2017-10-21: Stolpe ut

    tysk jaktterrier 17 105När verkarklockan ringde tidigt i morse kröp den där rösten fram som försökte övertala mig att bara ligga stilla och somna om. Veckan som gick slet jag ganska hårt på jobbet, sena kvällar, knappt hunnit med annat än att sova-jobba-sova, förutom nån fin kväll ute i skogen häromdagen. Men har vi stämt tid med jaktlaget så är det bara att slänga iväg täcket och resa sig. Terrierna hade redan bestämt sig: upp ska vi och så stod bägge i dörren och glodde glatt på mig när jag väl kom upp. Det är lustigt, men ni känner vist igen det: vardagarna ligger våra jakthundar kvar på filten när klockan tjatar. Speciellt när det regnar. Visst, de kommer när man ropar, men mer än gärna hade dom tagit en sovmorgon, typ. Men något är det nog med människan själv som kanske utsöndrar någon speciell doft eller energi eller kallar det vad du vill: Ringer klockan för att väcka till jakten så vet hundarna det och tassar glatt runt benen på en. Min hane klämmer sig fast på mitt ben så jag verkligen inte glömmer honom. Det är för roligt detta. Jag menar, jaktkläderna hade jag ju plockat fram igår kväll och med det korta kortminnet de har bör de väl inte komma ihåg att: ”Äh, jaktkläderna la hon fram igår så är det jakt nu när klockan ringer!” Inte heller kan de väl veta att det är lördag och inte onsdag. Ett mänskligt påhitt detta med vardagarna och helg. Men visst vet de det i alla fall.
    Framme i reviret stämde vi av med radion och gick igenom passen så var det dags att låta Sora ta den första såten. Den är väldigt kort och enkelt: Hittar hon, finns det nästan bara uppenbara vägar drevet kan gå och där sitter skyttarna, hittar hon inget så finns det inget och vi är klara på 15min. Kort och smäckert liksom.
    Hon for iväg och sökte fint, kom tillbaka jämt för att stämma av med mig att jag var kvar (mattekär terrier) och for iväg igen. Så ylar hon till och tjötar hes och väldigt upphetsat. Då ser jag ett streck försvinna från dammen: Räv. Nej fan eller…. Som tur var är grytet som vi har kännedom om rätt långt bort så jag hoppades på att hon skulle släppa innan räven grytar. Och det gjorde hon. Efter några hundra meter vek räven av rakt ner för några väldiga Bohuslänska klipper och bergshyllor. Det blev nog för svårt för henne att följa efter och hon kanske inte heller var så värst sugen på det. Bra för min del, lika bra. Inte vill jag ha ner henne i gryt eller över lag fatta för mycket tycke om räv heller. Jag vet ju hur det går.
    Hon kopplades när vi hade kommit fram till såtens ände, träff och nya tag. Drevern Diddi fick komma loss. Hon har blivit rätt så duktig nu, lilla Diddi. Söker fint och med en Drevers envishet. Efter en bra stund fick hon upp och drev grant i ca. 2 timmar innan hon till sist fick ge sig vid bergskanten. Hon kom inte upp och rådjuret hade för långt försprång än att hon skulle kunna komma ikapp igen. Mårten fick ta och koppla henne.
    Eftersom Sora inte hade fått sprina ordentligt i det första släppet så bad jag om att få gå med henne en gång till, även om det nu var lunchtid. Det gick bra och alla var villiga att sitta en gång till. Så snälla. Släppte henne uppe på berget, hon sprang och sökte fint men höll sig på ca. 100m runt mig och Victor, som håller på med jägarexamen och som  jag hade fått som sällskap. Dock vet jag nu att jag helt enkelt får lita på hunden. Springer de runt mig, så finns det inget. Det vet det. Vi gick en bit och mycket riktigt, hon drog, längre och längre och ylar till, skäller några gånger och så övergår det till ett fint drev. Förbi Thomas, som dock inte kunde komma åt då de passerade på för långt håll, runt honom och ut i grannmarken. Där släppte hon efter några minuter och kom tillbaka. Vi fortsatte och hon hittade två vilt till, vet ej vad det var men troligen rådjur. Allt gick runt en bit i marken men sedan ut. Så stolpe ut, rådjuren vinner. Så är det.
    Min blinda Svante fick hänga med oss, Victor skakade några gånger på huvudet: knappt det märks att han är blind! Nej, verkligen. Han vädrar och dra in lukten försvinner några minuter för att sedan dyker upp bakom oss igen. Under tiden Sora driver, får jag allt koppla honom så han varken stör henne eller skadar sig om han skulle springa iväg och ramla ner för ett stup. Finns många luriga ställen här i Bohuslän som en blind hund kan ramla i eller ner eller fastna. Jag själv gick ner med ena foten i en skeva som var täckt av mosse, swiff sa det och foten försvann. Så nej, han får kopplas så han inte drar iväg. Han kommer ju inte så långt heller innan han förstår att han ju är blind och kanske det vore bäst att ta sig tillbaka. Så lika bra han inte stör Sora heller med sitt skall.
    Tackar alla för en trevlig jakt och en härlig dag i skogen.
    Ho-Rüd-Ho

     *****