2018-09-29: Släpspår, 890m, 6h

     

    tysk jaktterrier 18 038

     

    Inspirerad av min goda vän Fredrik i Småland som är eftersöksjägare och spårtränar sina hundar väldigt intensivt, fick jag tummen upp idag och drog ett släpspår till terriern.

    Egentligen har jag tappat lusten något då Sora inte verka vara så intresserad i just spårarbete, men det gör sitt att lyssna på Fredrik och hans hundar och få upp hoppet lite igen. Nu var då tillfälle med ett färskt skinn i garaget, enklare än så blir det inte.


    Gjorde som Fredrik brukar göra: ett spår helt utan blod, bara släpat någon del av viltet i marken. Ett mycket enkelt sätt som inte heller kräver så mycket förberedelse med att tina blod eller blanda upp torrblodet. Fast det har nog sina fördelar också.


    Som sagt, ut och lägga spår idag. Tog ett bra rep, gjorde en ögla i det, trädde skinnet igenom som om det vore ett stryphalsband. Några enstaka snitsel fick åka med och så självklart GPS-en, ett mycket bra hjälpmedel! Då ser man hyfsat exakt vart spåret går och om hunden sedan följer det eller är på avvägar.


    Färden gick ut till jaktmarken som jag känner rätt väl så jag kunde lägga spåret så att jag nästan kom fram till spårstarten för att kunna lägga ut skinnet strax innan hunden skulle gå spåret. Det känns lite si så där att låta skinnet ligga ute i värmen i flera timmar.

     tysk jaktterrier 18 039

    Nån gång hände det faktiskt att klöven var borta. Då hade räven slitit och dragit i snöret, det syntes i marken och till sist tuggat av snöret och tagit med den smakliga älgfoten. Svante stod rätt så snopen och spårade vidare på räven sen istället. Sånt händer väl alla.


    Framme där jag hade bestämt spåret skulle börja, krafsade jag upp marken lite för att trycka och dra skinnet igenom där. Som om det vore en tja, liggplats eller skottplatsen som rådjuret tryckte lite extra till i marken under skottet. Markerade början med en snitsel och drog iväg. Det blev några fina raksträckor men lika väl många vinklar. Passade på att följa några viltväxel för att sedan vinkla av nittio grader. Lura hunden lite att bara fortsätta springa rakt fram.


    Kom fram till några bohusgranithälar och drog skinnet över där också. Tänkte på vinden. Den blåste hårt från sidan när jag drog det över hälen så jag såg till att hålla mig på sådant sätt att doftmolekylerna om de nu skulle blåsa iväg i sidled, kunde fastna vid en mosskant i medvind. Så att hon får en chans att hitta dofttunneln igen och räknade med att hon kommer gå två till tre meter bredvid där jag hade dragit skinnet över berget.

    tysk jaktterrier 18 040
    På några ställen där det bjöds tillfälle, skrapade jag skinnet enbart lite högre upp på några trädstammar som om rådjuret vinglade till och ”tog stöd” på träden. Skulle bli spännande om hon fixade det. Fast jag hade inte ”släpuppehållet” längre än 2m ändå, hon måste ju lyckas!


    På två ställen stannade jag lite extra, gnydde in skinnet i mossen och drog ut lite hår. Kom på att jag skulle nog haft med en kniv också. Då hade jag kunnat skära loss lite av skinnet och lägga i ”sårlegan” så att det verkligen blir något stopp på hunden när den kommer fram till sårlegan. Nästa gång då.

    Efter 890m (GPS är ju underbart) var jag framme där jag hade bestämt mig för att kunna lägga ut skinnet strax innan vi skulle gå. Letade efter några fina små tallar för att trycka ner skinnet och skrapa lite där. Där ska ”rådjuret” sedan ligga.

    Hem igen, ta tiden och tillbringa dagen med annat vettigt. Tog fram gitarren och ägnade mig åt finger-slipning och lite extra ”styrketräning” åt vänsterhanden. Ja, skratta inte, man behöver lite ”pumping nylon” för att orka med spelandet.


    Efter 5,5h tyckte jag att det var dags att åka. In med terrierna i bilen och iväg. La fram skinnet på tilltänkta stället under tallen och hämtade Sora.


    Hon märkte att det var något på gång, sånt har de väldigt känsliga sinnen för och var på spänn när jag bad henne sitta för att själv kolla lite runt ”skottplatsen”.

    Jag undvek dock att trampa runt på just det stället som jag började spåret vid utan gick en liten cirkel framför bara för att få hennes uppmärksamhet. För slutligen är det ju så att hunden ska kunna hitta ett spår eller en löpa självmant och oftast nog har även skytten ett fel minne av just platsen där djuret stod när skottet föll.

    Eller som Fredrik berättar att snitslarna som bilförarna hänger ut, om den ens bryr sig att markera platsen som de körde på ett djur, många gånger inte stämmer överens med spåret som hunden sedan tar upp och för det mesta är rätt. Så nog är det bra om hunden fixar det självt. Dessutom är spårproven likadan, att man bara får utpekat en ruta eller ett område inom vilket spåret börjar. Hunden ska hitta och de gör den.tysk jaktterrier 18 041

    Sora satt fint och kollade på mig, jag dockar ut spårlinan, slänger ut den bakom henne, sätter på selen och säger ”Sök spår!”.

     

    Hon går fram till stället där jag hade skrapat lite extra, självklart hade hon redan koll på det. Sen var det bara att gå och le efter henne. Hon följde mycket bra och helt medveten om att hon har något att fixa. Inget strul och inte det där ”Öh, … där ja… öhhhh … oj, där var nåt roligare… hoppsan …hejdå!” som hon så många gånger har gjort under spårning som gjorde att jag tröttnade lägga spår åt henne.

    Hon hade fint lagom tryck i linan, det var inga problem att hinna med. Några gånger fick jag upp pulsen då gick hon helt enkelt för snabbt fram. Kallade av henne och satte bredvid spåret en stund för att sedan låta henne fortsätta med ”Spår!”. Hon gjorde det med bravur. Tyvärr sprang hon förbi första ”sårlegan” utan att märka de få hårtofsar. Hade jag inte märkt med en snitsel hade inte jag heller märkt något. Helt upp i spårbubblan i terrierfart liksom.

     

    Vi kom fram till grusvägen, där jag hade dragit skinnet lite längs själva grusvägen för att sedan gå över, hoppa över diket och försvinna in i skogen vid myrstacken. Hon fixade bannimej detta utan problem!


    På viltväxeln där jag hade hoppat av nittio grader gjorde hon helt rätt, lät sig inte luras. Däremot uppe på en kulle, där vinden hade dragit bort spåret som jag la i medvind, missade hon vinkeln och fortsatt rakt fram. Den starka vinden hade fört bort spåret verkade det som och hon tog vinkeln ca 10m senare för att slutligen komma upp mot spåret igen där vinden inte varit lika hårt. Med vinden i sidan gick det vidare och fram mot granit hälarna blev det mycket riktigt som jag hade trodd: hunden går i ca 2m nedför vinden längs gräs-/ mosskanten som hade fångat upp doftmolekylerna. Inga problem att spåra över berget. Skit så himla roligt när hon väl går bra! Hon tog sista vinklarna och en raksträcka in i tätningen och ur den och fram till granarna där ”rådjuret” låg.


    Mycket stolt matte och mallig terrier får sina korvbitar som belöning och sedan lite lugg och drag med skinnet.
    Vi höll väl på några minuter med skinnet och hade lite kul, innan jag tog det ifrån henne för att lägga dit igen. Har ju en hund till som bara älskar att få jobba. Trots att han är blind, så finns det så mycket lust och vilja i honom så det vore synd att inte passa på och gå samma spår en gång till. Även om jag precis har gått det med en annan hund, är det trots allt ett spår som finns som han kan ha lite roligt med.
    På vägen tillbaka till bilen kunde jag inte låta bli att berömma henne längs vägen. Pratade och gullade med henne och var så himla glad att hon kanske har börjat förstå vitsen med att spåra. Lilla söta terriern tittade på mig glad och lycklig med sina härliga bruna hundögon som att säga ”Yeah! Det var kul!”

    tysk jaktterrier 18 042

     

    Ut med terrier nummer två som hade fått nog av att sitta och vänta. Fram till starten och på med selen. Jag tog hans huvud i händerna, pussade honom på sin panna (som luktar helt underbart) och sa: ”Så, nu min gubbe, du har näsan, jag har ögonen! Hitta bocken åt mig!”.

    Han förstod och iväg gick det. Jag håller spårlinan väldigt kort för honom så jag kan styra honom undan träd och kvistar och hjälpa honom över stenar eller om det blir en grop han skulle ramla i annars. Han vet det och litar blind (ha, ha) på föraren med linan och använder sin näsa istället. Självklart går det mycket, mycket långsammare med honom än med Sora.

    När han kunde se hade han samma terrierfart så man knappt hängde med. Men nu går det i pensionärstempo. Det gör gått också. Han missade första sårlega också, fick ringa vid några vinklar. Han strulade vid grusvägen och detta är nog tack var att han inte ser. Allt blir nog lite omständligare och tappar han bort sig något, blir det långt innan han är tillbaka i spåret igen, då han under tiden snubblar eller går in i ett träde eller vad som. Jag fick rycka in och hjälpa lite och satte på honom på spåret på andra sidan grusvägen igen. Då gick det vidare.

     

    Hela vägen fram till bockskinnet! Duktiga lilla Svante! En liten kämpe som nog har det rätt så jobbigt med tanke på att han så gärna hade gjort det oftare. Men att spåra blind och förlita sig att föraren hjälper och samtidigt hålla koll på allt annat med bara näsa och hörsel har jag märkt tar mycket på krafterna på honom. Mentalt framför allt. Så det spåret på 890m var som att tidigare spåra två kilometer med honom. 

    Nöjd och belåten fick han bära fram skinnet till bilen.

    tysk jaktterrier 18 043
    Nu ligger skinnet i frysen för nästa gång. Jag kan bara rekommendera er som vill träna sina hundar: passa på när ni fäller ett vilt eller någon annan har skjutit något: ta bakklövar, ta lite skinn, det måste inte vara mycket, lägg det i frysen och plocka fram när suget till lite hundträning kommer. Några gånger har jag även stannat bilen längs vägkanten när jag hittade påkörda harar, rävar eller ekorrar.

     

    Fungerar utmärkt att använda de för en snabbis på vägen hem från jobbet. Bara ta med, gömma nånstans för att hämta på kvällen för lite spår eller apportträning. Sen gör det alltid gott om man har någon att prata med, någon som kan lägga spår och gör det mycket, någon som det är roligt att lyssna på när han eller hon berättar om sina riktiga eftersök. Det ligger mycket nytta i att lyssna på deras berättelser hur de gör och hur hundarna beter sig och hur viltet har gjort och hur det reste sig och så vidare. Från detta kan man sedan dra lite slutsatser om hur det vore klokast att lägga spår och hur man kanske kan bygga in vissa moment som man vet eller fått veta händer ute ”på riktigt” om vi säger så. Nog ska jag fortsätta ringa Fredrik i Småland då och då och höra vad han har att berätta.
    Med Suchenglück och Waidmannsheil.
    Ho-Rüd-Ho.