En jaktterrier och ett litet barn kan gå så här alldeles underbart.

Vill gärna dela med mig en bild på de två. Kanske något arrangerad, eftersom alla andra bilder jag har av de två inte är särskild fina att visa upp. De är mest ståhej och dra i pälsen. Barn uppe på hunden, hunden på rygg under, barn och hund bredvid varandra, barn snor hundens leksaker, hunden snor barnets leksaker. Barn i hundkorg, hund bredvid barn i barnvagnen. Och so vidare. Jag är rätt säker på att det är nog inte bara för att Troll är så stabil och helt genom godhjärtat i sitt sätt utan det är nog även för att han växer upp med henne. Han vet inget annat än att det är en unge som stånkar runt och nyper.
Självklart får de aldrig, aldrig vara själva, bara de två. Vi är alltid med, men det är en ren fröjd att se. Sora däremot. Ett elände. Nu när dottern har börjat gå sen två månader tillbaka, är det verkligen om än sämre. Sora hatar barnet. Hon morrar och visar tydligt att det inte är hennes grej och att hon vill vara i fred. Vi får acceptera det som det är, hon är 11 år, hur ska man ändra på det? Vill minnas att hon alltid haft attityd mot barn. Hon gillar helt enkelt inte barn. I alla fall inomhus. Utomhus är det ingen fara. Men hur som helst, så har Sora tyvärr flyttat in i ena rummet nu, av sig självt. Vi stänger barngrinden så hon slipper barnet och vi slipper vara oroliga att lilla dottern dock skulle klampa in till henne. Jag vet Sora skulle inte bita. Det är jag till 100% säker, men hon låter. Hon låter som en krokodil och drar sig undan. Dock tycker jag att jag inte vill ”utsätta” lilla dottern för det. Hon ska inte tro att hundar är så och hon ska inte bli rädd för hundar heller. Så vi separerar de. Så fort dottern sover, kommer Sora fram ingen och hennes värld är i sin ordning igen. Lite synd för henne, men så är det.
HoRüdHo.

Ett spårläggarsko spår med vildsvindklöv i mörker.

Vet inte riktigt vad det var som drev mig här idag, men jag fick ett otroligt sug att lägga ett kort spår till Troll. Tog fram en klöv från vildsvin på morgonen, skruvade fast det i min spårläggaresko på eftermiddagen och ”gick min väg” genom skogen med en klövavtryck i vartannat steg. Vet att man skulle ha en klöv i varje sko, vet även att man i så fall ska ha klövar från samma djur. Men jag orkar inte hålla på med det. Ha koll på vems klöv det var och para ihop det sen igen i frysboxen. Nä, det får räcka med en klöv. Menar, hunden fattar ju ändå att det är jag som har gått där, om jag inte låter spåret ligger i flera dagar innan vi går det. Lika bra att han ha något spår att gå efter och en liten extra ”driv” i och med att det också luktar vildsvin. Typ. För det är ändå jag som ska behöva lära läsa min hund, han kan spåra, det vet man ju.
Så jag gick ett litet spår, sådär kanske 250m, snitslade och gick hem. Klövarna burkar jag faktiskt ta med med mig hem igen. Det har hänt mig mer än en gång att räven har gnagt av snöret den satt fast i och där stod jag med ledsen hund i spårslutet. Jag har ”kommit på” att ha klöven i jakfickan när vi väl går spåret. Några si sådär 20m innan spårslutet hänger en speciell snitsel eller så kommer jag ihåg det att snart är vi framme, ut med klöven och slänga fram den. Har märkt att det delvist gav dessutom bättre resultat än att en tråkig, dö klöv ligger där. Istället kommer nåt rörlig bredvid hunden att kasta sig efter. Häftigt kul tyckte de hittills och det gjorde även Troll idag.
Tyvärr så strulade det hemma något med barn och matning och sovtider och matning igen och byta blöja... ja, ni förstår. Så jag kom inte iväg förrän det började bli mörkt. Pannlampan på, på med ett litet bredare halsband på Trollet, då spårselen inte passar än.
Han hittade spårstarten helt utan bekymmer. Där hade jag stampat och sparkat en hel del i mossan så även jag utan näsa kunde konstatera att här börjar det. Sen plogar han på. Något för ivrigt delvist så jag fick stanna och hålla linan lite tills han snurrade färdigt. Vid ett tillfälle tryckte jag att han går fel. Var så säker att jag inte hade gått så. Men i mörkret ser allt annorlunda ut. En titt på GPS-spåret jag hade spelat in på eftermiddagen när jag la spåret visade dock tydligt att jag hade fel. Bra där Troll. Vi kommer fram till slutet, jag kastar klöven (han fattade inte det) och blir superglad att springa efter och ruska om den lite. Något gnag fick han så klart också prova på och sen vart det bara att traska hem igen. Han bär stolt tillbaka klöven. Så klart. Kungen.
HoRüdHo.

Funderingar kring hårlaget eller: Strävhår blev det då inte.

Hur gärna jag än vill att det skulle komma lite skägg. Hur gärna jag än vill att pälsen skulle krulla sig något eller tar lite mera sträv-känsla. Så kommer det inte. Nix. Inte en tillstymmelse till skägg i alla fall. Pälsen är lite mera ”Svinto” än vad Max´s päls var, visst, men det är nog det ända som man kan böja sig åt ”strävhårigt”. Så, nix, han är skägglös min hund. Hade väl egentligen inte väntat mig det heller, då modern i princip ser ut som Troll gör, typ släthårigt-sträv (ha, ha, finns ju inte, men ni förstår, varken sträv eller slät utan något där emellan). Fadern, Wigo von Obermayerhofen hade lite lite skägg, några strån kanske. Han var väl också den ”Svinto”-Typen så med detta i handen hade jag ju kunnat räkna ut att han inte får nåt sträv som Sora eller skägg som hon.
Vet i samtal med Svenne, så stod ju ”Stabilt psyke” som nummer ett. Och det är han. Stabil. Barnet kan dra honom i pungen, han säger ingenting. Minns även att Svenne skojade ”Obermayerhofen är fula, men väldigt stabila hundar och jaktligt bra!” Jodå, det är väl så. Och jag fick mig en något slätare, skägglös ”Svinto-” typ.
Bjuder på några närbilder på liten hundkäft, som ni ser: Nix skägg. Ingenting. Punkt.

HoRüdHo.

När jaktsäsongen med löshundsjakt är över.

Ja, då var det tyvärr över för denna säsongen. På något sätt är det likadant varje år: när säsongen börjar den 1:a oktober känns det som att det är långt kvar. Att det är mycket tid att åka med sin hund till jakter och skapar minnen och kött till frysen. Ock sen, på ett ögonblick är det över igen. Jag blir förvånad varje gång. Men nu är det slut med löshundsjakt. På något sätt rätt skönt också, jag kan vara hemma på lördag och söndag morgnar och äta frukost med min lilla familj istället för att gå upp långt före de och krypa runt i tätningar när Fredik och lilla dottern sitter och äter sin gröt. Känns ändå skönt och vemodigt på samma gång. Jag hoppas att hinna träna lite i lågsäsongen, men jag får se hur vi får till det. Med ett litet knyte nu i livet så flyttades hundträning lite längre ner i prioriteringslistan.
Idag var det då sista dagen för mig och Sora att komma loss i skogen. Hon skötte sig bra på för oss nya marker vi fick komma till. Det är ju alltid lite ”stressande” på något sätt att komma första gången, att hunden förhoppningsvis presterar det man förväntar sig av henne och att jaktlaget är nöjd så man kanske kan få komma igen. Jodå, Sora behöver jag inte vara orolig för att hon inte gör sitt jobb. Hon kan det. Helt underbart, drev på drev, förbi passkytt två gånger, tyvärr ej tillåtet att skjuta idag. Men laget var nöjd och jag med, vem vet, vi kanske ses igen då?
Nu putsar vi bössan och tvättar jaktkläderna, Sora susar sött i sin korg, Troll är jobbig som vanligt då han ju bara fick gå med mig i koppel. Men snart lilla vän, några månader går ju fort, snart är det oktober igen och då är det din tur att få komma loss du med!
Jag är även väldigt tacksam att Sora kom genom jaktsäsongen utan en enda skada. Inga spontangrytningar och slagsmål med grävlingar, inga närgångna grismöten och tack ock lov inga olyckor på vägar.
HoRüdHo.