2018-11-03: På spåret - Ett eftersök

På väg hem från skogen var jag alldeles för nyfiken hur det hade gått för laget med dagens jakt. Jag ringde Th. och fick höra att de just nu höll på att leta efter en troligtvis påskjuten råbock. Dock är drevern helt slut efter det att hon hade drivit i 3 timmar, men de ska se, de hittar den nog. Jag sa direkt att jag mer än gärna sätter mig i bilen och kommer upp om det är så. Min hund hade ju inte drivit 3 timmar och hinner att vila upp sig något under bilresan.
Vi la på, jag hann köra in på Granngården och handla lite hund- och hästmat, körde hem, käkade självt och packade upp. Då kom då samtalet om att Diddi, lilla drevern nu var helt slut och gick på färska slag istället. Kunde inte jag komma med terriern.
10min senare satt jag i bilen som precis hade hunnit med att få vinterdäck och halv timme senare kom vi fram på parkeringen.
Jag fick gen genomgång av vad som hade hänt.
Drevern tog upp och drev fint, skytten såg ett stänkdjur, en väldigt grann bock och sköt ett skott. Bocken tecknade, tyckte skytten och la sig. Skytten gick fram till honom, tyckte den ligger, återvänder till passet och jakten fortsätter. Efter några minuter tycker skytten att bocken hade nog flyttat på huvudet! Han gick fram igen och ser att den än lever. Tar kniven och vill sticka den, då for den upp, sparkar skytten i ansikte och springer iväg. Skytten rispar dock troligen med kniven under bataljen så att han hittar en droppe blod när han går och kollar efter den bortsprungna bocken.tysk jaktterrier 18 073


Efter det att drevern har kopplats, dvs. 2h senare, påbörjas eftersöket på bocken. Mycket riktigt hittar Diddi spåret, följer fint. De hittar några droppar blod till under spårningen, men sedan börjar Diddis koncentration svika och hon tar färska löpor istället. Efter ytterligare några omtag och försök bryter de.
Nu hade det gott och väl gått över tre, nästan fyra timmar efter skottet, klockan var halv tre och det blir ju mörkt fort nu så här års.
Jag bad om att få en skytt med mig så att jag kunde koncentrera mig på hunden och skytten kunde sköta sitt. Sora hade tydligen vilat färdigt och när hon fick höra GPS-ens pipande när den sattes på, gick lilla svansen i raketfart. Ut och bara jobba!
Vi placerade resterande jägare på strategiskt intressanta platser och så gick jag och skytten till platsen där skottet föll och bocken hade lagt sig. Även om han visste att de hade hittat lite blod längre fram, så ville jag att vi börjar om från början, så min hund förstår att det är just denna individ vi letar efter. Jag tror att det är viktigt för henne att veta, så vi inte går på spåret där de andra redan har traskat runt med drevern innan utan vi ska börja på ruta ett.
Platsen hittades, jag satt Sora som jag brukar göra, tog av halsband, satt på sele och GPS-halsband. Slänger ut den upp dockade spårlinan, andas två gånger och kommenderar: ”Sök spår!”
Hon hade redan koll på det innan jag ens sa något, så det var ingen tvekan att hon visste vad som ska göras. Hon följde spåret bra, skytten intygade att det var samma som drevern hade lett de längs. Jag höll hårt i linan, då terriern verkligen hade ”tryck” i och plogade framåt. Efter ett tag blev trycket slappare och hon började ringa. Än var terrängen snäll: uppe på ett bergsplatå rotade vi runt i mossa, storskog och blåbärsris. Men, vänta bara, vänta….
Hon fortsatte och ringa, det var här som även drevern hade ringat och det var tydligt svårt att hitta spåret. Skytten sa att här hade det sprungit två friska rådjur efter det att bocken hade kastat sig iväg. Så nog var det det som strulade nu.
Sen blev draget i linan lite starkare, liksom mera bestämt igen. Skytten som gick med mig nickade. Samma hade drevern fixat tidigare och efter några meter hade de hitta två droppar blod igen. Så vi var på spåret igen.

tysk jaktterrier 18 072
Dock ack och nej, nu blev terrängen helt jäkla jobbigt. Enbuskar, branta granithällar som man bara kan klättra på, hålla sig i någon stock eller buske för att få hjälp upp eller ner. Det gick mycket, mycket trögt för både oss människor och hunden i spåret. Nu kom vi till den punkten som drevern hade gett upp. Det var helt enkelt för mycket granit och sten och terrängen så omöjligt att ta sig igenom/över/ner utan att hela tiden tappa spåret. Här hade drevern hittat färska spår, säkerligen från de rådjuren som passkytten hade sett under jakten. Här hade de alltså tidigare brutit.
Jag var tvungen att stanna upp lite självt. Trots att jag precis bara ha fyllt 40-år, så verkar konditionen inte var den bästa och jäkla vad det slet att ta sig upp och ner, halvt som en apa på alla fyra ben, halvt som en bergsget hoppande. Jag fick vila lite, tog av terriern från sitt jobb och pustade några minuter. Pratade med min följeslagare om hur och vart drevern hade gått härifrån. Vi redde ut lite möjliga och omöjliga håll och fortsatte sedan.
Sora fick lina, ett ”Sök Spår!” och så börjar hon ringa igen. Jag ville inte släppa linan för mycket, risk fanns att man helt enkelt inte hinner få fatt i den igen ordentligt, då terriern hade enorma fördela med sin lilla, smidiga kropp att komma igenom enbuskar och ner för branta sluttningar.
Vi slet och svor en del när vi missade fäste och hamnade på rumpan.
Emellanåt trodde jag att min terrier hade missat och gått av spåret och inte kunnat hitta det igen. Var i väg med att ropa in henne när jag märkte att trycket i linan ökade. Mycket riktigt: där var en droppe på ett löv!! Duktig tjej. Sök spår!
Hon drog ner en otroligt halkig brant! R. och jag vi fick bokstavligen sätta oss på rumpan och åka nerför. Rätt obehagligt och läskigt att bara tappa fäste och åka, med en hund som dessvärre drar. Vi kom ner från platån, gick en bit i slyn och kom fram till asfaltsvägen. Terriern verkade helt bestämt med att gå över vägen och fortsätta på andra sida. Dock här fanns det både taggtråd och ett fårstängsel. Nej, inte kunde väl bocken ha hoppat så högt utan en enda hårstrå kvar på taggtråden som satt rätt högt?! Nej lilla vän, nu är du ute och cyklar. Det var jag säker på. Utförsåkningen måste ha gått alldeles för fort och även hon flög bara med av rena farten. Det märktes i linan att det inte var rätt längre. Ja, så är det. Inget annat att göra än att klättra/hasa/häva sig upp för den branta, hala sluttningen igen.

jaktterrier reh03
Ett mycket bra beslut skulle det visa sig. Väl uppe tyckte jag att vi gör ett omtag strax efter det stället där vi sist hade hittat en droppe blod. Och ja, där kom trycket i linan tillbaka! Älskade duktiga lilla terriern! Nu drog hon vinkelrätt från den branta sluttningen inåt mot enbuskar. Vi befann oss nu halvt uppe på platån på några hyllor och famlade efter hunden som verkade ha koll. Dock blev jag osäker om det verkligen kan stämma. Dock: lita på din hund, som alltid och mycket riktigt: där var en droppe i mossen! Hon hade hittat rätt.
Plötsligen stod vi dock framför ett stup. Rakt ner, omöjligt för oss människor att komma ner oskadd.  Jag fick ropa av henne, vi hittade en väg runt och ner och jag hoppades att hon skulle hitta tillbaka till spåret. Det gjorde hon! Trycket ökade igen och stramade i handen. Så kom vi fram till åkern. Där möttes vi av skytten som hade skjutit på bocken, han postade där med bra uppsikt över åkern.
Tydliga klövavtryck i leran berättade att vi visst följde ett större rådjur i alla fall.


Terriern var mycket bestämt med att det var rätt. Vi kom fram till en dunge i åkern. Där tyckte hunden dock att hon behövde ta ett bad, hon var mycket varmt och hon behövde dricka en del. Det fick hon, vi väntade lite och jag pratade ihop mig med de andra på radion under tiden. Skytten som hittills hade gått med mig bestämde sig för att runda runt dungen, i fall rådjuret ligger i dungen och skulle komma ut. Ett mycket riktigt beslut!
Efter en stund vila tog vi upp spåret igen.
Terriern hade bra fart och det märktes att hon visste vad hon höll på med. Näsan i marken, några nysande ibland för att få rent näsan. Sora visar mycket tydligt när hon är rätt.
Efter några hundra meter hittar jag diarré och två droppar blod. Vi var rätt! Min lilla hade än haft koll. Vi fortsätter och plötsligen reser han sig! Det gick för fort för att jag skulle ha hunnit med lyfta bössan. Dessutom så har jag ju hunden i linan och kan inte hålla henne och skjuta ett säkert skott. Jag ser att bocken springer i full fart och till syns obehindrat bort. Så jag valde att inte släppa hunden. Bocken var alldeles för snabb, hon hade inte kunnat komma ikapp och ta ner honom.
Jag ropade på radion att bocken kommer komma ur dungen.
R. svarade att han hade för långt håll. Dessutom var han osäker om det var bocken vi sökte, eftersom han sprang så fort och utan något tecken på att han var påskjuten!
Jag gick fram till platsen där bocken hade gått upp. Det fanns en droppe blod där, inget mer. Så ropar skytten att ja, det var det djuret som han sköt på, det är han stensäker på. Det måste han ha varit, eftersom vi ju just hade hittat en droppe till.
Sora och jag kom fram till åkern igen. Vi bestämde att avvakta lite så bocken hinner att eventuellt lägga sig igen. De andra hörde av sig via radion att även de hade sett honom springa över åkern i full fart, ej haltande och ej stapplande. Att han hoppade över en stor vägg av fällda gallrings-träd i kraftledningen för att försvinna upp mot platån igen. 
Ok. Terriern kunde behöva en kort stunds vila hon med. Efter 20min gick vi vidare, jag och R., terriern ivrigt i spåret igen.

tysk jaktterrier 17 115
Vi kom fram till kraftledningsgatan och allt bråte av fällda små träd. Jag fick bära hunden eftersom vi helt enkelt knappt kom över själva.
Hon tar an igen och vi klättar ångandes upp för den branta sluttningen till platån igen. Vi bestämmer oss efter det att vi tro på en riktning som bocken nog hade gått, att tillkalla skyttarna till några viktiga punkter, så som generalen uppe vid dammen. Efter 10min var de på plats och vi fortsatte. Mycket riktigt så gick terriern stadigt mot generalen! Skulle vi ha en sådan tur! Nej. Strax innan det skulle ha gått ner från några hyllor viker hon av, inåt platån igen. Vi följer efter ett tag till. Då ser vi spegeln av honom! R. hann inte lyfta bössan utan vi fick helt enkelt se hur råbocken lätt och obehindrad sprang ner för nästa brant igen.

Genomsvetta och helt slut fick vi ta beslutet att bryta här. Sen skogsdungen har vi inte hittat mer blod. Troligen hade skytten rispat bocken på någon del av kroppen under ”slagsmålet”, det hade lett till att det blödde till en början. Bocken hade gått 2,3km fram till skogsdungen och vilat i 4 timmar där. Sora och jag reste honom. Därefter hittade vi inget blod mer. Troligen hade det börjat dra ihop sig och var bara ett ytligt sår. Bocken sprang som ingenting och vi skulle aldrig komma ikapp honom. Att släppa hunden hade bara resultera i ett drev. Ett i så fall helt onödigt drev för både råbock och hunden. Nej, vi beslutade att bryta. Råbocken kommer att klara sig. Troligen fick han bara en skock när skottet föll och blev ”knall-fall” förlamad.
Vi har gjort allt vi kunde och bocken sprang. Skytten blev med ens mycket lättare i sinnet igen. Han gick och grubblade i timmar om hur det hade gått och om det var träff eller vad…. Sen det med kniven. Det tar på en och gör en jägare mycket, mycket olycklig att inte veta.
Nu visste vi att råbocken i alla fall verkade frisk, bortsett från såret som måste komma från knivslagsmålet. Skottet kan omöjligen ha träffat där det skulle eller där det skulle tillfoga sådan skada att djuret inte skulle klara sig.
Sora var dock inte nöjd med att vi skulle bryta. Nu när hon äntligen fått syn på honom igen. Dock även hon måste ju vara trött.
Hon hade sprungit och jagat 15km på morgonen och nu gått ett 2,3+1,2km eftersök i hög koncentration. Det var dags att med blandade tankar ge sig hemåt, trots allt.
Önskar alla eftersöksjägare Suchenglück och Waidmannsheil.