med husvagn kunde kyla sina öl.

 

 

Smålandsfredrik hade redan anlänt och slagit upp sitt tält uppe i skogen. Det var faktiskt sen i midsommar som vi sågs senast så vi kramades ordentligt. Kvällen ägnades åt terrierprat och öl fast jag höll mig kortare, tål ju inget.

 

 

Fredag hade fullt program: Spårproven, grytproven, test på björn på lina, en föreläsning i spårning av Calle Ekström, ett extra medlemsmöte hölls och god mat hela tiden.

 

 

Då Svanti var anmält till spårprovet i öppen klass som hölls på lördagen tyckte vi efter mycket fram och tillbaka att vi kunde prova det där med björnen. Fast jag var lite tveksam om det ens är någon idé då det känns som om terriern fattar om det kan vara sant eller fusk.

 

 

Och just så blev det också. Han var helt vilt och sugen på att få springa fram under tiden vi väntade. Det kan jag förstå, då en efter en av de andra hundarna gick fram, skällde eller grejade med något och allt luktade björn. Calla hade sprayat på lite björndoft på skinnet som var uppstoppat och hängde i en lina att fara runt på.

 

 

 

Då var det äntligen hans tur att få komma fram, han slet och drog i kopplet och jag trodde att det här kommer nog gå bra han visade ju att han var sugen. Väl framme släpptes hunden och björnen började röra på sig. Tja han sprang fram kände på ”björnen” som då gick framåt mot honom, vände om och pinkade på ett träd. Kan väl säga jag blev lite sur då det hela kostade 350kr, mycket för att bara springa runt och pinka på träden.

 

 

 

 

Han Calle sa jag skulle gå fram förbi ”björnen” och locka på hunden, mer tipps fick jag inte och inte tyckte hunden att björnen blev mera levade då heller! Till sist fattade han väl att han skulle skälla för att göra matte glad, han skällde jag ropade ”Bra!”, han skällde lite till och tittade på mig som om att säga: ”Ok nu, matte, bra eller, jag skäller men du fattar väl det här! Det är ju för f..n fusk!”

 

 

 

 

Ja så kändes det och egentligen var jag besviken att ens gick in och betala för det här det var inte ens tre minuter. Tyckte att vi gärna hade kunnat skälla på för pengarna, även om Svante tyckte det var fånigt med en död björn. Sen är det klart en annan sak vad han hade gjort om han hade stod framför en levande bamse!

 

 

 

Nåväl jag förstod honom, faktiskt…!

På grytproven gick det kanon, alla hundar fick godkända, tyvärr missade vi själva proven då vi höll på med annat. Men vi kollade på några träningsrundor, det är alltid intressant även om man inte ser så mycket man får ju lyssna mera!

 

På eftermiddag höll Calle en föreläsning om id-spårning. Verkligen intressant hur han gör och att hundarna kan tränas på så himla mycket och speciellt på vissa djurslag som hunden just denna dag skulle jaga. Ja, han sa att även detta fungerar!

 

 

Han stoppar älg hår under hundens nos innan jakten och då vet hunden att det är älg idag. Nästa dag tar han björnens doft och hunden blir ”programmerat” på björn. Under jakterna har även vi märkt: det hundarna fick i näsan först, alltså när vi började jaga för dagen, det letade de efter hela resten av dagen med. Typ.

 

 

 

 

 

Trots att allt han sa var väldigt intressant och gav smak på mer och försöka själv måste jag väl i ärlighetens namn säga: Jag kommer inte att orka plocka hår från olika djurslag, ”destillera” doften ur det, fixa burkar och träna upp en hund på id-spårning.

Får då sälja hästen och sluta jobba först!

 

 

Lördagen började tidigt för oss, vi skulle gå spåret. Via lott fick vi tilldelad våra spår så ingen kunde klaga på att han fått ett svårare prov än en annan då domaren visste vilka spår till vilka hundar. Nej, här råder rättvisan!

 

 

Vi blev hund nummer två och under väntetiden satt vi i bilen och vilade. Terriern fick bara gå ut kort för att pinka, sen var det vila igen. Tyvärr har han ju förmåga att skruva upp sig och bli av med massa ork innan allt ens börjar.

 

 

Sen var det dags och domaren pekade på en sluttning full med yngelskog och buskar, där inne på 25x25m började spåret. Ok.

 

 

 

Jag hade fått tipps om att försöka gå fyrkantens yttekanter så hunden förr eller senare hittar utspåret. Det var inte så himla lätt i tätningen att hitta några raka kanter, ha ha. På med spårsele, gå några steg, ”Sök spår!” och terriern började leta.

 

 

Rätt som det var stelnade han till något och drog uppåt. Först var jag rätt osäker så klart om det verkligen var spåret och inget annat han hittade men till sist syntes det på honom ändå att det här måste vara något. Han gick fint med näsan nere och spårade på. Vinklarna ringade han, tror jag, hittade bra och även uppehållen och återvänden var inga bekymmer.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Hörde domaren snyfta några gånger bakom mig. Som jag fick höra i efterhand tyckte domaren att hunden spårade perfekt. Då snyftade han väl när terriern gick så fint då, he, he!

 

 

Strax innan slutet skulle vi vänta så domaren kunde gå fram och skjuta. Jag passade på att lägga ner hunden, domaren gick fram 10m, sköt och var väl imponerad över att hunden låg kvar. Ja och då var spåret klart, vi körde tillbaka till campingen, gick en liten promenad så valpen fick röra på sig något, sen var det lunchdags.

 

 

Under förmiddagen hade även Jenny Schröder, Hans-Joachim Grossmann och Kasten Schmidt från tyskland andlänt. De skulle döma utställnigen på söndag och passa på få lite svensk sommarträff på köpet. För nu började även träffens tävling mellan lokalavdelningarna östra, västra och södra. I år fanns det även ett norskt lag som ställde upp.

 

 

 

Stockar skulle sågas och sen grävas ner, hundarna skulle apportera, tävla i terrier racet och testa sina muskler. Jesses vilket liv det blev! Ett lag fick hoppa i vattnet själv då hunden simmade runt utan att hämta ut dummyn, vid timmer sågningen märktes det fort att det inte var en normal såg… och terrier racet var som varje år: en klump svarta terrier i full fart efter ett skinn i snöre!

 

 

 

Malin hade under tiden bett mig flera gånger att fråga Karsten om han inte kunde kolla på våra hundar. Hon tänkte på just apporteringen. Karsten är en känd duktig hundtränare som även ska starta i Skara senare i augusti.

 

 

Malin är jättesugen på att se hur en annan som kan gör och visst, nu hade vi proffsen här och det vore dumt att inte passa på. Jag frågade efter mycket velande men jag har ju lite lättare för tyska än de andra och visst, det tyckte Karsten var roligt.

 

 

Först tog han min hund och det visade sig att han tyckte Svante är osäker. Ok… jag skulle jobba mycket mera med beröm och positiv och glad attityd, samma gällde för Malin med Aska som Karsten tyckte var något nedtryckt.

 

 

Jäkla vad intressant och verkligen imponerande att Karsten kunde ställa om sig på en sekund för att matcha två helt olika hund individer. För mig själv var det väldigt givande då jag emellanåt tyckte min hund var dum i huvud och inte värt att lägga ner så mycket tid speciellt med tanke på all träning till provet, för Karsten sa: Ja, den här hunden tycker jag om! Han är bra, jobba på bara så klarar ni provet!

Under halva timmen som vi höll på med Karsten ökade antalet åskådare som samlades runt för att se vad som hände och jag översatte Karstens ord för Malin och de andra till Svenska. Spännande var det!

 

 

 

Tror alla hade rätt roligt, många öl dracks under tiden och tävlingen övergick till kvällen med helgrillad gris och prisutdelningen.

 

 

De började med bästa anlagsklassen, sen tredje plats öppen klass, andra plats och första plats. Ja, det blev faktiskt min Svanti som domarna tyckte var bästa spårvovve idag! Det var jätteroligt att få ett diplom och en låda med några fina priser i! Bästa Svante har jobbat bra och matte fick berömmet medans hunden fick sova i husvagnen.

 

 

 

På sena timmar satt vi ihop i en liten runda runt Malins husvagn, med oss Johan S. som är provledare till Skara provet ”Arbeit nach dem Schuss”.

 

 

Jag hade tagit några öl, Malin med. Hemma hade jag redan fyllt i anmälan till provet, fattades bara att skriva under och lämna in till provledaren. Till sist gick det snabbt:

 

 

Både Malin och jag anmälde oss, jag lämnade pappret, Malin fick säga de fina orden ”Jag anmäller mig och Aska” när alla lyssnade så gällde det, nu är det kört, vi är med! Nu gäller det att träna, träna, träna!!!!

 

 

 

Kvällen blev lång och ännu längre för vissa som jag hörde när jag efter några timmars söm lämnade husvagnen för att lätta på trycket.

 

 

 

 

 

Söndag morgon var det dags för de som arrangerade utställningen att sätta upp ringen, domare tältet, plocka fram rosetter och annat tillbehör man ska ha. Vi kunde ta det lugnt, inget för oss idag, bara flyta med och titta på.

 

 

 

 

 

Intressant att se hur domarna dömde hundarna, Karsten gick som aspirant eller vad det nu heter och jag tror han gjorde det rätt bra, fram för att det där med att kolla tänderna!

 

 

Malins Aska blev bäst i ras, hon är ju verkligen snygg och duktig är hon med! Kul när såna hundar blir belönade!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sen var det tyvärr slut på de härliga dagar, det gör alltid lite ont att se hur alla packar ihop och en efter en ger sig iväg. Platsen som just för några timmar tidigare var fylld med folk blir tomt, blir allt lite melankoliskt när något roligt tar slut. Vi stannade lite till och pratade med de som fanns kvar, sen var det bara att köra hem!

 

 

 

********

2012-07-18 "Uuut-apport!"

Idag blev det träning igen så Svante får lite rutin. Vi har märkt att det är klart mycket lättare för honom att följa ett släpspår än att söka själv, även om han förstår vad det handlar om och även om han gör det bra, så kan det gå bättre. Därför har jag tagit med mig ett tips som jag fick på kursen med Joakim: Att lära hunden kommandot ”Ut!” vid apportsök. Detta tränade jag på följande sätt:


Svante fick sitta på gräsmattan och tittar på när jag går iväg med några stycken dummys. Jag la dem i en rad rakt framför honom och han fick som sagd se när de trillade ner på marken. Efter jag gick tillbaka och ställde mig bredvid honom, gick jag på huk och pekade tydligt utåt med armen. Efter några sekunder sa jag ”Ut-apport!” och några gånger ”Ut!” till. Tja och detta under några veckor och han verkade förstå. 

Nu var det då en kanin som jag hade gömt, till och med kastat så långt det gick så han inte kan följa mitt spår i alla fall. Jag gick och hämtade honom, gick en liten bit så jag kom bort från platsen där han satt och kunnat titta på mig. Viktigt i detta sammanhang tror jag är att han vet att det finns något roligt där inne, då matte ju varit iväg! Springa runt på måfå känns inte bra nu när jag ska lära upp honom att gå ut och leta upp någonting.

 

Nu visste han alltså att det finns någonting intressant trots att vi bytte plats hoppades jag att han mindes. Och visst, det gjorde han! Nu gjorde jag som på gräsmattan, hukade och pekade och ”Sök Apport!”.  Han sprang iväg men tyvärr var väl mitt kroppsspråk inte så mycket att komma ihåg eller jag vet inte. Han gjorde i alla fall några stora rundor innan han lyssnade på mitt hejande. Han tittade och jag pekade åt det hållet som kaninen låg, då han hade gått åt fel håll. Han förstod (ja, det hade vi ju tränat på med dummys på gräsmattan) och sprang åt rätt håll fast kom för nära mig och för långt från kaninen. Jag visslade kort, han tittade på mig, jag viftar med bägge armar framåt och säger ”UT! Ut! Uuuuut” och jässes, han gick rätt! 
Trodde knappt att det skulle vara sant men han lät sig styra lite grann i alla fall, även om jag inte kan jämföra det med en riktig dirigering från fågelhundsvärlden. Men det dög för idag, han hittade kaninen, tog upp den jättebra och lämnade av den som han skulle! Ja, det är definitivt något jag ska fortsätta träna på!

 

 

 

 

********

2012-07-17 Sora badar.

Ja, det var allt varmt och gott idag! Tänkte vi skulle ta oss till en liten sjö efter jobbet, laddat med flytande dummyn och idén om att Svanti ska få paddla lite i vattnet och hämta ut den, han älskar ju det!

Väl framme vid vattnet behövde jag inte säga mera än ”Hopp in!”, smash sa det och Svante simmade runt och väntade på dummyn som flög långt ut så han fick simma på lite!

Sora stod ute på bryggan (som lutar så man kan halka ner i vattnet) och funderade väl vad hon skulle hitta på nu när Svante var ute och hade skoj!

Jag uppmuntrade henne lite att gå in men det ville inte riktigt släppa för henne. Efter några ordentliga kast till Svante och ett större och större intresse för vattnet från Soras sida var jag själv så sugen att få bada. Tänkt och gjort, av med kläderna (nakenbad är rätt vanligt i Tyskland så det var inte så jättesvårt för mig att stå där på bryggan, typ…) och halka in i vattnet. God vad det var skönt! Lagom varmt och vattnet kändes mjukt om ni förstår. Nu var det slut med Soras tvekan, matte paddlade runt där inne, Svante hade skoj, då kunde hon inte stå emot.
Ja och då har lilla valpen varit och simmat runt med mig. Vi tog en liten sväng ut över sjön så hon verkligen kände vattnet under tassarna, sen ut och ja, in igen tyckte hon. Men efter två gånger ”jag slänger mig i vattnet!!” bestämde jag att det skulle få räcka för idag så inget händer och hon till sist blir rädd för något.

Lilla gulliga söta valpen!

 

 

 

********

2012-07-15 Litet annorlunda träning.

Idag tänkte jag skoja till träningen något! Det skulle kanske vara roligt att ”jaga” med matte och attans, hitta en kanin i skogen!!!! Ja så fick det bli!

 

Gick först och drog kaninen 300m kanske utan att hundarna såg. Tog med mig bägge och lät dem ”gå över löpan” och visst, dem fattade racet!

 

Vi gick då allihopa i spåret på lilla kaninen och det märktes direkt att hundarna tyckte det var skit roligt! Svansarna gick och när jag viskade på de att vänta, så gjorde de det, Svanti så klart för han vet vad jag vill och Sora för att hon undrade. Nästan framme lät jag bägge vänta igen, viskade på Svante att han skulle sätta sig bredvid mig, släppte honom och skickade iväg honom med ”Spår Apport!”. Sviff sa det han rusade iväg och kom med kaninen! Yeah, så roligt!

 

Då leken verkade vara omtyckt, kopplade jag bägge vid ett träd, gick iväg med kaninen och släpade den 50m eller nåt. Tillbaka till dem, Svanti höll jag kort nu och lillan fick nosa framme. Jag hade lagd kaninen på ett litet gärde som jag kunde se vad hon gjorde därför släppte jag iväg även henne det sista och lät henne leta upp kaninen själv ute på gärdet! Så himla söt den lilla hunden när hon letar och hittar och blir så glad när hon kommer fram och får beröm! Snabbt ikapp annars luggar hon kaninen i småbitar!

 

Tog några fri sök apport med då jag går några meter tills hundarna inte ser mig mer, lägger kaninen någonstans på vägen och skickar iväg Svanti. Han letar i ringar och när han väl hittar kaninen är det ingen tvekan mer: upp med den och tillbaka till matte. Duktiga lillskit!

 

Lilla Sora fick leta två gånger hon med men klart, hon vet ju inte att hon ska tillbaka med kaninen så jag får skynda mig dit varje gång. Några gånger har hon faktiskt försökt att ta kaninen och bära med sig den men hon är ju lite för liten ännu!

 

 

 

********

2012-07-14 Ligg kvar då!

Idag var vi riktigt taggade att ta oss upp till jaktmarkerna mot norska gränsen för att träna platsliggningen med skott. Innan vi åkte iväg, lastade med kanin, termos och bullar, gick jag iväg för att lägga korta spår som jag vill träna Svante på så han hittar början själv. 4 stycken blev det, varav ett till Sora. Men till detta senare!

 

Väl på markerna började vi med kaninsläpet. För provet ska det vara på 200meter så det var dags att börja länga ut släpspåren så Svanti hinner bygga upp nackmusklerna. Fredrik lunkade snällt iväg med kaninen i snöret men för den som vet hur Bohuslänska skogar ser ut, ja, mycket ris, ljung, stenar och branta backar som gör att terriern nästan inte syns för han är så liten.

 

Fredrik släpade kaninen 165meter sen tyckte han väl det räckte då terrängen var så svårt till och med för honom. Via telefon fick jag reda på att jag kunde släppa på Svante.

 

Själva spåret var inga bekymmer, det gick snabbt och smidigt sen började det bli besvär. Han tvekade inte att ta upp kaninen men efter dem första 50meter eller nåt tappade han den då det var så krångligt att ta sig fram. Fredrik fick säga till till sist att han skulle ta kaninen, han gjorde som han blev tillsagd och fortsatte. Han snubblade en gång till och behövde Fredriks hjälp än en gång sen kom han fram med den tunga kaninen. Klart jag blev glad då han verkligen försökte. Men riktigt nöjd var jag inte, det gick ju inte så himla bra.

 

Sora nästa. Hon letar och letar och hittar och blir glad.

Under tiden som Svante får jobbar sitter hon snällt kopplat vid ett träd och spanar och längtar efter att få letar hon med.

Svanti fick två korta släpspår till så han blir nöjd med sig själv och tror han kan det.

 

Sen var det kaffedax för oss!

 

Väl hemma var det dock inte läge att vila sig utan jag fick köra iväg igen för att gå de spåren som jag hade lagd på morgonen.

 

 

Svanti hittade början på spåret rätt bra, det känns faktiskt lämplig att ändra på sättet jag går ett spår med honom. Ett påskjutet djur kanske inte heller gör en ordentlig skottsplats innan det går iväg! Det blir mera rejält så här.

 

Första spåret var verkligen kort så vi tränade bara själva hittande. Sen var det Soras tur att få använda näsan. Hon förstod inte riktig vad det handlade om än och gick lite för fort men hon hittar till sist och ja, det är ju bara att fortsätta träna så trillar polletten ner till sist.

 

Svantis nästa gick lika bra fast i spårslutet blev det en liten överraskning:

 

Klöven var borta! Jag såg på hunden att det var något som inte var som det skulle och en annan doft verkade snurra runt i hans näsa: Räven som tog klöven hade lämnat bevis för sin närvaro till hunden som ville dra efter. Men även för mig utan näsa var det inte svårt att avgöra saken: klöven satt fastknutet med ett rejält snöre i en rishög mitt på ett hygge. Räven ville ha den så den drog och drog och drog! Rishögen var något omskakad och i marken syntes ”rivmärken” tydligt som räven gjorde med sina tassar under hans försök att få loss klöven. Då det inte gick kom den på en smartare idé: Gnaga loss klöven från snöret! Så snöret var klockrent avgnagt med fina vassa tänder!

 

Ha, ha, det bjuder vi på lilla räv, hoppas det var gott då!

Vi fortsatte mot nästa spårstarten, Svante hittade även den och spåret gick som en klocka. Det var ett längre spår jämnfört med dem andra spåren idag men ändå inget superlångt, bara 700m.

 

Nä, vid dagens slut var även jag lagom mör och hade inget emot en myskväll framför tv´n!

 

 

********

2012-07-13 Bara dummy.

Idag fick det vara lite enklare träning då jag inte orkade med att plocka fram vilt i tid så det hinner tina.

Men vovvarna tycker det är roligt med dummys med så det fick bli ”leta upp dummysar och hämta de” idag. Vi gick en fin runda i skogen, mötte en flock rådjur på gärden och Sora fick kolla på växeln de hade använd. Intresset finns helt klart!!!

Med dummysar tränar jag helst i storskogen då jag gärna vill se att hundarna gör rätt så de inte drar iväg till andra äventyr. För visst är det så att dummysar är något mera ointressanta än en gömd kanin som matte vill att man ska hämta! Med apportvilt är jag till 99% säker att de letar efter det och inget annat men en dum tyg-dummy… Därför känns det mycket säkrare att visst gömma dummysarna i någon risbuske men kunna se hunden under tiden och bryta i fall den hittar annat. Det ser jag ju så himla väl på honom om han får upp viltslag i näsan!

Så jag började med honom, la ut fem stycken och tränade att han ska ta de som jag pekar på. Det fungerar si så där, klart skulle jag träna dirigering ordentligt som Joakim gör med sina vorsteh men jag har väl lite tunnelseende nu med tanke på det stora provet lägger jag all tid på att träna de momenten… men visst, det hade varit bra att kunna. Efter provet ska det bli av tänkte jag.

Efter Svanti var klar med sitt, testade jag lilla Sora. Hon satt kopplad vid ett träd, jag visade dummyn för henne, gick iväg och viftade då och då med den. Efter ca 40meter kastade jag den några meter framåt och gick tillbaka till henne. Hon sitter och väntar med förväntningar om att hon ska få göra något. Upp med henne, bära några meter, släppa kopplet men hon får inte rusa iväg än. Efter en stund tittar hon faktiskt på mig, jag säger inget mer än ”Jjjjaaaa!!” och hon springer iväg och letar upp dummyn. Lustigt nog kommer hon tillbaka med den helt av sig själv! En liten natur-begåvning och kanske korsning med en labbe ändå? Hon älskar att bara bära runt på saker!

 

 

********

2012-07-08 Spår.

Upp tidigt i morse (för att vara helg…), blanda vatten och pulver och iväg till markerna och lägga spår. Det skulle bli ett kort spår idag. Så han inte vänjer sig vid bara längre spår. Tänkte att försvårar grejen lite med att lägga spåret förbi grytet. Annars blev det inget konstigt med det idag. Enkelt och slät. Han hittade bra och gick som han brukar.

 

 

********

2012-07-05 Nästan besatt.

Visst blir det så att om man har ett mål finns det bara en sak: framåt så man klarar det! Så känns det just nu sen jag fick den skojiga idén att på allvar försöker mig på provet Internationale Prüfung Arbeit nach dem Schuss. Nu är jag så taggat att jag försöker träna några moment varannan dag så hundstackarn har en chans att lära sig. Nu börjar det bli lagom allvar då anmälningsstopp är om en månad.

 

Ja, så även idag fick Svante klättra upp på skolbänken och bära hem kanin. Vi åkte till en fin storskog så vi bättre kunde se hur han gör och vad han gör. Fredrik fick dra i kaninen (det ser rätt roligt ut, som om han är ute och promenera med ett litet marsvin) och han försvann utom synhåll bakom berg och kullar rätt fort. Det känns då mycket tryggare att veta att Fredrik sitter i slutet så han har lite koll på hunden. Man vet ju aldrig och han är ju jakthund trots allt. Han kanske går på några färska slag och sticker?! Fast hittills verkar det som om han har förstod jobbet och håller sig till reglerna. Till och med riktigt glad är han när han springer iväg och hämtar.

 

Nå, en sak har jag tyvärr svårt att få bukt på: hans iver! Nu gör jag rätt många gånger så att han helt enkelt inte får jobba. Antigen går jag och ta viltet själv eller så får lilla Sora fixa lite. Men när det väl är hans tur då exploderar han av sprallig arbetsiver och ja, jag har svårt att få ner honom. Försökte på olika vis med blandade resultat men inget som verkligen hjälpte. Ah, vad ska jag tjata om det i slutänden, jag kan ju vara glad att jag har en hund som verkligen vill jobba istället för att gnälla att han vill för mycket!

 

Så blev alltså dem få metrar fram till spårbörjan en rolig pratstund för hans del och en något irriterande väg för min del men han sitter snällt, jag pillar på spårselen (Ja, jag kör med spårsele när han ska ”Spår-apportera” att han inte börjar leta fritt. Hoppas det hjälper honom något!), han får titta på mig och får gå (läs rusa) iväg.

Sen står jag som en blöt pudel med tomt koppel i handen och väntar på min hund som förhoppningsvist gör som han ska! Ni vet säkert hur det känns! Blir varje gång så himla glad när jag sen kan skönja något långt bort som guppar upp och ner, terriern med kaninen i käften! Ja, ja, ja duktig lilla svarta terrier!

 

Han kom fin med kaninen även idag sen fick Sora leta rätt på gömd kanin på en ”ruta” på kanske 50x50meter så hon jobbar lite. Ack så skoj att se hur han med full fart och målmedveten som en gammal stövare letar, letar letar! Väl framme går lilla svansen som vispen och jag får skynda mig fram för att ta emot kaninen, annars hittar hon på dumheter.

Som tur var behövde jag inte övertala sambon om att fortsätta lite till upp i skogen och lägga ut kaninen till Svante några gånger så han får leta upp och hämta in den. Det gick fint, fint och jag var nöjd. Det var inte Sora.

 

Kunde se på hennes söta valpögon att hon längtade efter att få leta upp kaninen och visst, hon fick två gånger till hon med, så hela hunden log, typ.

Väl hemma tvingade jag Fredrik att hjälpa till att bära fram grytet så Svante fick dra fram kaninen och lite annat som bara mängdträning på min träningsplan ”Det som är inne skall ut!”. Det gick då lysande bra och även lilla Sora drog fram kaninen till matte, med hjälp av kopplet. Hon vill gärna ha saker och ting för sig själv än!

Nä, nu är jag nöjd med dagen nu får vovvarna och jag vila två dagar tycker jag!

 

 

 

 

********

2012-07-04 Kvällsgryt.

Efter jobbet bar vi fram grytet och lät bägge hundar dra kanin ur gryt. Sååå roligt tyckte de! 

 

 

 

********

2012-07-03 Att ligga sked...nästan.

Ja, så långt har de inte kommit än men de är på väg. Svante och Sora kommer jättebra överens. Ni skulle se de när de busar runt på gräsmattan ihop! Han lägger sig på rygg, hon får bita i (nästan) allt på honom, han gnäggar och ”pratar” en hel del.

 

Det är för skönt att se de två blir ett team och fasta kompisar! Enbart att ligga bredvid, det går inte an för Svanti! Nej, hon får inte ens nudda vid honom, då morrar han och drar sig undan.

 

Fast inte idag: Här finns det bild på det Svanti! Du och hon, ni låg ihop och det var nästan som att ligga sked! Snart, snart, då gör ni det nog! He, he!

 

 

 

********

2012-07-01 Grip anden NU!

Husse kom äntligen hem igen och nåväl, då får han ställa upp och hjälpa till med träningen.

 

Då det var så besvärligt för Svante nyss att gripa och bära på anden, skulle Fredrik hjälpa till idag.Han tog den i vingen istället, där det var som lättast helt enkelt med resultat att det inte gick att bära längre sträckor utan att snubbla på fågel och till sist tappa den!

 

Vi fortsatte som vi började för några veckor sen: Fredrik sitter och håller i anden strax ovan marken så att han inte har någon chans att gripa fel utan att bita Fredrik i fingrarna. Vi provade flera gånger och efter ett tag verkade han förstå att det bästa är att till och med trycka till lite extra så anden åker upp i munnen ordentligt.

 

Detta provade vi först på några korta metrar och längde sträckan till ungefär 30m. Sen tyckte vi det räcker och han tröttnar rätt fort att bara springa rakt fram, gripa och bara in något. Det kan jag förstå. Klart mycket roligare är det med att leta upp först och bära sen!

 

Ja nu tyckte vi då att det var värt ett försök och drog anden kanske 50meter inne i skogen som tyvärr var full av bråte, ris och gallringsrester. Men han gjorde det jättebra! Greppet satt som det skulle och då är det klart att han orkade bära anden!

 

Vi kunde se hur han själv växte när han märkte att det funkade och matte blev glad! Mycket glad.

 

Sora next. Till henne drog vi 20m kanske då jag vill spara på anden. Hon spårade fint lilla sötnosen, blev överlycklig när hon hittade fågeln men fick tyvärr inte lugga i den, hon är för rabiat!

Men jag måste verkligen säga att lilla valpen är en liten naturbegåvning. Allt bara fungerar av sig självt! Men, jag får väl se hur det går i framtiden, hon är ju för ung än för att kunna säga något mer än att hon är fiiiiiin!!!!!

 

 

 

********

2012-06-29 Valpen drar mård.

Plockade fram mården i morse så den hade tinat tills vi kom hem från jobbet. Plockade fram det fina grytet som Fredrik hade fixat till mig för någon vecka sen som jag redan har använd flera gånger nu för att lära speciellt Svante att allt som är inne ska ut!

 

Han ville tyvärr inte alls dra ut räven när vi var på träningen i Skara och jag tror att jag nog förstörde nästan allt i med att jag blev så arg och förbannad på honom att han säkert kopplade ihop räven med obehag.

 

Ångrar verkligen hur jag betedde mig men ibland har jag svårt att heja min besvikelse. Trodde verkligen att han inte skulle ha något problem med räven då han annars är så ”vild” och sugen på att ha ihjäl. Katter ska ju bara då, räv driver han fint och nja, inte trodde jag på det han gjorde då denna helg som förkrossade mig nästan. Nä, så hemskt var det nog inte men jag var verkligen sur, riktigt sur!

 

 

Får börja om med räven och har funderat ut en strategi: Träna honom med mycket annat som jag stoppar ner i grytet. Allt som är inne, ska ut, oavsett vad det är. Hittills har vi haft kaniner, anden, mås, skor och borstar. Allt ska ut och han drar hur fint som helst. Snart ska jag börja med att bara läggar räven bredvid ingången och lotsas att den inte finns så han nollställs: räven är inte lika med obehag utan den är väl helt ok att finnas där. Jag har roligt ändå.

 

Sen vill jag lägga den vid ingången och han ska hämta ut annat som då ligger strax intill den. Sen ska jag knuta fast den i hans älskade dummy och den åker med när han drar ut den…. Får hoppas att jag lyckas eller om strategien ens håller. Känns som om jag inte har tiden till det och naja… fast det hjälper inget!

 

 

Idag fick då mården ställa upp, det gjorde den gladeligen och Svante hämtade ut även den utan problem. Provade med lilla Sora första gången. Ha, ha, ha!!!!!! Vad ska jag säga, hon flög in som en blixt och när jag ropade på henne och började dra i kopplet skulle mården hänga med och hon drog ut den! Jäkla vad hon fick beröm och vi busade men mården en stund! Lilla lilla gullehunden! Hon gjorde så två gånger till, sen fick det vara nog så hon inte tröttnar.

 

 

********

2012-06-28 Mera kanin...

Då jag fick köra själv till jobbet idag med (sambon är fortfarande i Prag), fick vovvarna lite extra tid även idag. Vi började med lite skoj i vattnet, det fick bli en dummy, fina kaninen skulle inte behöva bli genomblöt.

 

Först Svantis tur, han kan tyvärr knappt hålla sig så ska det in idet blöta och hämtas ut grejer, speciellt hans älskade orange gummi dummy! Sen provade jag med lilla Sora. Tänkte att hon får välja tidpunkten själv som hon vill ner på riktigt och simma i djupt vatten. Det är ingen idé att tjata på en hund att den skulle gå in, tycker jag. De vet bäst när de vågar och när det är dags. Att hon var sugen på vatten, det var det inget tvivel på, vattenpölar och grunt vatten dög för madamen att plaska runt i men det djupa var inte hennes grej ännu. Så även idag, så fick det vara att hon sprang fram och tillbaka på kanten, försökte paddla fram dummyn, till sist hämtade jag mitt säkra kort: Svante! Ett apport och han kom ut med grejen.

 

Efter det så gick vi ut till skogen, jag släpade kaninen först en bra bit. Båda hundarna kopplade vid träd. Nu har lilla Sora redan lärt sig att det ibland blir hon som får jobba. Jag brukar säga: ”Nu ska du jobba!” och hon hoppar upp i famn på mig, jag bär henne till ”skottplatsen” eller bara en bit bort så hon lär sig att det nu inte är att bara promenera vidare utan att även just jobba. Men, nu fick hon vänta första rundan, då det var Svantis tur. Släppte iväg honom med ett ”Spår Apport!”, han rusar iväg. Tyvärr har han alltid så himla bråttom att han på det vistet nog tappar spåret några gånger. Han börjar då ringa, hittar spåret igen och fortsätter.

 

Det är klart en nackdel att hunden inte ska gå i lina då! Men det gick som på räls idag, han kom med lilla gosekaninen fin och prydlig, lämnade av den och fick leka med sin älsklings dummy som belöning. Jag fick sluta leka och busa med släpviltet, tyckte att han någon gång höll på att tugga på det och ja, det är ju inget att vara stolt för, speciellt inte när det är mitt fel! Nu blir det enbart dummyn som han får springa efter när han väl har lämnat av viltet!

 

Under tiden Sora fick nosa lite, la jag ner Svante utan att koppla honom någonstans. Får verkligen använda mig mycket mera av själva liggandet så att han helt enkelt förkniper ligg med att inget händer förrän matte är tillbaka. Det gick faktiskt bra idag!

 

Jag drog kaninen ungefär 50 meter för lilla valpen, hämtade henne med ett ”Nu ska du jobba!”, bar henne dit jag började släpa och skickade iväg henne med ett ”Sök, sök!”. Ha, ha, klart jag har lina på henne med, då hon är en kandidat att tugga! Rejält! Hon hugger tag i allt som lilla käften kommer åt! Med linan kan jag då styra henne att låta bli och låta matte ta viltet. Ja, det gick kanon det med, hon har kapacitet den lilla skiten! När hon kom fram till kaninen fick hon ordentligt med beröm, sen ropade jag på henne och drog i kopplet, ta mig f…n lilla valpen på tre månader tog med sig kaninen! Tänkte bara att träna inkallning vid intressant föremål, men nix, hon tog men föremålet istället! Prata om att jag är glad att ha fått denna fina hund!

 

 

 

********

2012-06-27 Måsen var ju redan tinad...

… och kaninen likaså! Ja, då passade jag på att träna med båda vovvar även idag. Lilla Sora fick ju bara hänga med igår, ingen orkade att fixa nåt för lilla valpen igår, he, he!

Nä, idag drog jag kaninen åt henne och lät henne leta upp den. Ni skulle se vilken glädje den lilla skiten har att leta runt i skogen och till sist komma fram till en KANIN!  Kunde knappt hålla mig själv och flinade väl hela tiden då det gick så bra. Till Svanti drog jag några släpspår med, han fixade det så fint så! Tyvärr blir spåren inte värst långa när jag är själv dels måste hundarna vänta antigen kopplad vid ett träd eller i bilen som då stor med alla fönster och bagageluckan öppen. Det känns inte så himla roligt att gå långa sträckor då!

Efter kaninen fick måsen ställa upp. Den var rätt sliten från igår så det blev sista gången för den. Jag gjorde som så att jag gick runt sjön, slängde in måsen på andra sidan, gick tillbaka och skickade in Svante med ”Sök-apport”. Det verkade som om han mindes gårdagens träning, han sam runt och kollade, till sist fick han måsen rätt i vind och kunde bära in den det gick toppen till och med avlämningen. Sen blev det några kast och apport, tills jag tyckte att han hade simmat nog för dagen, ska inte överdriva speciellt då han håller på att gnälla och piper när han simmar. Han får säkert in en hel del vatten på det viset.

Med lilla Sora gick jag runt till andra sidan där strandkanten är grundare och lät henne kolla runt nära vattnet på egen hand. Själv höll jag på med något ”väldigt viktigt” i vattnet, lite med pinnar, vass och annat, så hon skulle få sug att komma närmare. Det gjorde hon till sist: Hon traskade in i vattnet tills lilla magen doppade i där blev det stopp för dagen och jag nöjde mig med det. Det kommer att hon hoppar in, bara jag tar det lugnt.

Nöjd med kvällsbestyret körde jag hem och såg framemot en kväll, ensam bara jag och vovvarna och lite tv! Yes, gött!

 

 

 

 

 

********

2012-06-26 Träning med vorsteh

Ja, då har vi varit och tränat med Jokke och Erik idag. Och herregud kan jag bara säga. Skämdes något så kopiöst några gånger då min terrier slet och skrek och ylade i kopplet medan vorstehna var tysta och trevliga och inväntade besked. Lilla terrierhjärnan hade nog kopplat ihop ett och ett och visste att han skulle få jobba! Han såg så framemot att han väl inte kunde hålla sig och uppförde sig som ett ouppfostrat barn.

Vi träffades på kvällen när värsta sommarvärmen hade lagd sig och började med vattenapportering. Jokke hade med en startpistol och måsar och det var Erik som fick gå till andra sidan lilla sjön med båda prylar och börja ”skjuta”. Jokkes Speja skulle då in och hämta måsen som första hund efter skottet föll och måsen kastades med plask i vattnet. Det gick fint för henne och speciellt innan hon fick ge sig in i vattnet, skulle hon söka kontakt med husse och invänta beskedet om att få apportera. Hon simmade runt då hon hade tappat markeringen men Jokke hade tränat rätt bra på att dirigera henne så han kunde guida henne rätt. Efter Speja var det Svantes tur. Ut med terriern ur bilen och jäkla viltet hallå han började med! Jag fick inte tyst på honom på några minuter och så länge fick han sitta bredvid mig och darra och titta över sjön och vänta, vänta, vänta. Jäkla dumma matte! Tyvärr är det väl så om man är flera som tränar, då kan jag inte stå där och låta de andra vänta tills min hund har lugnat ner sig så han är redo för uppgiften. Nja, redo för att hämta fågeln var han i alla fall med jag hade nog kunnat stå där en halvtimme till och väntat ut honom tills han hade slutat darra och gnälla. Men som sagd, det fick räcka med fem minuter så föll skottet som följdes av as långa 20sekunder, den tiden som jag lät sitta honom och titta på mig. Det gick väl si så där, han bara blinkade lite till med ögonen, sen fick jag nog jag med och lät honom hoppa in och hämta fågeln som han som tur var inte hade glömd vart den hade landat! Jag hade definitivt inte kunnat dirigera honom lika bra om ens över huvudtaget… Han pep och gnällde under tiden han sam fram till måsen, sen kom han fint tillbaka till mig och lämnade av fågeln. Duktig Svanti.

När måsen var tillbaka igen, fick Eriks hund, även han en vorsteh, sin apport och då Erik satt på udden på andra sida, blev det något av ett experiment: Truten var redan på andra sidan, alltså med Erik, hunden på vår sida. In med truten så långt det gick in i vassen och ett skott till det och in med hunden. Sen ropar husse på hunden och visst, han förstod det, truten ska till husse. Efter det fick vi på vår sida kasta in måsen så Eriks fick en apport från ”rätt håll”.

Vi turades om några gånger till sen fick det vara bra och bilarna kördes tillbaka till utgångstället där det även fanns fin skog att fortsätta träningen.

Platsliggning med skott fick det vara fast jag hade kunnat nöja mig med att bara klara av att gå med min hund i koppel! Va?! Ja, helt rätt, bara kunna gå i koppel och hålla käften. För det gick inte nu! Han var väl för upphetsat eller slut i hjärnan eller jag vet inte. I alla fall gick det inte att få tyst på honom utan att ta hård i terrierns nackskinn som inte leder nånvart ändå… puh, detta var nötande faktiskt och något pinsamt. Till sist fick jag gå först i leden, då gick det an för honom att hålla truten.

Platsliggningen, ja, det gick ju inte så himla toppen nyss hos Fredrik i Småland heller och vad skulle jag förvänta mig idag?! Vi höll oss till dem minsta tidsintervalla och töjde lite på dem 2min, skott,3min, skott, 3min och tillbaka. Kan säga att jag hade tur att jag hade med mig min telefon som verkligen kunde visa att minuterna fansiken inte går fortare än vad de gör! När jag kom tillbaka berättade Erik, som hade stod kvar med hunden, att efter första skottet satt Svante sig upp, vid andra skottet kröp han framåt och efter två meter krypandes tyckte Erik att uppmana honom att gå till sin plats. Ja, han rivstartade i alla fall inte… ha, ha.

Då vi hade gått iväg med alla hundar var det kanon tillfällen att träna bara sitta kvar under tiden dem andra hundar fick göra något, mycket nyttigt, speciellt för Svante! Det känns konstigt, jag har egentligen tränat rätt mycket på ”ingenting” men klart, hemma fungerar det, tillsammans med andra är det en hel annan sak.

Efter platsliggning med skott för de andra hundar var det dags att ge uppgift till kaninen med. Släpspår till alla vovvar, oj så roligt!!!!

Enda problem för Svanti var: han var tydligen himla bajs nödig och 20m innan han var tillbaka hos mig krökte han ryggen och ja, sket. Han tappade kaninen så klart, det är ju lite svårt och göra två saker samtidigt och sen blev han av sig och hade glömt bort vad det egentligen var han skulle göra. Fick ropa apport för att hjälpa honom på traven, så fick jag kaninen och vi kunde fortsätta.

Som avslutning gick vi träna fritt följd kors och tvärs i skogen, ja, det gick bra, mycket bra!

Får tacka Jokke och Erik att jag fick hänga med, väldigt inspirerande att träna ihop med er och mycket roligare att alltid vara själv. Jag kunde dessutom fylla min frys med en mård och kaninen och måsen fick jag ta med också, då kan jag fortsätta som bara det!

 

 

********

2012-06-25 Husse borta ...

… och matte sover med vovvarna…

 

Sååå mysigt! Han får skylla sig själv om han åker bort i nästan en vecka! Det är inte alls fel att ha en hundvalp rund halsen och Svanti nere på mina fötter.

Har fått ett mail från Jokke idag om jag vill hänga med och träna imorgon. Ja det är väl ingen dum ide faktiskt! Klart vi kommer!

 

 

********

Sida 1 av 2