2019-01-27: Säsongens sista släpp

Ja, tyvärr så är det sista gången för detta jaktår som Sora skulle få komma loss. Resten av veckan är jag tyvärr tvungen att tillbringa på jobbet. Så är det. Och eftersom jag tycker det är så underbart att bara få vara ensamt i skogen med mina hundar, så blev det en tur bara vi tre. På så vis kunde jag gå så länge tills jag är nöjd med henne, tills hon har fått ett skapligt drev eller två och slipper vänta på drevrar eller andra hundar tills det är hennes tur att få komma loss.
Vi hade några minusgrader, vädret var helt perfekt, lite snö kvar på marken, vindstilla, rena njutningen.
Hon fick jobba i sin takt som hon brukar, jag lät henne sköta sitt. Hon har är ju trots allt snart sju år, hon kan sitt och jag lägger mig inte i längre. Man brukar ju säga att en jakthund når toppen vid sju års ålder, typ. Fram till dess så lär de, bättre än vid rund sju år blir de inte har jag hört någon säga. Vet ej om det stämmer, Svante hann tyvärr aldrig upp till jagande-sju-års-gränsen, han tappade synen vid knappt fyra, tyvärr. Så om det nu stämmer och Sora har nått sin topp, så kan jag nog säga att jag är mer än nöjd med henne. Hon skulle kanske kunna vara lite mera koncentrerade på att hålla ett spår eller vara mera envis på att reda ut en löpa, men sån är hon. Lite ADHD och spring i benen helt enkelt. Med nästa säsong ska hon alltså ”bara” fylla på med erfarenheter. Nå, lika bra det! Bara hon håller, förbli frisk och inte blir påkörd!
Hon hittade älg och fick jobba med det, Svante älskade älg när han var frisk så vid älg lukt glömmer han helt att han är blind och springer iväg, skrikande av glädje. Sora är inte lika förtjust i just älg, hon föredrar nog rådjur som fösta vilt har jag märkt. Dem gånger det fanns gris och rådjur, valde hon gris, men det har varit för få tillfällen för att säkert kunna säga något.
Jag kan tycka att hon kunde hänga i lite längre och lite mer enveten i just älg, men samtidigt så är hon ju ingen älghund. Fast ibland hade det varit praktiskt. Det har skjutits två kalvar för henne och då gick det ju bra, men det hade kunnat bli fler tillfällen om hon hade hängt i lite längre vissa gånger. Men, det är som det är och hon vet ju inte heller om det står en jägare längre bort om hon skulle hålla i lite extra. Nej, jag är allt nöjd med det.
Hon kom tillbaka efter en liten vända efter älg, Svante hade redan gett upp. Vi fortsätter, går längs en gammal åker, det finns några små skogsdungar i den och gammalt bråte efter fårhagar. Plötsligen ser jag på båda hundar att de är väldigt intresserade efter något bort mot ena dungen. Det fanns inte mycket sly på marken, bara en hög med skräp. Min hjärna satt ihop ett och ett rätt kvickt, jag slänger mig på bägge hundar och kopplar. Satt fast de vid ett träd och gick och kollade självt vad det kunde vara för intressant. Mycket riktigt: över skräpet hade med åren växt en fin hydda. Skräpet är hoprullade och knycklade gamla fårstängsel, perfekt ju! Det syntes väl att räven har byggt bo i detta. Flera ingångar bland de täta näten! Tur jag kopplade innan nån hann ner dit. Det hade bannimej inte varit någon vidare hitt att få Sora sönderbiten igen eller att blinda jäkeln fastnade någonstans där inne. Självklart var bägge mycket angelägna att tala om för mig att jag skulle släppa de och det var inte utan protester som vi gick därifrån. En bra bit längre bort sen släppte jag igen och det var som tur var ingen som tänkte bakåt. Hon hittade nog rådjur och var iväg en sväng som avslut på dagen och säsongen.
Ja och då börjar väntans tid till första oktober igen. Hoppas ni har haft en underbar tid i skog och mark och hundarna är välbehållna.
Hörs.
Ho-Rüd-Ho.