2018-11-17: Rådjur i mossen.

Eftersom vi ska på en lite större jakt imorgon tänkta jag att inte ta ut henne för mycket utan bara ta en liten tur i skogen och se vad som händer. Gå en förbestämd runda och hittar hon något, bra, annars går vi hem och hon får ta i imorgon istället.
Åkte upp till skogen lite senare på dagen då jag själv är i stort behov av lite sömn så kopplet ströks vid tio tiden. Tyvärr så var gubben med motorsågen ute och förde oväsen igen som i princip varje helg, så en del av marken som jag hade tänkt att gå över var bara att glömma. Vi tog raka vägen uppåt mot norr istället. Sora sökte helt underbart, jag är mycket, mycket nöjd med hennes fart och samtidigt syns det på henne att hon verkligen jobbar. Hon letar medvetet i högt tempo. Tyvärr så fanns det ingenting. Ingenting i storskogen längs åkern, ingenting i ungskogen längs grusvägen, ingenting i den annars alltid heta lärkskogen. Vi gick verkligen igenom lärkskogen för att jag ville att hon skulle få lyckas med att hitta något, men ikke. Det fanns inte en kotte.

Vi rundade längs kanten av lärkskogen, där kan det ibland finnas utspår från skogen, men nix, helt tomt. Jag hade egentligen inte tänkt att gå upp i kullarna i mossen och över mossen, men eftersom halva marken var störd av motorsågande gubbar och terriern inte hade hittat något, fick vi väl klampa upp över mossen och in i kullarna inbakade i våtmarken. Hon sökte och sökte men ingenting. Absolut ingenting var att hitta. Lite deppig trots allt tänkte jag att påbörja vägen nedåt mot bilen igen. Vi tar den norra kanten av kullen och ut mot den stora mossen. Hon syns inte till, som i princip sen jag släppte henne, och så hör jag det äntligen: dem första skallen innan hon för kläm på spåret och började driva. Där stod jag, mitt i mossen, gummistövlarna halvt ner i sumpen och log. Ja, ni vet, detta dumma flinande som smyger sig på varje hundägare vars jakthund äntligen får upp. Nog ser man rätt så stupide ut men lyckligare kan man knappt vara än just då. Jo, så klart, om man fått skjuta också. Ja, så klart.
Terriern drev fint, det hördes bra över mossen. Tyvärr gick det i princip spikrakt norrut, följde mosskanten och försvann en bra bit bortåt i skogen ovanför mossen. Hon bröt efter 1,5km och följde sitt spår tillbaka. Under tiden jag stod där såg jag ett jättestort rådjur studsa över mossen, dock det var långt bort och jag hoppades att terriern inte skulle ta upp det innan hon först var tillbaka. Och nog hade det stod i en liten kulle i mossen som hunden och drevdjuret passerade på avstånd, så Sora fortsatte sin väg tillbaka mot mig. I andra ögonvrån ser jag då ett till rådjur, även detta rätt stort. Med stora språng sätter det av över mossen och in i skogen bakom våtmarken. Doften av rådjuret kom så klart i näsan på hunden innan hon helt var tillbaka hos mig. Hon vrålar till och drar efter.
Noga håller jag koll på vart drevet går eftersom det finns ett gryt i skogen och det sista jag behöver nu är att hon går ner och slåss igen. Hon var i grytet för nåt år sen, blev söndertuggad och jaktsäsongen var slut. Men hon följde rådjuret istället söderut och förbi grytet men släppte efter bara 800m. Jag skyndade mig att komma ikapp henne på vägen tillbaka så hon inte viker av mot grytet när hon passerar. Hann i tid och tyckte att jag nog få säga till henne lite bestämt att hon släppte alldeles för tidigt. Hon förstod, vände på klacken och fortsatte bra mycket längre nu. Jag fortsatte i drevets spår då det ändå var halvt om halvt vägen tillbaka till bilen. Väntade in henne i lärkskogen som de hade gått igenom. Hon släppte efter 15min och kom tillbaka.
Nöjd med att hon ändå fick sig två fina drev efter en lång tid av fruktlöst sökande, åkte vi hem. Körde förbi hundaffären och köpte med mig lite extra gott foder till hundarna. Under jaktsäsong blir det inte det ”vanliga” blötfodret, blandat med torrfoder utan hon får lite extra dyrt och extra gott nu.
Resten av dagen tillbringas vilande för morgondagen.
Waidmannsheil och Ho-Rüd-Ho.