2018-11-10: Mycket jakt dock stolpe ut.

Veckans jakt med laget nära Lysekil idag. En väldigt trevlig jakt! Det började med att nattens outtröttliga regn gjorde marken vattendränkt, luften högprocentigt vattenmättad och träden droppade ner på oss när vi möttes tidigt på morgonen. Vi bestämde att vi skulle jaga av ett område som vi mer eller mindre inte har varit i sen drevjaktssäsongen började.

Området består i princip av ett typ platåberg med ett redigt stup rakt upp i söder, massor raviner, berghällar och hyllor uppe på ”platån” som sedan breder ut sig mot nordväst för att i sakta lutning sluttar ut mot åkrar och skogsdungar som ansluter.

För att göra jakten någorlunda vettigt fick skyttarna placera sig uppe på berget, där platån övergår till sakta sluttning bort. Som ett pärlband satt de med jämna mellanrum. Jag däremot skulle kämpa för kung och fosterland för att komma upp för stupet i söder, släppa hunden väl uppe och hoppas att rådjuren tar vägen bort mot skyttarna och inte någon av ravinerna i stupet.

Sagt och gjort, jag pulsade uppåt. Med bössan på ryggen, terriern i kopplet skulle det visa sig vara rätt så besvärlig, dock hittade jag en ravin till sist, som Mårten och Thomas beskrev tidigare, där var det till sist inga problem. Upp med pulsen bara, bar upp. Strök då äntligen kopplet på henne och det dröjde inte mer än några minuter så hade hon faktiskt hittat rådjur, 120m ifrån mig uppåt på platån. Drevet gick fint runt mig och Thomas, mellan Victor och Rikard, jag såg det, en fin bock, på 50m. Till sist fick den nog och smet ut mellan Thomas och Victor. Trist. Som jag trodde att det skulle nog gå hem det här! Det buktade så fint och var väldigt nära samtliga, men för långt för hagel.

Sora hänger på en bra stund till, det går lång in på grannmarken, tar en cirkel i nån skogsdunge långt bort, innan hon släppte och tog spåret tillbaka. Under tiden jag och terriern hade klättrat upp hade Mårten meddelad att han hade hört att något rörde sig intill honom vid masten. Tja, och då gjorde terriern det som hon egentligen inte skulle lära sig: för det första tog hon genvägar lite varstans, tog en kort bit på en grusväg till gården intill, hoppar av in till skogen igen, var nästan tillbaka hos mig men vek av, snurrade lite där kring masten och började nästa drev. Jaha. Så kan det gå.

Även detta djur sprang förbi två passkyttar som dock ej kunde komma åt och smet sedan på exakt samma ställe undan jakten: mellan Thomas och Victor utan att någon av dem kunde se. Tja, så är det väl. Nix att göra åt. Terriern höll i, drevet gick i princip samma väg som det tidigare drevet, nu hängde hon i lite längre, emellanåt såg det ut som om det skulle komma in igen längst ner i såten, men det vek undan innan och försvann. Hon släppte efter 25min.

Vi hade då hunnit med två fina, rätt lagom långa drev, jag hade inte rört mig mer än 100m kanske sen jag hade släppt henne och egentligen trodde jag att det nog inte finns så mycket kvar. Terriern hade då sprungit över stora delen av den dock rätt så lilla såten och att det finns mer att hämta på den lilla sträckan jag skulle ha kvar fram till vägen, var tveksamt. Så jag ropade att jag bara går fram till vägen, igenom det täta kring masten, sen är det nog klart om typ 10min.
Jag hade fel.

Terriern var borta igen när jag fortsatte mot tätningarna och visst, hon hade koll, ylade till och tog upp nästa djur. Rikard viskade: ”Viktor, fin bock på väg mot dig!” på radion. Han hade sett den smyga längs på en hylla, dock var det, som alltid för långt håll. Så klart.
Victor såg dock aldrig något, men drevet passerade både mig och Victor i tätningarna på kanske 50m utan att vi kunde se.
Och, vad hände till sist?! Ja, självklart smiter även denna bock ur såten på exakt samma ställe som de två tidigare dreven. Kanske dags att fundera på ett nytt pass?

Vi bröt såten, samlades åter och alla var mycket nöjda med en spännande jakt! Faktiskt!
Vi släppte Diddi, drevern i nästa såt. Men där verkade det helt förhäxad: ingenting. Stackarn slet och letade utan att hitta ett enda intressant spår! Vi kopplade henne efter 1,5h.
Tack alla för en väldigt trevlig dag.
Ses snart.
Bjuder på några mer eller mindre dåliga bilder. Inte lätt att fånga lilla yrvädret när hon knappt är med mig under jakten. Men lite på håll och alldeles för rörlig fick jag fångat henne.
Waidmannsheil.