2018-10-01: 1/10 ...

Äntligen, äntligen var det dags idag att få stryka kopplet och låta hundarna få vara fria. Måndag morgon och några timmar i skogen för att njuta och fira säsongens första dag. Jag hade jobbat längre några gånger förra veckan och i helgen för att kunna få ta ut några timmar nu istället.

Jag körde upp till marken hemmavid, parkerade i marken, satte på GPS-arna och hundarna anade och darrade av glädje. Eftersom det var måndag morgon och många åker in till sina jobb, bestämde jag mig för att vi skulle dra oss inåt marken rätt så omgående så hon inte råkar ut för att få upp något i närheten av den stora vägen. Termometern hann krypa ner till noll gradigt och gräsen knastrade till under fötterna när vi började gå och jag strök kopplet. Lilla raketen for iväg, sökte ut över hygget som har växt till sig bra, sprang över åkern och in i skogsplanteringen igen. Hon kom fram till mig och Svante emellanåt för att kolla att vi var med och stack iväg igen.

Tyvärr, tyvärr så hittade hon ingenting på väldigt länge. Vi hann passera vändplanen och tog oss vidare mot mossen i norr när hon gnydde till några gånger och verkade ha hittat något. Det visade sig dock att det har varit gammalt, för gammalt för henne. Hon följde spåret, det var rådjur, tyst några hundra meter för att släppa och återvända. Hon är väldigt hårt i skallet och är hon tyst, så är det gammalt.

Vi hade kommit upp mot mosskanten när hon får ordentligt fart. Hon springer några gånger fram och tillbaka, ringar runt mig och fram och tillbaka igen. Det är hennes sätt att reda ut fram- eller bakspår. Till sist så bestämde hon sig för ena hållet och drog iväg 100m innan hon satte igång med att skälla. Det var hennes härliga dova skall som hon släpper när det är älg eller vildsvin. Idag var det älg, ett större djur kunde jag se av spårstämpeln som jag hade kommit fram till. Svante som älskar älg blev helt av sig han med och drog iväg i spåret han men. Jaha.

Nu i år tycker jag att det är dags för min lilla och inte så unga terrier längre att lära sig att matte kan gå vidare därifrån hon såg mig sist. Svante kunde detta när han var två, Sora är sex år nu så ja, det var ju mer än dags att medvetet träna på det. Jag hade undvikit att verkligen träna på det då jag gärna hade velat få upp hennes drevtider lite. Eftersom hon är så mattekär tyckte jag då att hon inte skulle behöva ”oroa” sig för att inte hitta matte och släppa drevet för tidigt.

Nu vet jag att hon med all säkerhet inte blir någon långdrivare. Det är som uppfödaren i Tyskland sa: De ska inte driva länge. I Tyskland avlas och används rasen för att kvickt röra om i en såt, hänga efter några minuter för att återvända in i såten och röra om på nytt. Allt med en rörlighet och en bestämdhet eftersom tysk jaktterriern används mycket i sammanhang med vildsvinsjakt i större jaktlag med många hundar och många skyttar. Då ska hundarna leverera viltet fram till passkyttarna, trycka ut grisarna, återvända till såten och inte vara ”fjärrjägare” som sticker till grannkommunen. Så nog gör Sora exakt så som hon är avlad för: med stor rörlighet letar hon genom skogen, kollar in hundföraren med jämna mellanrum, driver tills det i princip går ur såten och kommer tillbaka för att med full fart ge sig ut igen.

Därför ska jag inte förvänta mig längre drevtider än 10-30 minuter av henne och i år ska vi medvetet träna på att leta upp matte igen. Jag gick alltså iväg efter det att Svante hade kommit tillbaka. Jag hann gå ca 100m när jag ser på GPS-en att hon hade släppt uppe i änden på mossen och är på väg tillbaka. Jag stannade där jag var och väntade in henne. Hon följde sitt egna spår mycket bra och klockrent. Sen framme där jag hade stått och väntat på Svante i deras spår, springer hon förbi mitt spår och fortsätter följer sitt. Efter några meter märker hon tydligen att hon just hade sprungit över mitt spår, vänder och springer tillbaka, hittar mitt spår och följer det. Bra, mycket bra, kanske inte så mycket jag behöver träna på det utan jag bara fortsätter gå, hon kommer att hitta mig.

Väl framme hos mig får hon lite beröm, en klapp på ryggen och iväg hon springer. Vi går söderut nu, passerar lärkplanteringen som alltid brukar vara intressant. Men inte idag. Hon springer och letar men inte fanns det något att hitta. Tyvärr.

Vi hade gått igenom planteringen när hon skäller till några glesa skall där planteringen övergår till vass och ung sly för att fortsätta med en dunge, kantat av mossen i söder. Men mer än några ylanden och lite spårning igenom granplantering blir det tyvärr inte.
Nej, det kanske inte var så mycket här idag eller så var det ”för kallt” då första frosten hade kommit över natten. Ibland är det väl så. Vi tar oss fram till bilen, jag byter till kontorskläder nollgradig skog och en timme senare sitter jag vid min dator och hundarna nöjda under skrivbordet.

Jag önskar er alla en riktigt bra start i drevjaktsäsongen.

Ses i skogen,

Ho-Rüd-Ho.