2014-05-31: Släpspår igen.

Tja, har man en tinad kanin liggandes i förrådet, så är det bara att dra ut till skogen och lägga spår med den. Vi åkte lite utanför stan till ett övergivet militärt område. Helt perfekt att träna hund. Stora ytor, urskog och knappt några promenadstråk som folk vandrar på.

GPS-en lämnade vi hemma, idag hade vi inte värst mycket tid och för en gångs skull så skulle Svante få jobba, inte bara Sora, Sora, Sora. Det är rätt svårt ibland när man har två hundar, att tillgodogöra bägges behov och inte ställa en längst bak i kön. Hur satan klarar man av att ha flera hundar? En eller två måste ju då stå tillbaka om man inte ha oändlig med fritid att ägna de åt.

Tyvärr så är ju Svante mer eller mindre pensionerad dessutom och det gör att lusten eller vitsen med att träna honom har sjunkit, helt enkelt för att det ju inte finns nåt mera prov att ta eller få fram honom på något annat sätt på pappret. Så ibland känns det inte så meningsfullt att träna en handikappad hund istället för den lovande unghunden som behöver tränas. Men sen är det ju det att Svante bara älskar att spåra och Sora tycker det är helt onödigt och därmed kan det vara väldigt lätt bestämt om vilken hund som ska få komma ut. För trots allt vill ju även jag ha roligt. Och det hade jag verkligen idag! Jag drog kaninen i en evighet. Gick lite vilsen, byggde in återvänd och cirklar med avhopp, det hela slutade med att sambon ringde och undrade om allt var ok med mig. Efter säkert en kilometer hade jag koll på vart jag var och kunde släppa kaninen och ta mig fram till starten igen. Där lekte vi lite apportering med Sora på gräsplanen, attans så tråkigt (…), drack lite kaffe och efter kanske en halv timma så bytte vi hund. Lite innan spårstarten selade jag på och lät Svante hitta början på egen hand. Han fick snurra lite innan han fick kläm på det, sen gick det som på räls. Eftersom jag inte snitslar för honom längre fick jag bara lita på att han gör rätt. Där jag hade gått vilsen fick han lite problem eftersom jag hade gått zick-zack och korsat mitt och kaninens spår några gånger. Det slutade med att spårlinan var helt in snurrat mellan träd eftersom klumpiga matte inte håller tempot. Bjuder på en bild på detta elände.

Cirkeln gick utan problem, avhoppet vid en grusväg var värre. Här var han verkligen tvungen att ta om flera gånger. Jag stod stilla, gav honom lina och lät honom reda ut det. Gjorde felet att blanda mig in i hans jobb och sa till att nu var han för långt bort, då jag trodde att jag inte hade gåt väl så långt på grusvägen. Svante insisterade dock och efter några meter inne i skogen kunde jag bara konstatera att f..n han hade rätt. Låt hunden jobba om han gör jobbet. Så enkelt är det. Framme vid kaninen blev han överlycklig och bar stolt tillbaka den tunga, blöta kroppen. Nu hade kaninen gjort sitt och fick bli rävmat istället.

Känn er lyckliga som har en hund som älskar spåra! Det är ju så himla kul!