Jag får väl erkänna att jag inte är den värsta pyrschjägaren. Visst, jag gjorde det mera förr, att verkligen se fram emot den 16.08. varje år, upp innan gryningen och sitta på pass när solen når horisonten. Jo, har gjort det. Men nu känns det inte lika viktigt längre. Det är lika bra om inte bättre och mera givande att ta en kväll efter jobbet, på med jaktkläder, bössan och hunden. Långsamt smyga genom skogen, lyssna på alla ljud som kvällen bjuder på, se rådjuren på håll sakta dra sig över åkern och bara titta på de. Det är lika underbart det. Klart, kommer jag i perfekt läge, så tackar jag inte nej, men dessa kvalitetstimmar med hunden i skogen är så mycket mera värd än en bock trofé. Troll mästrar det rätt ok att hänga med, sitta tyst och bara finnas bredvid mig. Sora var lite sur när hon fick stanna hemma, men hon kan ju det redan. Med henne är det en fröjd att smyga och sitta på pass. Troll är praktikant än och har mycket kvar att lära sig.
Inget kom till skott, dock hördes gässen och rådjuren betade fridfullt längs bort över åkern.
Tack skogen för en underbar vardagskväll.

Waidmannsheil.

Varje år går ett stort prov inom den tyska jaktterrier världen av stapeln: Det fullbruksprovet ”Arbete efter skottet”. Provets plats alternerar bland alla medlemsländer inom det internationella förbundet för tysk jaktterrier. Vi hade ett sådant prov i Sverige 2012, där jag och Viltskäckens XA Svante startade. LINK Vill du läsa om det, klick här.

I år var det dags för det 28. IPAndS här i Sverige som hölls i Skåne, Åhus. Då jag av naturlig anledning pratar tyska flytande, fick jag via Svenska Tysk Jaktterrier Klubb hänga med och agera översättare på avelsmöten, årsmöten och på utställning samt under provet.

Vilken helg det blev! Att ha vår terrierfamilj samlad, träffa gamla och nya bekanta är något så obeskrivligt underbart. Även om man inte har setts på ett år eller mer, så sitter vi och skrattar över ett öl eller två som om vi skildes åt igår. I år knöt jag nya kontakter som känns så naturligt och bra att jag blir varm om hjärtat.
Resan började på torsdag, bilen var fullpackat med tält, sovsäck, mat och hund. Tyvärr så fick Troll stanna hemma och enbart Sora följde med. Jag kan inte ha en hund ylandes i bilen när jag ska följa med provgruppen på spår och apportproven. Ett sådant störmoment vill jag inte utsätta de långväga gäster för. För ja, deltagande kommer från halva Europa!

Tyskland, Österrike, Schweiz, Tjeckien, Spanien, Norge, Slovakien, Ukraina jag kanske har glömt någon. Så det är en redig blandning av olika kulturer och språk, men alla förenas vi av ett brinnande intresse och en kärlek till just den lilla tyska jaktterriern.

Jag kom fram till Campingplatsen i god tid så jag hann bygga upp tältet, tyvärr hade vädret svängt helt och det ösregnade. Tältet höll tät, jag intog min kvällsmacka, Sora fick sitt torrfoder. Vi kröp ner bredvid varandra, jag i min sovsäck, hon i sin hundkoja med täcke på. Att sova i tält när regnet öser ner är otroligt mysigt, att ha sin lilla hund bredvid är ännu mysigare.

Nästa morgon bar det av mot ”Stammkvarteret” det vill säga till hotellet där de flesta bodde. Där träffades vi för inskrivning av hundar till provet, för avelsmötet, mötet med Internationella Klubben, mat och ja allt annat socialt som är bredvid det egentliga provet. Mycket prat blev det och till sist var det avfärd till reviret för spårläggningen. Jag fick gå med som ”vägvisare”, utrustat med GPS gick det allt bra och vi la de spåren vi behövde för de fyra ekipagen som ingick i gruppen jag skulle gå med i. Josef Andritzky var Richterobman (huvud domare) för gruppen. Honom känner jag sedan tidigare, han har den väl kända kenneln ”vom Grenzkamm”. De andra domare var nya bekantskapa för mig. Jag blev väldigt inspirerad av Josef, hur han rör sig i marken. Han behöver ingen GPS, han ser sig omkring, memorerar naturen och landskapsmärken för att orientera sig, lägger någon pinne på ett visst sätt och går höger om vid stenen. Sen kommer han ihåg allt det där också! Dagen efter, för 4 spår! Det är helt otroligt. Jag behöver verkligen jobba lite där att komma ifrån GPS-en som vägledare. Visst, för att ibland stämma av i spåret så vi är på, men jag måste börja mer att se mig om och memorera. När spåren var lagda, kollade vi på fälten och vatten som vi skulle ha de apporteringsmomenten på. Sen vart det klart för middag. Jag gick en fin tur med Sora, hängde på en gemensam middag sen och åkte ”hem” till tältet och sovsäcken.

Sov kanske inte så värst super och fick gå upp i god tid, då vi skulle ut och lägga upp viltet i spårslutet, sen skulle vi hjälpa de hundförare att komma fram till rätt: till en underbar Herrgård, jag har glömt namnet på. Men oh så otroligt vackert och den perfekta bakgrunden att ha för öppningsceremonin med hornblåsare och långa tal. Alla hälsades välkomna, grupperna delades upp, namnen ropades fram och alla fick sina startbrickor och välkommen-handskakningar. Sen var det att lotta ut spåren till de hundarna och det stora provet var igång.

Vädret höll sig helt perfekt, lagom varmt, lagom fuktigt och ja, med regnet som hade blött upp marken dagen innan var det verkligen bra spår förhållanden. Vår lilla grupp klarade sig bra, vissa hundar hade mer problem, vissa gick som på räls. En fick en flock dovhjortar framför sig och behövde lugna ner sig lite, en annan hade problem med att hundföraren inte trodde att vi spårläggare hade hoppat över en liten bäck två gånger. Hunden gjorde rätt, föraren trodde inte på honom. Men allt i allo så kom alla fram till slutet och ett välförtjänt ”Suchenglück” och Waidmannsheil med granris och foto.

Provet fortsatte med linförighet, pyrsch genom tät skog och platsliggning med flera skott. Här vart det allt rätt roligt delvist. Kanske inte för hundföraren. Den ena busen stack under platsliggningen. Inte till föraren utan hunden tog sig en sväng runt tjärnet och kom fram till oss andra som väntade vid bilarna. Platsliggningen är ju rätt tuff för hunden. Hunden ska ligga ensamt, hundföraren går iväg utom synhåll, där väntar man 2 minuter, avlossar ett skott. Väntar ytterligare 2 minuter och skott nummer två skjuts. Sen väntar man 2 minuter till och får gå tillbaka till hunden. Hunden ska ligga. Reser den sig, blir det avdrag. Kryper den blir det avdrag. Sticker den, ja, då blir det underkänt. Domarna diskuterade vad som skulle göras här, hunden fick en chans till då man trodde att det var vildsvin som hade sprungit undan. Sen gick det bättre för hunden.
Linförighet (fri fot) och smygjakten klarade alla med höga poäng.

Vi bryter för lunch på herrgården. Hundarna fick vila lite.

Tillbaka till bilarna och till ett fält. Där drogs det släpspåren med fågel och det gick riktigt bra för alla ekipagen. Fritt sök i högt gräs gick lite sämre. Där hade några hundar problem att hålla sig inom förarens ”område” och sökte för stort utan att hitta. En förare började diskutera med domarna om att det var si eller så och inte bra och var nära att få ett rött kort och utvisning från provet. Men till sist gav hen sig och vi fortsatte till nästa del:

Vattenapport av and med skott. Här gjorde alla hundar bra. En var lite smartare än andra. Hon förstod att hon kan gå lite längre på land istället för att simma tvärs över vattnet för att hämta fågeln. Godkänt för alla med höga poång.

Vår grupp avslutade med grytapporteringen av räv ur en 8m lång grytgång. Det gick inte lika bra för alla. En hund vägrade totalt. En hämtade nästan ut men föraren fick krypa ner och fiska fram räven till sist, två hundar gjorde helt perfekt.

Sen var det klart. Wow. Alltså vilken upplevelse och vilken lättnad för alla startande! Det var många skratt och hållna tummar och gångna kilometer men så värt det att se de startande le sen på slutet: Vi klarade det, våra hundar ställde upp och fixade det!

En grupp hade nog gått vilse under spårningen eller något, de var jätte sena. En annan grupp hade några moment kvar att prova så vi och en annan grupp kunde packa ihop och åka tillbaka till Åhus.

Jag slapp tältet denna natt, fick ett hotellrum som redan var betalt men ingen kom. Helt underbart ju. Det blev en sen kväll med utvärdering av provet, långa tal och ”Grüner Abend” med skål och skratt. Vinnaren fick sitt pris, alla som kom i mål sina medaljer och jag tror att alla sov väldigt gott sen på natten.

Jag vill tacka alla er som fixade provet, det är då våra eldsjälar från Tysk Jaktterrier Klubb Sverige. Vilket jobb ni la ner att anordna detta och så bra det gick!

Nu är vi hemma igen, kramar dottern och Trollet, men minnen har lagt sig djupt inne i hjärtat och kommer att stanna för livet, det vet jag! Och vet du vad Troll, vi kanske ska börja träna så vi kan gå provet nästa gång det är i närheten? Vem vet.

Ho-Rüd-Ho.

Lägga spår med spårläggarskon

Idag fick jag lusten upp igen att fixa ett kortare spår till Troll. Sora låter jag bli, hon vill ändå inte gå dessa konstgjorda löjliga spår. Men med Troll är det en ren fröjd att få göra det.
Blandade lite av torrblodet (ca 300ml) och skruvade fast en pytteliten grisfot i min spårläggarsko och klampade iväg. Än håller jag spåren rätt enkla, följer i princip landskapets ”rörelse” och låter spåret gå där det faller bäst. Bäst inte med tanken att jag skulle ha det lättast att gå, nej, bäst med tanke på att jag lättast ska komma ihåg spårets väg. Då behöver jag landmärken som stora stenar, träd, omkullvälta träd, någon viltstig att följa för att hoppa av just vid den krokiga björken. På så sätt slipper jag hänga upp en massa snitsel som jag sen behöver plocka med mig när vi går spåret. Har naturligtvis på GPS-en så jag får ett spår samt längden på spåret. Känner jag mig vilsen sen eller tycker att hunden går av men kommer inte riktigt ihåg vart spåret ligger, kan jag då pausa hunden, sätter honom bredvid mig, kolla med GPS-en och stämma av. Det har visat sig en mycket bekväm och enkel väg för mig att lägga och kolla spåren.
Nå, spåret fick ligga 6,5 timmar, det vart varmt och torrrt. Men Troll gick superbra. Jag kan bara med ett leende hänga där bak i linan och följa med. Några tillfällen tyckte jag att han var lite väl off, och det var han, när jag dubbelkollade med GPS-en. Men när jag kände vinden dra över hygget från vänster, vart det självklart att Troll gick till höger om spåret. Ja, det är så väldigt roligt att se sin lilla hund spåra, oslagbart. Jo, att se sin hund jaga, det slår det så klart.
Suchenheil och HoRüdHo.

Ta med din hund på bockpyrsch – inte det lättaste.

Med Sora är det aldrig ett problem. Hon bara är fantastisk att ha med: hon sitter tyst, helt knäpp tyst, håller koll, spänner sig något och vindar när hon känner något och stelnar till helt, när det dyker upp något. Inget tjaffs, inget skällande och pipande, hon bara är med och det känns som om hon vet, vad vi håller på med. Har haft turen med mig några gånger att ha fått skjuta mig en bock på pyrsch eller en älg för den delen när vi satt i älgpass tillsammans. Men nu med Troll i hushållet, så gäller det att även få honom att uppföra sig så det går att ha med honom. Speciellt med tanke på att han i bilen ställer upp till orkester när han ser att jag går iväg och han blir kvar. Jag vill ha med hunden för att ha hjälp vid eventuellt eftersök, så att lämna hunden hemma är inget alternativ.
Suck, så idag tänkte jag att jag gör ett försök. Mest egentligen för att träna Troll, att jag inte skulle komma åt en bock var liksom självklart och inte heller första prioritet. Han skötte sig rätt ok faktiskt. Han verkar ha slutat vilja gräva och gnaga pinnar när vi står stilla. Han får då sitta bredvid mig när jag står, han får gå ett typ av ”Fot” när vi sakta rör oss genom marken. Där har vi ett enormt utvecklingspotential: han vill så gärna (och gör det jämt) gå före. Så det får vi mera träna på. Att träna det lite så där i skogen mellan jobb och kvällsmat är en sak. En helt annan när jaktkläderna är på, bössan hänger på ryggen och skogen som promenad-område byts ut som äventyrs-skog med helt andra förväntningar på terrierns sida.
Med det sagt så är det ända som hjälper här: träna pysch på riktigt, pyrscha med hund och skulle turen vara med mig och en bock visa sig i rätt läge så är det då det. Om inte, lika bra, för hunden måste ändå tränas. Ja, ni förstår kanske vad jag menar.
Vi kom inte att få syn på något ens, enbart knott och myggor. Men en trevlig tid i skogen, nära naturen, avkopplande och balsam för själen är det alltid.
HoRüdHo.