Blev det för oss idag. Vi fick komma till en fin mark ca en timme norrut. Vi har varit där tidigare och ibland så hör de av sig igen eller så får man (jag) tjata lite, ha ha, inte min styrka. Men hur som helst, idag fick vi komma. Eftersom jag har varit där tidigare med Sora, kan vi marken och hur vi skulle gå i de olika såtarna. Sora fick komma loss, gjorde fint, väldigt fint jobb på ett rådjur som hon drev helt suveränt med sitt långsamma sätt, det täta skallet, nästan som en tax. Det gick i pass och blev liggandes direkt. Hon släpper vilt som ligger nästan omgående för att komma tillbaka eller ja, komma nästan tillbaka och gå vidare på nästa. Min lilla gamla dam, hon tar friheten för sig och lever lite rövare numera. Med henne drivandes längre ut i marken, kom jag på den lysande idén att släppa Troll på samma spår som hon och rådjuret hade gått tidigare. Även det gick i lås. Han började skälla och drev exakt samma spår fram till det liggande rådjuret. Vilken glädje, vilken otrolig glädje att få komma fram till detta. Inte för att han egentligen gjorde någon större nytta, men visst, du får allt vara lite stolt mitt lilla Troll.

Det obligatoriska fotot fick jag tyvärr ta med honom istället för Sora, då hon envisades med att driva runt i kullen ovanför oss.

Vi ställer om skyttarna, men nu var lyckan redan förvärkat och drevdjuret valde att lämna såten utan att komma i pass. Till sist väljer även Sora att lämna skådespelet och kom tillbaka. Belåten, mycket belåten.

Älskade hund.

HoRüdHo och Waidmannsheil.

Jag ville bara dela med mig två bilder på mina två terrier. En helt vanlig dag, på en helt vanlig promenad. Dessa två förgyller mina dagar! Tack att ni finns.

Sora von den Marokken, 11 år och

Viltskräckens WQ Troll, 1 år.

Det är faktiskt också helt underbart. Bara jag och hundarna, bössan och skogen. Bara njuta av att hundarna får göra det de älskar mest, suga in skogens alla dofter, långsamt tar sig genom myrmark och över hyggen.

Och även fundera på hur unghunden egentligen jobbar. Hittills ville jag tycka att han är på graänsen för kort. Hans drev, om vi nu ens kan benämna de sådant, är på 1 till 5 minuter. Alldeles för kort. Det kan hända att han går och går och söker helt fantastiskt bra faktiskt, hittar något, släpper skallet och kommer iväg, för att sedan slutar efter typ två minuter. Nej, nej, nej, det är ju inget vidare fart då. Visst, på dem marker vi hittills har gott, är det helt ok, för att det är små marker, skyttarna sitter täta och är djuret ute, så är det ute efter två minuter om det inte gick i pass. Hunden är direkt tillbaka och vi kan fortsätta. Det gillas här faktiskt. Men lite hoppas jag ändå att han blir längre. Han är trots allt bara året och då är ju allt fortfarande helt öppet.

Idag så var tanken att låta honom jaga. Sora kan ju sin sak, hon är perfekt som hon är och behöver inte träna i den bemärkelsen. Självklart kom hon loss hon med, men fokus ligger på att lära upp Troll nu. Sagt och gjort. Släpper honom på ett hygge med angränsande lärkplantering. Tanken var att rask ta oss inåt marken, då det finns en väg längs gränsen och den ville jag inte han går över. Det har inte heller hänt så värst många gånger att det gick över. Men idag gjorde det det. Han tog upp inne i lärkplanteringen. Inga oroliga tanker från min sida, då han ju är så kort och kommer tillbaka inom typ 2 minuter och då skulle han inte hinna över vägen. Typ. Men idag gjorde han det. Han höll i och drev och drev och drev. Över vägen och långt in i grannmarken, sen via omvägar tillbaka, vet inte ens vad han egentligen höll på med till sist. Men han kom över vägen igen och anslöt sig stolt till gruppen. Jaha. Ok. Som sagt, jag vill ju att han ska hålla i lite längre, idag gjorde han det med råge. Vid ett drev i alla fall. De andra gångerna han fick upp var han sig trogen kort igen. Hundar. Man blir inte klokt av dem.

Nöjda och belåtna och rätt blöta åkte vi hem sen.

HoRüdHo.

En favorit i repris, vi var bjudna till Bohuslänska Åbyfjorden igen. Samma upplägg som förra gången, upp på stenbrottet och ner via tätningar och lite vass områden.

Vi samlas och dagen börjar med lite småprat, några längre diskussioner över hur man sätter sig eller hur vi ska gå förekommer inte här, då alla känner marken så väl och alla är så väl bekanta med varandra, känner varandras styrkor och svagheter, passen fördelas därefter och så var vi igång. Idag var jag ensam hundförare och jag släppte både Sora och Troll i omgånger. Sora gjorde ett resolut jobb ner i vassen mot sjökanten. Troll hade hittat grisarna där inne men inte fått ut dem. Eftersom jag inte gärna släpper båda samtidigt så väntade jag in Troll, kopplade och släppte Sora. Gamla damen vet vad hon kan och gör det bra. In i det täta, rejält med skall och till sist får gris eller grisarna nog och drar iväg. Tyvärr inte i pass utan längs med sjön och upp i grannmarken. Sora följde efter en stund, bröt och kom tillbaka. Sen är det inte så lätt längre att koppla henne. Hon vet att det är Troll som får komma ut och det gillar hon inte. Hon tog några rundor till innan hon tyckte det vart ok att komma in. Med det sagd, så vet jag att hon har stenkoll på vart jag är. Hon kommer alltid med jämna mellanrum till mig, kollar och springer vidare. Tror dessutom att hon börjar höra lite sämre. För hon lyssnar inte. Ha, ha. En äldre hundens idéer att helt enkelt ignorerea matte och mattes ”oh, hon är nog gammal och gör det för att hon inte hör..... ” funderingar. Men, så länge hon gör ett bra jobb och så länge hon alltid är hem med oss igen så är det ju inget problem. När hon var iväg på ett lite längre drev på dovhjort, släppte jag helt enkelt Troll för att ha med mig en hund i såten. Praktiskt.

Dagen resultat: inget som följde med oss hem ur skogen, men underbart väder, härlig sällskap och grillat korv efteråt. Det duger alldeles alldeles utmärkt.

HoRüdHo.

Det finns här uppe i Bullaren. En underbar plats på jorden som låter själen bara flyga iväg.

Tack Ivan att jag får gå på din mark som om det vore min egen och tack att vi har en mysig stund ihop efteråt med goda fiskbullar, potatis och spenat.

Det har blivit en liten tradition att jag tar mig en tur i skogen, njuter av att hundarna får söka lite extra och helt ostörd av vägar eller andra människor. Vi kan gå där som i en bubbla och suger in den fjäll lika naturen. Mossen som luktar så underbar sött på något vis, skogen som inte riktigt vill bli stor, plågad av väder och vind. Känslan av ”att vara ens med naturen” smyger sig på här uppe utan att jag behöver be om det. Jag sätter mig på en sten eller en tuva i mossen och väntar på att hunden kommer tillbaka. Jag bara väntar och njuter. Knappt jag behöver ta upp GPS-en eller mobilen för att jämt kontrollera var hunden är, nej, här uppe står tiden lite stilla och det gör även tekniken. Det behövs helt enkelt inte heller. Så det är bara vi och naturen som finns. Termosen har lite gott varmt kaffe och en macka smakar lite extra gott med utsikt över ”fjället”, som egentligen inte är ett fjäll, men det känns så.

Både Sora och Troll fick komma loss idag. Sora kan sin sak, målmedvetet letar hon sig längre och längre bort från mig, hittar till sist och hennes drev kom nära, väldigt nära, men inte i läge ändå. Det gör inget. Det är inte det som är det viktiga. Det viktiga är hundarna, deras absoluta glädje och doften av mossa, myr och skog.

Jag kopplar gamla damen sedan och låter Troll träna på lite. Han är trots allt bara dryga året så han behöver verkligen tid i skog för att kunna lära sig. Hans sök rundar är självklart mindre och hans drevtider rätt korta än, men det lär nog växa fram det också. Sen tror jag, att han inte kommer bli en långdrivare. Det känns så. Jämfört med Sora som redan som unghund hade 20minuters drev. Svante var alltid kort, som ung lika som äldre. Max var alltid ”lagom” och blev inte längre även med åren. Så nog blir Troll en lite kortare.

Efter en underbar tid i skogen, hälsar vi på Ivan och njuter av några timmar av prat och trevligt sällskap, med den obligatoriska middagen: fiskbullarna från Grebbestad, potatis och spenat. Så gott.

Tack Ivan,
HoRüdHo.