2017-11-11: Vart tog grisarna vägen?

Fick även idag lite hastigt komma till en gammal arbetskollega från mitt jobb på LLentab. De hade sett tydliga spår efter grisar lite under veckan och visst skulle det vara jätteroligt om vi skulle få upp något! Samling kl. 8:00 ute i Sotenäs. Jag hade planerad min 35 minuters resa utan hänsyn till vädret. Inte trodde jag att det skulle var glashalt, det hade regnat hela kvällen och natten och när vi la oss var det flera grader plus. Så nån gång mitt på natten kom en väderskiftning till stjärnklart och vägarna frös till med allt regn uppe på. Jag klarade en kurva med nöd och näppe och körde i snigeltempo efter det. Ett samtal och de jaktkamraterna fick vänta lite. 

Så fort jag passerade ett berg strax efter Hallinden så svängde termometern från minus 2 till plus 1 och framme i Todderöd så var det faktiskt 4 plusgrader. Märkligt och väldigt lurigt. Men, nu var terriern och jag laddade, jägarna hade redan bestämt hur första såten skulle gå till. De hade sett ett rådjur längst ner från havet gåendes inåt marken, så jag skulle försöka få in terriern där och se om hon får upp det. Det var visst 15-20min sedan de såg rådjuret passera. Men, det var värt ett försök. Släppte henne i härligaste solsken med Åbyfjorden som bakgrund. Hon for upp på berghällarna och wow, ja, hon hittade, ylade till och började sitt första drev för idag. Tyvärr så gick det längs fjordens bergskant och därmed inte dit passkyttarna satte. Som tur var så blev det inte så värst länge som hon följde efter och strax kunde vi gå inåt istället. Hon skallade lite på nytt, visst hade det väl gått något där, men hon fick ingen ordning på det, tyvärr.

Nu får man inte glömma att det delvist är väldigt glest med skog här i Bohusläns skärgård. Så jakten är något väldigt speciellt bland raviner av granit, rester av övergivna stenbrott med allt vad det innebär och låga björkar som vackert försöka växa någon cm under sommaren innan höststormen trycker ner dom igen. Insprängt i bergsskrevorna ligger åker och annan jordbruksmark, vissa brukas, vissa växer igen. 

Marken som vi just gick över består i princip av en enda stor granit klump, där isen och tidens lopp har graverad in djupa sår, springor, klyftor och platå. Där det går, växer det ljung och en liten, liten gran försöker ta sig upp. Så där går vi, hunden har ibland svårt att hålla spår på den blanka graniten och ibland är det helt omöjligt för henne att följa efter i drevet, då rådjuret helt enkelt kan hoppa högre och längre än en liten terrier. Så egentligen blir jag inte så förvånad att hon just på denna sidan av marken inte håller i så länge.

En passkytt meddelar att han har två jättegranna älgtjurar framme, vara den ena en fin 14 taggare! Vackert att se på, onekligen. Sora och jag hade nog skrämt upp de ur den lilla, lilla ”skogs” dungen som växer runt ett litet blött område uppe på berget. Hon följde efter de en kort stund ner mot havet innan hon vände och kom tillbaka. Under tiden hinner det smälla, en annan passkytt hade fått på sig ett rådjur som snällt visade bredsidan.

Vi bryter såten, går tillbaka till gården och tar en kopp kaffe.
Nästa såt på andra sidan vägen var väldigt lovande: här hade de sett spår efter gris! Har hade vi ju ett litet drev på gris för nån vecka sen!

Jag fick ta mig upp på stenbrottet igen, strök kopplet och hunden börjar söka. Efter en stund så hittar hon rådjur och driver runt uppe bland de huggna stenblocken, ner för den gamla vägen till stenbrottet och upp på nästa kulle. Det går en stund till och jag hinner följa efter samma väg och ställer mig i slänten av berget som hon går runt i. Det kändes om det var nära både mig och Bengt, men rådjuret viker av just strax innan det skulle komma fram och förbi. Sora hänger i en stund till och det går ner mot åkern. Där sitter det en annan jägare vet jag så jag håller tummarna.

Men nix, strax innan det skulle gå ut på åkern viker det av igen och går ut ur marken, kvar i kanten av berget. Hon släpper och återvänder. Sen fortsätter vi runt och mera mot det område som vi hoppades att gris skulle finnas i, men ingenting var hemma idag. Inga dov, inga rådjur och ännu mindre vildsvin. Synd. Så vi bryter ännu en såt utan att ha sett ett vildsvin, som vi längtar…..
Tack för idag,

Waimannsheil. 

PS: Ja, hon får sova i sängen. Ibland. (...)