En favorit i repris, vi var bjudna till Bohuslänska Åbyfjorden igen. Samma upplägg som förra gången, upp på stenbrottet och ner via tätningar och lite vass områden.
Vi samlas och dagen börjar med lite småprat, några längre diskussioner över hur man sätter sig eller hur vi ska gå förekommer inte här, då alla känner marken så väl och alla är så väl bekanta med varandra, känner varandras styrkor och svagheter, passen fördelas därefter och så var vi igång. Idag var jag ensam hundförare och jag släppte både Sora och Troll i omgånger. Sora gjorde ett resolut jobb ner i vassen mot sjökanten. Troll hade hittat grisarna där inne men inte fått ut dem. Eftersom jag inte gärna släpper båda samtidigt så väntade jag in Troll, kopplade och släppte Sora. Gamla damen vet vad hon kan och gör det bra. In i det täta, rejält med skall och till sist får gris eller grisarna nog och drar iväg. Tyvärr inte i pass utan längs med sjön och upp i grannmarken. Sora följde efter en stund, bröt och kom tillbaka. Sen är det inte så lätt längre att koppla henne. Hon vet att det är Troll som får komma ut och det gillar hon inte. Hon tog några rundor till innan hon tyckte det vart ok att komma in. Med det sagd, så vet jag att hon har stenkoll på vart jag är. Hon kommer alltid med jämna mellanrum till mig, kollar och springer vidare. Tror dessutom att hon börjar höra lite sämre. För hon lyssnar inte. Ha, ha. En äldre hundens idéer att helt enkelt ignorerea matte och mattes ”oh, hon är nog gammal och gör det för att hon inte hör..... ” funderingar. Men, så länge hon gör ett bra jobb och så länge hon alltid är hem med oss igen så är det ju inget problem. När hon var iväg på ett lite längre drev på dovhjort, släppte jag helt enkelt Troll för att ha med mig en hund i såten. Praktiskt.
Dagen resultat: inget som följde med oss hem ur skogen, men underbart väder, härlig sällskap och grillat korv efteråt. Det duger alldeles alldeles utmärkt.
HoRüdHo.
| *********************** |