2019-12-14: Grisjakt på nya marker

På en av bohusjakterna träffade jag en urgammal jaktkollega från en av dem förta jaktlagen jag var med i för många år sedan. Han har tillgång till fina jaktmarker lite hemmavid och idag fick vi tillfälle att få släppa terriern. Gänget som jagar här tillsammans verkar ur trevlig och främst tax- och dreverjägare. Dock har de råkat ut för att drevern jagar gris istället för rådjur och nu tyckte de att det vore skönt att bli av med några.

Min Fredrik fick hänga med och fick den ärofyllda uppgiften att hålla i Svantes lina, för självklart ska min blinda krigare vara med. Han är liksom min vägvisare och garant. Han älskar just vildsvin, medans hon jagar det hon hittar. Han reagerar i princip inte på rådjur och därmed kan jag med hans hjälp bekräfta om det är vildsvin hon jagar eller annat.

Samling vid ett gammalt torp, underbart belägen mitt i marken och snabbt ut till passen. Vi går ner till södra delen av marken och skulle jobba oss i zick-zack genom och fram till stugan igen. Enligt Håkan så skulle första delen vara mycket hett, där inne hade drevertiken förra veckan fått upp gris. Ok. Kul. Vi går in i en jäkla tätning och avvaktar tills alla sitter. Släpper terriern och hon for iväg med något hon redan hade i nästan under tiden vi gick in i tätningen. Tyvärr, rådjur. Svante reagerade inte alls och vi hittade mycket (!) färskt rådjursbajs, så nog stod det en liten flock söta rådjur där inne som dock var fredade för dagen. Och nu är det ju som det brukar: vill jag att hon håller i lite, eftersom det finns chans att det buktar och det sitter folk i pass, släpper hon, vill jag att hon släpper det fort eftersom vi ej skulle jaga rådjur, håller hon i. Det blev ett ljuvligt drev som flera av passarna kunde ser. Dreverjägaren ropar till och med: Men oj, rådjuret står och väntar in hunden. Nästan som med taxen. Härligt för visserligen, tråkigt dock idag, då det var vildsvin som gällde.

Hon återvänder perfekt. Nästan. Vi hade under tiden avancerade framåt i såten, tanken var att hon mötte oss på väg tillbaka. Damen hittade dock något annat och försvann ut över mossen och var borta lite längre igen. Den vanliga pressen som hundförare kan få, kom krypandes och vi bestämde att gå vidare med Svante i linan, för att se om han kan nosa upp något spår. Sora fick komma när det behagade. Kändes bara så pinsamt att alla fick vänta igen för hon vart iväg med obestämt djur, säkert rådjur. Hon bröt dock strax innan gränsen, gick tillbaka i sitt spår, hittade våra spår och följde dessa perfekt fram till oss. Vi fortsatte. Äntligen, äntligen vrålade hon till! Vi hade nu gått över ett hygge med små yngel skog, passerad en av passkyttarna i ett torn, vänt och gått i en glänta, som vette ner mot dalgången med hygget och tät skogsplantering. Där alltså, där fanns det något som verkade ha stått helt lugnt i tätningen när vi tidigare passerade på kanske 100m avstånd. Så klart, de trycker man kan nästan springa över dem. Minns att Svante höll på att dra åt det hållet när vi gick, men eftersom jag inte kunde släppa honom och Sora fortfarande inte var tillbaka, gick vi som det var bestämt innan.

Det blev ljuvligt skall inne i tätningen. Grisen verkade hålla till under en gran som stod mitt i den täta ungskogen. Efter några minuter gick det loss och verkade lovande nog gå genom dalgången mot passkytten i tornet. Tyvärr så vände det mitt inne i planteringen och valde att sticka över mossen och mot kraftledningen istället. Terriern gapande efter. Mitt lilla hjärta slog sina extra slag när jag följde terriern under tiden på Astron. Wehunten höll på att flaxa från att fungera eller vara helt borta. Tyvärr, inget nytt på den fronten. Funkar ibland och inte alls resten av tiden. Kul.

Efter ca. 10min kom ett rop på radion från skytten längst ut i kanten vid kraftledningen. Han meddelade att det var en ”jäkla” stor galt eller ja, ett jätte stort vildsvin i alla fall. Det var gott att höra. Man blir alltid lite förvånad över att en sån liten terrier har mod att ge sig på något så stort.
Hon släppte efter ytterligare några minuter och återvände. Vi hade under tiden följd hennes spår, vi tänkte se om hon kan gå på det igen när hon väl var tillbaka, eftersom vi inte riktigt visste, vart grisen tagit vägen. Jag skickade på henne igen, hon tog upp spåret igen, sprang förbi där hon släppte, vi hörde henne skälla och så gick det i några minuter. Grisen hade valt att gå över en bergskant och vidare till grannmarken. Ok, bra, då kan vi släppa denna.
Samling och korvgrillning, en öl till de som inte behöver köra och mycket tjat.
Tusen tack för möjligheten att få jaga hos er.
Vi ses
Waidmannsheil und Ho-Rüd-Ho.