2018-10-14: Råbock i knä.

Idag var det dags för en jakt med laget ute vid havet. Vi bestämde för att börja dagen med en såt på lilla fjället, en bergsplatå som tronar bland åkrar och mindre dungar och det känns lite som att vara på fjället där uppe. Fördelen med såten är att det i princip bara kan gå några bestämda vägar om det skulle bli upptag och vi var så pass många så vi kunde besätta generalpassen. Sen är det en kort såt, finns det något, hittas det fort och jakten är klar på en timme max.
Jag och en pass skytt som skulle upp intill en bergsvägg med några hyllor till plan två på platån väntade tills de andra hade kommit till sina pass så att vi i värsta fall trycker ner viltet på andra sidan berget via klyftorna som finns där.
Väl uppe, delade vi på oss och jag fick vänta ytterligare några minuter tills jag antog att även hyllornas pass var bemannat. Släppte henne och hon sökte direkt ut mot bergskanten lite snett bakom mig. Fick mycket riktigt upp och drev det över nedre platå planet, förbi lilla dammen och var på väg mot passet vid hyllan mot övre platåplan. Precis som det alltid är.
Tyvärr blev rådjuret varse skytten när han lyfte bössan och kastade inåt mot dammen igen. Jag hade under tiden inte flyttat på mig. Såten är så pass trång och liten att det vore väldigt dumt att avslöja sig. Och mycket riktigt, passerade drevdjuret även mig, dock bakom en liten plantering så jag såg det inte ens. Sen brukar det gå två vägar: antingen ner från berget via klyftor och ut på åkrarna eller åt samma håll fast det håller sig kvar på berget och går längs kanten för att sedan går ner på åkern längre bort eller via en hylla upp på plan två i alla fall.
Skulle det gå ner, satt en skytt där. Skulle rådjuret välja hyllan och plan två, så skulle det komma ner vid första hyllpasset, där satt ju skytten som avslöjade sig eller ner från berget på framsidan. Där hade vi bara en skytt och där skulle det visa sig valde rådjuret att gå ner, skytten såg, men det var för långt håll för hagel. Tyvärr så fick vi lyfta på hatten, vänta in hunden när hon väl hade släppt och byta såt och hund.
Nästa ut var drevern Diddi, en ung och mycket lovande tik som vår goda jaktledare har skaffat sig efter hans förra drever gick bort.
Efter en väldigt lång stund sökande fick hon äntligen upp. Jag hade ett fint pass vid en kraftledningsgata och visste att rådjur väldigt gärna väljer att gå över här och vidare genom en liten ravin. Jag hade en bergsvägg bakom mig, kraftledningen till höger om mig och framför en liten skogsparti som ledde ner till ravinen. Perfekt tyckte jag. Och mycket, mycket riktigt så kom drevdjuret efter ett kanon fint drev av Diddi och skulle ner till ravinen. Drevern var långt efter och rådjuret skulle nog komma lugnt och fint. Där stod jag, hade bössan redan uppe men hörde inte att bocken kom igenom slyet på kraftledningsgatan och fick nästan en chock när han bokstavligen sprang i knät på mig. Han fick nog större chock glodde på mig, kastade i nästa sekund och sprang tillbaka där han kom ifrån. Satan, jag hade stått fel! Nu vet jag och ska stå inåt skogspartiet nästa gång med blicken dit jag satt! Så himla korkat och hade jag tänkt efter hade jag ju kunnat räkna ut det. Det var väldigt synd då det var en mycket, mycket grann råbock! Väldigt vacker! Fast kanske lika bra att han fick gå, så fin han var.
Diddi kom fram till mig i passet efter en stund, var helt slut, gick och badade i en pöl, försökte reda ut det där med kast och sken tillbaka. Vi lät henne göra det, men efter några minuter var hon tillbaka hos mig och hade nog missat hur bocken hade gått. Dessvärre var det första gången hon var lös efter sommaren så vi bestämde att det var bäst att koppla henne så hon inte tar helt slut, stackarn. Hon hade ju drivit väldigt fint och länge!
Vi tog fram terriern igen, jag började cirkla där bocken troligen hade gått i hoppet om att en sådan ”reviertrogen” bock höll sig kvar. Mycket riktigt så fick hon upp den och mycket riktigt buktade det väldigt fint även för min terrier. Hon är dock självklart ingen drever och slutade efter 21min. Då hade drevet gått längre upp i marken och buktat, där satt ändå ingen.
Hunden kopplades, samling och lite snack innan det var dags att bege sig hem till sambon, gitarren och en god öl.
Ha det bäst gott folk, Ho-Rüd-Ho.