2018-09-30: Klövspår, 80m, 3.5h

Jaha, en gång till som motivationen var på topp efter gårdagens succé med Sora i spåret och efter lite samtal/sms kontakt med Fredrik, så gick jag ut idag och fixade ett spår till henne.

Dagens läxa var dock lite annorlunda: inget släpsspår och inget blodspår. En inspiration från tyska böcker och beprövad av både Fredrik i Småland och Joakim på jakthundsdressyr.se att bara gå och stämpla med en klöv.

Det finns diverse hjälpmedel att göra detta med, de flesta känner väl till ”spårskorna” där man klämmer fast klöven under en skosula i metall eller trä, sätter sulan sedan fast i sina stövlar och stövlar iväg. Nog är det rätt så otympligt och jag har inga sådana skor men fick tipps av Joakim när vi var på spårkurs hos honom i Linköping: ta en bra gren eller varför inte en sopkvast, sätt fast klöven med pansartejp eller klämmband och tryck ner klöven i marken med lagom avstånd. Ytterligare ett väldigt enkelt sätt att lägga spår.

Jag hade sparat bak klövarna av råbocken jag sköt i veckan så en av de fick ställa upp. Jag fäste den på min vandringskäpp och stämplade ett spår på kanske ca. 80m. Rätt kort, men jag har aldrig bara stämplat åt terriern utan det var alltid i kombination med blod som droppas. Hon skulle lyckas och komma fram till klöven så det skulle inte bli för svårt.

Jag började på en liten viltåker, gick längs den och hoppade över diket ca nittio grader in i skogen. Fortsatte i storskog över mossa fram till ett litet berg där jag tyckte det räcker. Det var i princip alltså bara raksträcka på viltåker, nittiograder vinkel in i skogen, raksträcka i skogen fram till klöven.
Jag lät det ligga i ca 3,5h innan vi begav oss av till skogen.

Sora var igen väldigt, väldigt samarbetsvillig, kollade intresserad på mig när jag ”undersökte” lite och hittade spåret sedan helt utan problem. Glädjande nog så såg jag att hon verkligen följde spårstämplarna och inte mina avtryck efter gummistövlarna i åker. De två spåren syntes tydligt och terriern gick i klövens spår. Prima! Hon missade nästan att spåret gick över diket, märkte dock att spåret var borta, tog sig tillbaka, ringade kort och kom på spåret några meter inne i skogen igen. Jag valde att inte korrigera henne även om hon nu inte hade ”sugit sig fast i spåret” längre. Men det är något som jag nog ändå inte kan kräva av en terrier eller i alla fall inte av min terrier. Dessutom så blåste det fortfarande rätt mycket och jag vet ju inte vad hunden har i näsan.

Att hon jobbade var det inget tvivel på så jag lät henne göra sitt. Dessutom kommer det hända många gånger till som jag tror att spåret gick där men det gör det inte. Eller så gör det inte längre det eftersom vinden ”blåste bort” det. Lika bra jag lär mig hunden, hur hon ser ut när hon jobbar och hur tydligt det brukar vara när hon har hittat ”spårtunneln” igen och tågar på. För nog syntes det tydligt på henne att hon var på igen efter några ringar för hon fick detta ”tryck” i linan och näsan är i marken.
Rakan i skogen var inga bekymmer och vi kommer fram till klöven, hon får sin korvbit och är glad. Jag med för den delen.
Med Suchenglück och Waidmannsheil.

Ho-Rüd-Ho.