2019-06-09: Spår, 950m, 7h

    jagdterrier 19 042Än så håller min lust och även vädret är bra då sommarhettan ej har kommit riktigt än. Upp tidigt på morgonen och ta bilen ut till marken för att lägga ett längre spår. Det blev ett kortare förra veckan, så nu är det kanske läge att även ta något längre. Det blev 950m, hade med mig grisfoten som jag släpade, typ otinad. Jag har även slutat att exakt mäta upp gram torrblod som jag ska blöta upp i milliliter vatten. Det gjorde jag i många år, nu går jag mest på känsla. Och dessutom är det ju så att även om koncentrationen kanske är mindre några gånger än 1:20, så är det ändå så att det finns doftpartiklar och vilken hundnäsa som helst kan känna dessa. Det är koncentrationen i min hunds hjärna som skulle sätta stopp för spårningen, inte hur högt eller lågt koncentrerat blod jag använder. Hon är trots allt sju år nu och vi tränar inte de första spåren längre.


    Jag lät spåret vila i drygt 7 timmar och hela familjen strövade ut till marken framåt kvällen. Fredrik och Svante fick snällt vänta i bilen, så jag och Sora kunde gå spåret först. Det är så lättvindigt att låta Fredrik gå samma spår med Svante efteråt. Så har pensionären också fått jobba lite.
    Dagens start på spåret tyckte jag att jag gör lite annorlunda. Inte sätta ner henne och gå och kolla själv utan sela på terriern och låta henne hitta starten helt själv. Hon vet att sele på heter spår, så där var det inga tvivel. Hon letade lite längs skogskanten som jag hade börjat spåret vid och japp, där var nog starten. Hon gick väldigt, väldigt bra till en början. Jag var överlycklig att hon nu kanske skulle klara av att koncentrera sig, damen. Hon tog vinklarna och gick över bäcken utan större bekymmer. Men sen så hände det: något annat var nog intressantare! Det hände uppe på en bergstopp, där jag hade vinklat spåret för att gå ner igen mot skogen. Hunden visade med inga som helst reaktioner att hon nu gick av spåret utan med nosen i backen följde hon bergstoppen rakt fram. Hade jag inte vetat bättre, så hade jag hängt med, då hon verkligen såg ut att spåra. Jag lät henne hålla lite, tänkte att hon kanske hade missat vinkeln och kommer att rätta till sig när hon märker att spåret saknas. Men ikke. Hon gick framåt. Till sist, efter kanske 30m stannar hon i sin ”vorsteh-position” och tittar ut över ravinen. Jäkla hund. Det var ingen idé att få henne att ringa självmant och hitta tillbaka till spåret då hon helt enkelt hade glömt av vad det var hon höll på med i detta läge.

    jagdterrier 19 043
    Surt, väldigt surt då vi definitivt hade nollat provet med henne om det hade varit ett spårprov. Och jag som förare kunde inte läsa min hund i tid för att förstå att hon nu hade gått av spåret och hittat på annat istället.
    Tja, så är det dock tyvärr, tur så visste jag vid vilken gren jag hade lagt vinkeln neråt. Tog av terriern och tillbaka några extra meter bort från vinkeln för att börja om i spåret och ge henne chansen att hitta vinkeln själv. Tyvärr så vart det som förtrollat. Hon gick rakt fram, två gånger. Då fick det vara nog, mitt humör var då lite i botten med och vi fick helt enkelt strunta i vinkeln, jag visade henne på spåret efter vinkeln igen så hittade hon efter många om och men tillbaka till spåret. Dock var trycket borta och hon verkade inte riktigt ha koll på vad det var vi skulle göra. Det dröjde ca 50m som jag var tvungen att mer eller mindre visa henna spåret, innan hon kunde sätta på sin lilla hjärna igen och då gick resten som på räls.
    Mycket märkligt. Det kanske är så att hon helt enkelt inte klarar av längre spår? Jag vet inte. Det finns nog inga svar, hon är en levande liten varelse och ingen maskin, så nog förstår jag att hon inte fungerar i alla lägen, alltid. Jag kanske strulade i vinkeln när jag la spåret? Kanske kom inget blod ur flaskan när jag droppade? Kanske hade vinden strukit över hälen och fört bort vittringen på ett sätt som jag inte kunde förklara just då och hon följde ändå rätt spår, då det hade ”fastnat” igen i vegetationen rakt fram? Det vet bara min hund, hon har näsan, jag har bara ögon och min hjärna för att räkna ut hur det kunde bli så.
    Vi kom fram till klöven i alla fall, hon fick utöver det en påse med köttbullar. Det satt som en smäck, då hon hade fått banta lite under veckan.
    Vi två satt oss sedan i mossen och vilade hjärna och ben, jag ringde Fredrik så han kunde börja gå med Svante. Det tog en väldig lång tid innan de till sist kom fram. Och även Svante strulade vid några ställen, bland annat vid vinkeln. Kanske för att vi hade gått fram och tillbaka där innan eller och kanske för att det rentav var något lurt med stället. Fredrik fick hjälpa en hel del. Han visste vart spåret skulle gå, eftersom jag hade satt GPS på Sora och Fredrik fick Astron för att se hur vi gick. Smidigt med tekniken.
    Nöjda och belåtna färdades vi hemåt, under ivrig diskussion varför och hur det gick som det gick. Rätt roligt att sambon kan ställa upp för sådant som spår-gåing, trots att han inte jagar. På så sätt är han lite med i alla fall och vi har gjort något ihop.
    Önskar er Suchenglück och Waidmannsheil!
    Ho-Rüd-Ho

     ***************************************