2018-11-04: En nästan missad jaktdag

Redan innan väckarklockan skulle ringa i morse, vaknade jag med ett jäkla huvudvärk. Så typiskt och tröttsamt! Tog några piller och försökte somna om utan att verkligen lyckas. Men att sätta sig i bilen och köra till mötesplatsen för dagens jakt, var inte riktigt aktuellt.

Fick ringa jaktledaren och be om ursäkt och lägga mig igen. Vid tiotiden blev dock kaffesuget alldeles för stort så jag tryckte i mig några mackor och två stora muggar kaffe och mådde mycket bättre med en gång.

Min lilla terrier satt bredvid mig, glodde vantroget på mig med sina rådjursögon och undrade varför vi än sitter hemma när jaktkläderna och bössa ligger framme! Helt rätt min lilla vän, vi ska ta oss en tur. Bättre att komma fram till skogen lite senare på dagen och kunna springa löst än att behöva gå en tråkig koppelpromenad hemma i byn.

Strax innan elva strök jag kopplet på henne, hon tackade med ett gallskrik och drog iväg.

Dock dröjde det rätt länge innan vi hittade något, eller ja, hon då.
Uppe mellan mossen och lärkplanteringen fick hon upp rådjur, roade sig med en bra sväng, verkligen rätt långt idag också. Det verkar som om hon börjar töja på drevtider! Tyvärr så ville det inte bukta idag utan det drog rakt västerut efter en liten vända inne i marken.

Hon höll i och var 1,5km fågellinje ifrån mig innan hon bröt. Ni kanske tycker att 1,5km är ju inte långt, nej det kanske inte det är för en tax eller drever och det finns många tyska jaktterrier som driver längre än det, det vet jag. Men enl. rasens ursprung är de inga långdrivare och ska inte hålla i en evighet utan komma tillbaka och hitta på nytt. Så jag är mycket nöjd med 1,5km och att hon bryter. Det hade ju ändå inte kommit tillbaka igen. Under tiden jag väntade in henne njöt jag och gubben Svante av solen och den underbara färgen i lärkskogen. Otroligt vackert och enastående magiskt.

Vi fortsatte sedan sakta tillbaka mot bilen, över mossen och igenom lite ungskog, värmen var nu påtagligt, det var ju redan mitt på dagen. Då tar hon upp igen och bannimej så tar drevet nästan exakt samma väg utåt väster och spikrakt vidare för att sen vinkla norrut. Det kanske var samma djur som hade kommit tillbaka, det kunde vara så om jag tolkade GPS-en, eller så var det slump. Hur som, hunden var väck, längre bort i grannmarken denna gång och Svante och jag kunde sätta oss i solen på en stubbe i mossen och vänta på henne.

Nöjd och belåten kom hon tillbaka efter 35min. och vi åkte hem. Dock skulle dagen inte var slut än, visade det sig, men detta i ett annat inlägg.
Ho-Rüd-Ho.