2019-12-07: Att få skjuta sig sin egen mat ...

Är något som jag önskade alla hade möjligheten till. Att släcka ett liv är gräsligt. Att släcka livet för att få kött på matbordet och för att inte köpa ”industriellt-tillverkat” kött är fortfarande att släcka ett liv. Det är jag fullt medveten om. Men att släcka livet med ett skott, ett liv som hade det mycket bra ute i det vilda, levde som det är skapt till: fritt, är i mina ögon inget annat än att en människa följer sina djupa instinkter: att jaga.
Samtidigt vägrar jag att köpa kött från de släckta liven som levde instängd i stallar, som kördes till slakthus med dödslukten runt sig. Jag vägrar köpa kött från djur från nutidens industrier. Det var anledningen att jag tog jägarexamen 2005, och på den vägen kommer det förhoppningsvis förbli.

Idag fick jag chansen att få följa min mat från skogen, skottet, urtagning, flåning, hängning och sedan styckning och slutligen: min mat på bordet. Jag skulle verkligen önska att alla hade chansen till det. Att se hur det är att släcka ett liv, att öppna upp djuret och ta ut inälvorna, att känna lukten av blod och få på sig pälsen. Jag tror att många, många hade fått upp ögonen och hjärtat på just kött som är ”producerad” med djuren som villkor. Jag hade hoppats att mer ser djuret i det som ligger i frysboxen på ICA, att mer hade sett varifrån prisskillnaden kommer från kött, industriellt tillverkat eller från bonden bredvid som har några kor ute på gärdet och som säljer på mindre affärer, som Kustcharken i Sotenäs.

Jag blir väldigt ledsen att få höra ”Nämen stackar rådjur!” när jag berättar att jag sköt ett, samtidigt som jag vet att det köper sig sina fläskfiléer, kycklingklubbor eller steks från charken på ICA, helst så billig som möjligt, producerad i Danmark liksom. Då blir jag väldigt, väldigt ledsen. Hade en sådan ”diskussion” även idag, men kunde nog gott argumentera att det inte var så illa, med tanke på hur ”mitt” kött hade det, innan det kom till frysen.
Men, får väl börja från början.

Var bjuden på en underbar jakt hos min gamla arbetskollega. Jag och en kille från Strömstadstrakten med sin strävhåriga vorsteh stod för hundarbetet och hoppet om grisar var, som vanligt stort. Senare under dagen ökade vi hundfronten med tax och wachtel så nog hade vi mycket roligt och många fina drev blev det. Vorstehn och Soran hade nog gris i nosen, men ingen av de fick ordning på det, trots att Vorstehn, en ståtlig hane helt i min smak, var rutinerad grishund. Därmed kunde vi efter första såten och några kilometer i hundbenen konstatera att mer än tre drev på rådjur och några kanske, kanske grisspårningar, blir det inte. Vi bryter, samlas för kaffe och delar ut oss på nytt.

Vorstehn hade brutit klon, så taxen fick ersätta och från öster kom Anders med wachteln. Nu vi rörde vi om i grytan ordentligt!! Drev på alla tre hundar, det buktade i grannsåten för wachteln, taxen hade tagit upp rådjur i mitten av såten och min terrier finkammade granithällarna och skogsdungarna mot fjorden. Hon får upp en löpa och börjar driva, helt underbart! Det buktade fin och var på väg mot pass många gånger, men vände inåt igen. Det visade sig att det var rådjuret som taxen hade fått upp i mitten på marken som hon drev på, så nu var det två som höll i. Sora med sitt försprång och sina längre ben låg långt före lilla taxen som fick ta det lite saktare i detta kuperade landskap. Till sist gick det i pass hos en rutinerad vildmagnet som förvaltade chansen som han brukar: Ett skott och rådjuret ligger. Sora, några minuter efter, driver fram och får taxmannen att rappa på steget: om taxen kommer fram också, blir det slagsmål!!! Men, tur nog så är Sora inte så extremt bytesmedveten, snarare tvärtom: hon luktar och luggar lite, för att konstatera att det är dött och därmed ointressant. Hon vänder efter några minuter och följer sitt spår tillbaka. Nu stirrade jag med spänning på Astron: två tikar skulle snart mötas i sina spår efter och till rådjuret. Men, det gick bra, pilarna fortsatte röra sig åt var sitt håll och till sist kom även taxen fram till sitt byte.

Sora hade väl koll på att det fanns fler rådjur under tiden hon drev det som gick i pass. Hon genade tillbaka till mig, kastade iväg sig igen och började driva på nytt. Nu stod jag väldigt bra till, uppe på en kulle, framför mig en svacka med skog, perfekt kulfång! Hon driver perfekt, jag gör mig beredd, Aimpointen på och pang, då fick jag skjutit mig min mat. Vilken otrolig lycka! Vilken dag att fira, att kunna fylla frysboxen med världens bästa och klimatsmarta kött!!

Jag fick, som bjuden gäst nämligen ta med rådjuret, trots att jag ”bara” fungerade som hundförare. Stolt som en kung tog jag ut det, bara log när händerna blev röda, när jackan får sina märken av blod. Det ingår liksom. På samma sätt som vi får rynkor efter vi skrattar mycket eller som en jakthund får sina vita hår där han fått sina märken efter en härlig jaktdag. Jag vet, det finns många ikke jägare som inte håller med mig om allt detta, men jag är lycklig lottat att ha chansen till ett sådant jägarliv!
Nu hänger rådjuret i förrådet, om några dagar ska vi stycka och sedan avnjuta världens underbaraste kött.

Terriern sprang 2,5mil i otrolig kuperat terräng, hon ligger bredvid mig här och susar sött. Nog drömmer hon om dagens bataljer. Sov gott, underbaraste vän och jaktkamrat.

PS: även idag fungerade Wehunt pucken och överföringen perfekt. Klart, det är bara granit och närmaste mast inte långt ifrån och fågelvägen är det väldigt korta avstånd emellan de. Det känns ju skönt att i alla fall ute vid havet och bland fjordar kunna använda Wehunt-GPS för hundjakten. Det funkar ju tyvärr jättedåligt lite inåt landet. Ingen överföring av data på många ställen inåt landet, trots att den visar två balkar. Mycket märkligt. Men, idag så var det en helt perfekt dag, även för Wehunt.

Ha det gött, Ho-Rüd-Ho och Waidmannsheil.