2018-10-21: Nästan skjuter ingen hare.

Eller råbock eller räv för den delen.
Efter gårdagens jakt som terriern var rätt så nöjd med, tyckte jag att det kunde räcka med en mindre såt till henne. Ska inte slita ut henne i förtid. Sagt och gjort.
Samling kl. 8:00 vid sågen ute vid havet och snabbt var det bestämt att Sora skulle få gå igenom såten runt stenbrottet. Ni som har varit i Bohuslän nån gång kanske har märkt att det finn gigantiska stenbrott överallt längs kusten från Lysekil upp mot Tanum alltså norra Bohuslän. Stenindustrin hade en riktig stortid kring sekelskiftet 1900 och lämnade kvar ett landskap utan dess like kan jag säga. Går man över mäktiga röda granithällar med inbakade små sjöar, från vinden pinade låga björkar i ena stunden, står man helt stopp, mitt i ingenstans och befinner sig bland brutna, kantiga stenar som inte dög till vidare bearbetning. Eller mitt i ett stenbrott med både kantiga sten precis överallt och här och var syns arbetsplatserna där stenhuggaren stod och bröt ner de stora i mindre stenar eller formgav stenklumpar till något önskat. Jag måste säga att just kontrasten är gigantisk och se och känna efter Bohuskustens historia och ströva igenom ett stenbrott, är något otroligt intressant och låt säga en även känslomässigt stark upplevelse. Så är det för mig, varje gång. Har ni möjlighet och tid när ni är på besök i trakten, åk över till ön Malmön och upplev historien på egen hand. Dessutom är det en vacker ö och en stor turistmagnet för övrigt.
Men, nu tillbaka till hemsidans egentliga ändamål: jakten med mina tyska jaktterrier.

tysk jaktterrier 18 064
Sora och jag fick alltså såten kring ett stort stenbrott. Det är egentligen en rätt så liten såt, som det var tänkt, men man tar sig inte så där lätt rakt igenom utan rätt så det är står man framför en ogenomtränglig vägg/berg av gamla brutna stenar eller står framför en avgrund ner till ett stenbrott och behöver gå runt. Så det tar allt en bra stund att ”avverka” såten.
En skytt fick stå nere i stenbrottet som bakpass medans jag och hund gick upp längs ena väggen av stenbrottet. Det dröjde inte länge innan Sora fick spår av ett rådjur i näsan, började leta febrilt och fick upp det till sist. Skytten nere i stenbrottet såg en fin bock smyga ut längs kanten och försvinna inåt marken/stenbrottet. Tyvärr hade han för långt håll. Sora drev jätte, jätte fint får jag säga. Det buktade runt uppe på åsen vid brottet och många gånger trodde vi att det skulle gå i lås. Men, tyvärr så bestämde sig bocken efter 20min att fly såten och gick över till grannmarken. Där vek det inåt igen och var på väg att komma mot skytten ner i stenbrottet, bocken var alltså på väg ”hem” igen, men det visste väl inte terriern och bröt drevet, då efter 37min och kom tillbaka. Lite synd, fast samtidigt är det den tiden jag önskar av henne, inte så verkligen mycket mer. Kanske fick hon en sådan input igår efter drevet av dov så att hon kanske börjar bli lite långvarigare nu. Vem vet, jag kan inte kolla i hennes lilla hjärna.


Hon återvände klockrent till mig. Under tiden jag stod och kollade Astron och följde drevet, ropade skytten nere i brottet på radion att det är en vacker räv som går längs kanten uppe vid brottet. Där stod ju jag! Hörselkåpor hade jag redan på och laddad var det med så jag var beredd. Hade försökt gömma mig något bakom en ung gran och väntade på helspänn om inte räven skulle dyka upp här hos mig. Det gjorde den. Tyvärr dolde granen mig för dåligt och räven försvann inte bakom ett träd så jag kunde lyfta upp bössan utan försökte göra det kvickt som sjutton för att kanske hinna med innan han/hon troligen skulle tvärvända och dra. Tyvärr är en räv mycket snabbare än en seg 40-årig kärring och den underbar fina räven hann undan utan problem. Synd, väldigt synd. När min Sora var tillbaka tog hon som tur var inte upp rävspåret utan vi kunde gå vidare inåt stenbrottet. För nog hade det inte varit någon vidare idé att få ner henne i ett stengryt ihop med räven. Hon slåss alltid för kung och fosterland och kommer ut skadad. Så jag vill inte jaga gryt med henne och försöker undvika områden med kända gryt, det leder alltid bara till ”spontangrytning” och sårig hund efteråt.

tysk jaktterrier 18 065
Resten av såten fick jag mer eller mindre klättra över sten, vrickade foten en gång och svor ordentligt. Alltid samma jäkla fot! Hon fick upp ett nytt drev, även det på rådjur, gjorde en fin runda med det dock i grannsåten. Det buktade fint där och vi hoppades att det skulle komma in igen, men ikke. Mycket nöjd gick jag tillbaka mot det stora brottet när hon hade kommit tillbaka. Hade dock inte kopplat henne och såten var i princip avblåst så fort jag skulle träffa på skytten i botten på brottet. Så var då plötsligen terriern borta. Snopen stod jag och funderade hur det kunde vara möjligt att hon tog upp ett rådjur där jag tidigare hade gått igenom med henne på vägen upp på väggen av stenbrottet.

Ja, så klart slog det mig sen att det måste vara samma bock som hon släppte strax innan hon skulle ha drivit runt och in i såten nere vid brottet igen. Hade hon bara hängt på några minuter till i första drevet, hade det kanske gått i pass nere i brottet. Nu tog hon upp bocken igen istället och bjöd på ett fint drev runt uppe på brottet. Samtliga passkyttar fick sitta kvar och ladda igen och det vek ned några gånger till en känd övergång, för att dock inte uppenbara sig i sista sekund. Synd.


Nöjd terrier lät sig kopplas efter perfekt återgång.
Nöjd matte sitter sedan i pass åt drevern Diddi som även hon bjöd på ett härligt drev med den underbara dreversången!


Min blinda krigare insisterade i morse att få hänga med. Så han skulle få spåra lite tänkte jag innan vi åkte hem. Satt på långlinan och gick med honom till spåret där drevern tidigare hade gått. Mycket riktigt fick han upp det och vi gick en bra bit i drevspåret, för skojs skull. Sen var han nöjd och la sig i vapenfodralet hemma, medans drottningen tog plats i soffan.
Ha det bäst
Ho-Rüd-Ho.