2017-10-14: Garmins T5 - mini

    dan jaktsäsongen 2016-2017 hade jag märkt att Sora, min lilla tik, verkade för klen för DC50, Garmins stora GPS-klump. Svante, min grova, kraftiga hanne ser liksom helt annorlunda ut i samma halsband. Han bär det utan problem, men tiken alltså, kändes DC50 för stor och för tung för. Men jag hade just köpt ett nytt halsband till, så jag kände inte för att lägga ner några tusenlappar på ännu ett halsband. Men efter de första släppen i år, haltade Sora efter en jaktdag, då GPS-enheten slår henne på frambenen när hon springer med truten i marken. Inget roligt för henne att få ont för att hon jobbar. Nä, i år då var det dags att lägga in en beställning hos Hylte lantmän som, som vanligt, levererade på två dagar så Sora kunde testa det nya T5 –mini halsbandet redan under älgjakten. Ingen hälta, inga kala fläckar på frambenen, då enheten drygt är halva så stort och väger halva så mycket. Ångrar lite att jag tvekade i fjol att köpa detta, då det helt enkelt hade varit mycket bättre för min klena tik att bära på det lättare halsbandet. Hittills har jag inte märkt att jag tappar henne lättare jämfört med DC50, men självklart, hon är ingen drever eller jämte som drar så långt. 6km säger de på Garmin ska den kunna hålla, om jag inte minns fel, men 6km kommer Sora aldrig komma upp i så jag är inte orolig över att få tappa henne från handenheten. Jag hoppades ju lite att även hennes korta förföljande hänger ihop med den tunga klumpen runt halsen som hindrade henne och slog på benen. Idag fick jag i alla fall positivt besked från henne med: hon sprang längre efter ett rådjur hon fick upp och följde ett spår bra långt innan hon släppte. Jag kan väl hoppas och vara lite optimist, att hon nu kan länga på sina drevtider något. Sedan är hon självklart inte av samma virke som min Svante. Han hade en otrolig kapacitet i sin muskulösa kropp, han tog liksom inte slut ute i skogen. Honom kunde jag jaga fullt med både lördag och söndag och sen upp till två dagar under veckan till. Sora däremot, är jag tveksam att hon håller för det. Hon är slut efter en rejäl jaktdag och behöver återhämta sig några dagar, innan hon kan ta i för fullt igen. De är helt enkelt helt olika, trots samma ras. Tyvärr, då ju Svante inte går att jaga med längre.
    Efter älgjakten hade Sora alltså fått vila hela veckan så idag var det bara att ”jaktträna” henne utan skyttar utan med Fredrik som bössbärare. Svante är helt överlycklig när han får följa med sådana här dagar. Han går som en stolt tupp i sin DC50. Självklart har jag halsbandet på honom, då det kan hända att han drar iväg efter något i kanske 500m innan han kommer på att han ju inget ser och att det kanske är bättre att återvända till mig. Det sista jag ville, är att han fastnar någonstans eller ramlar ner för ett stup och jag har ingen aning vart han är. Mardröm liksom. Så han går och paddlar bakom mig, får han vind på något, drar han iväg några minuter och återvänder. Ingen jakthund direkt, men min goda terrier, en på miljonen.
    Men tillbaka till dagen, en mycket lyckad skogsträning, som Sora tog väl hand om med två fina drev. Det var nära att det skulle bukta tillbaka där vi stod, men tyvärr, så vände det innan och drog iväg över stora vägen, där terriern, klokt nog, släppte. Nu susar de sött i var sin korg och i ugnen gror en god älg bit från fjolårets jaktlycka.
    Nedan fyra bilder: de fösta två, från vänster, på hannen med DC50, nummer tre: tiken med DC50 och sist, till höger, tiken med T5 mini. Det kanske inte syns så tydligt, men skillnaden är rätt bra på de två halsbanden. 

    tysk jaktterrier 17 103

    Waidmannsheil.

     *****