2018-10-03: Älg

Mina tyska rötter trogen tog jag lite ledigt idag. Det är nämligen den tyska nationaldagen idag! Fick jobba in till sent på kvällen igår för att hinna släppa hundarna innan jobbet.

Skulle åka in till Kungshamn idag, företagets huvudkontor, så det passade perfekt att åka till marken kring Lysekil. Det var varmare idag än vid första släppet i måndags och Sora hade hunnit vila en dag så idag skulle hon få komma loss igen och träna upp sig i skogen. Visst har jag cyklat en del med henne under sommaren, men att leta och driva i skogen kräver mycket mer av hundens lilla kropp och säkert behövs en hel del andra muskler för att studsa över tuvor, grenar och bäckar än att springa i princip på plan mark bredvid cykeln. Det är då bra tycker jag att hennes lilla kropp hinner vänja sig långsamt och det är därför jag tar ledigt några timmar under de första drevjaktveckorna så hunden kommer ut även under veckan för att bygga upp kondition och muskel. Nu pratar vi bara en timme åt gången i princip, så det ska gå långsamt i början.

Hon kom loss och sökte fint, mycket fint. I ett område sprang hon i sitt typiska ”jag-reder-ut-fram-och-bakslag” manier. Fram och tillbaka runt mig och Svante. Till sist fick hon kläm på hållet djuret måste ha gått, följde spåret och fick upp det varma spåret 160m ifrån mig. Hon driver fint med sitt hesa skall, håller i en bra stund, det buktar runt på en bergstopp innan rådjuret (det måste ha varit rådjur av hennes skall att tyda) bestämde sig för att springa ner för berget och bort mot grannmarken. Hon släpper kort därefter och återkommer.

Jag och Svante hade under tiden gått framåt i marken, nu ska hon ju börja leta upp mina spår och hitta mig. Det gjorde hon klanderfritt och vi fortsatte tillsammans. Jag och Svante och hon sökande runt oss.

Då bråkar det till i skogen, hon startar omgående med djupa grova skall, det måste vara älg hann jag tänka innan min blinda gubbe visade sig ”försvunnen”. Jaha, då var det älg, han älskar ju älg. Hon ställde älgen 120m ifrån mig, Svante var på väg dit, jag stod kvar, hon skulle få jobba lite. Det gjorde hon fint, väldigt fint. Jag flyttade på mig lite och gick upp för en liten bergsknalle för att eventuellt kunna se något. Svante hade under tiden kommit fram, ivrigt skällande och älgen gick loss.

Mot alla odds så styrde älgen rakt på mig där jag stod på min post! Nä, det här är ju inte sant! Den rundade lite runt nedanför mig, ställde sig för hundarna en stund till innan han än en gång styrde mot mig. Jag var helt paff när han till sist uppenbarade sig bara 50m framför mig! Där stod han och visste nog inte att jag stod där och såg honom. Vinden låg rätt och hundarna hjälpte till med sina skall för att distrahera älgen. Prima, det här var ju alldeles perfekt! Jag var så glad att jag helt kom av mig att plocka fram mobilen för att ta kort på honom. Det var en tjur, en fyrataggare.

Nog vände vinden eller så rörde jag mig i alla fall, då älgen vände och långsamt gick iväg. Då var det ju ändå kört, jag hann fram med kameran och knäppa några dåliga bilder när älgen var lite för långt borta och mer eller mindre försvunnen bland trädstammarna. På bilden som tjuren tittar på mig är Sora dold bakom träden men hon står så fint där och skäller.

På den andra bilden, där älgen började gå sin väg, syns hon som en svart fläck, ha, ha och Svante som hade kommit tillbaka till mig blev dock ivrigt igen och följde efter igen, han syns där nere till höger. Tyvärr tog jag bilderna på alldeles för långt håll och fick zooma in för att fota med mobilen, men det får duga.

Svante släppte efter några meter och hittade tillbaka till mig, Sora hängde i. Älg och hund fortsatte över grusvägen och in i storskogen, där han ställde sig igen, det syntes tydligt på Astron. Dessutom så skäller Sora inte älg i rörelse utan bara när den står. Så gör hon även med vildsvinen. Ståndskall, men inga drevskall. Hon släppte skallet några gånger i hägn, jag var ju jätteglad då, men ute i naturen, nej, då håller hon truten.

Jag var mycket nöjd och nästintill lycklig för att hon jobbade så fint. Eftersom hon hade släppt älgen när de var strax över till grannmarken och på väg över en mindre bilväg, tyckte jag att jag går i spåret med Svante i koppel så han skulle få spåra älgen lite till. Vi kom fram till det stället där älgen hade ställt sig, det syntes tydligt i mossen som var uppsparkat på sina ställen där älgen måste ha gått runt för att se hunden.

Mycket nöjd med sig själv kom Sora tillbaka, jag kopplade även henne och vi kunde gå till bilen, jag bytte till kontorskläder och en halvtimme senare satt jag med mina älskade stålhallar.

Ho-Rüd-Ho.