2018-10-13: Det där med återgången

Var upp en liten sväng för att släppa Sora, det skulle inte vara mycket, bara en liten tur, då vi ska jaga med laget imorgon. Upplägget jag hade tänkt mig var att göra lite annorlunda än vad jag brukar göra. Kanske bra att inte alltid gå de samma stigar och de samma rundor. Fast samtidigt så är de rundorna genomtänkta med hänsyn till hur eventuella drev skulle kunna gå, hur man undviker att det går ut på stora vägar och inte minst att man har ett vettigt sätt att gå över marken och komma tillbaka till utgångsläget igen.

Men som sagt, lite annorlunda idag. Vi kom i ett område som jag inte varit i tidigare i år, men det visade sig vara tomt. Tillbaka över lilla bäcken och längs med åkrarna. Sora börjar springa intensivare, svansen går och det är tydligt att något äldre spår ligger här och fångar intresset. Hon går söderut först för att vända och följa norrut. Hon ylar till några gånger, börjar skälla men ett drev vill det inte bli av så riktigt. Hon följer dock spåret och skäller glest, ylar lite sådär sur emellanåt och släpper efter 8min. Nog var det för gammalt och hon skulle inte komma i varmare slag heller.
Hon återvänder och vi fortsätter norrut utan att möta något mera intressant.

Jaha, det skulle bli en sån där dag som det inte blir ett drev för hunden. De dagar finns ju rätt ofta och det är bara att inse att det inte alltid finns vilt att hitta. Uppe i den underbara lärkplanteringen stannar jag till lite och ger henne lite tid tänkte jag, när telefonen ringde. Markägaren och jaktpartner från Bullare marken ville höra hur jag hade det. Jag stod där i solen och pratade en bra stund med honom, Sora hade väl kul. Svante satt bredvid mig och solade.

När vi hade pratat klart och lagt på ville jag gå vidare bara, Sora kan ju inte vara så långt borta tänkte jag, hon var tyst och nog fanns det inget att hitta idag. Började gå, men tyckte ändå att det är bäst att kolla Astron. Det visade sig att hon hade sprungit nedanför kullen jag stod på, nere bland lärkarna. Fram och tillbaka några gånger och tydligen fått kläm på något. Men tyst. Hon var på 650m norrut när jag kollade Astron, färden mot nord-öst över mossen. Eftersom hon var tyst, måste det nog vara älg.  Tyvärr så är hon tyst när det går och skäller bara när älgen står.
Troligen var det dock en något äldre spår som hon följde. Hade det stod älg i planteringen som vi stötte upp, hade Svante reagerad på ett helt annat sätt. Han älskar ju älg.

Det var då bara vänta och se vart hon tar vägen och när hon släpper. Hon fortsätter tyst i 1,2m innan hon bryter och påbörjar färden tillbaka i sina slag.

Jag hade under tiden gått i hennes spår nedanför kullen, ville så hemskt gärna säkra idén om att det var älg. Eller åtminstone är det ju bra att veta vad det var hon spårade på. Jag såg inget absolut konkret, men det är svårt att se i marken där i planteringen. Dock såg jag några älgspår här och var. Men vad det nu verkligen var, vet jag inte med säkerhet.
Hon hade kommit in på 640m när jag ser att hon började vela vid ett ställe som hon tydligen hade ringat för att få upp spåret igen.

Bra, ta det lugnt vännen, sug ordentligt på dofter så hittar du. Det gjorde hon. Hon fortsatte längs några skogsdungar och kommer in på 150m och det stället där hon snurrade runt tidigare, lite fram och tillbaka innan hon fick upp hållet som spåret gick. Och här gick det fel för henne. Hon tog sina egna spår lite fram och tillbaka utan att hitta ”utgången” från sitt eget ringande. Ett vanligt fenomen vill jag tro och något som jag tränade mycket med Svante på via spårläggning under den jaktfria tiden och när han kunde se. Med Sora har det ju inte blivit så värst mycket spårläggning, tyvärr.

Men jag tyckte att hon kunde få lite tid för sig att klura ut det, kanske. Och kanske skulle hon få upp mina spår och min ”stank” som nog har flyttat på sig lite rund där jag stod och pratade i telefon.
Tja, hon sprang och sprang och kom till sist in på sitt och älgen eller vad än spår och var på väg norrut igen. Jag höll mig dock för att vissla. Hon ska hinna uppfatta att det är fel håll och kanske göra om och göra rätt. Tyvärr så vek hon av, lite omotiverad för mig men hon har väl tänkt något. Springer österut. Jag låter henne hålla lite till, men bestämmer mig till sist för att plocka fram visselpipan och kalla på henne eftersom hennes riktning var mot området där gryt finns. Och henne vill jag absolut inte ha ner i gryt. Som tur var så hade hon inte något annat i näsan när hon vek av från sitt spår utan tog kurvan söderut direkt när jag hade blåst min pipa. Det gjorde mig rätt glad faktiskt eftersom jag inte har tränat med visselpipa något, knappt har använd den och var lite orolig att hon inte skulle känna igen den eller förknippa den med matte. Men det gjorde hon och efter några minuter kunde vår lilla flock återförenas.

Nu fick det räcka och vi tog raka vägen tillbaka till bilen, tog en kopp kaffe i solen och njöt. Hon sprang trots allt mer än vad jag hade tänkt hon skulle, men nog hinner hon ladda för morgondagen. Nu blir det häst och gitarren hela dagen lång.
Njut av höstvädret och ha det bäst i skogen.
Ho-Rüd-Ho.