2014-05-29: Mera träning med jakthundsdressyr.se

    tysk jaktterrier 2014 12Kursen är faktiskt upplagt väldigt bra: två veckor mellan träningstillfällen. På så sätt hinner varje ekipage att träna på momenten hemma och därmed blir nästa kurstillfälle mycket mera effektiv, då man kan jobba vidare med något hunden har lärt sig och eller husse/matte har stött på problem och får hjälp av tränaren. De flesta andra hundkurser jag har gått på hölls varje vecka. Inte bra. Mellan jobb, sambo, socialt liv och andra förpliktelser ska det hinnas med träna hund. Hundstackaren är inte heller så alert på att träna fem dagar i rad. Det fastnar liksom inget om man kör för hårt. Lite vila emellan måste det finnas för att de små hjärnor hinner bearbeta det som lärdes in. Men, ska kursen vara om en vecka igen, har man liksom inte ”råd” med att inte träna varje dag, för man ska ju ha nytta av det man lärde till nästa gång. Tycker verkligen, två veckor emellan är perfekt. Skulle man stöta på problem, så är det inte långt kvar till hjälp så man inte kör fast i något som är fel.

    Idag bar det alltså av till Sparresäter igen. Fick med mig sambon så det blev en liten ”familjeutflykt”. Hundarna har förstått att det är något på gång, självklart, ni vet ju hur de är, de tolkar och ser saker vi inte tror vi berättar för de. Nog räcker det med att ta fram termosen, så ligger de redan på dörrmattan eller studsar i glädje att få följa med på nåt roligt. Speciellt Svante, han bara älskar att få jobba, hans arbetsmoral är verkligen, verkligen utöver det vanliga. Nu menar jag inte jaktlusten, utan hans villa att koncentrerad jobba. Sora… ja…. Hon vill hellre bara springa. Anstränga hjärnan och gör något jag vill att hon ska göra här och nu. Nä, vet du, det behövs inte. Ibland är jag sugen att bara ge upp. Sen gör hon allt jättebra plötsligen för att sedan helt strunta i det. Blir man lite mera bestämd, så går ingenting. Hon är av helt annat virke än Svante. Men, det sa jag ju redan förra gången. Självklart är det mycket roligare att jobba med Svante, som vill, än med henne som hellre vill springa och göra sitt, helst få jaga. Ertappar mig ibland att tänka: vad f..n. håller jag på med. Skit i henne, hon är bra jakthund, det räcker. Fast, lite synd är det, då jag tycker det är så himla roligt att träna hund. Attans, så måste jag väl hålla ut lite och fortsätta träna med henne och hoppas på att hon en vacker dag kan tycka det är skoj.tysk jaktterrier 2014 13

    Minns att någon sa att man inte skulle släppa för tidigt, då blir all dressyr, spårarbete och apportering svårare för då vet hunden att det finns bara en enda rolig sysselsättning: jaga. Visst, det kanske stämmer. Fast jag gjorde ingenting annat med Svante än vad jag gör med henne. De är helt enkelt helt annorlunda hundar. Eller så hade han rätt, jag skulle ha spårat och tränat med henne tills det är befäst innan jag släppte henne. Men, så här i efterhand kan man vara klok. Så vi fortsätter med träningen och hoppas på att hon kommer på att det är skoj.

    PS: visst, Joakim tipsade mig om att ha jäkla tråkiga vardagar. Bara koppelpromenad. Ingenting roligt, absolut ingenting. Sen, ska hon spåra, ska hon få apportera. Då blir det med en gång det som lyfter upp dagen för henne och kanske hon skulle tycka att det är faktiskt det hon vill göra istället för att ha skittråkigt. Måste erkänna att det inte gick så bra att prova hans förslag. Jag stod helt enkelt inte ut med mig själv, så jäkla tråkigt var det.

    Idag tränades som vanligt, några hundar fick riktigt långa släpspår. Vorsteh-hundarna fick prova på uppförandet vid duva i uppflog. Jag fortsatte apportering med olika viltslag med Sora. Avslutningsvist drog jag ett släpspår med en liten kanin, lagom så lilla madamen kunde bära hem den utan att tjata om att den är för tung. Hon fick på sig spårsele sen bar det av. Släpspår går hon faktiskt rätt så bra. Framme vid kaninen fick hon långlina och ett ”Apport-kom!”. Inte för att hon förstår att hon ska apportera. Nej, nej. Kaninen skulle satans bara med och det var bannimej hennes som absolut ikke fick ligga kvar här i skogen. Hon och bara hon äger kaninen och den ska hon och bara hon ha med hem nu. Visst, då kommer vi då, jag och kaninen i käften. Så ungefär är det väl det är med henne.

    När vi var klara med henne fick hon vila i bilen, kaninen drogs för et riktigt långt släpspår åt Svante. Körde honom i spårsele för att jag ville att han skulle få jobba lite längre och då känns det dock lite säkrare att ha honom i koppel. Han plogade iväg, säker och helt i sin bubbla att göra sitt uppdrag. Det är en absolut fröjd att följa efter honom i spårlina. Se de korta stamparbenen trycka av i marken och den lilla kroppen var i helspänn för sin uppgift. Självklart gick inget fel, hur jag än försökte lura honom med en cirkel och en återvänd och ett avhopp. Ja, så fick han självklart bära hem kaninen som nu var hans och inte hennes längre. Underbar dag. Tack Joakim och alla andra deltagare.

     *****