2013-12-27: Att skjuta för sin egen hund

tysk jaktterrier 63

Det händer inte många gånger att jag får skjuta för mina egna hundar! För att vara helt ärligt hände det bara en enda gång hittills och det var en grävling för Svante i fjol. Men idag föll allt på plats, Sora jobbade fint och drev rådjuret över hygget, jag stod givakt och kunde fälla mitt första rådjur för henne! Ni kan tänka er, vilken glädje det satt i lillan och i mig som inte får skjuta så mycket över lag då jag mest går med hund istället för att inta pass. Fast, det är nog lite mitt eget problem med: kunde ju sitta mer i pass eller, lära mig att stå kvar och hålla tyst, så att drevdjuret kommer förbi någon gång innan den upptäcker mig. Det gav mersmak idag i alla fall att kanske anstränga sig lite extra i fortsättningen. För visst har det hänt tidigare att jag helt enkelt inte hade laddat bössan, eller inte stoppat in öronskyddet då jag helt enkelt tyckte att det inte blir nåt i alla fall. Dåligt, eller hur? Tur att man alltid kan lära sig bli bättre.

 *****

2013-12-15: Lyckad jakt i Brodalen

tysk jaktterrier 62

Det går bra nu för oss! Lilla Sora är en liten jaktmaskin som med sina 1.5 år jobbar som en rutinerad hund! Hon överraskar mig verkligen varje gång jag släpper henne. Hon gör bara rätt från början till slut. Alltid! Vilken hund jag har fått! Jaktdagen idag resulterade i en fin, grann bock skjutit för henne.

Hennes drevtider varjerar rätt mycket. Det är väl det ända som jag kan tycka är lite jobbigt: att aldrig veta hur länge hon kommer att hålla i. Svante var mer jämn i sina drevtider, självklart, olika på olika djurslag, men jämnare trots allt. Men, jag skall inte klaga, min lilla tik är över förväntan trots allt och vi i jaktlaget är mycket nöjda med henne.

Inte undra om en s/v bild, ... jag hade roligt med telfonen... 

Och ja, jag provade en ny reflexväst. Denna håller än, har varit med om några jakter nu men det syns redan, att även den kommer att tappas i skogen förr eller senare. Så, om ni är ute i skogen och hittar en reflexväst till liten hund, hör gärna av er, den kan vara min.

 *****

2013-12-07: Nytt försök på vildsvin

jaktterrier 50

Efter den stora jaktlyckan vi hade för några veckor sedan, var Diana inte lika välvillig med oss idag. Vi hade hoppats på att grisarna kom tillbaka, och visst så hade de visat sig lite här och var, men tyvärr inga hemma idag. Det blev några fina drev på rådjur och älg istället och dagen slutades med ett släpp av markägarens lilla envetna tax. Hon fick fram ett fint rådjur som dessvärre passerade oss passkyttar på för långt håll innan ekipaget smet undan och försvann långt.

Ni kanske undrar varför min stackars hund har en rosa signalväst på. Ja, det kan man allt göra. Jag är absolut inte förtjust i rosa men tyvärr så har de denna västen i just bara rosa och jag ville gärna prova den. Hoppades på att den skulle sitta kvar så hunden syns när hon springer med ett vildsvin runt skyttar. Tyvärr så har en hund här i området blivit skjuten, helt enkelt för att den inte syntes och dessvärre gick kylan i rikoschett och träffade hunden liksom i bakhåll. Tragiskt. För att gardera min lilla terrier lite gran i alla fall, så tänkte jag att hon kan få gå med en sån reflex väst. Har provat en del andra som hade kardborre som fästelement, men dessa satt bara en liten stund innan mossa och smuts hade gjort slut på just kardborren som då inte fäster något mer. Men, men, även denna väst höll inte måttet. Hon kröp ur den helt enkelt eller så satt hon fast och sprang vidare och smack, så gick den av. För det är jag väldigt noga med att inte sätta saker fast på hunden som den kan sitta fast med. Varför då ingen riktig vildsvinsväst på hunden?! Ja, helt enkelt: jag tror hon klarar sig bättre utan. Har pratat mycket och länge med andra terrierkollegor och uppfattningar om väst eller ej är lika vid spridda som allt i människans tankar. Men jag håller nog med de så inte vill ha väst på hund. Den kan inte fastna, inte drunkna i en för tung väst, blir inte för varmt. Det går inga pinnar i buken på hunden som har västen i vägen och hunden kan röra sig som den är van vid. Självklart, har jag en hund som är väldigt vass och gärna lite för tuff, så skulle jag överväga, dock är Sora rätt förståndig och håller sig på avstånd vad vi hittills kunna bedöma efter att vi hade henne i hägn. Så, hon får på sig en reflexväst så länge den håller. Kommer det att behövas väst på henne, ja, då får hon det, men jag tror hon är bättre utan, så länge vi knappt har några grisa i marken.

 *****

2013-11-23: En jakt jag sent kommer glömma

jaktterrier vildsvin01Nu får jag göra en liten latis: Jag kopierar in texten som blev publicerad i Tysk Jaktterrierklubbs tidning. PS: ni får gärna kolla hemsidan av våran rasklubb: www.tjtk.se

"Det är sen november i Bohuslän, snön kommer sent här om den ens kommer. Termometern visar några grader över noll, då havet alltid håller värmen lite extra och vi ger oss av till en jakt jag sent kommer glömma. Landskapet är en blandning av Bohusläns granit, stora mossor och låg skog bland dalgångar och raviner. Lite längre ifrån havet så blir skogen allt lite tätare, stammarna större där jorden höll sig kvar och det finns till och med lite bokskog bland björkar, granar och tall.

Det finns allt gott om rådjur och en hyfsad älgstam men de senaste åren har även avskjutning av vildsvin ökat markant. Dock är utbredningen här väldigt lokal, de har inte hunnit sprida sig över större arealer och verka hålla sig till kända och goda marker, för visst finns de här i Bohuslän: matnyttiga vildsvinsmarker.

Jag och min lilla tik, Sora von den Marokken, 1,5 år då, är bjudna på en arbetskollegas mark i Sotenäs och hoppet om vildsvin finns, då de har setts lite här och var.

 Vi träffas i jaktstugan och det blir ljuvligt prat och lite glögg, radion testas, såten gås igenom och passen lottas, ja, ni vet hur det är så här innan man drar igång.

Då jag inte känner till marken och vi inte vill råka ut för att hamna på grannens så går en av jaktlagets jägare med mig och när vi får klartecken att alla sitter på plats så går vi upp mot sjön, längs en ravin. Sora sliter i kopplet och vindar, något hon tycker luktar gott. Dock ska vi fortsätta lite till så vi kommer lite mera in i marken innan jag skall släppa henne. Vi har då färdats längs vasskanten vid sjön några hundra meter och jag släpper henne. Känner så klart lite press på mig att hunden gör bra ifrån sig och känner irritationen stiga upp när hon drar tillbaka längs spåret vi hade gått. Där står jag, flinar och ber nästan om ursäkt att hunden bara springer tillbaka istället för in i marken. Jag kollar på GPS-en och ser att det tog stopp halvvägs tillbaka och hon viker in mot sjön. Några skall hörs, mera ett gnäll innan hon sätter igång med ordentligt skall, mycket djupare än vanligt. Det står stilla en stund i vassen, jag och Tommy tittar på varan och avtalar vart vi ska ställa oss så vi inte är i vägen för varandra. Efter några minuter går det loss i vassen, drar upp för ett brant berg, igenom jaktterrier vildsvin03ravinen som delar två granitkullar och in i en plantering. Vi ser tyvärr ingenting, det är bara GPS-en som skvallrar. Efter några minuter ståndskall i planteringen så går det loss igen, igenom en storskog och upp mot mossen, en gammal torvmosse som är uppdelad i många många små stycken där folk tog ut torv att elda med förr i tiden. Det syns än på vissa ställen.
Innan det passerar gärdsgården som ramar in mossen, passerar drevet en passkytt i torn, placerad i kanten på en gallringskog. Pang. Ett skott, sen prasslar det i radion 
att han sköt en gris, den gick några meter och ligger. Hunden kommer strax efter, stannar vid grisen någon minut men verkar ointresserad av det döda djuret. Jag hinner tänka på de bilderna jag ser av andra jaktterriers som ruskar om grisarna och blir lite besviken på henne att hon bara vänder om och går sitt spår tillbaka. Hon kommer dock inte tillbaka till mig utan går rakt ner till sjön igen och det blir liv i vassen på nytt! Hon visste helt enkelt, att det fanns fler grisar där inne, varför stanna kvar vid en död?! Det dröjer inte länge innan även denna gris sätter av ur vassen, upp för branten, genom ravinen. Den tog samma väg när den flydde som kompisen innan, kan vi ha en sådan tur? Pang! Vi hade tur.

Radion prasslar och skytten meddelar att han nog hade träffat grisen, men den gick vidare och försvann, hunden efter. Jag och mitt sällskap hade då inte rört oss många meter sen vi släppte hunden. Vi bestämde att följa

efter drevet på GPS-en och se vart det tar vägen. Gris och hund gick några hundra meter igenom storskog innan det blev stopp i en tätning innan gärdsgården vid mossen. Vi tog oss långsamt och så tyst som möjligt dit, uppmanade passkyttarna att vara med nu lite extra. Strax innan tätningen lämnade jag över GPS-en till Tommy och tog själv ett pass i kanten av storskogen. Tommy började smyga på ståndet och efter några minuter fick han syn på både hund och gris. Sora jobbade runt grisen som tappert försvarade sig men det gick lite trögt, då den var medtaget av skottet. Det kändes som evigheter, allt runtom mig var tyst, endast adrenalinet som rusade i kroppen och hundens arga skall som ekade i skogen. Pang! ”Grisen ligger.” kom det glada beskedet. Som Tommy berättade efteråt så fick han vänta en bra stund, då hunden sprang runt grisen, ingen chans att skjuta. Han kom på att försöka kalla in henne, hon lyssnade faktiskt och lämnade grisen för ett kort ögonblick, han kunde skjuta och så flög hon på igen. Som han uttryckte sig, det var otroligt roligt och spännande att se hunden jobba, lyssna på hans inkallning, få till skottet och hundens glädje efteråt.

 Nå, nu låg två grisar, vi tog med hunden in i marken igen. I en riktigt tät slyngelskog blev det upptag på nytt. Hennes arga skall meddelade att det inte handlade om rådjur. Det stod stilla i det täta och vi försökte ta oss dit.

 När vi kom närmare hörde vi både skall och grymtande, vi lät henne hålla på, i hoppet om att hon får ut vildsvinet. Tyvärr hann vi inte dela på oss på ett lämpligt och säkert sätt där inne i det täta utan stod rygg mot rygg jaktterrier vildsvin02och väntade. Så fick grisen kanske både vind av oss och nog av hunden, då det plötsligt brakade till och kom rakt mot oss ur det täta. Vi hann inte reagera än mindre få till bössan och något skott, då grisen sprang förbi oss på 2meters håll, vi fick hoppa undan. Så bar det av, hunden efter, men tyvärr ur marken. Sora var nog lite trött och släppte efter några minuter och kom tillbaka. Dock fanns det inga fler vildsvin hemma och efter en knapp timme kunde vi blåsa av jakten och dra fram grisarna. Nöjda jägare, nöjda jag och en mer än nöjd terrier.

Waidmannsheil."

 *****

2013-11-17: Avelsprov för tysk jaktterrier: Provdel skog

tysk jaktterrier 53

Ja, då var det dags att visa upp Sora för provdomare. Det finns ett antal prov en tysk jaktterrier kan göra, allt för att säkerställa att vi avlar framSora prov skog01 dugliga hundar som följer den ursprungliga önskan om en stark och tålig arbetande allround terrier. Ni som vill lära mer om rasen, dess grunder och vad den används för, kolla gärna klubbens hemsida. (www.tjtk.se)

Idag tog vi bilen upp till Vänersborg för att låta Sora göra klart provet som ingår i att få henne avelsgodkänt. Provet består av två prov: grytdel och drevdel. Grytdelen tog vi i juni i Bassholma, nu återstod drevdelen. I brist på harar och chansen att låta henne jobba ett harspår, bestämde jag att vi tar drevdelen i skogen. Det hela liknar mest en vanlig jakt, bara att det är två domare som går med en och kollar hur hunden gör.
Först mäts och kontrolleras hunden, chippet och stamtavla ses över sen var det dags för avfärd till provmarken. Vi släpper henne och hon far iväg, typiskt Sora i raketfart. Söket är det absolut inget fel på. Hon hittar efter några minuter och börjar driva fint med hörbar och tät skall. Vi stannar kvar vid platsen och lyssnar, domaren tar och kollar klocka. Hon ska minst driva i 5 minuter. Upptaget för ej vara med synkontakt. Sen är det ju alltid det där med återgången. Jag vet många som inte klarade provet helt enkelt för att hunden ej kom tillbaka efter en timme. För efter en timme skall hunden vara kopplad. En terrier är en hund som ska jobba ihop med sin förare, hålla kontakten efter en viss tid och inte vara en fjärr-jagare som får hämtas i grannkommunen. Ni kanske vill då säga att det är för kort med en timmes drevtid. Ja, då hänvisar jag till dreverklubben.

Efter det att Sora hade tagit upp, drev hon väldigt bra i ca 20 minuter, släppte och var på väg tillbaka. Nästan framme vid oss, hittar hon nya slag, sticker och drar iväg igen. Domaren tyckte då att det var ok att låta henne söka/driva på nytt, då det ju visar att hon vill jobba. Hon drev väl en 20min igen och var långt borta när klockan visade att timmen snart hade gott. Hon släppte, kom tillbaka, nästan…. Jag ropar och gapar (hon brukar ju lyssna) …. Hon fick upp något nytt … attans… jag ropar igen, vrålar! Japp, då kom hon, när hon drev förbi oss med ett rådjur som hade gömt sig i en buske inte allt för långt ifrån oss. Det fick hon faktiskt mycket väl godkänt på! Jag kunde andas ut, tror att domaren inte märkte av min krypande panik utan hon var ju inne inom timmen och fick mycket väl godkänt och full poäng.

BSora prov skog02ra Sora! Duktig hund.

 *****

2013-11-12: Lite släpspår efter jobbet

jaktterrier reh05

Skinnet hade nu gjort sitt efter några dagar med släpspår i skogen och började lukta lite illa. Nu är det dock några klöver kvar så jag drog ett kort spår efter jobbet innan det hann bli mörkt. Lilla Sora tyckte det var helt ok.


 

 *****

2013-11-10: Eftersök

jagdterrier nachsuche

Som tur är så händer det rätt sällan att jag får åka på ett eftersök. Tyder det ju på att jägaren har tränat på ordentligt och skottet satt som det skulle. Men ibland så blir det fel jagdterrier nachsuche01även om man har gjort sitt bästa både före och efter skottet. Fick då packa in hundar och spårlina en sen eftermiddag och åka upp för att kolla. Skytten tyckte att skottet satt bra men rådjuret gick inte att hitta. Hunden som drev under jakten hade kommit med två drevdjur och sedan fortsatt med det ena. Nåväl, det var ett bra tillfälle att låta Sora prova på riktigt. Svante var självklart med i fall att Sora skulle få problem. Men så var ikke fallet. Hon hittade spåret efter lite velande och efter vi insisterande att det här var rätt. Hon är tyvärr än en sådan hund som hellre gå på något som är färskt än att ta an något äldre. Självklart, hon har inte haft så många tillfällen hittills, så vad ska jag förvänta mig? Som sagt, hon tog spåret till sist och jag kunde se på henne att det var något hon följde. Blod hittade vi inget, enbart avtryck av klöven i marken. Det hade hunnit bli lite mörkt nu så pannlampan var på när vi tog de sista metrarna. Det märktes ganska tydligt på henne att vi kom närmare, hon blev ivrigare helt enkelt. Dock var hon lite besviken: väl framme under en buske så hittade vi rådjuret. Skottet hade suttit bra men märkligt nog så hann det springa ca. 80m för att sedan gömma sig i tätt buskage. Bra jobbat min lilla vän. Som tack fick hon en bit njure att kalasa på.


 

 *****

2013-11-02: Ta med skinnet ur skogen

jaktterrier reh01

Jag har känt det många gånger genom åren när vi har skjutit ett djur, tagit ur det och pälsat av. Man slänger skinnet och klöver. Inälvorna läggs till rävars kvällsmajaktterrier reh02t. Nej, på något sätt är det synd att man ändå lämnar kvar så mycket i skogen av ett liv som fick sluta. Därav tar jag alltid vara av så mycket som det går. Hjärtat och lever blir mat till mig. Strimlat och stekt i smör med lök och potatismos. Jättegott och framför allt rätten man kan äta samma kväll man kommer ur skogen. Lungorna brukar jag ta med och kokar till hundarna. En mycket slabbig och luktande procedur men ack så uppskattat av de fyrbenta. Och även skinnet kan väl tas om hand ett tag i alla fall. Så gjorde vi med rådjuret som sköts sist. Två vardagskvällar fick vi åka ut till skogen och dra skinnet någon kilometer så varje hund fick sitt släpspår att gå efter. Tycker själv att detta är mycket enklare än att lägga blodspår som ju kräver viss planering. Släpspåret gör ju inte att hunden får leta upp ett gammalt spår och jobbar hårt med nosen utan det är mest att få underhålla hundens huvud med något roligt. Dessutom så har jag märkt att Sora absolut inte vill gå blodspår med någon större entusiasm utan hon har helt enkelt ingen fokus. Jag har tröttnat på att lägga spår till henne, mer eller mindre. Dock släpspår med färskt skinn på slutet är något helt annat. Ibland så ”tappar” jag en klöv i spåret så kan hon då få markera ”sårlegan” och gör det med bravur.

Som sagt, två kvällar var vi ute nu, i mycket skiftande terräng och även runt i närheten av ett industriområde. Det var mycket nyttigt, speciellt för Sora och hennes obefintliga koncentrationsförmåga. Svante jobbar som han alltid gör i spåret: underbart och klockrent. Han bara älskar det. Självklart, han är ju inte heller ute och jajaktterrier reh04gar något mer nu med den dåliga syn han har. Självklart ska lilla gubben bära hem skinnet. Där går det inte prata vett med honom. Det är hans och det är han som ska ha med det. Punkt slut.

jaktterrier reh03Så jag kan bara rekommendera er alla: spara på så mycket det går när ni skjuter ett vilt, ta hem skinnet och passa på att lägga spår. Dessutom är det mycket bra även för min egen del. Händer ju rätt ofta att jag hellre sitter hemma när det regnar istället för att gå ut och lägga spår. Men, om skinnet finns här och nu och är förstört imorgon, tja, då får jag resa mig ur soffan och dra runt i skog och mark helt enkelt. Mycket bra!


 

 *****

2013-10-31: Innan jobbet ...

tysk jaktterrier 32…är det allt bra att kunna dra en runda i skogen. Då bägge hundar hänger med mig till kontoret så passar det vissa dagar perfekt att ha vägarna förbi jaktmarken och släppa de innan det är dags att ha tråkigt i kontoret. Efter jobbet är det liksom ingen idé att dra till skogen, det blir mörkt för fort, lika bra att sitta längre om kvällen och jobba in de timmarna jag gick i skogen på morgonen.
Sora hade gott återhämtat sig från helgens tur, hon hade trots allt sprungit 4.7 mil, lilla sötnosen. Idag skulle honlinsluxation12 inte få så himla mycket var det tänkt och Svante som mår bättre skulle få chansen. Men det blir väl inte alltid som matte tänkt sig, inte om Sora får bestämma! Hon hade fullt upp med att fara igenom skogen som en hare! Hon fick upp flera gånger och drev fint, som tur var dock inte så länge. För det första så är hon ung än och jag vill inte att hon redan håller på i timmar och för det andra skulle även Svante få och vi skulle hinna in till jobbet med. Efter två drev fick jag koppla henne och släpper honom. Ja, tyvärr märks det så tydligt på honom att han trots allt har svårt att se. Han litar inte riktigt på sig själv längre och söker rätt trångt, alltid rädd att inte hittar tillbaka! Vet inte om det nånsin blir bra och om han lär sig att lita på sin näsa fullt ut, vi får se. Fast det spelar ingen roll, han är min lilla ögonsten och det kommer han förbli oavsett om han klarar att jaga eller inte. För alla ni som kanske inte vet, så fick Svante linsluxation, en inte så trevlig sjukdom eller fel i genen som gör att linsen tappar fästet. Det hände i april i år och vi lät operera honom. Ett öga är borttagit, det andra bytte de linsen på, satt in en spännring så inte den tappar fäste och ja, nu går han på en del medicin och droppar och kommer göra det livet ut. Det stod inte på agendan att ta bort honom, bara för att han inte skulle kunna jaga mer. Han är mer än bara min jaktkamrat! Nu är han bästa vän i första hand och lite jakthund i andra, dessutom min spårkung i lina! Finns inget bättre för honom! Så vi får se hur det går och vad han klarar av. Idag fick han upp ett rådjur i alla fall och drev det en liten stund. Jag var noga med att inte röra mig från fläcken så han hittar mig när han kom tillbaka. Lite som att träna en unghund blir det med honom! Jag blev bara så himla glad för hans skull! Och han kom tillbaka och flinade stort så jag kunde se tänderna på honom. Efter det så nöjde han sig med att hålla sig bredvid mig, han gick fint utan koppel och var bra med det. Släppte då Sora en sista gång innan vi skulle till jobbet, hon tog chansen så klart, hon hade ju vilat upp sig en halvtimme under tiden hon var tvungen att sitta i koppel, stackaren. Hon fick upp en gång till och drev i ca. 10min innan hon vände och var tillbaka hos mig efter ca. 20min. Bra, nu var det bara att packa ihop och ta tag i det tråkiga men nödvändiga: jobbet.

 *****

2013-10-27: Söndagsbestyr

jaktterrier sora 09Visst är det bra med jaktsäsongen?! Vi slipper fundera vad vi ska hitta på, vi behöver inte förklara för sambon varför, hur och vad, nej, jaktsäsong är jaktsäsong. Så är det bara. Idag fick jag dock ge mig och tack vare att ingen annan kunde idag så fick jag med mig sambon till skogen. Lite socialt umgänge med nytta liksom. Han fick hålla i Astron och ha koll på hundarna så det inte blir långtråkigt för honom och tjatet börjar, jag fick gå med bössan och var nöjd att få vara ute i alla fall! Sora sökte som vanligt, stort och med full fart, fick upp två gånger, troligen rådjur det ena och älg det andra. Ena drevet buktade fint och hade vi varit några stycken idag i rätt pass så hade det nog gott hem det här. Andra drevet gick rakt ut över mossen, det brukar älgarna gärna göra här.
Som retning för gårdagen fick hon och Svante upp fågel två gånger även idag! Men UTOM skotthåll, så klart nu när bössan var med.
Svante var allt nöjd efter dagens tur och gick och la sig, Sora har Duracell i sig och bara går, går, går…..
Så fick det bli lite apporterings träning. Får tyvärr erkänna att det har inte gått så himla bra än. Hon är rätt så ointresserad att gå och hämta nåt då hon ju vet, jaga är roligt. Så vi håller fortfarande på med ruta ett: ”Håll fast!”. Ja, ja, bedrövligt, tycker hon.

 ****

2013-10-26: Rådjur och fågel i Bullaren

tysk jaktterrier 31Vilken härlig dag, bara hundarna och jag och visst får jag än en gång konstatera: varför kallar jag mig jägare om jag åker till jaktmarken utan bössa? Visst, det regnar och visst det är jobbigt att putsa och dåna med bössan efteråt men ack så dumt det var idag. Klart, man måste inte skjuta bara för att, men om hunden gör ett bra jobb och vi inte har skjutit ett villebråd på denna mark sen två år, hade det varit bra att göra det nu då, kan tyckas. Åt andra sida har rådjursstammen växt till sig lite, det märks. Det hände innan att vi kunde släppa och gå i flera timmar utan ett enda drev, nu blev det drev varje gång vi var här. Så även idag. Släppte bara lilla Sora, Svante är på nåt sätt inte hundra så han fick gå i koppel bredvid mig istället. Terrier-like sökte hon av skogen i ett rasande tempo! Till sist fick hon upp söder om mig och drev i ca 30min innan hon vände. Det buktade fint i flera varv runt på marken innan rådjuret bestämde sig för att dra utåt. Då släppte Sora och kom nästan tillbaka. Det verkade som om hon fint följde sin egen löpa och jag var nöjd och väntade på henne när jag såg på GPS-sen att hon vek av sitt spår, vrålade till och drev igen. Nej, inte bra, så ska de inte hålla på. Är det färdigt drivit ska man tillbaka. Tydligen så stod det väl två rådjur eller kanske till och med var det två som hon drev tillsammans ett tag innan de delade på sig. I alla fall blev det ett 10min drev till och jag fick vänta, tyvärr inga skottchanser vid något av dreven, men så är det.
Slutligen kom hon tillbaka och vi kunde fortsätta. Det gick självklart lite trögare för henne nu efter de kilometer hon redan hade sprungit. Vi gick och gick, regnet prasslade ner och jag bara njöt av att vara i skogen och se min hund bli så otroligt lycklig att få jaga. Såg sedan på henne att hon rörde sig något annorlunda. Stelare liksom, stannade hon då och då, svansen gick som en liten propeller. Tog det då lite saktare jag med, och kollade noga runt vad det var hon hade fått i näsan. Svaret lät dock inte vänta på sig så himla länge: en härlig tjock orrhona lyfte från marken och ja det var nu jag svor så prästen hade varit förtvivlad! Bössan hemma, som sagt och här fick jag chansen att skjuta fågel för min fula lilla terrier! Det blir ännu bättre: inte nog med att jag fick EN fågelchans, nej två blev det!! Då hon några minuter senare visade samma beteende och sviff sa det och en till orre lyfte! Attans! Får kalla mig kärringen som lullar runt i skogen i fortsättning. Sorry, Sora hoppas det blir några chanser till.

 

 

 *****

2013-10-20: Lyckad jakt i Brodalen

tysk jaktterrier 26Ah, vilken dag det var idag! Började med att väckarklockan ringde lika högt som regnet hördes utanför fönstret och önskan om att bara rulla runt i sängen och fortsätta sova var stor. Men tur att det inte blev så, annars hade jag nog gått miste om en härlig jakt.
Det fick bli Brodalen vi jagade på idag, en härlig och rätt så stor mark som vi verkligen kan jaga hela dagen på utan att gå i samma såt igen. Vi släppte både min terrier och Torstens drever. Drevern fick upp uppe på kullarna och vallade iväg rådjuret tyvärr ur marken, stackars Sora slet och slet men kunde inte hitta några intressanta färska spår. Vi bröt, väntade intysk jaktterrier 27 drevern och körde upp till lilla ”fjället”. En bergsplatå rätt så högt över havet (här ligger vi i snittet ca 15m över havet kan vi säga) som ändrar naturen lite gran, typ som om man var i fjällen! Därav namnet.
Passkyttarna gick ut till sina pass och såten är rätt liten och väldigt förbestämd då en platå just är en platå, begränsad av bergskanter och raviner. Därmed är även rådjurens väg rätt så utstakat! En fördel, tar hunden upp, finns det inte så himla många olika möjligheter för rådjuren att ta sig ner från berget och har vi tur, så sitter en gubbe där och tar chansen väl. Jag släppte Sora först, hade med mig Svante i fall han var sugen på att jaga han med och ska tro det han var! Han skrek och vrålade om att bli släppt även han! Efter det att Sora var iväg en bit, fick då han komma loss. Det dröjde inte länge och Sora drev sitt drev. Det gick några varv uppe på platån, förbi två skyttar som dock inte fick nån chans på det. Det tredje varvet uppe på platån slutade dock vid en passkytt som fick till svingen i tysk jaktterrier 28bössan och kunde fälla ett fint kid, geten hade han kunnat ta med men valde att låta den gå, bra det och mycket rätt tänkt sa vi alla. Sora kom fram till kidet efter några minuter och fick lugga lite men konstigt nog har hon inget större intresse mer att greja med ett fällt rådjur utan hon släpper det där det ligger och söker upp mig igen! Inte mig emot. :-)
Jag hade fullt upp med att bli glad för Soras rådjur så jag knappt märkte att det har varit ett tag sedan jag såg Svante. Hoppsan, han var borta och jag har ju inget astro halsband till honom än så jag hade f..n ingen susning om vart han befann sig. Det löste sig snart då han började driva med sitt härliga skall! Älskade lilla halvt blinda vovve. Han hade fått upp en liten flock rådjur skulle det visa sig, smaldjur och en grann bock som hade stod i en glänta och som han drev utför berget, runt och över åkern bort mot Thomas och Dennis. Tyvärr så var inte alla helt överens om att det ju var en jakthund till i smeten och några jägare har alltid lite bråttom att ta patron ur och lämna passet. Så var det även idag, jaktledaren tyckte jakten var klar och han hade ingen radiokontakt med mig som ropade på de andra att Svante hade fått upp och drev. Det är nackdelen med fördelen av platåberget: tysk jaktterrier 30står man fel och bakom bergsväggen så hörs man inte helt enkelt. Ja, nu var det som det var, Thomas och Dennis blev lite små sura på de missade chanserna för Svante drev bägge djuren grant förbi båda pass! Thomas kunde bara lyfta på hatten och Dennis hade redan lämnat. Nå, så kan det vara, synd om Svante som jobbade så himla duktig! tysk jaktterrier 29Det hade varit gott för både honom och frysen att ta hem en bock!
Det kommer fler tillfällen, var så säker! Tack för en härlig dag, härliga Brodalengänget!

 *****

2013-10-19: Lyxen att jaga bara två.

tysk jaktterrier 24Då ingen annan av vårt lilla jaktlag kunde hänga med idag, så blev det en lite annorlunda jakt på två man idag, bara Håkan, hundarna och jag. Håkan har själv ingen jakthund att jaga med då han jobbar mycket borta och ja, då passar det helt enkelt inte hans livsstil just nu att ha jakthund. Men helt utan klarar inte han och sambon sig heller så för nåt år sen skaffade de en dvärgpinscher. De ser ju ut som en tysk och ja, beter sig som en sådan och har minst lika mycket energi som en tysk jaktterrier, som tur var så är de inte lika jaktsugen och hans lilla snutt kan allt gå löst under deras skogspromenader. Men att de är framavlade att jaga råttor och möss, det kan inte pinschern förneka: nyligen så fick jag ett glatt meil om att pinschern lilla hade ställt en mink under en rotvälta och var rätt så förbannad på den. Glad husse hade med sig bössa och så kunde vi då konstatera: en mink minder på jaktmarken, bra det. Men, tillbaka från pinschervärlden till tysk jaktterriern.
Det blev således bara Håkan som fick sitta i pass, jag släppte båda hundar samtidigt då jag vid det här laget vet, att Svante pga. hans dåliga syn inte drar så långt nåt mer. Synd, väldigt synd men jag förstår honom gott och väl. Sora däremot sökte som en liten gudinna igen, farten i henne är det bara att tycka om och hon fick upp rådjur idag. Hon drev i 15 min, det buktade kanonfint runt på marken så det var en fröjd att följa henne på gps-en. Det har blivit bättre och bättre nu senaste tysk jaktterrier 25jaktsäsongen att rådjuren buktar då vi inte släpper snabba hundar mer. Börjes beagle är en ännu långsammare hund än mina terriers och även för de går det relativt sakta, kanske för att rådjuren hela tiden vet exakt vart hunden är, då de skäller så tät och fint. Nå, vem vet. Drevet Sora höll på med gick närmare och närmare Håkan som satt och var på helspänn hela tiden som han senare berättade. Studsaren var osäkrat flera gånger men till sist svor han att han valde kulan före hageln: rådjuret sprang glatt på 20m håll förbi honom (och ja, han har väldigt bra camouflage kläder och är tyst i passet så de känner och ser honom helt enkelt inte om vinden står rätt). Synd, väldigt synd kunde vi konstatera, då Sora gärna hade fått lön för ett sådant fint drev. Men, nästa gång det kanske slutar annorlunda?! Tack Håkan för en trevlig jakt. Och ursäkta de dåliga bilder gott folk, men ni som är ute och jagar vet, att man egentligen har annat att tänka på än fina bilder. Ha, ha!  :-)

 *****

2013-10-17: Sora fick ställa älg

tysk jaktterrier 23Var och släppte lilla Sora innan jobb. Hade inga som helst förväntningar då jag inte hade värst mycket med tid faktiskt men lilla hunden förvaltade sin chans att få driva väl, sökte som en raket med en fart som Svante aldrig fick upp och hittade en älg tjur till sist. Först blev det drev i ca 10minuter sen ställde sig älgen och hon höll kvar honom där. Jag försökte smyga mig på för att få ta några bilder men det märks tydligt att jag inte är älghundägare som vet hur man gör att smyga på ståndet. Det resulterade i att älgen gick undan varje gång, Sora då efter och efter ca. en halv timma så där och en kontrollblick på klockan var det dessvärre dags att knuta ihop och åka till jobbet. Fick ingen bild på henne och tjuren så man hade sett något mer än mossa, träd och björkar, så det får bli en helt vanlig bild tagen när hon var tillbaka. Hon sov gott på jobbet sen i alla fall!

 *****

2013-10-13/15: Älgpremiär

tysk jaktterrier 20Jag och en till arrenderar en liten fin mark uppe mot i Bullaren mot Norska gränsen och egentligen är det bara småviltsjakten som vi har och markägaren har kvar älgjakten själv. Helt ok och kanonbra för mig då jag har andra ställen att jaga älg på! I våras ringde det dock i telefonen och jag hade en trevlig pratstund med markägaren som resulterade i att jag fick komma till årets älgjakt. De är ju bara fyra jägare som dessutom är komna till åren och visst vore det trevligt med en ung och dessutom tjej, ja visst, då fick jag komma. Gänget som bestod av markägaren, en till markägare som är granne samt två mega glada norrmän skulle samlas dagen innan älgjakten, på söndag alltså, för att dricka kaffe, snacka skit och planera morgondagens jakt.
Jag fick då alltså vara med och med tanke på att det är rejält långt att köra dit hemifrån, skulle jag få sova över i huset på gården. Fixade hästvakt i tre dagar (tack Emma!) och tog bilen norrut, fullstuvad med bössa, jaktkläder, hundar samt deras tillbehör, mat till mig, lite present och annat gott, stövlar, ja ni vet, hela kittet och det såg ut som om jag höll på att flytta! Tur jag inte är sån som har hur många skor som helst, hur hade det gott liksom?!?
Väl framme fick jag slå mig ner under ett uppstoppad älghuvud, (... gott det...), brasan var tänd och attans vad det blev varmt! Kaffet var gott, bullarna likaså och norrmännen höll med sina glada historier om jakt på allehandas ställen humöret på topp. Några andra jägare hade anslutit sig, bara för traditionens skull! Det ska snackas tysk jaktterrier 21dagen före älgpremiären! Hur skönt är inte det?! Jag stormtrivdes med en gång där, jägare är allt trevligt folk!
Vi testade våra radiorna, kollade pilottonen var borta då min svarta låda inte kan det, pratade om vart älgen sist hade setts och kunde konstatera att det egentligen skulle finnas gott om älg! Det hade både Ivan och Lennart kunnat intyga, de hade sett de varje morgon... tills för några dagar sedan i alla fall ... tills bonden hade plöjd upp åkrarna... Ja, vi får väl se hur det kommer att gå!
Vi skiljdes åt i tid för att lägga oss, Ivan (markägaren) och jag drack var sin kopp med varm mjölk innan det var dags för att släcka.
Sov gott, hundarna susade bredvid sängen. En gång mitt på natten skällde Svante, det var älg eller rådjur vid äppleträdet utanför fönstret.
Tidigt ringde klockan, kaffebryggaren sattes igång, ägg kokades och vi började inta frukosten när det plötsligen small till och allt blev svart!
Även grannhuset var svart och längre upp likaså, det berättades via telefon som ju som tur är går på batteri! Vi hade fixat färdigt så gott som allt så det var inte hela världen att bli av med strömmen. Senare på dagen fick vi reda på att det var bävern som hade fällt ett träd kanske 500m längre ner i bäcken. Den var så snäll att missbedöma riktningen när han gnagde på och pang la trädet över ledningen! Ivan och jag tog oss en titt efter jakten och ja, där fanns både träd och gnag och spån efter sågen! Disse gnagare!!!tysk jaktterrier 22
Vi delade upp oss i pass och Ivan skulle först gå som ensam drevkarl. Ops, tänkte jag som är van vid både hundar som släpps och drevkedja! Men bara en enda man som tar sig igenom skogen?!! Nå, ska dock inte gnälla, passet var trevligt och visst satt förväntningarna högt men det fanns inte en enda liten älg i skogen. Varken på premiären eller tre dagar efter. De var som bortblåsta helt enkelt! Så min semester tog slut utan att vi hade fått skjuta älg. Vid några tillfällen släppte jag hundarna och de hade allt hittat älg en gång, men den stack ut över riksvägen mot Norge, hundarna efter och sen blev det bara rådjursdrev. Synd. Jag fick åka hem efter tre dagar, Ivan ringde varje dag och berättade hur det hade gått och visst gick det två dagar till utan älg, men sen och skam den som ger sig: fick ena norsken en fin tjur på sig och fick då årets älg! Glad han blev och full mitt frys för det tyckte Ivan att jag skulle få ta lite kött! Dela en tjur på fem man, det blir några kilon. Tog tyvärr inga bilder så jag slänger in några gamla här.

 *****

2013-10-05: Grisjakt

jaktterrier sora 06Ja, då var vi tillbaka med "Vildsvinsgruppen" som vi hade bildat för att ordna gemensamma jakter. Även idag samlades vi hos "Bonde-Johan" och blev rejält många vid genomgången! Nästan alla jaktlag runtom hade ställt upp på jakt efter grisar, vi hundförare skulle få gå över hela "vårt" område. Passkyttarna däremot fick sitta på sina marker. Lite synd, då vi på det viset tunnade ut potentiella skyttar i de heta områden då de satt på fel ställe! Och det visste vi innan, typ. Men, samarbete hit och dit, vi tyckte ändå att vi har kommit en bit på vägen! Att ens kunna tänka sig att jaga samma dag, tillåter hundförare att gå över hela området och släppa till en och annan passkytt på sin mark, då det var för många på andra ställen, är imponerande och hade nog inte varit tänkbart för kanske tio år sedan som jag förstod.

Jag hade med mig båda hundarna, men Svante fick nöja sig med att gå i koppel. Då han gärna tog grisarna före rådjur förra året, känns det inget vidare att släppa honom löst i områden med risk för vildsvin. Han ser ju för f..n knappt något! Men han ville så himla gärna och var inte alls tillfreds med upplägget. Stackars lilla! Hur som helst, så gick jag in på grannmarken till min mark för att gå längs och upp mot mossen. Där skulle jag möta de andra hundförarna som kom från norr och ner. På min mark fick en kille med en karelare gå, då gränserna där är så himla tydliga och han inte kunde gå vilsen och in på grannmarker som inte var med. Jag kände som tur var marken som jag skulle gå på sedan tidigare jakter så det gick fint. Dessutom är det ju så himla smidigt med GPS idag! Det går bara inte att gå fel, så länge man har koll på vart gränsen går! Och det hade jag. Bra. Så stod vi då och väntade på klartecken att alla satt i pass. Det dröjde rätt länge och mina stackars råttor blev tok oroliga och ville iväg, Svante mer än Sora. Hon kan liksom bättre hålla sig och spara på krutet för att sedan ge allt!

jaktterrier sora 07


Då var de äntligen dags att släppa! Första gången löst för i år!!! Och vilken glädje! Hon sökte som en liten gudinna men hittade dessvärre "bara" älg. Hon drev älgen en bra bit över länsvägen och lite till, jag blev orolig att hon skulle vara slut efter det! Nix, inga problem. Lillan tillbaka och i brist på grisar tog hon upp ett rådjur som hon grant drev förbi två passkyttar som fick lyfta på hatten. Tja, så kan det gå. Sedan var det tomt ett tag och vi fick gå, gå, gå, lillan sökte stort och fint, men  hittar inget. Emellanåt hade de längre upp hittat en gris som en hund drev på, men släppte och ingen visste vart den tog vägen. Ok, vidare.


Jag hade passerat hygget, lillen fick kämpa på bra då hon ju är lite kort i benen för att bara plöja över alla grenar och kvistar och ris, men hon gjorde det med största allvar och letade men ingen hemma. Vi lämnade hygget bakom oss och gick upp över ett gärde som blev en tarm in mot mossen. Sora var iväg en bit framför, när hon vrålar till! Jag stannar blixtstilla och lyssnar,... hon skällde fast nu och drev! Oj då, vad kan det nu vara och innan jag hann tänka mer, pang sa det och en fin skogshare sprang förbi mig i full fart. Någon minut efter kom lilla råttan vrålande, redde ut en vinkel som haren hade fixat över gärdet och sen var hon borta i 9 (!) minuter! Hon skällde och drev och ja, jag var mega glad! Hade lite tvekan om hon skäller i harlöpa innan då jag tidigare hade släppt henne på färska harslag som hon tog an och sprang men utan att öppna käften! Ja, då var detta problem löst. Jag var noga att stoppa tiden innan hon bröt och vände tillbaka i sitt spår för att veta! Ja, det var nio minuter! Bra lilla sötnos!

 

Under tiden jag väntade in henne hörde jag på radio att en passkytt norr om mig hade sett gris! Oj! Jag stod stilla där bakom en gärdsgård och spanade över gärdet som hunden och haren hade försvunnit över. I ögonvrån var det något som rörde sig upp norrut. Nä, jäkla!!!!! Där gick det bannemej något stort, svart!!! Ensamt! Jag lyfter bössan och siktar.... började darra och skaka... ha, ha skotträdda tanten! Följde med grisen en bit och osäkrade.... men kom på att det nog stod en passkytt åt det hållet grisen var på väg. Sen kastade den ändå och försvann. Suck... där fick jag allt en chans!

jaktterrier sora 08


Under tiden kom Sora tillbaka och tillsammans fortsatte vi mot grisehållet. Ha, ha, nu j..kla lilla hund vill jag se att du tar det här! Hann jag tänka när hon vrålar till och sprang bakvägen först. Gullehunden fattade efter några meter, vände och sprang gnällande i grisespåren. Bra, mycket bra! Ropade på radion att det går upp mot passkytt XY som skulle vara med nu. Men ack, vad var det för fel på gubben?! Istället för att bara lyssna och vara klar och uppmärksam, plockade han fram radion och börjad prata! Hä?!?!? "Ah, kommer gris! Oj! Ja... bla.. bla...blub....!" Jag blev förbannat efter några meningar och ropade högre "Gris är på väg mot dig! Va tyst nu och va med!"
Tja, det gick ju som det gick, inte alls för gubben sa något mer som typ "Jaha, då så, jag ska väl ta och kolla nu då!" ....  ...... grrr.....
Dessvärre så släppte Sora strax efter de hade passerad passkytten på lång, långt håll (klart grisen gick inte dit något mer!), så ingen annan skytt kunde lägga ner den. Tyvärr, tyvärr men när jag kollade Soras redan sprungna km, så visade den att hon hade sprungit så mycket som 22,5km, inte konstigt att hon släppte så tidigt!


Rapport från jägarna norrut visade att en jämte hade fått ståndskall på en gris som hundföraren kunde skjuta! Bra, mycket bra och lycklig hund och ägare! :-)
Tyvärr tog sig en gris (kanske den Sora hade drivit på då det var det hållet hon hade gått?!) igenom marken och över länsvägen och blev påkörd av en lastbil. Det fick en eftersökspatrull ta hand om. Fick rapport senare om att de hittade den i en tät plantering, hunden på och blev nästan översprungen men fick ett sista skott på den i alla fall. Bra.

jaktterrier sora 03


Efter jakten blev det samling och sammanfattning av dagens händelser, drev och observationer vid grillad korv, gott kaffe och kaka. Det tyckte vi var viktigt att gå igenom hur det gick, vart grisarna hittades och vart de tog vägen så vi i framtiden kanske kan ha lite samlad information och kännedom över vildsvinens rörelse inom marken!
En mycket lyckat dag, trots att det bara blev en gris plus den påkörda. Men bonden var glad! Och vi jägare med, så klart.
Hann tyvärr inte med några bilder från dagen, så jag slänger in lite bilder från grishägnet i Bassholma istället! Tack och hej!

 *****

2013-09-07: TJT Fältprov i Bassholma

tysk jaktterrier 01Innan jag vill anmäla min hund på ett fältprov, tyckte jag att jag vill ha gått som "hartrampare" på ett sådant så jag vet vad det är det handlar om och vad det är som förväntas av hunden. Ett skogsprov är ju liksom som att gå och jaga, men fältprovet hade jag bara en svag aning om vad det kunde vara. Får säga så här i efterhand att det var verkligen nyttigt att se, inte minst de små knep vi fick med oss hem.tysk jaktterrier 02


Jag fick inte riktigt kläm på hur många hundar det var som startade då vi delade upp oss i två grupper. Det kom hundar ända ifrån Finland och Åland för att starta på prov! Detta kallar jag entusiaster! Bland domare fanns TJTK´s president Johan S. och från Finland kom Dan L. de andra namn har jag tyvärr inte lagt på minnet.

 

Vi samlades vid stugan i Bassholma för att bli uppdelade i grupper, sen bar det av till provmarken. Vädret var fint, solen blänkte ochtysk jaktterrier 05 temperaturen var på väg upp innan vi ens startade. Provet började med att Johan S. gav en genomgång, läste upp lite regler och vad det är som gäller för hundförare som har sin hund på provet så att chansen på en bra harlöpa tas rätt när den väl kommer.

tysk jaktterrier 03

 

Vi hartrampare fick en genomgång om hur vi skulle gå, vilka avstånd vi skulle hålla oss till och vilken flank som skulle gå först och svänga ner och om domaren ropade så skulle alla stanna. Lämnar en hare sin liga, skulle vi högt ropa "Hare!" varpå hundförarna fort som f...n skulle vända bort sina hundar så de inte såg haren springa iväg.

 

tysk jaktterrier 04

Domarens uppgift var då att ha koll på först, vart haren tog vägen och detta tämligen exakt och sen vilken av hundarna var bäst att ta an spåret. Inte lätt det heller då allt går fort och hunden ju absolut inte fick se haren som sprang. Just detta skulle visa sig vara bland det svåraste för hundförarna. Det blev flera harupptag som vi bara fick springa iväg, då hunden inte togs runt i tid och därmed kunde hunden se haren. Synd! Här är det snabba ryck som gäller.


Nå, vi begav oss iväg, jag och Fredrik följde med Dan L. grupp, våra hundar fick gå med i har-trampa-kedja, det var mycket uppskattat och liknade ju jakt för de i alla fall! Vi delade upp oss med ca. 10-15 meters mellanrum, mer fick det absolut inte bli då hararna helt enkelt ligger kvar och trycker emellan oss. När alla stod i linje, gav domaren klartecken och vi satte igång. Det dröjde inte alltför länge innan vi fick upp den första haren. En av hundförarna var kvick nog, vände om sin hund så hunden inte fick syn på haren, Dan pekade ut denna hund och sen fick allt gå fort, fort så harlöpan är färsk.

tysk jaktterrier 06

För att möjliggöra detta trä man en långlina igenom hundens halsband och håller i båda änden tills man snabbt tog sig fram till löpan. Kom då dock ihåg att ALDRIG sätta på hunden just i legan! Det luktar alldeles för mycket, hunden snurrar fast sig där av doft explosionen och klarar inte av att följa harspåret. Som tur är, så har domaren koll på det och de som fick upp haren måste memorera vart den hade gått upp så hunden får bästa hjälp. Sen, väl framme vid löpan, låt hunden lukta och reda ut spåret, gå/spring med en bit och låt sedan linan gå igenom halsringen så hunden kommer fri utan att vi behöver hålla på med att knäppa loss ett koppel.

tysk jaktterrier 07

Varför då linan överhuvudtaget? Ja, för allt ska ju gå så himla fort att man inte hinner med att ta av ett koppel men hunden måste ju vara kopplat under tiden alla går och trampar hare. Sen är det rätt bra att kunna hålla hunden lite så den inte bara rusar iväg i ivern och förspringer sig då den är för hetsig. Nej, bättre allt går lite i slow-motion tills hunden har "sugit fast" sig i löpan. Sen är det bara att vänta och se och hoppas på det bästa. Dan var utrustad med kikare som han kollade igenom för att följa hundens arbete. Det gick bra för första hunden, han skällde fint i löpan, släppte efter lagom tid och kom tillbaka till föraren. Mycket bra. Så går vi vidare och finkammar åkern.


tysk jaktterrier 08Vi fick upp nästa hare och tyvärr var inte hundägarna med så riktigt, alldeles för segt fick de vänt om sina hundar, inte bra, haren fick springa utan hund efter. Så gick det några gånger till och flera gånger till blev det möjligt att prova hundar och jag kan väl säga att det hela inte är så himla lätt som det verkar! Den ena hunden är tyst, inte ett ord, den andra gör inte som den ska och springer lite som den vill och den nästa kommer inte tillbaka! Oj! Men går inte allt som det skulle så får hunden flera "har-chanser" och vissa hundar kanske behöver lite tid för att förstå vad det är de förväntas av.

tysk jaktterrier 09


Det hela började dra på tiden och temperaturen steg. Det märktes tydligt att det tar på krafterna på hundarna att gå bredvid föraren, vara spänd och försöka se något i det höga gräset! Lärde mig då också: Ha med vatten! En eller två stora flaskor med vatten och gärna en blöt handduk då hundarna blev rejält varma! Fredrik fick gå tillbaka med Svante när det blev som varmast, han pallade inte det och var alldeles för uppspelt och ville ut och jaga hare så han nästan svimmade. Nej, så farligt var det inte men han fick gå till bilen, dricka och svalka sig i skuggan. Sora fick vatten och var glad att vara med och trampa hare.

tysk jaktterrier 10

 

Efter stora betes vallen kom vi på en stubbåker, det var med ens mycket lättare att ta sig fram och vinden blåste lite här så hundarna kunde kyla ner sig lite. Även här, när vi mist trodde det skrek någon "Hare!", pang runt och väck med hundarna, snabbt peka ut en som behöver få en till hare och iväg. Håll i linan, fram till löpan, spring lite med hunden, släpp den fri och håll tummarna att hunden sköter resten. Härligt att ser att samtliga hundförare nu hade rutin i detta!

tysk jaktterrier 11


Vi hade väl gått nån mil när Dan kunde konstatera att provet är klart. Alla hundar hade fått sina chanser, inte alla löste uppgiften perfekt men de flesta blev godkända. Härligt.

 

tysk jaktterrier 12

 


För gruppen med domaren Johan S. gick det lite trögare till en början då de fick gå över en hel åker utan att få upp en enda hare, sen lossnade det och det kom fram en del harar i alla fall. Så även där, hundarna gjorde säkert så gott de kunde, resultaten var allt från perfekt till inte riktigt så bra. Men, det är ju inget att gräma sig för utan att se framåt och göra om.

tysk jaktterrier 13

 


Vi samlades vid stugan igen och intog en kortare lunch. Hundarna fick vila upp sig så gott det gick sen var det dags att göra grytprov för de hundar som skulle starta och som inte redan haft grytprovet sedan innan. Det är ju faktiskt rätt skönt att vi nu kan separera proven på två olika datum. Att göra både fältprov och gyrtanlagsprov på en och samma dag, när det dessutom är såpass varmt, är ju rätt så frestande på hunden.

 

 

tysk jaktterrier 14


Till tysk jaktterriers anlagsprov tillhör även ett vattenprov där det testas hur hundens "vattenpassion" är. Helst ska den bara kasta sig in i vattnet så fort föraren ger kommandot, då har hunden hög passion. Nå, man får även kasta sten och övertala hunden, självklart sjunker poängsättningen då.
Självklart var det ett antal hundar som kastade sig lyckligt i vattnet en dag som idag!


Vi kollade inte så noga på grytproven, vi har sett så många nu så vi klarar oss, dessutom har Sora redan gjort just den delen av provet så vi tog oss upp till vildsvinshägnet istället och lät Sora ha roligt där inne istället.

 

jaktterrier sora 05


Vi gjorde som i Tyskland: vi släppte henne vid ingången, sen fick hon fixa själv. Hon stack iväg längst bort till änden av hägnet och började skälla. Vi tog tiden och ville vara säkra att hon skäller i 10minuter innan vi gick fram för att kolla. Hon ska f..n lära att vara själv!

 

 

Det felet gjorde jag nog med Svante: jag gick alltid fram och kollade vad han gör och hur, för visst är det härligt att se!!! Men resultatet var ju att han till sist förväntade sig att jag fanns nånstans där för att kolla och han brukade då bryta det han hade jobbat med för att komma tillbaka till mig för att hämta mig dit. Nå, det är ju rätt gullig men tyvärr inte direkt något bra ute i skogen, för där gjorde han samma: bryta efter typ fem minuter och hämta matte. Nå.

 


Sora fick alltså stå där och skälla på grisen i 10min sen smög vi fram på en liten kulle för att se. Vi såg inget, det var alldeles för tät. Till sist fick hon grisarna i rörelse och de kom fram till ingången. Ha, ha, där stod de sen och kollade in hunden och vi fick fotat lite! Bra. Efter en stund gick de iväg igen, hon efter och var borta i ytterligare ca. 10 min innan hon bröt och kom tillbaka. Det fick vara bra så, hon är ju så ung än.

tysk jaktterrier 15


Grytproven höll på en bra stund till, jag gick fram och tillbaka med några muggar kaffe för domarna som ju fick sitta där vid kitteln och kolla in hund och grävling.


Sen var det dags för mig och några andra att fixa kvällsmaten. Det skulle grillas och sallad fick skäras, bord dukas fram och stolar släpas ut. Jag tror att det var mycket lättnad över hundägarna nu på kvällen!

 

Den långa resan, förväntningarna och träningen innan och sen är det klart! Härligt! Vi satt gott tillsammans och pratade om allt och alla, Dan höll en liten rapport om användning av tysk jaktterrier i Finland. Intressant: det jagas inte rådjur med de, de är för höga enligt lagen, men mårdhund och grävling! Det är terriers specialområde i Finland.

tysk jaktterrier 16

 

 


Det blev allt kallt om benen je längre kvällen gick och till sist fick vi ge oss och flytta in till jaktstugan där det korkades upp en del jägermeister för att fira en sådan fin dag! Fredrik, provansvarig för södra, hade under tiden fixat diplom och provberättelser digitalt som nu kunde delas ut till de glada hundägarna! Vilken dag! Händelserik och lärorik och nu vet vi vad det är som förväntas av terriern vid fältprovet!

tysk jaktterrier 17

Nästa år är det Soras tur att starta och gärna här i Bassholma! Men bara om vi grillar om kvällen igen och då stannar vi över också så vi kan ta oss en nubbe vi med!!
Tack Södra och speciellt Fredrik för en härlig dag!

 

 *****

2013-09-01: Min spårkung

tysk jaktterrier 61Gick upp tidigt i morse för att hinna med och lägga spår som skulle kunna få ligga en längre stund. Spåret till Svante snitslade jag inte alls, jag litar på honom och han brukar gå som tåget så det känns onödigt att snitsla. I värsta fall har jag ju min Garmin till hands och kan i alla fall hjälpa att hitta rätt om han skulle gå fel. Överhuvudtaget går jag knappt ut till skogen mer utan GPS-en. Dels för att få veta hur mycket man har gått (och varje gång är jag besviken hur lite det är jämfört med hur mycket det kändes som..) och dels för att veta hur långt spåret som jag lägger är. Dessutom händer det ju lätt att jag inte håller hållet exakt och kommer för nära det redan lagda spåret. Därför kontrollerar jag med jämna avstånd hur jag har gått och vart jag är på väg. Nåväl. Svantes spår blev på 1,2km, väldigt blandad terräng. Självklart kollar jag än så länge att jag inte lägger spåret över värsta ris då han ser rätt dåligt på nära håll och jag är rädd att han springer i en pinne som sticker ut hans enda ögat och då är det kört. Nej, jag tar det lite försiktigt med honom. Men jag bakade in en del återvänder, en cirkel för att kolla om han hittar fortsättningen efter att han hade kommit runt i rondellen (he, he). Sen längs en stig och avhopp därifrån. Detta för att kolla så han är med på att spåret inte bara går rakt fram på vägen så han bara travar på.
Soras spår blev kort, 430m och mycket snitslar! Lilla madam är inte riktigt lika sugen på just denna form av arbete så jag måste veta att hon går rätt annars är det kört.
Efter 10 timmars liggtid gick vi ut, Sora först och hon gick som om hon verkligen inte alls var sugen. Glodde och kollade annat, frågade inte ens om vad det är jag vill utan hade glömt sin koncentration hemma i korgen. Klart vi tog oss fram till klöven men utan hjälp från min sida och utan hjälp av snitslarna för mig hade det inte blivit av, tror jag. Nej, denna lilla busunge får jag träna många korta spår med. Framför allt att ta upp, följer och klart. Men jag är säker på att hon kommer förstå så småningom. Minns att även Svante var seg ibland och jag litade inte fullt till det han gjorde fram tills han var 1.5 år kanske. Och Sora är en hel annan typ av hund i sitt sätt än han, så det får ta den tiden det behöver! Påletten kommer ramla ner, det är jag säker på.
Svante väntade förväntansfull i bilen och blev överlycklig över att få på sig selen. Mycket riktigt gick han utan som helst problem. Lite lustigt var det dock i cirkeln: efter första rundan ville han först fortsätta en runda men märkte att det ju redan var gått. Jag hade gjort avhopp av cirkeln med ca. 10m så han var verkligen tvungen att ringa för att hitta. Det gjorde han till sist och vi fortsatte. Återvändor blev inga problem, även med avhoppen, han var så glad och blir så stolt varje gång han känner sig behövd och viktig! Min lilla bästa spårkung! Klart han bar hem klöven, lilla mops!

 

 *****

2013-08-31: Grisjakt utan grisar

tysk jaktterrier 59Sen ett tag tillbaka har vildsvinen kommit till området runt jaktmarken. Några enstaka strögrisar har även varit och hälsat på vår mark men stuckit ut rätt fort igen. För atttysk jaktterrier 60 vi ska få igång ett samarbete och ja, det så nödvändiga ”prata med varandra” så bildade vi inom älgskötselområdet en vildsvinsgrupp där markerna som hänger ihop gick samman. Vi hade jagat framgångsrikt två gånger förra jaktsäsong så nu är det bara att återuppta och fortsätta. Inom gruppen träffas vi en till två gånger om månaden och lyssnar på varandra, rätt bra det, då det även är land- och skogsbrukare med vid bordet. Några av de har redan fått sina grödor förstörda så de bad om att vi skulle dra igång jakten så fort som möjligt. Sagt och gjort. Vi jagade på ett något större sammanhängande område runt Johans gård. Han var drivande kraft för denna jakt då han verkligen vill ha hjälp med de svarta grisar som bökar upp hans vallar. Men som det brukar vara: vi får ihop ett bra antal skyttar, jakten hade lagts upp redan i förväg och allt såg lovande ut men det var inga som helst grisar hemma! Än är det inte läge heller att släppa hundarna så vi gick med hundarna i lina och med drevkedja genom marken och finkammade, men nix, inga gick att hitta!
En annan gång kanske mera tur, dagen avslutades med stilig ärtsoppa på Johans gård, gott och väldigt trevligt var det i alla fall!

 *****

2013-08-30: Grisfötter i klövervallen

tysk jaktterrier 58Veckan gick fort, puff var det fredag. Istället för att ta mysfredag med lösgodis och tv, tinade jag grisfötter och fixade lite släpspår till mina svarta råttor. Båda blev väl kanske 400m långa och jag var noga med att växla underlaget mycket, dvs längs grusvägar, över hög klövervall, längs skogskanter och skogsvägar för att lura hundarna för att göra ”avhopp” när vägen egentligen ”pekar rakt fram”. Lite bergsknallar och storskog blev det med. Ingen mossa dock, fanns inte, ha, ha. Sambon hängde med och passade hundarna i värmen under tiden jag var ute och drog i fötterna. Vi väntade ca. 40 minuter, passade på att köpa lösgodis för att rädda mysfredagen i alla fall, sen var det Soras tur först. Märkligt nog, så har hon en hel annan koncentration vid släpspår. Kanske mer spännande, kanske lättare jag vet inte men hon jobbar jättefint i alla fall. Inga stå stilla och glo eller gå åt helt fel håll, nej, raka vägen på spåret. Nå, inte helt kanske, klart lät hon sig luras längs en skogsbilväg med grus. Spåret gick kanske 50m längs vägen och gjorde en 90 graders vinkel, som hon missade. Men, men som sagt, hon är med på ett helt annat vist här: hon förstod att spåret var borta, vände och letade upp det igen. Samma hände senare längs skogskanten igen, men hon korrigerade sig mycket fortare denna gång! Glad liten terrier var framme vid foten sen kan jag säga!

Svante näst. Han är ju så skönt att bara följa efter och låta honom sköta allt. Om han bara kunde sakta in lite! Jag svettades rejält i sommarvärmen men det tog han ingen hänsyn till och växlade upp lite till. Ha, ha! I och med att han har så himla bråttom är det lätt hänt att han missar vinklarna! Det gjorde han vid två tillfällen! Dumma, dumma Svante! Klart han förstod efter några meter att nåt var fel och hittade självmant tillbaka men synd är det! Fast jag gav upp det här med att försöka få honom komma ner i tempo. Har provat lite olika saker och det ända som hjälper är ett spår som är minst 24 timmar gammal och det orkar jag inte fixa varje gång åt honom. Nej, det får väl gå fort så länge han tycker det är hans grej och så länge han hittar, varsågod!

 *****

2013-08-11: Spår på spåret

tysk jaktterrier 57Håller på att flytta hästen till ett nytt stall. Igår fyllde vi boxen och nästa helg ska vi (Emma och jag) rida en långtur med mål: Rotviksgård. Ska bli riktigt, riktigt bra! Men trots allt ska inte terrierna vara helt arbetslösa så jag fixade ett spår med torrblod och grisfoten till dem.

Tyvärr var jag lat eller rättare sagd så har jag ont om tid, så jag la bara ett spår. Ville prova att gå med lilla Sora först, vänta och gå med rutinerade Svante efteråt.


Spåret blev inte sådär megalångt utan lagom 540m. Mycket torr mossa blev det och några sträckor med rent och fint Bohusgranit, sen storstog och lite snor. Efter åtta timmar så var det dags, ut med lilla busen och iväg. Hon och sin obefintliga koncentrationsförmåga! Ett elände! 
J

Hon började fint, sen hittade hon nåt som var bättre, gick åt fel håll, stannade och glodde. Tittade på mig som stod kvar och höll sig lugn (…). Till sist fick jag då nog och uppmanade henne att söka. ”Jaha då matte!.... Ska se vad jag kan göra….!.... här kanske?!?!?.... ok då….. kommer du då, eller??!!”
Så ungefär är det väl! Efter lite hjälp och uppmanande kom hon fram och blev mallig stolt, så klart bar hon hem grisefoten!

Väntade i en timme, sen tog jag med mig Svante som hade egen uppfattning om hur det skulle gå till att komma iväg: FOOOORRRT! Han gapade och skrek när jag tog ur honom ur bilen, sen följde han med mig, ofrivillig tyst, fick på sig spårselen och plogade iväg. Nå, inget fel på spåret jag lagt! Han gick inte ens på mina och Soras vilsespår utan höll sig till blodspåret. Han markerade våra ”avhopp” och nog rynkade han på pannan och fortsatte som en gammal farbror i sin egen bubbla. Behöver nog inte säga att han lätt som en plätt hittade klöven. Bra gubben! Du kan allt!

 *****

2013-08-07: Kollade gryten

DJT JagdrucksackDå jag har inte har ambitionen att släppa ner mina hundar i gryt, dock vet jag någon som är grytjaktsugen, fick det bära av till tysk jaktterrier 55marken och kolla gryten idag. Tog med mig kvällsmaten, termos med the, min goda ryggsäck och kikaren och det blev en absolut härlig kväll i skogen. Terrierna förstod direkt när vi svängde in på grusvägen till marken, vad det var som var på gång, men riktigt nöjda blev de inte, de ville helst bli släppte, så klart.

Parkerade bilen vid grillplatsen och gick västra sidan marken uppåt först. Tog det lugnt och passade på att träna hundarna i att ”Gå bak!” med kopplet runt så jag har fria händer för att kika över hygget. De var rätt duktiga och vi trasslade in oss bara några gånger sen var de med på noterna.

Tyvärr är det rätt svårt att gå tyst i all ris och bråte som ligger över hygget, men vi fick se en stor ko/kviga som betade på hygget. Vi fortsatte mot mossen i norr och tog då förbi gryt nummer ett, ett sten-/ jordgryt. Svante var väldigt intresserad och det visade sig var ett spår efter räv eller grävling som hade lämnat grytet. Vi följde spåret till markgränsen sen fick jag bryta, Svante blev sur, han älskar ju att spåra.

Men ett gryt kvar ju! Här fanns det en hel del bajs runt om så visst borde det vara någon som bor här, men den var inte hemma idag i alla fall. Hundarna reagerade rätt ointresserade. Så det var ”riskfritt” för mig att släppa ner de för att kolla lite. Tomt.
tysk jaktterrier 56

Vi fortsatte sedan söderut igen, över ett stort, gammalt gärde. Här tog jag det lugnt och sakta och hundarna hade redan blivit av med den värsta energin så de höll sig snällt bakom mig. Spanade runt med kikaren men kunde inte hitta de bockarna som skällde åt oss. De ville inte låta sig locka ända fram heller. Men de kom närmare! Efter halvtimmen på gärdet gick vi mot gryt nummer tre, tomt det med.

 ******

2013-06-29: Övernattspår

tysk jaktterrier 50Ja, då var det dags att gå gårdagens spår ikväll. Det hade regnat rejält hela natten och även under dagen ösregnade det i flera timmar och förhoppningen från min sida var inte den högsta att hundarna skulle lyckas. Fast klart, riktiga eftersöksekipage går två, tre dagar gamla spår oavsett vädret och fixar, så visst måste det gå! Klockan var typ 19:30 innan jag ens kom iväg, det tog allt en halvtimme innan vi var framme så klockan 20:00 och jag kunde gå ut och lägga ut grisfötterna. Ja, och då kom redan det första problemet: trots att jag hade snitslat så väl (tyckte jag igår) men jag hade visst glömt att jag skulle gå från andra hållet idag. Det resulterade i att jag inte såg alla snitslar trots allt, gick fel och kände plötsligen igen mig: attans jag går ju runt i spåret!! Det var ju inte bra alls att fiffla runt där hon, som inte är säker på spår än och gärna hittar på annat, skulle fixa att hålla ett dygns gammalt spår istället för att växla till mina färska spår istället. Men, nu var det inget att reta sig på utan hitta till spårslutet snabbast möjligt utan att tramsa runt ännu mer. Hittade till sist!
tysk jaktterrier 51

Sen fick lilla Sora komma ut och pröva först. Jag styrde mot spårbörjan, mindes exakt på vilken av de små träden spåret började, satte på sele på henne och uppmanade henne att hitta spåret. Det är ju trots allt sällan så att man i det rejäla livet exakt vet, vart ett spår man skulle gå, börjar. Lika bra, hon försöker och då ser jag även om hon visar intresse. Det var förresten mitt torrblod, blandat med vatten som jag hade lagt spåren med. Mycket riktigt hittade hon spåret och började gå åt rätt håll, fast gick bort sig efter några meter. Ok, visst, jag tog tillbaka henne och vi började om, där vid starten som hon redan hade hittat. Jag gav henne inte alltför lång lina nu till en början så jag kunde hålla i henne bättre och så att hon inte skulle få springa iväg som en tok på annat roligt istället. Hon var märkligt nog samarbetsvillig idag, följde med mig tillbaka, tog om och gick rätt. Hon gick rätt bra faktiskt en bra bit innan hon tyckte att nåt annat var nåt att lukta på. Jag lät henne vara, stod stilla, väntade. Det var bra, väldigt bra för efter några sekunder ute på vift fattade hon att det var inte det jag ville, hon kom tillbaka, tog spåret och vi fortsatte. Det syntes på henne att hon var på spåret igen, mycket, mycket bra och hon blev själv glad, hon kan flina, vet ni!  ;-)


När vi efter ca. en kilometer kom nära spårslutet såg jag på henne att hon gick och ringade och susade lite vilsen. Ja, klart, här hade klantiga matte gått runt och stökat till det! Dessvärre hade jag snitslat väldigt dåligt och visste inte själv längre, vart spåret egentligen gick. Men istället för att brusa upp själv (ja, jag kan vara rätt så ”kolerisk” ibland), höll jag mig lugn och väntade ut henne istället. Till sist såg det ut som om hon hade fått grepp om spårets väg igen och jag följde efter henne, ovetande. Efter några meter suckade jag glad, jag kände igen mig och visste: Hon hade gjort rätt och hittat! Lilla gull hunden blev mega glad framme vid grisfoten och min ficka tömdes på påsen med köttbullarna! Och ja: hon flinade igen, hela vägen tillbaka till bilen med grisefoten i käften.


Hoppsan, nu hade det dock blivit något sent! Tur var, så var jag förutseende och hade plockat med mig både pannlampor och sambon … som nu skulle få lämna bilen och ipaden för att gå med mig och hålla i GPS-en för att i värsta fall ha koll på om vi går på spåret eller helt fel. Fanns ju inga snitslar alls för Svante (eller mig bättre sagt). Vi tågade iväg, Svante glad skrikande innan han fick på sig selen, sen gick pansarmodus på inom honom och han började jobba. Det är faktiskt en helt underbar känsla att bara få följa efter sin hund, att veta att han vet vad han sysslar med och vara ovetande själv. Häftigt, faktiskt.

tysk jaktterrier 52
Klart jag mindes lite här och var att jag hade gått, medans jag vid några ställen tänkte att han nu hade tappat och gick fel. Som det är så många gånger var det ändå bäst att lita på hunden och följa efter, han hittade allt rätt ändå. Sen hade jag ju verkligen ingen aning om vart spåret nu verkligen hade legat, det hade inte bara regnat utan blåst en del med. Då flyttar spåret runt lite gran, ibland rätt så mycket faktiskt. Det märks ibland att den drogs bort med vinden, fram till någon kant eller en vägg av buskar för att stanna kvar där som en ”doft-tunnel”. Så, lita på hundnäsa var det bästa jag kunde göra.
Klart han hittade, klart han var mega glad och klart han fick sig en påse med köttbullar han med innan han bar hem foten till bilen, stolt, väldigt stolt, min enögda älskade kämpare!

 

 *****

2013-06-28: Ut och lägga spår…

tysk jaktterrier 49… det är väl trevlig fredagssysslo istället för att sitta på soffan och glo på tv. Väderprognosen var dock inte den bästa, det skulle komma rejält med regn över natten, men skam den som låter sig avskräckas av lite regn!
Då spåren skulle ligga över natt hade jag inte för avsikt att låta grisfötterna ligga ute i typ 24 timmar. Säkert är då räven framme och käkar upp dom, det har ju hänt förut. Nä, istället höll jag noga koll på hållet jag gick och fixade till så jag började spåret vid vägen och slutar vid vägen så jag enkelt kan ta mig in i skogen och lägga ut klöven innan det var dags att sätta hund på. Spåren blev rätt långa, Svantes snitslade jag inte alls, bara Soras med några få, tänkte, det får GPS-en hjälpa mig med om det kniper. Det jag noga snitslade var dock vägen tillbaka till spårslutet för Soras spår så jag hittar imorgon kväll. Blodet för hennes spår hade tagit slut lite nånstans i skogen så det hoppas jag på att jag hittar!
Innan jag la spåren som ska ligga över natt la jag ett kortare blodspår med köttbullar i för lilla Sora. Det hade legat i ca. 2 timmar, jag hann lägga båda de andra spåren samt ta en rejäl promenad med hundarna. Så gick vi, lillan och jag, på ”jakt” efter grisfoten. Oj, så roligt, hon gick jättefint, hittade mina små, små köttbullar och kom glad fram till bullarna till slut!
Sen fick det bli fredagsmys i alla fall.

 *****

2013-06-27: Grisfötter

Hade med grisfoten på jobbet, vi tog vägen förbi marken på väg hem och drog två spår till varje hund. Det hade regnat rejält hela dagen, skogen var blöt som sjutton och är jag igång så går jag och går och går så spåren blev rejält långa! Vi lät de ligga i ca. 20 minuter innan jag pillade på sele och tågade iväg med hunden framför. Svante gick fint, fint, han kan man lita på men även Sora gjorde väldigt bra ifrån sig idag! Det är faktiskt rätt intressant, men just släpspår går hon hur fint som helst, blodspår (med mitt torrblod) tycker hon är väl rätt så tråkiga och koncentrationen tryter. Men klart, nu luktar det både efter mig och efter grisfoten, klart hon tycker det är nåt o ha! Får väl dra ett antal släpspår så hon spårar så kommer nog resten när madamen mognar!

 

 

********

2013-06-26: Personspår

Inspirerande med böcker om hundträning, även om dom kanske inte ha med jakt att göra. Men att hundar vill spåra och kan det som bäst är ju inget som enbart jakten har nytta av. Nej, kolla brukshundsklubbar och där finns det massa moment med spårning. Hade skaffat en bok som främst riktar sig mot brukshundsraser och handlar om person spår. Jag hade då gjort lite förarbete ett tag med att gå runt i fyrkant på gräsmattan, lägga in köttbullar i mina fotstämplar och lät hundarna leta upp det sen. Tanken med köttbullarna är att de ska lära sig att ta det lugnt i spåret, det finns ju gott att hitta och synd att missa en liten godbit. Hörde även ett annat argument som var rätt så logiskt: Hunden ska tycka om att spåra och inte bara skynda sig för att komma till spårslutet med det roliga som väntar där. Just detta sätt har vi ju gjort alltid: spår med nåt roligt i slutet och visst, Svante har mega bråttom, alltid. Kanske grundar sig det i det eller inte, vem vet, han är ju terrier trots allt.
Idag då körde vi upp till brukshundsklubben, där finns det härlig skog runtom att gå och slänga lite köttbulle. Vi väntade i ca. en halv timme per spår, tränade lite annat så länge (som att klättra över de där ställningar som brukshundsklubben har på sin stora gräsmatta), sen körde vi. En hund i taget, då Svante är så himla gnällig och bara piper och tjatar hela tiden om att han vill jobba NU! Det smittar sig på lilla Sora som jag verkligen inte vill bli pipig! Jag gick två spår till varje hund, fyra stycken och hade då några kilometer i benen innan jag ens fick gå med hundarna men lite motion skadar inte, som bekant. Svante gick som på räls, han missade inte många köttbullar (delar förresten en köttbulle i 8 bitar så det blir rätt små saker där i riset) och tog det förvånansvärt lugnt. Bra. Även lilla Sora förstod rätt hyfsat vad det var hon skulle göra. Hon är, tror jag, inte riktigt mogen i huvudet än, hon kan absolut inte koncentrera sig i längre än några minuter innan hon börjar hitta på annat längs spåret. Men idag gick hon faktiskt rätt så bra. Nöjda åkte vi hem sen!

 

 

 

********

2013-06-23: Fullt hus.

Helgen började redan i torsdags med att jag hämtade mina föräldrar i Landvetter. Vi hade en riktigt härlig tid ihop med mycket prat och ännu mer skratt. Synd att jag behöver sedan stå nere vid marken, se planet lyfta och mina älskade föräldrar försvinna genom molnen mot Berlin igen. Kan aldrig hålla mig och stå där, tittar upp och gråter. Men, hem igen och greja lite med mina sötnosar.

 

 

 

********

2013-06-20: Det tuffa livet i det vilda.

Gick en härlig skogspromenad med hundarna, som varje morgon innan jobbet, så även idag. Det hade regnat ihärdigt i ett par dagar nu och sommarvärmen var väck, om den ens var här, men det är bra för mig, tycker inte om sommaren. I alla fall så gick vi, Svante bakom mig, han ser ju lite dåligt, Sora i långt koppel framför, ivrigt viftande på svansen, näsan i backen, letande. Så drar hon av min ”stig” som vi brukar gå på morgonkvisten och vill bestämt åt ett håll. Visst, du får det lilla gumman, alltid bra du bryr dig om nåt gott i näsan. Hade läst i spårboken att man helst ska uppmuntra varje vilja till spårning som en unghund visar så den lär sig att spåra är det bästa! Så gick jag då efter henne, sen smack Svante förbi, även han nere med näsan, letande. Ah, visst det har väl varit nåt rådjur som hade gått här. Vi fortsatte en bra bit till innan lillan började ringa runt och for ner i en liten tätning. Det jag såg ligga där, var inte direkt nåt roligt man gärna hittar en juni morgon i skogen: ett dött kid. Stackars liten hade inte varit dött så länge, ska tro. Två kanske tre timmar max, då kroppen var mjukt än men inte varmt längre. Dödsstelheten börjar en till två timmar efter döden, nu var det ju kallare och då kan det gå lite saktare. Den börjar alltid vid ögonlock, käkmuskel och hals, sen går den nerför kroppen. Efter 12 timmar är kroppen helt stel och inte förrän 24 till 48 timmar, typ, börjar stelheten släppa. Då kan vi även konstatera, att räven nog hade varit framme och käkat upp den lilla, så jag tror ju inte att kroppen har legat där i två dygn. Nä, synd om den, undrar vad det var som hände. Speciellt stort var kidet inte heller men så frisk ut annars, bortsett från att det var dött då. Men två till max tre timmar var det nog sen, det dog. Livet är inte lätt där ute i skogen, tur vi har hus och el och mat och ja, trygghet!

2013-06-17: Hundkurs med Jägareförbundet.

Alltid bra att prova på olika metoder och träffa annat folk, så sen i våras gick jag en hundkurs i Jägareförbundets regi. Klart, lite annorlunda träningssätt än med Joakim. Kan väl säga, lite mer standard, typ. Vi går mer i ringar, möter varandra på raksträckor. Vi sätter hundarna i linje, går ifrån, går tillbaka, kallar in. Ni vet, alla som har gått hundkurser. Jag gjorde dock lite undantag vi inkallning och lät henne stå istället för att kalla in henne från sittande. Hon ska ju sitta, när hon sitter och inte lyfta på rumpan i glad förväntning om att få springa till matte. De andra i kursen flinade nog lite åt oss, men det var bara att stå sin ”man” och göra som jag anser är bättre för henne.

 

 

********

2013-06-16 Träning i Skara

 

Ja då hade vi sista träningstillfället med Joakim och ”Jakthundsdressyren” och idag körde vi riktigt roliga saker! Bortsett från det vanliga med följsamhet och stadgar i olika moment, blev det av med något som min lilla terrierraket verkligen älskade: Rävsvansen i snöre med borrmaskin som drivkraft.


Upplägget var att vi hade hundarna i långlina (handskar på!) och skulle ”promenera” längs en åkerskant. Hundarna skulle uppmanas att leta lite och roa sig i det gröna, det var ju inga som helst problem. Någonstans längs vägen ”satt” då en räv som smack upp och for iväg fort som tusan, vilken hund skulle inte då få suget att jakta efter?

 

 

 

Försett med visselpipa skulle vi hundförare prova att få stopp på hunden innan svansen är framme hos Joakim efter ett 50meters lopp. Så bra så långt. I teorin visste vi alla exakt vad vi skulle göra: låta hunden jaga, vissla EN GÅNG, händer det inget, kommer ett ”NEJ!”, händer det ännu inget, ta tag i lina förmedla på det viset att ”Du lilla buse, jag ropade ju på dig!”.

 

Viktigt var nu att verkligen vissla/ropa först och ”Neja” som näst, innan vi höll hårt i linan så hunden springer i halsbandet. I rusningens upphetsning blev det än det ena än det andra som slank ut först och oftast höll händerna ett krampaktigt tag om linan så ”Nej!” kom oftast efter linan… Snacka om koordinationsförmåga hos oss människor!

 

 

 

Inte blev det bättre och garanterat inte lättare av att jag snurrade in mig i linan med hunden full fart efter räven! Ha, ha! Som tur var hann jag vissla innan linan var slut men det hjälpte inget och var för sent i alla fall: Lilla raketen var glad framme vid Joakim, höll rävsvansen i ett stadigt grepp med käften och skakade! Nåväl, detta behövs mer träning av, kanske än mer hos oss tvåbenta! Som tur var, var jag inte ensam om det så jag bjuder på några fula bilder: kärringen i snöret...

 

 

 

Under tiden andra ekipage tränade med rävsvansen, tränade vi var för sig lite apportering eller annat, så träningsplanen var som en liten myrstack i alla fall, kanonbra med lite störning för hundarna. Jag tog fram min Svante med så han fick jobba lite. Han är ju en sån som älskar att få tänka, träna och jobba! Han bara ler när han får springa för att leta upp en apport! Gör han nåt så gör han det till 200%, så är han. Jag gömde även en hel del i högt gräs så han inte ser, tänkte jag då. Men ha, ha! Han ser ju så attans dåligt så han springer gl

 

att förbi en apport mitt på gräsmattan om fokus är fel! När han får vind på den, vänder han och letar upp. Så det spelar liksom ingen roll om jag gömmer något eller lägger det mitt på gräsplanen: han måste ta näsan för att hitta. Men han bekymras inte av det utan kör hårt som inget annat, sån är han! Älskade tok!

Så, bjuder på några bilder här. Hade med sambon och sin fina kamera. :-)

 

 

 

 

********

 

 

 

 

 

 

********

 

2013-06-11 Grisfot på vift

 

 

 

 

Hade bett en arbetskompis att spara på grisfötter om han skjuter en vid åteln och ja, det gjorde han, både sköt bra och sparade på fötterna! Perfekt! Nu har jag ett litet förråd i frysen att ha roligt med, nåväl, inte bara jag så klart, mera hundarna! 

 

 

 

 

 

 

Jag fick fötterna idag och lät en vara framme direkt inför kvällens påhitt. Vi drog upp till de stora gräsytorna vid skjutbanan för att dra lite släpspår med grisfoten till varje hund. Svante fick även några spår-apport uppgifter som han fixade bra som vanligt.

 

 

Självklart verkar det vara svårare att hålla näsan nere på en kort klippt gräsmatta! Det märkte vi även i fjol när vi höll på att träna Svante inför det stora provet: Det gick utmärkt i skogen, perfekt på vallar men var ack så svårt på kortklippta fotbollsplan! Med detta i minnet var det ingen dum idé att byta ut skogen mot gräsmattor idag!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Till Sora drog jag först några korta spår för att se hur hon reagerar, det gick bra, så drog jag ett längre. Roligt nog så tyckte hon om att samarbeta idag och gick spåren fint med näsan nere, nåväl, mestadels…och tyvärr något för fort. Det gör att hon förspringer sig ibland och behöver uppmanas att fokusera på uppgiften igen. Men till sist hittade rätt rätt, strulade knappt de sista 200m jag var nöjd.

 


Svante fick jobba lite längre, drog ett rejält spår till honom och skickade iväg honom själv på Spår-Apport. Han sprang som tusan, även här: något för fort och förbi vinklarna, men han fattar det självt, vänder, letar upp igen och följer spåret. Väl framme var han tvungen att skaka om foten först och morra lite, hans knasiga sätt, innan han kom tillbaka med till mig och lämnade av. Tja, en rolig liten sak så här snabbt efter jobbet, perfekt!

 

 

********

2013-06-07/09 Träningshelg i Bassholma med grytanlagsprov.

Jag är alltid imponerad av folk som verkligen försöker att få en förening eller en klubb att fungera! Folk som ställer upp och organisera för att få ut någonting åt medlemmarna. En sån är Smålands-Fredrik! Han och några till satt ihop en träningshelg från Tysk Jaktterrierklubbens södras lokalavdelning i Bassholma. 

 

 

Jag behövde inte fundera mycket om vi skulle åka ner eller inte! Nej, självklart skulle vi ner, inte minst för att träffas och ha lite gedigen samkväm!
Vi hade fixat ihop saker och ting vi behövde på torsdag kväll och visserligen blev vi förvånade över allt vi tydligen behöver ha med oss för en helg, EN helg, tre dagar! Bilen var full! Klart, bagaget går åt hundburarna så det är ”bara” baksäten kvar, ha, ha! Undrar hur familjer med flera barn klarar sig med en vanlig kombi!... men det är en annan fråga.


Resan ner var snabbt avverkat, bortsett från några olyckor som stoppade trafiken. Väl framme var det prat och samkväm direkt, de flesta hade redan kommit och slagit upp lägret med husvagn eller i stugan. Vi hade tur att få ett rum i stugan så vi slapp bygga tält och sova hårt, inget bra just nu då jag precis några dagar innan hade varit iväg och sprungit med hundarna, halkat på någon sten och slagit mig något så kopiöst så det är inte sant! Lårkaka och uppsprätt arm fick det bli samt nåt mindre sår på knät! Trevligt, väldigt trevligt kan jag säga och nej, jag ska INTE springa mer nu på ett tag, va så säker!


Då passade det perfekt med en mjuk säng, även om den knakade något och var lite för mjuk så jag hängde mer som i en hängmatta! Men, jag ska ikke klaga!


Några hade tränat i gryt under dagen och det pratades livligt om det och om annat, som ni vet, terrierfolk kan allt hålla på och ljuga och skryta än om det ena än om det andra och det är allt rätt så roligt att lyssna på och säga sitt. Vi var inte heller så himla många så att det var mycket enklare även för mig att ”våga” säga nåt, då jag annars kan vara lite, tja, tillbakadragen bland mycket folk, typ…


Tyvärr så gjorde Sveriges sommarplåga sig påmind och vi flydde så småningom ifrån grillen i till storstugan för att komma undan en miljon knott. Undrar verkligen vad som är meningen med djurslaget ”knott” annat än att reta folk!


Vi satt en bra stund in till natten och några satt kvar när jag gick och la mig. Imponerande nog, var de lika pigga som jag sen morgonen därpå! Fredrik hade redan fixat nummerlappar, grävlingen satt på plats och grytträningen kunde börja. Vi hade tänkt prova med Sora, då hon gick så klockrent i det tyska grytet, vem vet, det kanske räckte att träna henne en gång för att sedan ta henne till provet?! Egentligen trodde jag inte det och hade inga höga förväntningar på henne när vi väl släppte ner henne på marken utanför grytingången, men lilla damen fattade direkt, slank in och tja, gjorde som hon skulle och var rätt så duktig på det!

 

Dessutom var det ingen annan än Cid Malmros som hade ställt upp som tränare för dagen och det märks att han har några års erfarenhet i grytträning, han skötte det väldigt bra för alla hundar. Hundarna skulle få ”tänka” själv mycket, något som många av oss gärna glömmer och börja knacka på grytgångarna alldeles för tidigt för att ”visa vägen” för hunden.

 

Cid skakade bestämt på huvudet mot flera hundförare att låta bli. Hunden skulle få sin chans att lista ut saker och ting själv och det gjorde de flesta, så även Sora! Cid gav många goda tipps och råd om hur man skulle släppa in hunden och hur man skulle göra si eller så för att underlätta för hunden både vid insläpp och vid arbete i gångarna samt framme vid grävlingen. Gångarna samt grävlingen plåtades vid rätta tillfällen så Sora fick jobba i alla gångar, byta gångar för att komma till grävlingen och hitta hyllan. Perfekt, detta kunde ju inte gå bättre.

 


 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Dags för lunchrast efter alla hundar hade fått gå en gång i grytet. Det var gott med grillat och lite dricka! Rätt så perfekt var det också att det fanns ett flertal hundgårdar på tomten som vi kunde sätta in hundarna och njuta av annat än att passa vovve! Fast det märks tydligt att våra hundar inte alls är vana vid att sitta i hundgård, speciellt Svante. Han rörde sig inte från fläcken och satt vid dörren hela tiden, glodde ut och ville bara vara med oss istället.

 

Sora den lilla råttan hade hittat något intressant under taket på hundkojan. Troligen ett gammalt fågelbo och hon försökte som en tok att komma upp under takutsticket för att nå fram till boet mellan åsarna! Vi fick byta gård med en annan så Sora inte tog ut sig totalt med sin megastora uppgift som hon tyckte var så viktig!


 

 

Vi släppte hundarna i gryt en gång till och Sora gjorde lika bra. Oj, det var ju perfekt! Cid nickade bara och sa: Starta henne imorgon! Det är absolut ingen idé att träna mer på det här, hundarna förstår så småningom att de aldrig kommer åt grävlingen som tryggt sitter bakom ett tät galler. De snarare tappar lusten och motivationen je mer man tränar, än att träningen skulle ge färdighet som det annars brukar vara! Och visst, det lät väldigt, väldigt vettigt! Som tur var hade jag tagit med stamtavlan, i fall att… Tur det!

 

 

Vi testade vatten efter grytträningen och det var ju som tur var inga som helst problem! Med Sora har jag faktiskt tränat på att hon ska hoppa in på kommando och inte förvänta sig någon pinne eller leksak som jag kaster sen. Utan med henne blev det att träna vid sjöar med vass och tät vegetation och framkalla hennes jaktliga lust, ha, ha! Det är inga problem att skicka in henne med ett ”JA! Ut o sök!!”, hon kastar sig i och paddlar runt i hoppet om en pippifågel! Det ända som kanske skulle vara ett hinder var att vi skulle ha långlina på hundarna, det har vi aldrig haft hittills. Men vi lånade en långlina och provade, det gick lika bra! Så det var lika bra att anmäla hunden till provet dagen därpå! Sagt och gjort, nu kör vi!

 


 

Kvällen kom och vi var vrål hungriga allihopa! Dags för en fet kvällsmat: Grillad, potatissallad, grekiskt sallad och lite sup och läsk! Kan en kväll bli bättre än så?! Knappast! Jodå! En uppvisning av husses vattenpassion fick vi njuta av! En av de som funderade att starta sin hund på söndag, var lite orolig för hundens vilja att kasta sig i sjön. Så ner med byxorna, bort med tröjan och hopp och hej så fick husse slänga in sig själv och locka på hunden. Resultatet var nog blandat, … hunden tyckte det dög väl med att ställa upp en gång, mer ville den inte hoppa in! Då fick husse stå där själv och paddla med sina klöver, burkar, bollar, armar! Nej, en gång räcker! Men vi hade roligt, vi som stod runt den lilla sjön och njöt av föreställningen! Nå, inte bara vi för den delen: knott flocken hade ställt upp igen och observerade den med! Fly den som kan!

 

 

På söndag morgon hälsades dagens domare välkommen: Leif Karlsson. Samtidigt gick spårläggarna ut för att lägga spår till anlagsproven.


 

Samtliga hundar mättes, tänderna kontrollerades, stamtavla, chip, vaccinationsintyg fick uppvisas innan det var dags att testa skottfastighet. Vi delades upp på linje med några meters mellanrum, hundarna sattes bredvid förarna och två skott i följd avlossades. Det gick utmärkt för alla och därmed var det start för grytprovet. Jag minns inte vilket startnummer Sora hade, det spelar ingen roll heller utan hur det gick: Utmärkt! Jag bar henne fram till ingången, som de tipsade mig om vid grytträningen i Tyskland, släppte ner henne innanför ingången och hon skulle in av sig själv. Det gjorde hon. Hon gick runt hela grytet och tog luckan längst bort och började skälla. Inte för långt dock utan bröt och bytte gång, nu gången som låg närmast ingången. Där låg hon och skällde. Efter någon minut bröt hon på nytt, tog gång tre och upp på hyllan, och skällde. Bra! Så hade jag förväntat mig det hela, hon är mer den rörliga typen som försöker komma åt istället för att lägga sig på en plats och skälla mot plåten. Inte dum denna dam!

 

 

 

Så fick hon hålla på en stund, jag minns inte, hur länge de ska jobba, men det räckte tydligen för domaren bad mig att försöka kalla ut henne. Ha, ha! Nå, jag kan väl prova! Jag ropade och visslade, då kom hon fram till ingången! Oj, duktig! Men fort som det gick var hon inne igen och låg och skällde lite till, hon tyckte nog det var ett bättre alternativ! Fick lyfta upp henne via luckan istället! Hon fick godkänt med full poäng! Duktiga lillskit!

Det gick rätt bra för de flesta hundarna och ägarna var nöjda! Dags att förflytta sig upp till sjön, där en och en hund skulle testas för sin vattenpassion.


Jag hade lånad samma långlinan igen, den flöt på vattnet, bra det då den annars kanske snurrar in sig i några bottenväxter istället! Ställde mig 2m ifrån sjökanten, pekade mot vattnet, strök det vanliga halsbandet och manade på henne med ett ”JA, ut o sök!”. Sviff sa det och lillskiten kastade sig glatt i, paddlade runt och hoppades på att hitta en och annan and, tyvärr fanns det inga, synd om henne!


 

Jag skulle kalla ut henne, det gick perfekt, för att skicka in henne en gång till. Inga problem det heller och det räckte gott och väl till 4H i vatten passion! Duktiga, duktiga lillskit!!

Efter det här fick vi ett diplom som Fredrik skrev så fint! För det måste man ju ha! Det hänger nu på väggen här!
Sora fick vila lite, det gick rätt fort för henne och vi tyckte vi kunde passa på att släppa henne i vildsvinshägnet med. Stackars Svante, han verkligen ville så gärna han med. Han gapade och skrek och ville in, men det gick inte. Han är ju lite handikappad med sitt öga och ser ingenting om något kommer från höger. För att inte tala om hans förmåga att bedöma avstånd! Det går inte så bra det heller! Nej, han fick inte, jag är allt rädd att han bara springer rakt in i någon gris och får illa!

 


För Sora däremot var det en perfekt avslutning på dagen! Vi gjorde som vi gjorde i Tyskland, då hägnet inte var så himla stor heller! Vi gick in, släppte henne och stod kvar vid ingången. Det var ju kanske lite det som vi gjorde fel med Svante: vi gick alltid med honom! På det viset lärde han sig att matte alltid fanns nära och var hon inte det, så bröt han, kom tillbaka till mig och letade upp grisarna igen. Bortsett från några gånger så gjorde han faktiskt så vid jakt sen. Han hängde i för kort. Detta fel skulle vi inte göra om med Sora, så vi stod kvar där och lät henne fixa själv. Efter några minuter som kändes som en evighet, hittade hon grisarna och började jobba. Vi satte på timer-klockan så vi verkligen lät henne jobba i 10minuter innan vi gick fram för att kolla! Det var svårt för visst ville jag väldigt gärna se hur hon gör! Men bättre att vi tog oss i kragen och lät henne stå där för sig själv än att vi klampar fram och ”förstör” det hela. Problemet är kanske med att grisarna brukar sticka så fort vi försöker gå fram. Detta resulterar kanske i att hunden bara lär sig att det är roligt att springa efter grisarna, något som nästan vilken hund som helst gör. Men att stå kvar när grisarna går mot en, det krävs allt lite mod det! Och det var bättre att hon bygger upp sitt självförtroende än att jag klampar på och lär henne att grisar är roligast är de springer!


 

 

Efter 10min letade vi upp henne, inte det lättaste det då det var himla tät buskage, typ energiskog som var huvud växligheten i hägnet. Vi såg inte särskild mycket! Efter ytterligare 10min kallade jag in henne och vi gick ut! Ja, idag var jag allt nöjd med min lilla madam!


Tyvärr och som alltid går tiden alldeles för fort och en trevlig helg gick över. Dags att städa rummet, krama om Smålands-Fredrik, tackar för helgen och åka hem, med många roliga minnen och ett litet diplom i bagaget!
;-)

 

 

********

2013-06-04 En på miljonen!

Det är min lilla fula Svante! Höll på att träna gripa och hålla apportel med Sora när jag hör att Svante håller på att rota i min handväska. Jag brydde mig inte något vidare om det då jag koncentrerade mig på Sora istället. 
Så dög han upp, glatt och gullig, satt sig bredvid Sora som just höll på att hålla en dummy i käften och tittade nöjd på mig som att säga: ”Nä men matte, jag kan väl vara med eller?!”
Där satt han med min plånbok mellan tänderna och jag kunde inte låta bli att gapa och skratta åt honom! Tur jag hade mobilen på bordet bredvid så jag hann med att ta ett foto!
Han är verkligen EN PÅ MILJONEN min Svante!

 

 

 

 

 

********

2013-06-01 Grisesläp

Idag var det en dag som jag verkligen gärna hade velat lämna tillbaka Sora! Jag begriper inte hur ointresserad hon ibland kan vara att behöva spåra lite! Jag tror egentligen inte, att jag hinner trötta ut henne med all min spårläggning, då jag ändå variera det hela rätt mycket! Jag blandar personspår, godissök, blodspår och släpsspår allt i en bunt röja! Så visst skulle hon vid det här laget kunna tycka om att spåra?! Verkar som hennes interess mera ligger någon annanstans.


Tinade grisfoten idag för att dra några släpspår i skogen och gjorde visst fel första gången. Då det var rätt långt att gå från bilen dit jag hade tänkt mig att dra, drog jag två spår, hämtade båda hundar och gick med en i spårlina och en kopplat vid min sida. Ha, ha, ”kopplat vid min sida” var inte direkt orden till det det var: det var mera dragandes och gnällandes vid min sida! När Sora fick gå sitt spår, pep och slet Svante i kopplet för han f..n ville spåra han med! Han blir helt terriertokig om han inte får jobba och behöver titta på hur en annan gör ”hans” jobb, som han då tycker det ligger till. Det hela slutade med att jag mest blev irriterad och förbannad över allt strul med kopplen och draghunden framför så stackars Sora kände väl att det här inte var bra! Men hon gick fint och ja, jag kunde varit nöjd med henne. 
Han gick sitt spår med fröjd och glädje, som väntat och hittade grisefoten som han älskar så mycket.
Men eftersom jag hade ställt till det hela med att släpa med mig bägge hundar, tyckte jag att jag var tvungen att fixa var sitt spår igen och gå med en i taget så att det blir en bättre upplevelse än vår dragkamp. Sagt och gjort, spåren fick ligga 20min så gick jag med Svante först. 
Hans spår blev riktigt fint långt, över berg, mossa, ljung, stubbåker samt plöjd åker, perfekt och han gick underbart! Visst, över åkrarna genade han då han kände spåret efter vinkeln, vinden låg lite fel men jag var tvungen att lägga spåret som jag gjorde då jag annars hade kommit ur marken. Så det var helt ok att han gjorde så, varför gå i onödan när han visste vart spåret låg!
Soras spår gjorde jag något svårare med lite vinklar, över ett bäck och lite annat roligt. Tänkte att hon kanske behöver koncentrera sig lite mer om hon känner att det är svårare. Hennes spår var jag dessutom noga med att inte lägger i motvind utan vinden skulle vara med mig så mycket det gick. Endast inne i skogen fick det då bli vad det blir då jag ju måste vinkla någon gång! Jag var helt säker på att det här kommer gå bra då hon hittills gick bra med släpspår, bättre än på blodspår. 
Ut med henne då, på med spårsele och iväg. Hon hittade starten fint men sen var det mer eller mindre totalt oförmåga att koncentrera sig på något annat än att titta ut över nejden! Suck! Emellanåt blev jag verkligen skit sur på henne och var nära att bryta men skärpte till mig, uppmanade henne att söka spår och hjälpte henne. Sen gick det bättre och resten av spåret klarade hon, till och med över diket med vatten hoppade hon rätt och följde spåret! Att hon sen missade klöven och stack till något ruttet skelett istället är ursäktad!

 

 

********

2013-05-26 "Nä, matte, jag fattar inte...."

 

 

 

Idag stod det lite blodspår på agendan,

vädret var helt ok, något varmt men svalare på kvällen, lite torrt kanske men en hundnäsa fixar mycket, som vi vet. Upp efter frukosten och iväg med uppblött torrblod och lägga sen fick de ligga i åtta timmar innan vi gick de framåt kvällen.

 

Båda spåren var relativt korta, ca. 300m varje och även Svantes relativt enkelt. Än vet jag inte riktigt hur han går med ett ögat och det andra lite si så där helt, därför blir det lite enklare spår än, tills jag vet lite bättre.

 

 

 

Jag börjar med Sora, hon tar spåret jättefint, går en bit sen blir det som vanligt: ”Hä, matte, jag fattar inget!” och så står hon och glor och drar åt alla håll och kanter bara inte rätt. Suck. Jag står då bara stilla en stund i alla fall och ger henne chansen att hitta själv tillbaka, men idag fick jag allt hjälpa till och peka lite så hon fick upp meningen med uppgiften igen. Så gick det två gånger sen verkade hon ha förstått, satt näsan i backen och gick jättefint i spåret fram till klöven! Väl vid klöven pillar jag fram några köttbullar med så hon inte bara fokuserar på klöven. Tja, så var det med det. Är varken nöjd eller besviken på henne, hoppas hon mognar snart… lilla busungen!

 


Svante däremot, ja, behöver inte säga mer än att han gick så fint så! Det är en fröjd att gå med honom och han bara älskar det! Han är verkligen en hund som ger 200% på allt! På att gå spår, på att apportera, på att leka, att morra, att bada, att ja, allt! Han är verkligen min alldeles speciella terrier som jag är otrolig stolt över, min kämpare!

 

 

********

2013-05-25 Att gå i mattes spår...

… är något så himla enkelt att träna och ha roligt med hundarna! Idag tog sambon och jag en rejäl promenad i det fina vår vädret och passade på att låta hundarna hitta matte resp. gå i mattes spår. Idén fick jag av en gubbe som tränar sina eftersökshundar enbart på personspår, jag gick och skaffade en bok om just detta och ja, det är rätt roligt och mycket enklare att fixa än blodspåret. Det är ju bara att traska iväg, hämta hunden strax efter och låta den jobba lite!


Så idag fick det bli av att gå lite längre spår efter att jag hade tränat hundarna ett tag nu med mina upptrampade rutor och korta trampade spår med köttbullar i. I alla fall Svante vet, vad det hela går ut på och Sora fick vi se hur hon fattade.


Jag började med ett spår till Svante som sambon fick gå. Det är det allra enklaste! Jag går iväg, ca. en kilometer, ringer upp Fredrik och han får gå iväg. Han har ingen susning om vart jag hade gått och var jag befinner mig, men Svante är det bara att gå efter, han fixar det och går som tåget. Det gjorde han även idag! Klockrent och fint kom de efter en lång stund och Svante fick sin belöning: köttbulle och lite lek. Han blir så glad för det! Soras spår gjorde jag självklart inte lika långt. Fredrik och hundarna väntade medans jag gick en cirkel och kom mer eller mindre tillbaka till dem. Som spårslut la jag en burk med köttbullarna i så hon förstår att det är slutet. Gick tillbaka till de, tog med mig Sora och vi gick iväg. Hon förstod vad det var hon fick göra och till min förvåning gjorde hon riktigt bra ifrån sig! Bara vid ett tillfälle stod hon stilla i sin typiska vorsteh-position: Blix stilla med en tass i luften, sen traskade hon vidare till köttbulleburken och blev glad.


Får bara tänka lite efter och kanske följa rådet i boken: Inte spårslutet ska vara mål utan själva spåret! De rekommendera att lägga köttbullar längs i spåret för att få hunden att sakta av, hitta bullarna och ja, älska att spåra för det är det som ger belöningen, istället för att hela lilla hundhjärnan är inställt på att finna slutet, för där finns mat eller annat roligt. Det är kanske det som gjorde att Svante har så himla bråttom hela tiden för att komma fram. Tja, eller så är det helt enkelt bara så att han är terrier och spårar som han gör!


Samtidigt går det inte riktigt ihop med sättet att träna på viltspår! Eller kanske det gör… Klart de ska helst spåra långsamt och noga och inte gena i vinklar, bla, bla, men det har jag gett upp hoppet att Svante och även Sora kommer göra, de är inga ren avlade spårhundar så denna kompromiss får jag väl ta. Men just viltspår är ju ett spår med något roligt på slutet! Även om jag försökte med några sårlegor emellanåt så var det bara fullt ös hela tiden för att komma fram till belöningen: klöven. Han till och med missar sårlegorna helt enkelt för han går så fort och genar. Men, han hittar och jag litar fullt på honom, vad är det då jag vill ändra?! Får väl acceptera att han spårar som han gör: terrier-raket-fart!


Och Sora… ja hon är ett helt annat kapitel! Hon har inte ens lärt sig att spåra är roligt! Allt annat är roligare! Typ. Utom att gå i mattes spår eller släpspår, det går hur fint som helst. ”Problemet” är de tråkiga blodspår. Får jobba på det och fixa ett spår imorgon, helt enkelt: Träna på! Hon är ju trots allt min ”framtids-stjärna”, ha ha!


Hopp och hej!

 

 

********

2013-05-19 Träning i Skara

Rätt synd är det om min lilla Svante som älskar att träna och hämta in apporter och gå spår! Men det är liksom lite svårt med tratten på! Han fick i alla fall följa med till Skara då det var dags att träna med Joakim.


Vi tränade på det ”vanliga” kan vi väl säga, stadga, inkallning med störning, fot-gående med kontakt och lite apportering så klart. Vi har kommit en bit på vägen allihopa faktiskt! Även plotthunden tar apporten och håller den, om än hon ser lite ledsen ut, typ ”äh, det här var ju löjligt!” Nå, ska det tränas, så ska det och Joakims basset apporterar och hon är definitivt ingen apporterande hund i första hand men det går att lära de i alla fall!


Sora var duktig tycker jag, hon kommer som ett skott när jag kallar på henne och är helt ointresserad av andra hundar. Det är nog fördelen med en tik! Svante, hanen, han har alltid så himla mycket att fixa och greja och hinna med om han är med andra hundar!


Med Sora och apporteringen går det långsamt. Får nog i ärlighetens namn erkänna att jag inte har tränat så mycket med henne så därför har vi inte kommit längre än att hon greppar och håller. Men även momentet ”Hålla” går lite si så där ibland, det beror lite på vilken sort apport hon ska ha i munnen. Den ena går bättre än den andra och alltihop beror lite på damens humör för dagen. Tikar!


Efter träningen med Sora plockade jag av tratten på Svante och lät honom leta upp lite apporter. Han skrek av glädje och letade upp en efter en och kom till mig och ville bara ha mer! Nä, det fick han inte, han fick springa av sig lite löst på den stora gräsmattan där han inte kunde springa in i något eller få en pinne i ögat, sen var han på tok för varm, det var en varm dag idag, ja, så bestämde jag mig för att stanna kvar en timme till och gå ner till sjön och låta hundarna bada lite! Med Sora har jag inte börjat slänga in pinnar eller nåt till henne för att hon ska få hämta ut nåt. Svante är tyvärr lite så att han står vid kanten av sjön, glor på mig och väntar på att jag ska slänga in något. Det gjorde jag inte idag utan pekade bara in mot vattnet och sa: ”Ut o sök!” och sviff så var båda hundar i vattnet och paddlade glatt igenom vass och annat som växer där. Som tur var, är det inga problem att få ut dem ur vattnet, ha, ha, har hört av folk, vars hundar älskar vatten så de bara simmar runt, runt och till sist är de utan kontakt och bara simmar! Nu har jag fyra veckor på mig att träna, då är det sista gången för denna kurs. Tråkigt!

 

 

********

2013-05-16 På hästfronten...

 

 

… går det allt bra! Jag lägger ner mycket tid med att bra promenera med min häst.

 

Att bara umgås och lära känna henne känns viktigare än att sätta mig på hennes rygg. Dessutom har jag ingen sadel än, den är på gång: Bomlös sadel fick det bli även till henne, tycker inte att jag vill klämma ihop henne med en järnbom och en hård träbit, nä, bomlöst tycker jag passar perfekt till en häst som säkerligen ändra sin rygg under tidens lopp.

 

Sadeln anpassar sig efter henne, klämmer inga muskler och dessutom känns det nästan som att sitta barbacka! Hade en sån sadel till min lilla Jemma som hade rätt dålig rygg när jag fick henne. Efter ett år var hon välbyggt över ryggen och alla som såg henne tyckte wow, hur bra hon blev! Nåväl, sadeln är beställt och jag väntar på den.

 

 


Vi går långa promenader, hundarna, Gerda och jag, hon är så himla nyfiken och söt, nibblar med sin lilla mule på allt hon kommer åt, tar jag ur hundarna ur bilen, vill hon nästan krypa in i bagaget. Jag märker att hon verkligen vill göra rätt och försöker förstå vad det är jag vill. Det ända som jag hittills har märkt och som verkligen stör mig och jag hoppas det ger sig med tiden hon är här hos oss samt att hon blir äldre: Hon är fruktansvärt lättskrämd! Hon kastar för en hare, rycker till när duvorna lyfter från ett träd, hoppar en meter i luften om porten skramlar, kort sagt: lite nervös är hon! Det tycker jag verkligen inte om, speciellt med tanke på att jag köpte henne som ”klok och trygg häst” man kan rida ut på själv. Det är liksom det jag ska ha henne till: lulla runt i skogen och njuta av livet! Hittills är jag lite tveksam om just detta. Verkar som om jag behöver vara på helspänn så jag är med ifall hon kastar! Lite, lite orolig är jag. Säljaren påstod i alla fall att ha ridit ut i flera timmar, hoppat över diken… ja ni vet, det sägs mycket inom hästvärlden! Att hon är lugn och stabil sas det. Vi får se framöver! Men söt är hon, tillgiven är hon och nyfiken!

 

 

********

2013-05-12 Mera spår.

För att hinna med att träna blodspår har jag tyvärr bara helgerna. Under vardagarna finns det inte en chans att hinna lägga ett spår och låta den ligga länge nog om jag även måste jobba, köra fram och tillbaka till jobbet. Ett riktigt elände denna jobbpendling! Det går två timmar åt att sitta i bilen varje dag, bortslösat tid, verkligen! Men tyvärr, jobbet behövs! Sen finns det min lilla svarta häst som jag vill vara med, så där går tiden åt om kvällarna. Bara helgen kvar att fixa blodspår!
Så ut idag med och lägga två, ett till varje hund. Soras höll jag väldigt enkelt, raksträcka längs ett bäck så hon liksom inte kan göra annat än att gå spåret, tyckte jag, sen ett till min kunniga Svante då han fick avstå alldeles för länge redan. Hans blev på kanske 500m, till mer var jag inte sugen och mer behövs nog inte heller för hans del, vi ska bara underhålla hans spårförmåga, då räcker det med kortare, något svårare. Än så länge låter jag uppehållen, snäva vinklar, diken och dyl. vara då jag vill själv lära mig först hur han går, enögt och med konstlins. När jag väl vet det så kan jag ju alltid återgå till de svårigheter jag vet han klarar av.
Spåren la i 6 timmar idag, det var rätt varmt och väldigt torrt, lite blåsigt.
Sora fick gå först och hon var väldigt ivrigt att komma iväg. Jag har slutat med att sätta ner henne framför starten, gå fram och pilla på ”skottplatsen” då jag har märkt att det inte tillför något positivt utan mer att hon blir okoncentrerad istället. Det gick bra med Svante som liten, men hon behöver inte det. Märkte att det är bättre att sätta på spårselen lite innan starten, peka åt rätt håll och låta henne leta upp starten själv. Det är ju dessutom mera som verkligheten och som viltspårproven är upplagde de med: det finns inte en utmarkerad start utan hunden måste hitta början själv. Lustigt nog så fixar Sora detta galant: hittar starten, reder ut åt vilket håll spåret går för att efter några meter bli distraherad av något annat. Lilla fröken bus. Hon studsar och hoppar runt och allt är intressantare än jobbet. ”Fy!” fick jag ur mig och ”Spår!” och pekade åt marken med spåret så gick hon fint fint till slutet! Tja, antagligen är det för lätt och därmed för ointressant eller så har polletten inte trillat ner ännu. Det kommer! Får läsa lite i min bok jag fick till födelsedagspresent. En bok om spårträning av brukshundar. Det blir nog en spännande läsning!
Om Svantes spår behöver jag nog inte säga något mer än: Perfekt och med bra motor, ha, ha! Han är det bara att lita på och följa efter! Älskade enögda skethund!

 

 

********

2013-05-11 Spårträning

Egentligen skulle vi vara i Jönköping och släppt Sora i vildsvinshägnet på Elmia messan. Lars Scheppler hade frågat oss förra gången vi var och tränade i Bodas hägn då hon hade gått så fint! Men det blev inte som vi hade tänkt oss, hon fick sig ett ormbett när vi var i Strömsholm för att operera Svantes ögon. Hon fick ligga på kliniken i två dagar och efter två veckor skulle vi ta blodprov för att se om hennes njurar och levern klarade sig. Tyvärr hann vi inte göra provet innan vi skulle till Elmia så Lars fick beskedet att ta med en annan hund. Finns ju gott om bra hundar trots allt.

Nu har vi testat henne i måndags, hennes lever- och njurvärden var inom det normala men hon hade alldeles för höga värden med vita blodkroppar. Detta tyder på inflammation någonstans. Suck. Kan vara i samband med att hon löper, det gör hon just nu så vi avvaktar och ta provet igen längre fram. Håller tummarna att min lilla söta hund inte har något! Hon verkar pigg och glad utan bekymmer så egentligen kan jag nog vara lugn. Därför var det då dags att lägga lite spår, jag måste komma igång med henne. Tyvärr är hon alldeles för hibbelig och okoncentrerad. Allt annat är så mycket roligare än just att följa ett tråkigt spår som dessvärre inte är riktigt blod utan ”bara” mitt blodpulver som jag blandar med vatten innan jag lägger spåret. Svante gick kanonbra att lära upp med det med resultatet att han går ännu bättre om spåret är lagt med riktigt blod, så visst måste lilla Sora lära sig! 

 

För att inte ställa till det för henne med långa spår, la jag tre väldigt korta istället så vi tränade på att hon skulle hitta, ta an och följa de kanske 50-100meter som spåren var. Jag la de i rätt enkel terräng, vinden försökte jag ta hänsyn till men det brukar ju vara så att efter fem till sex timmars liggtid vänder den ändå!


Sen kunde jag inte hålla mig och la ett spår till min goda Svante med. Det är bara tre veckor sen han opererades men han verkar så bra och glad, veterinären som vi med en veckas mellanrum har besökt tyckte att allt såg perfekt ut och ligger som det skulle så varför inte låta honom jobba lite med näsan? Jag måste dessutom veta hur bra eller dåligt han ser, om han snubbla över stockar, springer rakt in i saker och ting för han inte ser eller missbedömer avståndet eller om det helt enkelt går bra. Så, sagt och gjort, ett spår till honom med. Här valde jag storskogen utan gallringsris på marken, mycket mossa, rätt enkelt med andra ord för en hund som inte ska skada sitt öga.

Hans spår blev på ca. 300meter, väldigt kort för honom, men jag visst inte alls hur det skulle gå så det fick bli så kort.
De fick ligga i sju timmar innan vi gav ossiväg. Soras första först. Hon gick som jag förväntade mig, ha, ha: väldigt intresserad i början, går hon kanonfint åt rätt håll, följer spåret i kanske 20m sen står hon som en vorsteh, tassen upp och glodde över nejden. Suck! Jag stod stilla och sa inte ett ord, hoppades hon skulle fatta själv och återuppta spåret men nej, madamen sötnos stod och tittade. Fick då ruska till lite så hon är med mig igen, sen gick det vidare i några meter innan hon tyckte det var tråkigt igen. Nu räckte det med att bara stå kvar från min sida så gick hon tillbaka och vi nådde målet efter ytterligare några meter. Lilla skethund, ha, ha.
Sora nästa gick bättre, hon staplade bara några gånger, jag höll tyst, sa bara ett ”Spår!” och pekade lite på marken där jag visste spåret la. Sen gick hon, tills hon stannade åter för att glo och lyssna. ”Spår!” och lite petande i marken så gick hon vidare och till mål. Nåväl om jag tänker efter att jag gick spår som var 1,5km långa med Svante när han inte ens hade fyllt året samt gick godkänt eftersökskurs på Jägareförbundet med honom som 11månader gammal hund… då är jag nog rätt bortskämd på spårningssidan kan jag säga. Och det händer nätt som tätt att jag får hejda mig själv att inte blir sur på tiken när hon inte fattar vad det är jag vill. Träning, träning, träning är väl det som gäller!

 


Så var det då äntligen Svantes tur. Han darrade när han fick se spårlinan, gnydde lite och var så glad när jag satte på honom spårlinan. Han går ju fortfarande i sele för ögontryckets skull så jag slapp pilla på honom spårselen. Tja, det gick som om det aldrig hade varit ett problem med ögonen. Han är en gud att spåra med, så himla roligt och han fixade det utan problem, snubblade inte, trillade inte utan gick förhållandevist långsamt för att vara han. Överlycklig med klöven i käften kom vi tillbaka och Sora fick gå sitt sista, korta spår som gick som innan: lite staplande, lite tittande runtomkring men sen mot målet. Hon kommer nog att förstå det så småningom! Skulle vara förvånad annars.

 

 

 

********

2013-04-21 Ballinaclogh Geraldine



Jag hade visst totalt glömt av att säga att jag fyllde år den andra april. Dessvärre blev det jämna 35 år som jag redan har vistas på denna lilla kloten så jag bestämde mig för att ge mig en alldeles egen födelsedagspresent. Det började nog med att jag sålde min lilla fina Jemma, tinkern till en jättetrevlig tjej som bara älskar henne. Jag tyckte att jag behövde lite mer tid för mig, sambon och hundarna så lilla hästen fick gå vidare så jag skulle hinna med allt annat. För visst är jag så att inte göra något till bara 50% nej, allt ska skötas pedantiskt och noga och med mycket, mycket tidsåtgång. 

Det samma gällde min lilla häst. Det fanns inte många dagar som jag kom hem från stallet tidigare än halv tio då jag njöt av så mycket av att bara få vara med min häst. Tanken var alltså att jag skulle sälja henne om jag hittar den perfekta köparen, aldrig annars. Efter mycket ack och men och ångrandet var det dock bestämt att bättre än Matilda kunde jag inte hitta. Ödmjuk och god, massor med tid och Jemma var exakt hästen hon letade. Hon föll för henne med första mail jag skrev till henne och var helt såld första gången hon hälsade på Jemma här hos mig. Sambon och jag körde ner Jemma till Matilda i mitten av december ifjol och sedan dess har vi kontakt en gång i veckan för att höra hur vi mår och Jemma har paradiset hos henne!

Så började alltså en hästlös tid för mig som ja, började rätt bra. Jag hade tid för hundarna och Fredrik, behövde inte passa tider för att hinna till stallet och framför allt behövde jag inte vara i stallet varje dag alla dagar per vecka. Bra det. Sen fick jag hjälpa Julia som hade sin lilla arabunge i samma stall en dag per vecka så vi hade allt roligt ihop. 

Det dröjde inte mer än två månader då var jag redan ute och kolla på hästannonser, bara på skoj, typ. Men egentligen var det efter tre hästlösa månader klart: det är tråkigt och måste åtgärdas. Jag hörde med Ulrika, stallägaren där jag hade Jemma, boxen fanns kvar åt mig så det var bara att flytta in. Av ren slump hittade jag Gerda, Ballinaclogh Geraldine enligt passet, ett sto född 2006. Hon gick löst på den stora gröna ön Irland tills hon blev importerad till Sverige i fjol. Jag kollade på henne i samband med att jag skulle till Skara för hundträning ändå, det låg på vägen liksom…. Stackars Fredrik hade ingen aning vad det var jag höll på med tills jag bara sa: Jag har hittat min häst. Vi måste hämta henne.

Den 21-e april, mitt i allt elände med min lilla Svante, spände vi för passaten och hämtade Gerda, min alldeles egen 35-års present, från mig till mig.
Vi får se vart vår resa tar vägen, hur det går och hur vi hittar varandra. Hon är klart en hel annan individ än Jemma, dessutom mycket yngre. Det märks på alla fronter. Hon ska få den tiden hon behöver för att landa och lära sig, hittills går vi långa promenader så vi lär känna varandra, bushäst!

 

 

********

2013-04-08/19 Primär linsluxation

P-LL
Primäre linsluxation, latinskt: Luxatio lentis.

2009 upptäcktes det muterade gen i genomen som ursakar primär linsluxation. Sedan dess är alla avelsdjur av uppfödare som är anslutna till Tysk Jaktterrierklubben testade för det muterade gen.
Alla gener som sammanfattat kallas för genom, koderar för specifika funktioner, för utseendet, uppbyggnad av vävnad o.s.v.

För varje funktion/ kännetecken som ska beskrivas via genen, finns det två kopior. En från tiken och en från hanen. Primär linsluxationen är en autosmalt recessiv nedärvd sjukdom vilket betyder att valpen måste ha dubbla anlag av den muterade gen för att utveckla sjukdomen. Det i sig betyder att både tiken och hanen har gett var sin muterade gen till valpen. Föräldradjuren måste då inte själva utveckla linsluxationen utan de kan ha en uppsättning av både den friska och den muterade gen och därmed är de klinisk fria från sjukdomen för att det just behövs båda skadade gen. Därför paras nuförtiden enbart N/N (helt fri från mutationen) med N/m (enkla anlagsbärare) och på det viset får ingen valp mer primär linsluxation.

Innan det var möjligt att testa våra avelsdjur försökte uppfödarna att via P-LL talet ha kontroll över valparnas risk att få sjukdomen. Samtliga fall inom en linje fick då höga P-LL tal, medans andra linjer, där det inte fanns kända fall av linsluxationen, hade låga siffror. Allt infördes i en stor databas som vi kallar för DogBase. Varje seriös uppfödare planerade noga sin kommande kull och valde tik och hane inte bara för sina jaktliga egenskaper utan även med hänsyn till P-LL talet. Je högre siffran, desto högre risk för att sjukdomen skulle inträda.

 

Nu, 2013 är de sista generationerna bland våra jaktterrier i kritiskt ålder för att utveckla linsluxation, dvs. fyra år. Samtliga kullar födda efter 2009 med testade föräldrar har väldigt låga risker att insjukna.

 

Vad är nu primär linsluxation? För det första är det en ärftlig sjukdom till skillnad från sekundär linsluxation som uppkommer mest av yttre våld/omständigheter. Jag vill börja med lite anatomi. Ett friskt öga består, väldigt enkelt och schematiskt sett av följande delar:

1- hornhinna
2- iris (regnbågehinna)
3- pupill
4- främre ögonkammer
5- lins
6- Zilliarmuskel
7- Zonula trådar
8- bakre ögon kammer
9- glaskropp
10- näthinna.

 

Linsen (5) är upphängd i zonulatrådarna (7) som fäster runtom linsen och sitter själva fast i zilliar muskeln (6).
För att fokusera nära (närseendet) och i fjärran sträcks eller släpps spänningen på linsen via zonula trådarna. Vid fokus på nära håll spänns zilliar muskeln som medför avslappning i zonulatrådarna. Det leder till att linsen slappnar av och ”drar ihop sig”, blir tjockare och på det viset blir fokus skarpt på näthinnan för nära föremål. Ska fokus ligga på objekt i fjärran, slappnar zilliarmuskeln av. Det medför att zonulatrådarna spänns upp och linsen som är fäst i trådarna följer med och spänns, linsen blir plattare och en skarp bild på föremål i fjärran bildas på näthinnan. Hos friska djur och även hos oss människor byts miljontals celler ut varje dag. Så även trådarna, zonula, som håller i linsen. I samma sekund en cell bryts ner, förnyas den så att trådarna alltid håller spänsten. Hundar som är fria från anlag, dvs. hundar med känd genstatus N/N, eller clear även kallad för homozygot frisk, har en väldigt låg risk, nästan till noll att utveckla primär linsluxation.

 


Hos de individer som har enkla anlag, dvs. är N/m i genotypen, även kallas för heterozygot eller carrier, fungerar uppbyggnaden normalt, då det friska gen koderar rätt och kroppens celler bygger enligt genens anvisningar. Även här är risken minimal mot noll. Däremot hos hundar som fick dubbla anlag av det muterade gen, dvs. m/m eller homozygot sjuk eller affected, kommer sjukdomen onekligen att bryta upp då de viktiga trådar som håller linsen på plats aldrig byggs upp igen.

 

Genen som beskriver uppbyggnaden är fel och kroppen har ingen aning om att det skulle göras. Följden är att trådarna under årets lopp tappar spänsten mer och mer. Det börjar redan vid 20 månaders ålder och hos de djuren som är m/m är det med all sannolikhet att trådarna brister när hunden är mellan 3-6 år, hos de mesta är det vid fyra års ålder det inträffar. 

 

 

 

Trådarna brister en och en och de som finns kvar har mer och mer att bära då linsen fortfarandespänns och släpps via zilliarmuskeln. Är man som hundägare väldigt noga så kan man i tidigt stadie hos ögonspecialist via ögonlysning upptäcka att linsen börjar skaka, ett tecken på att några trådar har släppt och linsen hänger löst. Oftast släpper flera trådar på samma sida om linsen och linsen åker åt det hållet, där trådarna finns kvar. Detta kallas för linssubluxation. En kunnig veterinär kan då ibland se att glaskroppen (9) träder fram över linsen som en liten knöl, något som ytterligare förstärker trycket på resterande trådarna. Som vanlig hundägare märker man nog inte så mycket av just detta stadie av sjukdomen då hunden är helt obesvärat än.

 

 

Men je längre tiden går och här pratar vi om några månader eller bara veckor, beroende på individ och omständigheterna, så brister mer och mer trådar och glaskroppen börjar trycka utåt. Sen händer det, oftast mycket fort, att linsen tappar fästet helt, då de trådarna som fanns kvar inte håller emot trycket mer, linsen går av, den luxerar, den går iväg. Antigen trillar linsen framåt ut i den främre ögon kammaren på latinska Luxatio lentis anterior eller så går den bakåt inåt glaskroppen på latinska Luxatio lentis posterior. I vilket fall som helst så blir smärtan för hunden enorm, när det väl händer.
Den luxerade linsen kan, speciellt när den gick framåt, trycka ihop de viktiga dräneringskanalerna som behövs för att föra bort det ständigt nybildade ögonvatten. Eller så trycker den framåttryckande glaskroppen på kanalerna, då det inte finns linsen kvar som höll glaskroppen på plats. Om det ständigt producerade ögonvatten inte kan dräneras bort igenom kanalerna, fylls det bara på i kammaren och trycket i ögat stiger mer och mer. Ett friskt öga har ett ögontryck, som mäts i millimeter kvicksilver, mellan 10-25. Ögontrycket hos en hund som har fått linsluxation stiger upp till 75, en obeskrivlig smärta, huvudvärk utan dess like!

 

Samtidigt kan linsen trycka mot hornhinnan, den blir grå och grumlig först lokalt sen mer och mer.


Det förstärks av det mer och mer växande ögontrycket, hunden får ett sekundärt glaukom. Samtidigt förstör det höga trycket de mycket känsliga synceller på näthinnan och ögat håller på att bli blind utan möjlighet av räddning. Pupillen vidgas, ögat sväller upp, hornhinnan blir grå, det rinner ur ögat och hunden har enormt ont.

 

Tyvärr är det frågan om timmar när linsen går av tills det är för sent för att rädda ögat via en operation där man ta bort linsen och rädda ledsynet på ögat. Och tyvärr: har det börjat på ett ögat, kommer hända samma på det andra nästan omgående. Hunden blir akut sjuk och som hundägare har man inte många timmar på sig att bestämma.

 

 

Varför skriver jag så här omfattande om det hela? När vi köpte våran älskade Svante fanns inte testet för det muterade gen tillgänglig än utan uppfödaren gjorde det han kunde via riskbedömning av P-LL talet. Svantes kullvärde var inte nämndvärd hög utan det låg helt inom det som man skulle kalla för normal denna tid. Så fort testet gav uppfödaren möjlighet att testa föräldradjuren, blev båda testade och tyvärr visade det sig att de var enkla anlagsbärare för mutationen båda två, alltså N/m, heterozygot bärande.

 

Följer man nu de genetiska regler för nedärvning så finns det 25% av valparna som är fria från anlagen då de fick två friska gener från tiken och hanen, det finns 50% av valparna som är enkla anlagsbärare, de fick ett friskt och ett muterat gen från föräldrarna och sen finns det de 25% av valparna kvar som hade oturen att få ett muterat gen från tiken och ett muterat gen från hanen. Deras anlag kallas för m/m eller affected eller homozygot sjuk och dem kommer med 100% säkerhet att utveckla sjukdomen då trådarna bara bryts ner utan att byggas upp igen. Min Svante var valpen som föll inom de 25% m/m gruppen.

Han hade alltid haft lite med ögonen då han som en terrier plogar och plöjer utan hänsyn till skador. Jag har varit hos ögonspecialisten flera gånger för skador på hornhinnan, inflammationer då han har fått i sig så mycket grus eller helt enkelt för att han har fått på sig en rejäl smäll. Varje gång gick vi hem med ett recept på droppar, jag sköljde hans ögon varje dag sen han var ett år gammal.

Vi hade varit och tränat i Mamimas vildsvinshägn i Boda, lördagen den 6/4. Tanken var att han skulle gå diplomtestet veckan efter. Svante jobbade visst men inte som han brukade. Han var försiktigare och gick undan mer, vågade inte riktigt som han annars gör helt enkelt. Men jag la inte mer betydelse på det utan tänkte, det var nog snön som var för djup, för det var den.

Visst nu så här i efterhand förstår jag, han såg inte bra, hade ont och visst, han skrapade nosen över snön när han var tillbaka, ett tecken för att han antigen har roligt och rullar sig eller på att något irriterar honom och han vill få bort det.

 

Dagen efter, söndag den 7/4 var vi i Skara och tränade. En kurs med mycket apportering, släp apportering, fritt sök med approtering, ja hela kittet för en fullbrukshund. Svante var bara helt underbart, samarbetsvillig och älskade att få söka och hämta in de stora fåglarna. Jag hade inga onda tankar. På måndag lekte han med en stor stock som han kastade i luften och fångade eller missade att fånga och säkert slog sig några gånger rejält. Därför var jag inte det minsta orolig när han på tisdag morgon blinkade med höger ögat. Ja visst, som vanligt! Jag hade droppar och behandlade som vanligt.

 

Ögat började svälla lite och den tredje hinnan drog sig över ögat, något som hade hänt förr, allt som vanligt. Men onsdag morgon såg han fortfarande lika illa ut, blinkade och var allmänt låg. Emellanåt ville han dock leka med sina bollar och saker, helt som vanligt, för att sedan lägga sig och vila. Nu blev jag orolig för det var inte vanligt att han inte blev bättre efter en max två dagar behandling med dropparna och på onsdag kväll fick jag hjärtat i knät när jag tittade på honom: ögat var grått.

 

Jag började nästan svimma så illa mådde jag, torsdag morgon ringde jag min veterinär, som tur är, är hon ögonspecialist och fick tid direkt. Svante var som vanligt, väldigt högt i varv, väldigt intresserad och nyfiken, det märktes inte någonting på honom mer än att han var lite surare några gånger än vad han brukar vara och något lägre i humören emellanåt. Uppe hos veterinärens bord paddlade han på och ville lukta och känna på allt runtom och brydde sig inte något nämndvärd.

Hon släckte taklampan, drog för fönstret, plockade fram spaltlampan och andra instrument och kollade båda hans ögon. När hon tände igen tittade hon på mig och skakade på huvudet: ”Det är för sent. Hans höger ögat går inte att rädda, trycket ligger på 65, alldeles för högt. På vänstra ögat har det börjat, linsen har tappat några trådar och börjar skaka. Vänster ögat komma att gå samma öde till mötes, det finns inget annat.”

 

Min värld rasade samman, jag bara grät och höll om min lilla terrier som helt enkelt inte förstod vad det var frågan om. Hur kunde han bara vara på så gott humör med smärtorna han måste haft? Helt obegripligt, terrier!
Hon berättade vad man kunde göra var att ta ut det ena ögat, medicinera det andra ett tag och sedan ta ut linsen för att rädda ledsynsen. Vilket liv skulle han få då?

 

Samtidigt hade han inte ens fyllt fyra år och har många år kvar att lära sig vara blind, avlivning fanns inte i mina tankar, inte än, inte förrän jag hade sett att han inte klarar sig blind och inte förrän jag ser honom tappar livsglädjen. För livsglädje hade han till 200% även nu, trots det höga trycket som måste vara värsta värk.

 


Utöver det att linsen hade gått av, ledde trycket och allt som nu var fel i ett känsligt öga till att det blev lite inflammationer på näthinnan och lite överallt så jag fick recept på trycksänkande medel samt cortison mot inflammation. Hon gav mig ett sista halmstrå: Ring till Sveriges enda och bästa ögonklinik: Strömsholm och försök att få tid. De kan eventuellt rädda det än friska ögat, de kan ingen här i närheten.

 

 


Jag körde hem, gråtande och bestämt om att ringa dit och be om hjälp. Svante har alltid ställt upp för mig, i alla lägen, så nu är det min tur att göra det, även om han är färdig jagat. Torsdag kväll ägnades åt att prata, prata, prata med min sambo och hålla om Svante som plötsligen var väldigt kelen och sökte kontakten till mig. Klart, han såg ju dålig och hade värst huvudvärk, trots att han är terrier. Även sambon tyckte att vi måste göra ett försök att rädda det som räddas gå och fredag morgon ringde jag Strömsholms ögonklinik. Jag kom i kontakt med en väldig trevlig veterinär som nog kände att jag var desperat. Hon bokade in oss för måndag den 15 april, vi tog semester och körde dit, 40 mil enkel resa.

 

Veterinären där tog in oss och undersökte Svante. Min hemma veterinär hade fixat remiss till kliniken och skickat journalen så Nils, veterinären, var underrättat. Han kom fram till samma resonemang:

 

Höger ögat är utom räddning. Trycket hade stigit till 72, hornhinnan var total grå och näthinnan förstörd. Han sövde ner hunden, punkterade ögat för att lätta på trycket, så smärtan blir mindre. Jag undrar fortfarande hur det kan vara möjligt att Svante inte visade några tecken på smärtan alls! Det undrade Nils med, helt obegripligt, terrier!

 

Vänster ögat tyckte han vi skulle ge en chans att operera, då det förhoppningsvist fanns tillräckligt många trådar kvar som skulle hålla under en operation. Tyvärr fick vi ingen tid förrän på onsdag så vi körde hem igen. Tisdag kväll körde vi dit igen, bokade in oss i vandringshemmet som ligger alldeles intill djursjukhuset och onsdagen den 17 april lämnade vi in Svante kl. 8:00. Vi fick underteckna en hel massa med papper, skulle bestämma vad de skulle göra vid komplikationer och sen var det bara att gå därifrån med tomt koppel, hemskt känsla. Han sövdes ner 8:15, 8:45 började de operera honom.

Höger ögat rakades runtom och togs ut, det är nog en relativ enkel operation jämnfört med det han gjorde med vänster ögat: Operationen är i princip samma som vid en starr-operation.

 

Först skärs huden bredvid ögat upp med ett snitt så kirurgen kommer åt. Sen togs ett snitt i hornhinnan på ca 7-8mm för att öppna upp mot linskapseln. För att underlätta för trådarna som finns kvar, skulle det nu sättas in en spännring, som spänner upp linskapseln och trådarna kan slappna av. För att göra det måste man ta ut linsinnehållet, med en liten pump efter att ett sprutliknande instrument bröt ner innehållet så det gick att pumpa ut.

Nu får man inte glömma, att vi pratar om några kvadratcentimeter operationsyta! I samband med uttagningen av linsinnehållet finns det stor risk att linsen går av då trådarna inte håller emot längre.

 


Efter att linsinnehållet togs ut, sätts det in en liten spännring via en spruta. Den vecklar ut sig själv och trycker ut linskapseln. Är detta lyckat, sätter man in konstlinsen, en väldigt liten och lätt lins som är betydligt mindre än kapseln. Efter det sys såret i linskapseln och hornhinnan med fina stygn samt ögats yttre hud som blev snittat, sys ihop. Ögonlocken blir då något trängre och ögat verkar mindre.

 

 

 


Under hela operationen kan det gå fel en hel del inte minst att kapselinnehåll kommer ut till ögon kammaren eller annat material kommer på ställen där det inte skulle vara med följd för inflammationer.
Vi väntade och vid 13:00 kom samtalet: Svante hade vaknad, operationen hade gått bra men än kunde de inte säga om han ser eller inte, han var ju fortfarande drogad. Han fick stanna kvar på kliniken i tre dagar, fick droppar och mediciner, vi stannade i vandrarhemmet och utforskade omgivningen som verkligen är värd att besöka, i alla fall för hästälskare! Strömsholm är nog mest känt för sina häst- och ridanläggningar samt hästkliniken.

 

Fredag eftermiddag kunde vi äntligen packa ihop i vandrarhemmet, parkerade framför ögonmottagningen och gick in till väntrummet. Avdelningen för inlagda hundar var igenom en korridor med två/tre dörrar samt undersökningsrummen.

 

Sköterskan kom ut när hon såg oss och bad oss att gå upp till huvudbyggnaden för att betala, hon skulle göra färdig hunden, ta av dropparslangar, fixar en påse med medicin och droppar samt skriva hemgångsråd och skötselanvisningar.

 

 

När vi kom in till väntrummet igen hörde jag någon skrika. Jag tittade på sambon och ja, kunde inte hålla mig, visst är jag tjej trots allt. Tårarna rann! Det var min Svante som hade känt att vi kom, igenom två dörrar, ett rum och korridor. Han hade känt att vi var där och skrek! Så kom de, sköterskan, veterinären och Svante med tratt och i sele och förband runt benet och han skrek! Jag har aldrig någonsin sett honom så glad! Hela han sprack av glädje över att få se oss! Jag kommer nog aldrig glömma det! Men visst, han såg hemskt ut!

 

 

Höger ögat var borta, ögonlocken var hopsydda. Vänster ögat såg visst något konstigt ut, långa sytrådar stack upp, de ska vara så fick vi lära oss så de inte sticker in i ögat.

Tratten var han tvungen att bara i minst tre veckor, fem gånger dagligen fick han olika droppar, tre sorters piller som skulle ner i honom allt enligt ett schema så vi inte glömmer något. Han skulle gå i sele och väldigt, väldigt lite till en början, får inte hoppa eller studsar. Vi skulle ta bort allt i huset som han skulle kunna gå emot och sticka i ögat, kort sagt: ta det väldigt försiktigt! Än fanns de risk att linsen skulle gå av ändå, än hängde den i trådarna som ju var bristfälliga. Men så småningom skulle spännringen ärra fast i muskeln runtom och risken skulle minska mer och mer.

 

Tyvärr så satte linskapslen redan snett i förhållande till pupillen, den hade subluxerat, det visste vi ju. Så konstlinsen satt fel i förhållande till fokus igenom pupillen, men de skulle han lära sig hantera. Han får hålla huvudet rätt för att få fokus igenom linsen.

 

Vi fick gå till återbesök 3 gånger de första 3 veckor och som tur var kände Nils min veterinär. De hade till och med studerat ihop så vi slapp att köra 80mil till Strömsholm.

 

Allt gick bra, inflammationen som alltid inställer sig, fick vi grepp om, trådarna höll och efter fyra veckor tog vi stygnen. Ögonlocken av höger ögat hade växt ihop bra, huden var ihop skynken nu så det är en stor grop där det tidigare fanns hans öga.

 

Nu har det gått två månader och jag kan säga: Det var värt besväret och ja, även pengarna. Svante är säkerligen färdigjagad på vildsvin men rådjur och hare, ja det snällare vilt, det skulle han nog klara av.

 

Han springer i skogen som om han ser normalt, det märks knappt att han har ett mycket litet synfält, för det har han! Det ser vi när han ska springa efter våran andra hund eller efter en boll: han springer fel, tittar och glor innan han får syn i rätt vinkel, då går det bra igen.

 

Närsynten är nog inte den bästa, det märks när jag har handen framför honom, han tittar lite som en kråka då. Men vad gör det?
Spårar gör han som förut, apportera gör han som förut, han för använda näsan lite mer helt enkelt.

 

 

 

Kortfattat kan jag nog bara säga:

ett stort tack till personalen på Strömsholms ögonklinik

och

speciellt till den otroligt duktiga kirurgen Nils.

 

 

 

 

 

 

 

 

Och visst har jag förlorat min goda jaktkamrat i skogen men jag har kvar min trogna bästa hund och han får göra det han klarar av i jaktliga sammanhang så gott han kan, jag vet han ställer upp, alltid!
Till min bästa Svante!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

********

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Din matte, Claudia

 

 

********

2013-04-07 Träning med jakthundsdressyren.se

Fullspäckat helg! Idag körde jag upp till Sparresäterskola vid Lerdala ör att träna hundarna. Steg ett, grundkursen började kl. 9:00 och det var självklart Sora som fick komma ut först. Vi började, som vanligt med följsamheten och visst kan vi ser framsteg hos alla ekipage! Vid några tillfällen lät jag kopplet släpa efter men lilla Sora var fortfarande fokuserad på mig mesta tiden. Om inte så går det fint att kalla lite på henne, ta en godis .. ha, ha, skratta ni bara men det fungerar alldeles utmärkt. Det gör det även hemma när jag ber hundarna gå ”bakom” längs våran väg till skogen, båda vovvarna tittar så himla söta på mig och klart, allt började med godis i handen! Men, som sagt, alla tar vi olika metoder och jag har nog hittat en metod som passar oss. Tills vidare så klart! Jag var ju lika övertygat om mitt sätt innan och ändrade det när jag hittat ett bättre, men det är ju självklart tjusningen med allt nytt: vara öppen.


Sora gick så fint så sen var det dags för inkallning. Vi kallade in hundarna mot varandra. Joakim är då väldigt noga med att låta ”rätt” hundar möta varandra, dvs. inga som är sugna på varandra för lite annorlunda sysselsättning. Det gick bra för de flesta. Konstigt nog är Sora en liten stjärna och kommer som blixten. Säkert tack vare att hon alltid fick godis till en början och hon får det än, jag har alltid lite smått och gott i fickan så de tycker det är skoj att komma. Det gör jag rätt mycket nu det senaste: låta dem gå löst på grusvägar, ropar på dem, de kommer som farande och får nåt gott, perfekt ju! Om jag nån gång inte har med godis, so what?! Då får de inget den gången, nästa igen!

Stadgar tränades med rävsvansen i borrmaskin, fågelvingar och annat fladdrande, Joakims repertoar är outtömlig liksom! Klart var alla hundar något taggade vid vissa moment, men de satt kvar! Sora verkar först megaintresserad, sen svalnar intresset och hon titta i fjärran som om det skulle duka upp nån gris eller annat roligt.

Sen blev det stopp kommandot. Det för jag ärligt nog erkänna att jag inte har tränat det något alls. Svante kan ju det där: ”Stanna!” och han ska stå och titta på mig i väntan på vad han ska få göra eller inte får göra för den delen. Men lilla Sora har ingen susning om det än. Lite synd för då är det svårt att få stopp på en liten terrierer som jag till en början uppmuntrar att söka ut längs en skogstig för att sedan kalla in när hon springer efter den plötsligt ur dikeskanten rusande ”räven”. Klart jag inte lyckades! Dumma matte.

Hon var så glad så, speciellt när jag tappade långlinan hon satt i och som det var meningen jag skulle få stopp med. Hon kunde då helt lugnt rusa fram mot Joakim med borrmaskinen, fort som f..n efter ”räven” och till sist få den mellan käftarna. Glädje det kan jag säga!
Till slut var det lite apporteringsträning. Joakim visade än en gång hur vi bäst skulle göra och hur man smartast håller sina händer, som visningsobjekt hade han lånat Sora. Hon ställde gladeligen upp för det, sen var det dags för var och en att träna. Roligt! Det ska nog gå hän det här!

Under tvångspausen mellan steg ett och två tog jag ut min Svanti. Innan hade jag lagt ut åtta apporter av olika slag på en jättelik stubbåker. Några hade jag droppat av längs vägen jag gick, så han kunde följa ett spår, andra hade jag kastat så långt jag förmådde med mina kärringskast så han skulle vara tvungen att söka upp. Ut med Svante, han darrade och skrek (Tyvärr, inget att göra åt saken. Han är så uppspelt om han ska få jobba så det är inte klokt. Men bättre en hund som vill än en hund som vägrar!).

Framme vid åkerskanten ställde jag mig bredvid honom, pekade utåt och sa han skulle ”Ut!- Apport!” och det gjorde han. Tog upp den som låg rakt framför, kom och lämnade av. Sen skickade jag honom på ”Sök – Apport!” då jag själv inte visste, vart grejerna låg nånstans. Han hittade en hel del, sen de sista fick jag allt gå lite korrs och tvärs jag med för att utöka hans sökradie. Vi hittade alla och han var stolt som en nyexaminerad ingenjör. Sötnosen.

Allt eftersom kom de andra deltagarna till steg två och vi satte igång. Även här, följsamhet och inkallning till att börja med, sedan var det dags att köra upp till skogen för att träna på släpspår med apportering och fritt sök-apportering. Herregud, så himla roligt! Joakim hade några fina stora fåglar med sig, bland annat en stor ejderhona samt trutar. Ejder har Svante inte haft i käften än så jag tänkte att ”presentera” den för honom. Nåja, det gick som med räven för ett år sedan. Han ålade och krånglade och ville inte öppna käften tillräckligt för att få in den stora fågeln som dessutom var så hal att den åkte ur munnen hela tiden. Här gällde det att hunden tog ett stort, rejält grepp om fågeln om han skulle ha en chans att bära den. Suck, det gick ju inte något vidare tänkte jag.

Joakim stod och tittade på oss, sen kom han med ett superknep: ”Lägg fågeln bredvid honom, låt honom stå kvar där och kom upp hit. Sen kallar du in honom, du får se, han vill komma men bannimej, fågeln ska med!”. Jag gjorde så, gick upp till Joakim och ropade på Svante och ja visst ja! Matte jag kommer men attans, fågeln ska inte ligga kvar här, bäst jag tar med den. Swiff hade han öppnat käften tillräckligt så pippin passade in och kom upp med den! Ha, ha! Så enkelt det kan vara men ack så verksamt! Jag fick vänta lite längre upp från vägen under tiden Joakim gick in i ledningsgatan och kastade den stora ejdern någonstans. Rutan terriern skulle söka av var väl på 100x100 meter så rätt stort men inget för en fågelhundstränare. Där är man van vid stora sök på öppet fält och i fjällen! Men för en liten terrier som jag dessutom har att driva klövvilt med känns det alldeles lagom med rutan! Inte vill jag att han skulle få för sig att leta upp några viltslag… Fast med Svante är det nästan ett säkert kort. Han älskar att jobba och är det en uppgift han har, så fixar han den till 200% annat finns inte för honom. Ska han jaga, så gör han det, ska han spåra, så gör han det, ska han söka upp nån fågel, tja så gör han det och inget annat. Kanske för han är kille… fixar inte att göra två saker samtidigt. Sora, tiken däremot, herregud! Skulle inte våga skicka ut henne i en sån stor ruta mitt i skogen! Madam har noll fokus på arbete än, det gäller spårarbete (blodspår) lika mycket som att leta upp grejer matte har lagt ut i skogen. Enda släpspår där jag har henne i lina, det fixar hon. Men även där skulle jag inte våga släppa loss henne! Nix. Hon får väl mogna först, hon känns så himla valpig än min lilla råtta.

När Joakim var klar, kom han tillbaka, hämtade oss och vi gick fram. Sen var de nästan lite som på det stora provet i fjol: Domaren står, pekar och säger: ”Där ute någonstans ligger fågeln!” och lika prydligt gjorde vi allihop under träningen: Hunden sitter till vänster, tittar upp på föraren, denna pekar framåt-ut och skickar iväg hunden med ett ”Sök-Apport!”. Så himla jäkla roligt kan jag säga att se lilla Svante försvinna bland ris och snor, leta, leta leta. ”Där fick han vind!” sa Joakim och mycket riktigt, han höjde nosen, tog upp doften, redde ut den och hittade fågeln. Och ja, må ni veta vad stolt jag var när han utan som helst problem tog upp den stora maffiga ejderhonan för att komma tillbaka till mig och lämna av den fint! Herregud så attans mallig jag blir själv av att se sin lilla terrier jobba så lycklig! Tror Lotta, hon med den vackra bruna vorsteh hanen sa att hon var imponerad att en sån liten hund orkar bära en sån stor fågel! Och visst är det det!
Efter det var det släpspår som vi drog åt varandra. Jag valde en fin trut till Svante som Lotta drog åt oss. Det gick så bra så utan som helst poblem! Även Lottas snygging fixade allt så lätt så! Labben Simson har blivet kanonduktig han med och hämtade fåglar och kanin. Kort sagt: vi haft roligt, väldigt roligt.
Tack Joakim och Linda och alla deltagare för ännu en så lyckat träningsdag! Ser framemot nästa!..... 
PS: samtliga bilder utom den första i detta inlägg är tagna av Joakim eller Linda från:
jakthundsdressyren.se
Kolla in deras hemsida, ni kanske kan passa på att gå kurs! Valpkurs till sommaren kanske?! En bättre start kan man inte få! Ses.
 
 

 

 

 

********

2013-04-06 Vildsvinsträning Mamima

Det hade vi sett framemot sedan länge att båda få träffa trevligt folk samt träna hundarna på vildsvin. Wachtel-Madde som har Hammarstigens kennel med wachtlar, hade bokat upp Mamima för en hel dag med bara hennes hundar. Det blev en redig skara wachtlar ur olika kullar från hennes kennel och det är lika roligt att se de varje gång. Många är sig lika och kullarna emellan finns det stora skillnader, trots samma tik som mamma. Verkligen intressant och dessutom kommer vi nog se de nästa år igen så det blir skoj att se de utveckla. 
Till Madde har vi rätt bra kontakt och vi brukar kalla mina terriers som något för små wachtlar som har fel färg bara. Så vi är lite Hammarstigare då med, ha, ha!
Sambon och jag körde iväg tidigt på morgonen för att klara av de milen och timmarna som ligger mellan oss och Linköping, framme nio och dagen började med prat och tjat och alla präsenterade sig och sina hundar så de olika kullar fick lite kläm på varandra och kunde ordna in både tidsmässigt och han-hunds mässigt. Intressant.
Då vi hade varit med så många gånger fick Fredrik och jag gå själva. Vi tog inte sumpen för Sora, tyckte hon hade kommit över de ”lättare” vildsvin med tanke på att hon både hade jagat vildsvin under gångna säsongen och att hon gjorde så bra i det tyska hägnet. Vi släppte henne i ”Ravinen” tror jag hägnet hette, hon sprang iväg alldeles själv och vi höll oss lite undan, lite som i det tyska: man står kvar och iakttar hunden och låter den sköta jobbet själv. Jag kanske gjorde felet med Svante att alltid finnas nära honom så han har lärt sig att jobba korta stundar, komma tillbaka till mig för att ”hämta” mig och sen iväg till grisarna igen. Men det är ju kanske inte direkt det bästa sättet att jaga vildsvin på. Samtidigt får jag ju säga att det hade fungerat bra på de små marker jag fick jaga med honom, antingen sköts det eller så gick det ur såten och han bröt rätt så fort. Egentligen rätt bra för det sättet jag har chans att jaga på!
Men tillbaka till lilla Sora. Hon var första hund i hägnet så det fanns inte mängder med spår efter grisaran som hade sprungit utan det var nattslagen som fanns och sen hade grisarna grävd ner sig nånstans under en gran och vilat. Hon letade och letade och efter några minuter hade hon hittat de under just en gran. Hon skällde rätt fint och kanske något argt men inte argt nog för de rörde inte på sig så fort. Nej, hon fick hänga i där vid granen en stund innan de verkade lämna platsen. Vi stod kvar uppe på berget och lyssnade samt följde med henne via Astron, så himla tjusigt! 
Hon sprang efter dem men med något glest skall i löpan för att sedan, så fort det stod stilla skälla för fullt igen. Ja, hon är lite hårt i skallet, det har jag märkt, inte som min Svante som även kallas för symaskinen här bland mina jaktkamrater.
Lilla sötnosen höll på alldeles själv i 30minuter, vi kollade klockan och så tyckte vi att det var dags att bryta, hon skulle ju inte köra slut på sig helt, det tyckte även Schepler. Vi kallade in henne, det gick någorlunda, jag släppte på henne en gång till för principens skull, sen fick det vara bra. 
Svante som nästa. Vi hade anmält honom för diplomtestet helgen efter så vi fick gå i ett hägn som liknar diplomhägnen i storlek och typ av grisar för att se om han kommer fixa det. Egentligen var jag rätt säker på att det kommer gå bra, endast tiden han jobbade med dem kunde bli problem, med tanke på hans sätt att jaga. Vi släppte honom, han letade och det gick trögt. Kan tillägga att snön var rejält djup, på vissa ställen släppte skaren och han gick igenom, kämpade sig upp igen och fortsatt. Efter 8minuter hade han hittat grisarna och började skälla. Vi tog tiden och stod kvar på stället Michael Scheppler sa vi skulle stanna för det är så det fungerar vid testet: föraren finns inte till handa i direkta närheten. Så det var nog 100m eller mer mellan Svante och oss. Han jobbade en stund, bröt och kom tillbaka. Han bröt tidigare än vad han brukade göra… kollade så vi fanns kvar, gick dit igen, letade, hittade, skällde men på något sätt kändes det hela inte rätt. Han gick inte på som han brukade, han sprang undan väldigt fort, han bröt alldeles för tidigt och vid några tillfällen blev han nästan på sprungen av grisarna samtidigt som han skaren gav vek och han bröt ner, fastnade i några grenar där nere och kom nästan under grisarna. Fy, vilken känsla och jag kan säga att jag vid flera tillfällen var rädd om honom! Nä så här kommer han inte klara testet, inte på långa vägar, den saken var klar! Efter några minuter och de små ”olyckor” vågade han sig inte ens fram nåt mer…. Vad var det bara med honom? … Ja, nu i skrivande stund, en månad efteråt, så vet jag varför och bara måste erkänna: jag är djupt imponerad av min lilla krigare att han ens vågade sig på överhuvudtaget!!! Han var inte frisk, han var mycket, mycket illa och hade ont något så himla mycket så det går inte att beskriva. Det fick jag reda på en vecka senare. Men jag berättar det i tidens ordning. För dagen där i Boda kallade jag in min sötnos, han började skrapa nosen över snön, jag tänkte inte mer på det och bestämde mig att strunta i testet och släppa honom i ett annat hägn sedan så han bara kan ha roligt! Så fick det bli.
Vi kollade på några wachtlar under tiden som terrierna vilade i bilen. Det var blandade resultat men mycket nyttigt att se andra hundar jobba!
Sora fick gå i ”Utsikten” sedan. Ett stort hägn med två stora berg och ett långt gärde emellan. Hon hade självklart inte lika mycket fart nu med tanke på att hon hade jobbat med grisarna i 30min innan. Men hon hittade de längst, längst bort i hörnet under en ravin och började jobba. Fint, fint, vi bara log och var glada för våran lilla stjärna, hon är så himla söt och fin! (Jag vet, det säger alla om just sina hundar….)
Hon höll i i cirka 5minuter innan hon fick loss de och sprang efter i deras löpa. Sen vet jag inte hur det skulle kunna gå men jag har ju inte hundnosen: hon tappade bort de! Ha, ha! Hon kom till oss, vi uppmuntrade henne att leta upp de igen, det gjorde hon och grejade lite till. Så höll det på i en halv timme, tre kvart, fram och tillbaka med olika längder som hon jobbade själv innan hon bröt. Vi tyckte det kunde räcka och kopplade henne när hon ändå hade kommit till oss. Bra, det fick duga.
Svante släppte vi i samma hägn och där gick han mycket bättre igen! Snön var inte alls lika djup och han orkade springa. Han hittade grisarna, de hade gått tillbaka dit Sora hade hittad dem och det märktes så tydligt på honom att han sååå gärna vill jaga ihop med matte. Han bröt, kom till oss som om han sa: ”Kommer ni då, jag har ju hittat de!” Så gick vi med honom och han skällde mot en springa i bergsväggen. Jag såg inget och trodde han fuskade, men i hans ögon lyste det när han gång på gång vände sig om, tittade på mig och sen bort mot springan igen. Jag kommer aldrig glömma hans glädje i ögonen som han hade, hans lycka att få stå där och visa här är de! Speciellt så här nu i efterhand. Min söta, älskade lilla Svante!!!! Undrar verkligen hur han kunde plocka ihop sig själv för att ändå jobba så pass bra!.... suck och ja, det undrar jag ännu…..
Den dagen, helt ovetande, var jag bara glad för att se honom så där lycklig och lät tankarna på diplomtestet var, vi skulle bara ha roligt, han och jag! Det fick duga och det gjorde det!!!
När vi kom ut ur hägnet igen undrade Lars Scheppler hur det hade gått med Sora, … ”Ja, det gick jättebra!” sa vi och han undrade om jag även kunde kalla in henne. Mh… ähh… si så där väl kanske…. Han ville gärna att vi provade i sumpen att kalla in henne, han hade gärna sett henne i hägnet på Elmia att visa upp. Ahhh…. ähhh…. Ok! In i sumpen, vi släppte henne vid ingången och lät henne leta upp grisarna. Hon gjorde så fint så, hittade, skällde som en liten gudinna så till och med Lars flinade och tyckte ”Attans, hon kommer bli kanon ju…..!” Det var ju skönt att höra och visst känns det som om hon är en liten naturbegåvning! Goda lilla Sora. Sen ville Lars att jag kallar in henne, det gick faktiskt efter tre gånger varav den tredje något ”argare”. Hon kom, jag fick släppa iväg henne en gång till, hon letade upp grisarna, jobbade så fint så och kom, när jag kallade. ”Ni är välkomna att visa upp henne på Elmia!”. Perfekt, underbart, klart vi gör… Vi bara log och såg framemot både Elmia och fortsatt träning med henne. Men, som det så oftast är, kommer det lite annorlunda än vad man hade tänkt sig, så även med Sora. Det hände en lite tråkig grej en vecka senare som gjorde att vi fick avstå från uppvisningen på Elmia. Attans så jäkla tråkigt att allt bara sket sig!....

 

 

 

********

2013-04-03 Tyskt gryt och vildsvinsträning

Nu är vi tillbaka efter några trevliga dagar med min familj i Tyskland. Som tur var så var mina nära och kära tvungna att jobba under veckan så Fredrik, jag och hundarna gav oss ut på egna äventyr. Bland annat körde vi ner till uppfödaren till våran lilla Sora. Sen några veckor höll jag på att ringa runt bland terrierfolk där nere för att få träna Sora i gryt med räv samt på viltsvin. Självklart, det var inga som helst problem att vi skulle få komma! Något som verkligen slog mig under de två träningar vi var under veckans gång: att de ställer upp! Mitt i veckan är det någon snäll själ som kommer med räven, sköter grytet, hänger med till viltsvinshägnet! Jag är verkligen djupt imponerat!
Vi träffades tisdag den 26 mars några mil söder om Berlin. Ett snöoväder hade härjat och vi fick skotta och pilla lite men grytet låg som tur var i djupa skogen och vi klarade oss bra, grytingången var fri. 
Uppfödaren till Sora kom, sen två kollegor till som jag kände redan sedan innan. Den ene är ägaren till pappan till Sora, Lauser vom Fliesstal som tyvärr inte har hittats och nu är han troligen inte vid liv längre. Det var verkligen sorgligt och ägaren var fortfarande knäckt över förlusten och ovissheten om vad som hade hänt sin hund. Han var därför speciellt intresserad att se, hur en avkomma gjorde ifrån sig.
Så var det dags att hämta lilla söta Sora som plötsligen inte var så himla söt nåt mer! Hon kände lukten på räven och tja, var något hemskt sugen på att få komma ner i grytet. I Tyskland gör man ju så att räven går igenom grytet innan hunden och lämnar därmed ett spår efter sig. Grytet är format som ett stort U, ca 7x9 meter med en ”förbindelsegång” som om U-et har varit ett H en gång förut. Hoppas ni förstår… men nu var jag duktig och har ritat upp hela spektaklet! Allt börjar alltså vid a=ingången till grytet. Här är tyskarna väldigt noga med att man har hunden i famnen så den inte kan komma på tanken att få komma åt räven annat än att gå igenom gången. Hunden ska inte ”veta” att räven sitter säkert bakom galler i runda kitteln (=h) och väntar på att hunden kommer. Det är klart enkelt att förstå, så undviker man att hunden bara springer till kitteln och skäller där.

 

Upp med Sora och fram till ingången (=a). Det var inga problem för henne att varken gå in eller gå runt i gången. Fördjupningarna/gravarna (=b) samt nålsöga (=d) var inga problem. Via vimplar såg vi exakt var hon var och så småningom hade hon kommit fram till den sista kitteln (=c) innan rundkitteln (=h) där räven satt i. Men istället för att ta vänster in till tvärgången (=g) så gick hon tillbaka en sväng. Men så småningom förstod hon att det nog var fel håll, vände i en av kittlarna (=c) och kom tillbaka dit tvärgången gick av. Men nej, hon gick ut istället (=j). Som tur var behövde vi inte säga något, tränaren sa innan att vi skulle låta henne sköta sig själv så mycket det bara går och visst, hon vände och for in igen, tog snabbt ett varv runt hela grytet en gång till (tvärgången vid ingången var avstängd via skjutlucka (=e)), så hon vände i kitteln och smack tillbaka och nu fattade hon och svängde av. Oj, vilken lycka kan jag säga för lilla madamen började skälla för fullt! Lite försiktigt först men sen tog hon i och skällde, skällde, skällde! Rundkitteln (=h) är försedd med ett galler som kan flytta sig beroende på vem det är som puttar på det: hunden eller räven. Räven kunde sin sak vid det här läge och gav tillbaka hela tiden. Tyvärr ser man inte mycket uppifrån, då rundkitteln är stängd med ett lock, men en ”riktningsvisare” på själva roterande axeln visar hur det går fram och tillbaka. Hon fick jobba en stund innan tränaren tog bort skjutluckan till ”sprängkorgen” (=i) dit räven skulle få gå om den nu ville. Till sist tryckte hon hård nog och fick räven att lämna rundkitteln, den ”flydde” till korgen bakom (=i) och hunden kom inte åt mer än till stillastående galler. Mycket nöjda var vi och lät henne skälla lite till framför gallret innan tränaren tyckte det var nog och vi plockade upp henne och tillbaka till bilen, direkt. Nu skulle hon få vila en stund innan vi skulle få gå till vildsvinen. Hela spektaklet tog inte mer än 10-15min förresten, då det var en kort och intensiv stund för henne. 
Nu var det Svantes tur att få gå i grytet. Vi har ju inte den avsikten att starta honom på ett tyskt prov, men visst skulle även han få ha lite roligt?! Det tyckte han med, slängde sig ner i grytet, sprang runt i rasande fart, hittade direkt (…wow) och började skälla. Lite segt och lite mera som en tjej får jag säga när jag jämnförde med Soras skall, men han jobbade och det var meningen. Efter några minuter bröt han och kom ut, tittade på mig och smack in igen, la sig framför räven och skällde. Han höll sig på behörigt avstånd istället för att trycka mot räven via gallret, det är nog inte hans grej. Han kom ut efter några minuter kollade så vi fanns kvar och stack ner igen. Efter ytterligare några minuter skällandet, kallade jag ut honom, han kom, mycket glad och belåten och vi posterade honom i bilen. Då även detta inte tog så många minuter, pratade vi väl en halvtimme med gubbarna om allt och inget, innan det var dags att plocka fram lillan igen och valla vildsvin.
Träningen gjordes på tyska vis, så klart: man går in i hägnet, släpper hunden och står kvar där. Inga som helst problem! Hon letade upp dem i det 3ha stora hägn och började jobba. Så himla roligt och uppfödaren bara log när han såg henne! ”Det gör hon bra, mycket bra!” sa han! Vid flera tillfällen gjorde grisarna, det var tre stora bamse-grisar, rejäla utfall mot henne och hon fick ta i benen och springa! Så fort hon kände att de hade vänt, tvärvände även hon och stack efter de, hon var vid några tillfällen nära att nypa en men som tur var verkade det som om hon har lite vett bakom skallbenet och lät bli, hon gick bara väldigt nära. Hon fick jobba i ca. 10min, mer klarar inte en så ung hund, hon är ju precis året nu. Så vi bestämde att bryta. Inte lätt få jag dock säga! Jag ropade och visslade men hon brydde sig inte något nämndvärt om mig utan grisarna, matte, de är ju så himla mycket roligare!!! Efter några misslyckade försök inklusive ett lyckat där jag skickade iväg henne igen, kom vi ut genom grinden och var verkligen mycket, mycket nöjda med henne! Uppfödaren klappade henne och försökte ta några kort, något som inte var så lätt då lilla damen hellre ville dra till de svarta roliga odjuren igen.
Vi stod nog en timme till och pratade innan vi gav oss av mot Berlin igen. 
Nu skulle hon få tre dagar på sig att smälte upplevelsen och den 29 mars satt vi i bilen igen, norrut denna gång för att låta henne träna på ett nytt ställe. Eller naja, det var väl mest för att även få träffa några andra igen… Träningstillfället var en ”officiell” träning från en av arbetsgrupperna så vi fick se flera andra TJT vid grytet. Verkligen intressant! Sora gjorde och nu vill jag inte skryta om det, men hon gjorde faktiskt kanonbra! Flera som tittade undrade vart hon var ifrån, då hon även är så snygg,…. Ha, ha! Hon gjorde verkligen, verkligen bra! Alla hundar fick släppas två gånger så det blev en viss träningseffekt och efter varje hund resumerades lite om hur det hade gått. Mycket trevligt! Nu hoppas vi att lilla sötnosen kommer ihåg hur man gör så vi kan gå Zuchtprüfung med henne antigen nu till september eller nästa september, det beror på om vi har chans att träna på harspår. Något som verkar helt omöjligt här hemma… Finns ju f..n inga harar!
Klart passade vi på att ”njuta” lite av storstaden Berlin, fast för att vara helt ärlig, så längtade vi ut till skogen varje dag!


 

 

********

2013-03-24 Träning med Jakthundsdressyren.se i Skara

Äntligen, äntligen, äntligen! Dags att sätta igång träningen och få motivationen att träna med andra och framför allt för en väldigt duktig instruktör/ kursledare. Jag tror antalet kursledare som brinner så mycket för just träna hund och hjälpa andra att träna sina byjycken kan man räkna på två händer kanske. Joakim Anderson är en sådan. Han driver ”Jakthundsdressyren.se”, är själv nog mest fågelhundsmänniska även om han har lite annat ”hundmaterial” runt sig och har lyft träningen för mig och Svante på en helt annan nivå. Han ger tipps och tricks, tar med mängder med apportvilt, har olika idéer om hur man bäst tränar själv, kommer med redskap och hjälp, ja, kortfattat: en mycket mycket bra kurs helt enkelt. Med Svante hade jag gått två kurser hos honom i fjol och skillnaden på mitt sätt att träna och hur och vad jag tränade var enormt! Min lust att träna hemma steg enormt och vad jag skulle träna var klart dagen jag lämnade kursen och vi såg framemot nästa kurs.
I år ska jag gå steg ett med Sora och fortsättningskursen med Svante. Det var roligt att träffa två bekanta ekipage igen: Lotta med sin härliga vorsteh och Ebba + Carl med labben! I steg ett är det så klart komplett nya men vem vet, en eller annan kanske fortsätter sen steg två som jag redan har bestämt mig för att göra med lilla Sora. 
Kursen började klockan 9:00 med steg 1. Den obligatoriska teorin gicks igenom, varjedeltagare fick berätta om sig, hunden och målsättningen, vi hade fått en lapp att fylla i där vi skulle uppskatta våran hunds ”kompetens” att utföra vissa moment. Detta följs sen över hela kursen och på slutet hoppas vi ju att kunna kryssa längre bak i poängsättningen. He, he!
Joakim berättade om hundars sätt att lära, om hur han gör att lära sitt och ligg och inkallning, först i teorin, sen visade han det med sin vorsteh Speja. Jag minns att jag i fjol till en början tyckte: ”Nä men ska vi inte träna själva… ska vi behöva titta på hur han gör med sin så duktiga hund?!” Men nu efter två kurser och efter några uppvisningar av Joakim och sina hundar, så vet jag att det faktiskt är rätt så nyttigt! Han berättar hela tiden varför han gör så, eller varför hunden reagerade på det sättet, hur han fick till det att träna in och så vidare. Därefter var det dags att börja med våra hundar. Kursen steg ett är en rolig blandning av terrier, stövare, jämtar, taxa och blandras och alla är mer eller mindre på samma nivå: i början, typ! Jag tror de flesta har precis som jag börjat träna sina vovvar lite smått så nu gör det gott att fortsätta på låg nivå och träna med andra. Följsamhet, stadgar och inkallning fick det bli. Sora skötte sig kanonbra, konstigt nog så verkade hon tycka om det och lydde fint! 
Steg två med Svanti började med följsamhet den med för att få upp hundarnas fokus på oss. Sen gick vi raskt över till inkallning och hundmöten innan det var dags att träna släpspår och stadgar. Vi hjälptes åt att dra spåren till varandra med stora fina kaniner och jag kan än en gång säga att jag är imponerad över hur mycket en sån liten terrier är villig att bära på! Terrängen var rätt krävande med mycket ris efter gallringen, ljung och bergsknallar så hundarna fick hoppa och balansera över naturhindren och tyckte älska det! 
Efter släpspåren hade Joakim byggd upp en station där vi tränade stadgar. Två och två hundar fick ”jobba”. Nära en stor rishög satte vi hundarna bredvid oss. Gömd ca 20 meter framför oss och även bakom oss bakom rishögen stod det några kastare som rätt som det var slängde iväg något fladdrande med vingar på. Det svischade rejält och visst reagerade hundarna men nu är ju hundarna tränade på detta att sitt är sitt utan villkor och det fungerade alldeles utmärkt. Vi fick träna det två gånger varje ekipage sen var det samling och dagen resumerades. Det är faktiskt något jag uppskattar högt då vi har chansen att säga om vi tyckte något var svårt, för enkelt eller rent av inte bra. Måste vara tråkigt för Joakim när alla bara är nöjda med kursen och inget ha att tjata, eller så är det lika bra så! Nu är det att träna på, speciellt med lilla Sora! Hon är trots att hon är så himla sprallig väldigt lätt att få kontakt med och jag tror träningen med henne kommer gå så bra och lite som en dans. Jag har den känslan…..
Vi hörs.

 

 

********

2013-03-23 Tysk Jaktterrierklubbens avelsmöte

Till Domsand idag, ett styrelsemöte med Tysk jaktterrierklubben, gott tjat vid pizzabordet och avelsmötet, ja, det är allt inte fel! Alltid lika trevlig att träffa de andra, även om det är en bra bit att köra för alla. Tyvärr kunde jag inte stanna över och delta i årsmötet imorgon, då kursen hos Joakim börjar och ja, det vill jag definitivt inte missa! Så mycket som jag lärde mig i hans kurser, så mycket som jag ändrade på mitt sätt att träna och så mycket framåt det går, så mycket ser jag framemot och så lite vill jag missa ett ända kurstillfälle!
Tyvärr då alltså inget årsmöte med Tysk Jaktterrierklubben. Men, så är det!

 

 

********

2013-03-19 Skog efter jobbet

Nu är det ju inte så att jag inte är ute i skogen efter jobbet annars men ikväll tyckte jag vi skulle ha lite extra roligt. Eller ja, jag för den delen. Jag satte bägge hundar i tvillingslänken och sen i kopplet som jag har runt mig själv för att ha båda händer fria. De fick hålla sig ”Bak!”, något som Sora inte behövde länge till för att lära sig: hon kollade bara hur Svante gjorde och hon kunde likadant! Vi gick lite på småstigar och kors och tvärs, över stubbåkrar utan att de fick härja som de ville. Några gånger ville jag bara få stå kvar och tittar över fälten med hundarna snällt sittande bredvid mig. Det gick så bra så, bortsett från det lilla eländet att Svante är så pipig när han har tråkigt. Vi fortsatte ”pyrscha” längs dikeskanter, såg några rådjur och ack vad hemskt att bara få sitta stilla då! Men så är det pang slut! Tränade lite kvarsittning och gick iväg själv men tyvärr får jag nog träna det med en hund i taget. Svantes pip-gnäll går över till henne, stressar henne och hon börjar hon med. Ingen som helst bra ide!

 

 

********

2013-03-16 Spår i mörker

Oj, oj, oj, så mycket jobb jag har kvar med Sora lilla och så säker är min Svante på just detta: att spåra.
Tog mig upp tidigt i morse, så spåren kunde ligga tillräckligt länge. Ett kort till Sora och ett långt för Svante fick det bli. Hem igen, äta mysfrukost och söla bort halva dagen för att sedan komma på det att shit, nu är det mörkt snart! Så vi rusade iväg, Sora fick gå först, då hon ju inte alls är säker på sin sak, tror inte ens hon har förstod vad det är jag vill. I alla fall kändes det så idag. De riktigt korta spåren jag la till henne, gick kanonbra så hon fick ett lite längre men ändå kort spår på 250m idag. Jag hade bakat in två snälla vinklar, hållit mig till raksträckor annars och tyckte, hon skulle väl kunna fixa det här nu! Det jag missade är helt enkelt: hon KAN inte focusera än! Hon sprallar högt och lågt, går ett tjugotals meter i spåret för att sedan tycker något annat är bättre. Suck! Nu får jag i ärlighetens namn säga, att det kanske även är mitt fel då hon får gå i just en långlina på 20m när vi går över stora stubbåkrar. Hon älskar det, springer som en tok, luktar och grejar, hittar något intressant att följa efter. Så varför skulle hon nu förstå att jag inte vill att hon härjar ”fritt”?! Det är klart inte lätt, speciellt när jag egentligen borde veta bättre: hon är lite hibbelig så jag skulle hålla henne lågt istället. Men det är sååå svårt tycker jag, då jag bara älskar hennes fart och glädje att utforska världen med. Rena motsatsen till Svante, som inte ens som ettåring var så sprallig som hon är. Han är nog mer den som tar allt med lugn och koncentration. Får han en uppgift, fixar han den med 200% fokus och vilja! Sån är han!
Sora hittade spårstarten själv, gick iväg de första 50meter, typ, sen missade hon vinkeln. Jag stod bara kvar och lät henne gå så långt linan räckte. Hoppades på att hon kanske fattar själv och letar upp spåret självt igen men hon hade under tiden glömd vad det var hon hade gjort för en minut sen och hittat annat intressant. Jag ropade då på henne och lät henne leta upp fortsättningen igen. Äntligen förstod hon och fortsatte i spåret. Här hade jag varit ”snäll” och lagt spåret längs med ett bäck! Tänkte att hon då borde ha lättare att hålla sig kvar i spåret men nix, hon gick av i sidled lik förbaskat. Suck. Började bli irriterad kan jag säga. Ropade på henne och fick hjälpa henne även de resterande 150meter mer eller mindre hela tiden. Så himla tröttsamt, men jag har nog gått för fort fram med henne. Det som gick med Svante, går inte med henne. Med Svanti var det inga problem att gå spår av flera kilometer när han var ett år! Vi gick jägareförbundets eftersökskurs med spårprov igenom vilthägn och han gick godkänt, då var han inte ens året!!!!! Så olika de är hundarna, hon mognar nog långsammare och behöver mera korta, lugna spår istället för 250m hon klarar inte ens de!
Men vi kom fram till klöven, hon fick rusa och busa med den och hon fick några köttbullar som belöning och var glad! Sen Svanti.
Det hade börjat bli lite mörkt så det var lika bra att sätta på pannlampan med en gång. Svantis spår hade jag lagt med 300ml på 1,2km. Och vilken glädje det var att gå med honom!!! Helt underbart! Han gick lugnt och fint, pausade lite när han var osäker, ringade och hittade igen. Jag hade fixat många uppehåll, återvändsgränder, avhopp med flera meter utan blod, några ”frestelser” på små raka stigar som jag hoppade av och droppade efter 20m igen! Han bara klarade av det!!! Allt ihop och utan strul. Halvvägs  fick vi tända våra pannlampor och ploga framåt i skogen. Tur jag hade hunden i lina och visste att jag bara behövde följa efter. Det är ju ganska nyttigt att även spåra i mörker! Dessutom är det bra mycket roligare då jag verkligen måste lita på min hund för jag ser ju f..n inte mer än två meter runtom i pannlampas sken!
Ah just ja: nu har jag använt nya selen några gånger och kommit på att fästa linan på undersidan selen. Där har de satt öglor för just det! Därmed dras hunden neråt med nosen istället för uppåt när den drar, tror det gjorde gott på Svante, han kan ha så himla bråttom ibland och han drar som en tok med resultatet att huvudet lyfts uppåt för bakbenen paddlar på. Nu hjälper selen att hålla truten nere. Ha, ha.
Väl hemma fick de var sitt grisöra, vi fick pizza och kollade på Morden i Midsommar.

 

 

 

********

2013-03-10 Geocache & släpspår

Det är inte bara så himla lätt att fixa ett släpspår (jämnfört med att lägga blodspår) utan hundarna bara älskar det som tusan! Helt obegripligt vad de tycker om att få gå efter i ett spår som en rutten älgklöv ligger på slutet!
Jag var allt lite snäll idag och tänkte att även sambon ska få sitt. Ha, ha, inte vad ni tror, nej. Vi tog med GPSén och letade efter geocaches, det tyckte vi om för några år sedan och sambon tycker fortfarande att det är hyffsat roligt. Jag har tappat suget för det. Det känns om bortkastat tid att leta efter några ja..la plastburkar, bättre att lägga spår och träna hundar istället. Men idag alltså fick jag ställa upp och vi plockade några stycken. Självklart kan jag ju säga att det har varit rätt så intressant att cacha! Vi kom till ställen som vi annars aldrig hade kommit till, vi lärde historier och händelser som, tja, bara dem ”infödda” vet och la ut en cache för det! Så helt meningslöst var det inte, men jag behöver inte hitta 20 stycken per dag längre, nä, det räcker med några få, sen får vi allt dra lite släpspår längs vägarna också, eller?! Ja, det gick ju sambon med på, så älgklöven nummer två hade plockats fram ur frysen under gårdagen och fick åka med idag. 
Vi drog två längre spår till varje hund och ja, vad ska jag säga?! Det gick som på räls. Känns ganska skönt att Sora faktiskt kan koncentrera sig! Hon är så himla ofokuserat annars och har ingen koll på läget. Mina korta blodspår jag la åt henne gick ju lite si så där, madamen kan faktiskt inte hålla truten ner i marken och koncentrera sig på en uppgift i taget. Nej, det ska kollas höger och vänster. Men just med släpspår är det inga som helst problem, där är motivationen mycket, mycket större och viljan att jobba framåt istället för att springa i sidled och rakt upp i luften finns! 
Bästa lilla Svante går som ett tåg! Fredrik fick gå med honom efter att jag hade dragit spåret. Det blev riktigt långa spår till honom, för han ju ÄLSKAR det. Han och sambon pulsade igenom skogen, hittade klöven och mig till sist igen, inga problem. Vi hade med oss fika och kaffe, vi satte oss på ett gammalt torp i det torra gräset och nöjt av solen. Oh, så himla himla underbart när alla är nöjda!

 

 

********

2013-03-09 Ingen räv framme.

Hade lagt ut lite mat till räven under veckan på ett ställe där vi hade spårat runt och sett en hel del rävspår. Perfekt över ett hygge med en stor kulle att sitta på i mitten. Men tyvärr har lilla räven inte börjat käka på det, eller så är det så svårt att säga om det verkligen fattas något eller inte. I allfall bestämde jag mig för att intesätta mig till kvällen och  imorgon biti. Dessutom skulle det blåsa kraftigt och från helt fel håll, som idag med, så antingen hade räven fått lukt av mig när jag sitter där på min kulle eller så hade jag behövd skjuta åt fel håll, dvs inte säkra vinklar och ja, det är ju klart det är helt utom diskussion. Det blir alltså sovmorgon för mig imorrn och myskväll ikväll istället. Inte helt fel heller…
När jag vi nu redan var ute på marken kunde vi lika gärna träna lite släpspår och ”gå bakom”. Hade med min gångstav att peta på vovvarna när de sköt förbi mig några gånger samt grisfoten i ryggsäcken. Oj, vilken glädje, speciellt hos Svante men även Sora darrade för att få jobba. Tyvärr har hon alldeles för bråttom än och är så lätt att distrahera med andra spår och tappar fokus, hon är unghund och säkert mitt i pubertäten. Hon fick gå tre spår varav två väldigt bra! De var på ca 400m med vinklar och krångel, hon fixade det bra så näsan och spårförmågan är det absolut inget fel på, bara 
koncentrationen och fokus. Tredje spåret gick som förväntat, hon var inte med redan från början och fattade inte vad det är jag vill. Lustigt, eller naja, inte något vidare lustig just i det momentet som vi tränar, men vad ska jag göra? Får bara blir lite, liiite sur helst utan att hon märker något. Hjälpte henne några gånger sen gick hon resten fint och utan hjälp, hittade grisfoten och bar tillbaka den med svansen i luften.
Svante fick tre släpspår han med, varav sambon fick gå två med honom. De är för söta att se försvinna i skogen, det knastrar och knakar och de är iväg för att för eller senare (mest för då Svanti går som ett ånglok) skvätta fram ur skogen igen, stolt med klöven i käften, Svante så klart och sambon svettig. Ha, ha!
Ett spår ville jag gå själv med honom då det är en ända fröjd att få gå spår med denna hund. Det är bara att blunda, njuta och hänga med, han fixar. Jag hade gjort lite svårare spår 
nu över en hel öppen åker där detblåste som f..n över. Fredrik fick gå kors och tvärs
över åkern för att lägga lite mera spår, si så där oviktiga spår. Sen in i skogen, runt lite där och ut på åkern igen, gena och släppt grisfoten på änden av gärdet. Svante skrek när han fick klartecken för att få starta. Han fick visst cirkla och korsa lite över stora åkern då blåsten mycket riktigt hade flyttat på spåret lite. Men det gick bra, mycket bra. Inne i skogen, inga problem, bara på. När vi kom ut ur skogen, bad jag honom att vänta. Han stannade, jag ”smög” förbi honom och han kände visst att matte har nåt lurt på gång. Han fick vänta ändå. Sen klappade jag med vänster armen på benet och viskade ”Hit!”, han kom och vi smög sakta framåt ihop. Vilken otrolig härlig känsla att ha sin lilla terrier bredvid och få se spänningen i honom vibrera! Han behärskade sig väl och smög bredvid mig. Jag stannade, hukade lite, pekade framåt och sa ”ut och ta´n!”. Det lossnade i honom och han for iväg, tog spåret med lilla vinkeln, hittade grisfoten och: tog upp den och kom tillbaka till mig, satt sig och lämnade av!!! Hoppsan! Det trodde jag inte och det var inte meningen heller att han skulle göra. Tyckte han skulle få ha lite roligt och lugga i grisen. Tydligen var det bättre att komma till matte med den i alla fall. Lilla, söta guldklimpen!!!!
På vägen hem stannade vi till på Brukshundsklubbens område. Jag hade tänkt att gömma grisfoten utan något släpspår, alltså kasta iväg den utan att hunden ser och låta Sora leta upp den. Tror lilla ADHD-terrier skulle behöva några uppgifter som hon måste kunna greja löst utan att få fnatt och börja leta vild att jaga. Svante vet jag, får han en uppgift, fokuserar han på den till 150% utan att blinka, men Sora…. Oj, oj, oj, hon är som vinden: det går inte att fatta hennes ”tankar”.
Som sagd, till Brukshundsklubbens träningsplan som är lite kuperad med små buskar här och var, inbäddat i härlig lockande skog och: ett staket runt! För säkerhets skull ju!!! Perfekt.
Vi slängde iväg grisfoten några gånger åt varje hund och det gick som om de aldrig gjorde annat. Förvånar mig inte alls med Svante, men även Sora gick ut och viste exakt vad det var hon ska göra! Leta grisfoten! Jag stod där häpen på min kulle och tittade ner över gräsplanen, såg lilla svarta terriern springa, springa, springa och ringa och till sist hitta grisfoten. Vet ni vad hon gjorde sen? Hon kom med den efter att jag hade lockat och ropat på henne! Bra, mycket, mycket bra!!!! 
Nu är de nöjda och ligger på var sin filt på laddning.

 

 

********

2013-03-06 Uppdatering Apportering - eller några träningstankar

Hundar är alt enkla att genomskåda och de gör ingenting bara för att husse eller matte skulle bli glad! Jag vet, jag vet, det finns många verkligen hjärtskärande historier om hundar som saknar sin döda husse, ja det finns det nog och ibland tror jag på det även med mina hundar, speciellt min Svante. Han är min hund med varje hårstrå och in i hans sista lilla kroppscell. Han är med mig och runt mig, är jag iväg utan honom, lägger han sig på dörrmattan och rör sig inte från fläcken förrän jag kommer tillbaka. Är vi på väg nånstans, så är det matte, matte, matte! Alla andra är helt ointressanta. Kunde inte annars än att le lite åt bilden jag la upp den 28/2 som är så himla tydlig: Sora kollar runt och önskade hon kunde komma iväg, Svante, ja, han och jag… Men trots allt kan jag ju undra, hur mycket av hans trogenhet är av rena ”hundkärleken” och hur mycket ligger i att han måste ha koll på mig för jag har bollar, pipar, apportdummys, jakthalsbandet och maten?! Han apporterar och spårar som en gud, men är det inte bara för att han själv tycker det är såååå himla roligt? Självklart, han gör det inte för att jag blir glad! Däremot är han nog den typen av hund som älskar att samarbeta. Det märks så tydligt med all träning vi gör och även att han kommer tillbaka när han har hittat och grejat med vildsvin en liten stund för att hämta mig och springer dit sen igen. Eller så är han feg… ha, ha, jag vet inte (*** fniss ***) hoppas på det första så klart!
Allt detta har jag lite i tankarna när jag tränar lilla Sora. Hon är en hel annan typ av hund. Hon har terriertypiskt ADHD, tar väldigt illa till om man säger till på skarpen, gör man inte det så lurar hon och gör det hon vill i alla fall när jag inte ser. Så är inte Svante alls, kan jag säga! Han må vara konstig ibland, arg och bitter, men han lurar inte och väntar inte tills man inte ser och gör annat utan han gör det han ska, om han inte gör det så vill han bara komma och kolla vad jag håller på med. Sora skulle sticka och jaga istället. Jag kan släppa iväg honom på ett långt släpspår själv och kan vara säker på att han gör exakt det han ska: spåra, komma fram till viltet, ta upp det och springer tillbaka till mig med viltet i käften. Han skulle inte komma på tanken att ta upp nåt annat spår och sticka iväg och jaga när jag inte kan se honom! Han kanske är helt enkelt ”kille” och som alla killar klarar han bara av en sak i taget! No multi-processing unit! Sen är det som tur är inte så att han jagar dåligt för det! Får han GPS-halsbandet på så vet han: Jag ska jaga! Då gör han det! Enkel är han på sätt och vis men mycket speciell på andra fronter… men det är en annan sak. Sora, typiskt tjej, as-hal, gör exakt som hon vill och allt måste göras samtidigt. Ska hon f..n lyssna på det jag säger/vill, så blir hon liten och trycker sig, typiskt tjej, klen och vinglig när hon inte får som hon vill. Svante brusar upp och käftar emot istället, min pansarvagn. Så för att nå lilla prinsessan måste jag hittar helt andra vägar än de jag gick med Svante. Ja, ibland kan jag känna att jag gick fel vägar även med honom! För hårt eller för tuff, den gamla hunddressyr-vägen så att säga. Kanske det är därför han är som han är! Ha, ha! Så även han får känna på mina nya vägar som vi går nu och det märks tydligt även på honom: han är mer mottaglig och litar mer på mig än förr. Kanon bra det!
Så och nu till dagens headline: Apportering! Skrev en hel del innan nu men det har att göra med det jag vill komma fram till nu. Svantes apportträning byggde jag upp på kedjan: Lite obehag – öppna käften – ta apporteln – inget obehag men beröm. Nu får jag ändå tillägga att jag inte plågade, slog eller på annat sätt gjorde min hund illa. Jag tog tag i halsbandet, vred lite och förde in dummyn i munnen, släppte så fort han hade fast den mellan tänderna. Han lärde sig trots allt: gör jag som jag blir tillsagd, händer inget negativ. Jag vet det är många som gör så och många gångar har jag hört att på det viset får man fram en hund som blir en säker apportör och ja, det har han ju blivit! Dessutom så gör han det med största glädjen nånsin! Han tog alltså inte illa mitt sätt att lära honom, hanförstod helt enkelt att det nog är roligt att FÅ arbeta! 
Skulle jag nu använda samma metod på henne, känns det som om hon bara skulle stänga av, lägga sig på rygg och åla sig ur situationen. Jag blir bara irriterad och sur och det hjälper absolut ingenting, tvärtom. Så med henne blir det inga grepp om halsbandet utan att nöta på: öppna käften, in med apporteln och hålla den och MYCKET beröm! Hoppas att det så småningom bränner fast bilden på hennes näthinnor om hur hon ska göra för att hon gör rätt och för att FÅ någonting utav det hela!!!  Och där har jag ”problemet”! Om ja inte använder min obehag-beröm metod där hunden inte får ut någonting utan gör det för att slippa, hur gör jag då? Läste en gång i en svensk hundtidning (som jag efter det aldrig mera köpte… hur f..n tänker dem??) om hur man skulle lära sin hund att apportera:
1. Sätt hunden framför dig.
2. Håll dummyn framför hundens nos.
3. Vänta, se vänlig ut och le. 
Prova själv! Alltså hur stor är sannolikheten att hunden förstår vad det är du vill och att den gör det för att ja… göra det?! Så detta är absolut inget alternativ. Men jag provade! Hade till och med en köttbulle i andra näven. Lilla gumman kom på en hel del vad hon skulle kunna göra för att klura ut vad det är hon förväntas så att hon KAN FÅ köttbullen. Hon grep inte apporteln i alla fall, men det var roligt att se!
Nä, jag började på mitt sätt ändå, fast utan obehaget. Nöta, nöta, nöta flera gånger per vecka för några korta minuter men det går sakta! Väldigt sakta! När hon hade förstod att hon skulle hålla apporteln provade jag att plocka fram köttbullen igen och wow! Vilken effekt! Har jag en köttbulle, slänger hon sig fram till träbocken och ta upp den! Logiskt så passar jag på att fläta in ”Apport!” just i momentet som hon greppar bocken. Sen mycket beröm. Hon får vänta lite, sen tar jag ut dummyn och hon får köttbullen. Det fungerar mycket bra, riktigt roligt MEN bara när jag ha en köttbulle! Annars får jag fortfarande öppna munnen, lägga in dummyn och låta henne hålla den för hon gör det inte av sig själv för hon räknar inte med att hon skulle få ut någonting av det hela. Suck! Undrar om det här sättet går vägen eller om det är lönlöst. Vi får se och det går ju alltid att backa tillbaka till min gamla väg, den finns ju kvar! Jag får ge det här en chans då det passar bättre till hennes lilla mjuka natur!
Oj, det blev långt det här, hoppas ni orkade läsa!
:-)

 

  

********

2013-03-03 Älgens sista dag

Efter dagens arbetsinsats är det tyvärr dags att överlåta älgklöven till rävarna. Vi fyllde ryggsäckarna med termos, kaka, spårlina, selen och ja: älgklöven som efter en vecka har tecken på överansträngning….  ;-)
Vi körde upp till skogen och varvade promenaden med lite lydnad, släpspår och termoskaffe. Även idag fick sambon gå med Svante efter det att jag hade dragit spåret. För Svante drar jag allt lite krångligare spår med återvänder och uppehåll (fast det går ju inte, mitt spår finns kvar, jag vet). Klart känner hundarna mitt spår ihop med den släpade älgklöven men de är ut efter klöven i alla fall och med på uppgiften om att hitta klöven: Så fort de gick förbi stället där jag släppte klöven, kände de att just klöven fattades efter några meter, vände och letade upp älgen. Så visst, de separerar spåren! Därför tyckte jag lite älguppehåll kunde vara roligt för Svante, fast inte någon utmaning i vilket fall.
Efter två släpspår var och en hel del promenad hittade vi en fin solig plats på ett gammalt torp och passade på att göra människo-syssel: sätta sig och dricka kaffe. Hundarna fick sitta vid sidan om, lika bra de inte håller på att härja och grejar, de har ju fått sitt och fick var sitt spår till så de kunde lugnt ta det lite lugnt.
Passade på att låta Sora hålla i klöven. Vår apport träning går långsamt framåt, väldigt långsamt men det är ok och bättre skynda sakta än förhasta sig. Hon höll den fint även om den var något tung, tittade lite bedrövat men gjorde som hon blev tillsagd. Under tiden jag höll på med henne tittade Svante väldigt ledsen på mig, han ville han med! Han är en liten arbetsmyra! Ok då! Jag gick iväg, släpade klöven och lät honom ”Spår-apport!”-era. Det gjorde han gladeligen och varje gång han äntligen fick springa iväg, skrek han av lycka! Lustigt, väldigt lustigt!

 

  

********

2013-03-02 Rävjakt

Hade sett framemot rävjakten ett tag nu så äntligen var det dags. Tre duktiga stövare släpptes, jag fick ett kanon mysigt pass, solen sken, 7grader kallt och tyvärr: denna j..la blåsten!Västkustens eviga oändliga elände! Hundarna fick väl upp efter ett tag, men jag varken såg eller hörde något. Det var helt knäpp-tyst hos mig där jag satt på min höga sten i blåsten och tittade över hygget. Det blev inte skjuten någon räv heller, inte slingrade en ner i gryt så jag hade kunnat prova Svantis talang, kort sagd: en jaktdag med lååång sittande i pass och helt dött i övrigt men så är det väl.
Innan jag körde hem passade jag på att kolla över våran mark och träna vovvarna lite. Det blev mest linförighet och sitt och vänta och kom och hit och dit! Något som jag kom på att jag måste träna på är faktiskt att kunna ropa på hunden som ska utföra något på sitt namn medans den andra hunden ska kunna sitta kvar! Just nu krävs det då någon motivation som gör att båda hundar vill göra saken och vad duger då bättre än lite godis? Jag sätter hundarna mer eller mindre bredvid varandra, går ifrån och lägger en godisbit så de ser på någonstans längs vägen. Sen går jag tillbaka, båda tittar på mig, jag säger ”Sora” och pekar eller ”Svante” och pekar och respektive hund springer iväg, letar upp godiset och häver i sig det. Hunden ska komma tillbaka direkt, får sätta sig igen och vi börjar om med nästa hund. Det är rätt intressant och det tog en liten stund innan de förstod att just dem orden ”Svante” och ”Sora” kan betyda ”jag får!” men som sagd, det tog en stund och egentligen är det mera så om jag vill att Sora ska komma, ropar jag hennes namn, hon kommer men även Svante sitter snällt framför. Lika så om jag kallar på Svante, så kommer båda! Naja, bättre de kommer båda än ingen alls!

 

 

********