2019-05-25: Spårträning med plastburkar

Ja, lusten har återkommit något efter spåret för några veckor sedan. Nu tänkte jag trimma mitt spårläggningssätt lite extra. Hade kollat på nätet och hittade en video på tyska där de även la in lite mat längs spåret för att motivera hunden lite extra. Visst, det är ju inget konstigt att det är en bra idé att göra så, men ja, risken för att myror äter på eller räven kommer och käkar upp allt är ju inte obefintlig. Så jag har aldrig gjort det, även om jag trodde att Sora nog är så intresserad i några godbitar längs vägen. Men varför jag inte kunde komma på ett sätt att skydda maten från rävar och myror? Jag vet inte.

Behövde nog få det lite pang på tydlig visat på en video från nån tysk jägare. Gick och köpte några små burka på panduro, ni vet affären som har allt för dina konstnärliga dagar. Hittade några rätt lämpliga runda burkar i genomskinlig plast med skruvkork. Perfekt att stoppa i nåt extra gott torrfoder som jag då extra köpte för ändamålet. Var dock lite tveksam till att stoppa ner köttbullar och låta de ligga i stekande sol, då temperaturen liknar högsommar numera.
Drog ett fint spår, ca. 600m med ett antal vinklar, lite över berghällar och genom blåbärsris. Lät det vila i 9h och gick det på kvällen.

Sora gjorde faktiskt riktigt bra i starten, gick väldigt fint och tog de första vinklar, sen blev det som alltid, mycket intressantare med annat. F..n också. Men, nu gäller det att bara stå kvar och hålla i linan, hon kommer ingen vart utan bara framåt i spåret. Till sist fick hon idén att gå vidare och så plogade vi på till första burken godis. Nja, det var bara så där lagom gott, hon tog inte ens alla torrfoderbollar utan lät resten vara. Satan, att hon är så kräsen, trots att hon har fått lite mindre käk nu senaste tiden.

Vidare går det väl blandat bra och dålig. Hade jag inte vetat vart spåret tog vägen, hade jag säkerligen hamnat i Bengtsfors. Lite deppig blir jag allt, då jag verkligen tycker det är så roligt att går spår med hunden. Men, vi kom fram till klöven, hon fick tugga lite och sen tog jag Svante, min blinda krigare och gick samma spår med honom.

Det fanns ju framför allt burkarna kvar som Sora ratade. Svante gick med samma iver och glädje som vanligt, han verkligen, verkligen älskar det! Visst, han strulade han med vid vissa punkter, men det kommer mest från den enkla anledningen att han inte ser och därmed inte vet om han ringar runt eller kommer för långt bort från det han ville ringa tillbaka.

Där får jag helt enkelt hjälpa till ibland. Lika lycklig som han blir jag när jag ser honom pulsa framåt. Klöven hade jag i fickan, det är ju enkelt att slänga dit den, förbi den blinde, så kunde han lugga lite och bära tillbaka benet.

Suchenglück och Ho-Rüd-Ho.