2023-01-21: Jaktlycka i Sotenäs
Att jaga intill större vägar med en cyklist som hjälp.
Fick den äran att fungera som hundförare igen i ett så himla trevligt jaktlag igen. Jag är så oerhört tacksam för det. Enda nackdel är att det finns en stor väg alldeles intill och en mindre gränser rätt nära inpå också. 70Km/h är det ju ingen som håller här på väg ut mot Kungshamn och viltolyckor är tyvärr rätt så vanliga här. Därav har vi hittat på ett litet annorlunda upplägg: Min Fredrik hänger med på cykeln. Han är snabb och vändig, får en GPS-handenhet i hållare på styret och ser exakt vart dreven går. Radiomuslan i örat så är han även inkopplat till kommunikationen oss i såten emellan. Det är ett väl fungerande sätt att rädda livet på hunden och även drevdjuret för den delen. Fredrik har vid ett antal tidigare tillfällen fått guida hund och drevdjur över eller rentav fångat upp hunden efter det att drevdjuret kom oskadd över. Det var både gris, rådjur och hjort som har vid några tillfällen valt att gå över vägarna.
Men med Fredrik på alerten känns det tryggt, även om drevet närmar sig stora vägen. Som tur var så behövde han inte cykla så mycket då allt höll sig inom såten eller gick ut utan risk för vägkorsning. Vi hoppades så klart att få upp vildsvin, men det fanns inga hemma, tyvärr. Så det fick bli det hon hittar ock det var då rådjur. Vi började som vanligt med att ta oss upp för ett av alla dessa granitberg som finns överallt här i Bohuslän. Väl uppe är det att vänta tills klartecken för att släppa hunden kommer. Så jag kan stå där uppe, titta ner mot en liten sjö framför oss, bara vi kommer när för sluttningen igen. Klartecknet kommer, jag släpper och Sora for iväg. Det dröjer inte länge förrän hon hittar rådjur uppe på bergstoppen öster om mig, driver fint längs bergsåsen och ner mot en åker. Där brukar det antigen gå mot vägen eller inåt såten. Rådjurtet valde det senare. Och valde rätt väg genom marken: ingen kom åt och det sprang glatt vidare över golfbanan norr om sjön. Sora bröt efter en stund, kom tillbaka till mig och Troll som stod kvar i princip där vi släppte henne. Vi tar oss ner från berget. Sluttningarna här som ligger intill vassen vid sjön höll många gånger på några vildsvin. Men inte idag. Utan upptag gick vi, tog en stig längs sjön och dess strandkanter, fullt med enbuskar och vass. Men ikke. Förbi den lilla sjön tar vi upp oss på en liten ås som gränser mot ett område med mossa och våtmark. Här togs det torv för många år sedan. Och nu ylar hon till. Får upp det, längs med åsen, ner för åsen och förbi en passkytt som förvaltar väl.
Som vanligt stannar hon en kort stund, luggar och kommer tillbaka. Hon får fortsätter och gör det så klart, under tiden som jag och Troll kommer fram till viltet och passar på att låta honom känna sig som delaktig och kung. Sora kommer tillbaka ansluter till bytes-uppvisningen men fortsätter igen att gå ut på sök. Jag får med mig Troll efter en stunds övertalande. Jovisst, han är i koppel. Men jag ville gärna inte bara dra med mig honom fysiskt utan även få med mig huvudet. Inte lätt, men till sist så hoppas jag att jag lyckades och vi kom framåt igen. Sora hittar något mer längre in i såten igen, dock har vi ingen aning om vad det var. Säkerligen rådjur det också.
Vi bryter för dagen, tar med viltet ur skogen och tänder grillen. Det är också något som är så underbart med detta lag: det känns som om det alltid är så bråttom annars. Många känns det som bara bryter och åker hem, så fort det bara går. Tiden finns inte för lite ljug och skratt. Men det är en del av tjusningen med jakten tycker jag och är så glad att det finns några som håller i traditionen: Tänd elden efter jakten.
Vi tackar för än en underbar dag tillsammans med er.
HoRüdHo
| ********************* |
2023-01-12: Januarijakt i Brodalen
Att ha med den lilla valpen på jakt.
Men idag var det dags att äntligen komma ut igen. Nu har Trollet växt en del känns det som, han hinner nu att gå bredvid mig i mitt ”Umhängekoppel” när vi är ute och jagar med Sora. Ett ”Umhängekoppel” är ett koppel jag brukar köpa i Tyskland. Ett längre koppel med flera öglor att fästa i olika längder och ett sätt att ställa in det är just att ha det runt axel. Båda änder fria, hunden alldeles lagom kopplad intill mig och så får han lära sig att hålla sig bredvid. Inte dra, inte framför inte klänga runt stammar och stockar och fastnar. Det är inte lätt, inte alls lätt men ack så viktigt att träna på faktiskt. Eftersom jag senare i hundens liv kommer ha stor nytta av det. Men, det vet ju alla.
Dagens jakt var väl inte så himla händelserikt. Sora sökte fin, super fint som vanligt. Hittade och drev några rätt skapligt fina drev men inget gick i pass. Så är det ibland och det är bra med det. Vad om vi alltid skulle lyckas? Då vore tjusningen borta och skogen tom.
Försökte att fota båda hundarna innan jag släppte Sora. Inte lätt. Det syns tydligt att hon är inte nöjd med hans barnsliga uppvaktning. Hans jobbiga sätt att bara hålla på med henne. Men hon vet bättre än att bry sig: snart ska hon få komma loss, snart ska hon få göra ”vuxen-hund-sysslor” och han får hänga kvar hos matte. Hon ser ut att veta det precis så! Sen fick hon vind på någon intressant doft. Och det dröjer innan lilla jobbiga Trollet fattar det också. Eller så gör han bara precis som hon gör?! För precis så är det också: när vi promenerar och Sora luktar på något, ska han dit också och lukta på samma. Ska hon göra något, ska han också göra det. Som Svante visade Sora när hon var liten valp, gör hon det nu med Trollet. Det är livets gång det och hon gör det bra. Hon har tagit honom under sina vingar på ett helt annat sätt än vad hon hade gjort med Max. Där uppstod det aldrig en sådan ”mor-son” kärlek eller vad man nu kan kalla det. Kanske bättre att säga ”mentorskap” ? Men med Trollet är det en fröjd att se henne agera vuxen förbild för honom.
Jakten för övrigt, som sagt: Stolpe ut.
HoRüdHo.
| ************************** |
2023-01-06: Det kom lite snö
Eller strävhår mot släthår.
Då vart det klart med julen, mellandagarna och nyår. Vi överlevde och möjligtvis har vi gott upp något kilo, vem vet. Vem bryr sig?
Ingen jakt ännu tyvärr, allt ligger lite på dvala men det är rätt skönt det med. Det kom lite snö igen och vi njuter av några vinterdagar med hundarna och lilla dottern.
Några funderingar jag kan ta när snön kommer varje vinter. Jag bara älskar Soras sträva hårlag. En tysk ska se ut så där för min smak. Jag vet att jag ”beställde” ett strävhår både från Manfred K. i Tyskland och Svenne hos Viltskräckens: Sträv ska det vara. Vad fick jag? Något slätt som Max och nåt däremellan med Troll. Troll kommer säkerligen vara lite mera ”sträv” än Max var, men som Sora? Ingen chans. Lite vemodigt är det, då jag tycker att ”ögat” vill ha sitt också och att man nu ”sitter fast” med denna släta hunden i (förhoppningsvis) minst 15 år.
Helt åt andra sidan, om vi kollar mer på det praktiska: Vem torkar först vid regn? Troll. Vem fäller minst vid pälsbyte? Troll. Vem kan gå i snön utan att få massor med snöbollar under magen, i skägget, mellan trampdynorna? Troll.
Så med det sagt: jag älskar strävhår och kommer, om vi framöver behöver förstärka hundstallet igen, be om strävhårigt (igen) men slätare eller ”trimmfri-sträv” som det kallas är utan tvekan det mera praktiska!
HoRüdHo
| ***************************** |