2013-10-26: Rådjur och fågel i Bullaren

Vilken härlig dag, bara hundarna och jag och visst får jag än en gång konstatera: varför kallar jag mig jägare om jag åker till jaktmarken utan bössa? Visst, det regnar och visst det är jobbigt att putsa och dåna med bössan efteråt men ack så dumt det var idag. Klart, man måste inte skjuta bara för att, men om hunden gör ett bra jobb och vi inte har skjutit ett villebråd på denna mark sen två år, hade det varit bra att göra det nu då, kan tyckas. Åt andra sida har rådjursstammen växt till sig lite, det märks. Det hände innan att vi kunde släppa och gå i flera timmar utan ett enda drev, nu blev det drev varje gång vi var här. Så även idag. Släppte bara lilla Sora, Svante är på nåt sätt inte hundra så han fick gå i koppel bredvid mig istället. Terrier-like sökte hon av skogen i ett rasande tempo! Till sist fick hon upp söder om mig och drev i ca 30min innan hon vände. Det buktade fint i flera varv runt på marken innan rådjuret bestämde sig för att dra utåt. Då släppte Sora och kom nästan tillbaka. Det verkade som om hon fint följde sin egen löpa och jag var nöjd och väntade på henne när jag såg på GPS-sen att hon vek av sitt spår, vrålade till och drev igen. Nej, inte bra, så ska de inte hålla på. Är det färdigt drivit ska man tillbaka. Tydligen så stod det väl två rådjur eller kanske till och med var det två som hon drev tillsammans ett tag innan de delade på sig. I alla fall blev det ett 10min drev till och jag fick vänta, tyvärr inga skottchanser vid något av dreven, men så är det.
Slutligen kom hon tillbaka och vi kunde fortsätta. Det gick självklart lite trögare för henne nu efter de kilometer hon redan hade sprungit. Vi gick och gick, regnet prasslade ner och jag bara njöt av att vara i skogen och se min hund bli så otroligt lycklig att få jaga. Såg sedan på henne att hon rörde sig något annorlunda. Stelare liksom, stannade hon då och då, svansen gick som en liten propeller. Tog det då lite saktare jag med, och kollade noga runt vad det var hon hade fått i näsan. Svaret lät dock inte vänta på sig så himla länge: en härlig tjock orrhona lyfte från marken och ja det var nu jag svor så prästen hade varit förtvivlad! Bössan hemma, som sagt och här fick jag chansen att skjuta fågel för min fula lilla terrier! Det blir ännu bättre: inte nog med att jag fick EN fågelchans, nej två blev det!! Då hon några minuter senare visade samma beteende och sviff sa det och en till orre lyfte! Attans! Får kalla mig kärringen som lullar runt i skogen i fortsättning. Sorry, Sora hoppas det blir några chanser till.