2017-10-29: Jakthundens farliga liv

Idag styrde vi bilen mot Sotenäs än en gång. Arbetskollegan hade fått se gris varje kväll nu i två veckor så vi hoppades på att den gick runt på marken även idag. Som det brukar vara, så syntes grisen inte till just de sista tre kvällarna men jakten var spikat så vi körde ett varv.
Sedvanligt började vi dagen med kaffe och prat i Ingmars lilla jaktstuga, vi kollar jaktradion och går igenom passen. Alla utom Fredrik och jag åkte ut till sina poster. Fredrik var med som Soras livvakt idag, eftersom marken gränsar till en väldigt läskig och väl frekventerad väg från Hallinden till Kungshamn. En sträcka där det jämt körs på vilt va alla sorter, hastigheten är satt till 70km/h dock kör de flesta bra mycket snabbare, till detta kommer skarpa kurvor, berg och vegetation som försvårar sikten. Med andra ord: en hemsk väg ur hundförarens syn. Fredriks uppgift är, med Astron i handen att ta sig ut till vägen och få bilarna att sakta ner, ifall min terrier skulle driva över denna. Hon har gjort det en gång, det gick bra, men det kan lika väl gå helt fel.
Fredrik intar sitt bakpass och så kör vi igång. Jag skulle klättra upp för ett berg som enligt Ingemar fanns en stig upp till. Tyvärr så hittar jag inte stigen och med en slitande terrier i koppel, bössan på ryggen och hjärtat bultande i öronsnibben hasar jag upp som en bergsget med anemi. Väl uppe skulle jag ta ner mig i bergsläntens plantering och släppa strax nedanför. Japp. Bra. Svetten rann när jag släppte henne och hon for iväg. Tyvärr fick vi nästan avverka hela marken innan hon fick upp något. Det visade sig vara rådjur som sprang förbi Tommy i tornet som dock inte kunde komma åt, skjutgluggen var för liten. Sora drev faktiskt ganska bra, över mossen, tvärs över golfbanan och norrut längs torvmossen igen. Hon bröt innan hon skulle möta vägen till Hunnebostrand, bra, och återvände. Dock tog hon inte exakt sitt spår tillbaka utan tog ”genväg” över torvmossen som egentligen liknar mer en swimmingpool än en torvmosse då det hade regnat så otroligt mycket senaste veckorna. Jag blev lite orolig tidsviss eftersom hon tog ”fel avtagsväg” vid två tillfällen, snurrade runt men till sist fick hon väl kalibrerat sin lilla kompass och hittade mig i södra kanten av mossen. Vi fortsatte runt hygget och uppför berget mot sjön igen utan att få upp något mer. Synd, men så är det tyvärr.
Vi samlas åter i jaktstugan och det bestäms att nästa såt ska Wille, en tre årig Wachtel få gå. Sora hade fått hjälpa till om jag hade önskat, men jag kände att med gårdagen km och dagens drev i benen får det räcka för hennes del. Sedan hade det varit roligt att själv få skjuta något. Eftersom jag mest går med hund så blir chanserna inte så värst många att få skottläge, så jag hade mer än gärna fått hem ett litet bockhuvud.
Sagt och gjort, passen var snabbt fördelade och bemannade så Anders kunde stryka kopplet på Wille. Ni som har jagat med Wachtel vet att det går ruskigt fort och de avverkar mycket mark med sina långa ben och jaktlusten är det absolut inget fel på hos denna hannen. Så vi var beredda där uppe i vårt torn. Fredrik gjorde mig sällskap nu. Ett fel, som det skulle visa sig. Men till detta senare.
Mycket riktigt, dröjde det inte långt innan Wille fick upp ett rådjur som visade sig i bergskanten mitt emot oss. Tyvärr alldeles för långt för min hagelbössa. Sen hände något som inte bruka hända: Rådjuret gjorde en cirkel och gick exakt ner där hund och husse precis hade gått upp. Med uppsprättade ögon följde vi Wille på Astron och ser att han och bocken tar sig ner för en bergsravin och ut mot den hemska, avskyvärda vägen. Fan också! Exakt där Fredrik bruka sitta i bakpass går hund och villebrådet över. Vi håller tummarna och andas ut när vi ser att GPS-en visar att ville är över vägen och fortsätter in i marken vi precis hade jagat över. Kvickt som sjutton bestämdes det att Fredrik och Tommy rusar ut till bilen och hjälper hunden komma rätt över vägen igen. Wille hinner springa i skogen längs Hunnebovägen och hinner passera över den samma innan de två livvakterna är på plats. Hunden bryter och kvar står de på vägen för att fånga in hunden. Husse blev något skakig och jätteglad att få sin Wille oskadat tillbaka.
Vi andra sitter kvar på var sin post och Anders tycker att det nog är ok att släppa Wille igen. Nu skulle han gå längst ut, längst bort från vägen och dessutom så finns det ett flertal självklara vägar som rådjuren bruka välja när Tommy jagar med sin tax så nu kändes det bättre och säkrare att släppa igen. Ett fatalt beslut skulle det visa sig.

Wille tog upp igen och drevet gick fort förbi mig i tornet, för långt håll och bara en studsande bakdel, innan det vände och gick exakt samma väg som första drevet. Hur i all sin fan kan det bara gå så här? Exakt samma väg från något helt annat håll och när det finns hundratals andra alternativ att gå? Vi hinner inte fundera för länge, innan vi ser på GPS-en att hunden har färden rakt ner mot vägen igen. Vi håller alla tummar vi har att vi strax kan se att hunden kom över vägen, men denna lättnadens suck fick vi aldrig blåsa ut. GPS-en stannade vid vägen. Helvetes jäkla skit! Husse blev helt av sig, vansinnig av rädsla och ångest för sin älskade hund. Jag vet hur det känns, har några gånger var nära upplösningstillstånd jag med när jag insåg att GPS-en visade det förfärliga stopp vid vägen. Vi kastar oss ur våra pass för att kanske kunna göra något. Fast vad skulle man kunna ha gjort? Vi är ju många hundra meter fågellinje ifrån stället som GPS-en visade stopp på vägen. Men vad som helst, vi springer för livet. Då ropar husse: Wille rör på sig! Mycket riktigt, GPS-en visade att hunden rörde på sig igen. Långsamt dock, mycket långsamt. ”Det här har inte gått bra! Han måste vara skadat, han går alldeles för långsamt!” säger husse och vi går ihop i spåret som rådjur och Wille hade gått. Och så kom han, stackars Wille. Haltande och blodigt på bröstet. Frambenet stötte han inte på. Han hade blivit påkört, stackars, stackars hund! Han la sig ner så fort han fick syn på husse, som var alldeles skakig. Jag beordrade att Marcus skulle ta av sig jackan så vi kunde bära ner hunden på jackan till bilen. Wille var snäll och lät sig sakta rulla på jackan, benet som verkade skadat, lät vi hänga utanför så det inte fick några stöt att ta emot. Hunden tror jag var glad att slippa gå, han suckade nästan och tittade tacksamt på oss när vi hasade genom skogen och ner till närmaste bil. Tja och så blev det en resa till Blå Stjärnan i Göteborg för husse och Wille. Vilken dag, vilken jäkla dag. Men ändå, vilken tur, vilken jäkla tur Wille måste ha haft! Bilisten måste ändå ha hunnit bromsa ner rejält och ”bara” smällt på hunden på bröstet eller något. Jag menar, köra på en hund i ens 70km/h, då är ingenting kvar av den stackars hunden. Så turen hade Wille haft med sig i all otur. Han överlevde och kunde ta sig tillbaka på egen kraft. Vilken vilja hundarna har att komma tillbaka till sin flock, att med brutet ben och smärta i bröstet ta sig upp för ravinen och över kullen, tills han hittar husse och då ramla ihop!? Dessa älskade hundar alltså.

Ho-Rüd-Ho och krya på dig Wille.

PS: Fredrik och jag gick ner och längs vägen där hunden hade blivit påkört. Vi hittade stället: en blöt fläck på asfalten och Willes bruna hår nedkletat på vägen. Underligt nog så finns bilförare som verkar få lite extra bråttom fram när det går två människor i oranga jaktkläder på vägen och kollar om det ligger något på vägen/i diket. Tror ni, de saktar in? Nej, vissa ökar bara farten ännu mer. Ett fenomen som jag hör från många håll. Eftersöksjägare som tar sig ut i ur och skur för att spåra upp det ni har kört på, tjejer på sina hästar, kanske unghästar som ska lära sig, gamla tanter som rastar sin pudel. Snälla ni där ute som kör: ser ni människor, hundar, ryttare med häst eller en eftersöksjägare på vägen: snälla, sakta in! Öka inte farten och visa fingret. Hur svårt kan det vara?