Jaktterrier och små barn. Det kan vara så underbart.

Jag har nog sagt det förr, men dessa två! Som handen i handsken, som sol och regn ihop. Genom våt och torrt. Troll älskar barn. Jag kan inte gå förbi en förskola där en unge gråter. Han ska in. Han lägger sig till vår lilla dotter när hon är ledsen eller sjuk. Han blir hennes snuttefilt och tröstkudde när hon behöver det. Det är så underbart att se de två!
Men, det är ingen självklarhet att det fungerar så här bra. Gamlingen Sora hatar barnet. Sen hon har börjat gå, går Sora undan. Hon markerar tydligt att hon inte vill ha med barnet att göra. Hon gillar helt enkelt inte barn. Det har hon aldrig gjort och det accepterar vi, då det inte går att lära en gammal hund att älska barn. Hon accepterar att barnet finns, men inget mer. Tyvärr.

Det är aldrig fel att delta en lydnadskurs, även om det kanske inte ger så många nya insikter eller annorlunda träningssätt.

Jag är rätt nöjd med mitt sätt att träna mina hundar. Jag tycker för min del räcker det jag åstadkommer och de sätt och medel jag använder mig av fungerar väl, för mig. Självklart är varje hund individ och det märker jag mer än tydligt: trots samma ras, HELT olika typer av hund till sinnet och de behöver rätt olika tillvägagångssätt att tränas på. Det som fungerade på Svante, gick inget vidare på Sora, kanske lite bättre med Max igen och rätt bra med Troll. Med varje hund jag har och hade, blir min verktygslåda större och bredare och jag märker att jag har lättare och lättare att inställa mig till just individen, je mer jag tränar dem. Så klart. Det är ingen konstighet i det. Men oavsett om jag anser att jag kommer dit jag vill på egen hand, är det alltid trevligt att besöka en hundkurs. Jag har turen att Studiefrämjandet håller en jakthundskurs i princip runt knuten där vi bor. Har gått den med Svante, med Sora, Max och nu även med Troll. 12 tillfällen att sätta hund i cirkel och snurra runt, att stå tunnel och kalla in sin hund genom alla de andra ekipagen, ja, ni vet, det vanliga. Inget nytt där men för det sociala för hunden och mig väldigt bra. Och att träna hunden med en hel massa störningar kring och hundar som springer lös för att de smet, ja, det är så nyttigt det! Varje kväll är då lilla Trollet helt slut och sover gott. Sora får hänga med hon med ibland. Då går jag med två samtidigt. Hon är då ett extra störningsmoment för dom andra hundarna. Hon är ändå en stjärnelev, lydig som bara det och helt ointresserade i alla andra. Hon är en fröjd att ha med. Min Sora.

Just att inte göra någonting alls. Att sitta tyst bredvid på pyrsch, det är målet.

Det är svårt. Och det tränar jag rätt mycket på. Har aldrig varit ett problem med Sora, hon bara fungerade på pyrsch, vid ryggsäcken, i bilen, under bordet i restaurangen. Hon är tyst och kopplar av. Men inte Troll. Han gräver, han rullar sig, tuggar på nån pinne, piper, ylar, skäller. Ja, kortfattat: mycket att öva på och jag vet inte om det ens går att få ur honom med träning eller om han helt enkelt är sån.

Men idag så tog vi en stillsam tur, fot vid min sida. Vi stannade en stund stilla och blickade över dalgången. Jag stod kvar bara precis så länge tills han verkade ”tappa bort sig”. Fick honom att sitta stilla någon minut till, sen gick vi vidare. Det blev en stund sittande bredvid ryggsäcken, medans jag gick en bit ifrån honom och satt mig på en stubbe. Där fick han sitta 5 minuter (ja, jag klockar!), sen hämtade jag honom och ryggsäcken utan ord och vi gick bara vidare.
En händelselös kväll, men ack så nyttig för lilla terrier hjärnan.

Har man bara någon kort timma att träna sin jakthund på, ta med en klöv i skogen.

Hann inte riktigt med att lägga ett ”blodspår” så det fick bli något enklare träning idag. Det hela gick ut på att vi hade någon timme ensamtid, Troll och jag som vi tog oss en tur till skogs. Med vildsvinsklöven i ryggsäcken kan man allt hitta på en del. Mest blev det att jag gömde den några meter ifrån hunden och han fick leta upp den. Det är rätt kul faktiskt och det fick bli en hel del ”Bus-med-klöven” när den far och flänger. Ett kortare släpspår hann vi med, dock är Troll tyvärr rätt pipig av sig så jag kan inte gå iväg något längre ifrån honom utan att han ylar där han sitter. Men, en kortis blev det, han fick leta upp det och var så glad så. Just sådana här korta släpspår som inte har någon liggtid alls är säkerligen helt värdelösa, då de är så rusket enkla. Samtidigt så älskar hunden det, det är enkelt och snabbt att fixa och därmed kan de bli av lite när som helst. Och främst så kan jag även lära mig hur just Troll ”ser ut” när han ligger rätt i spåret. Nå och inte minst så får han använda näsan, om än till något för lätt, men bättre än inget. Så klart.