2017-10-28: Västkustjakten

Hade den stora äran idag att få släppa terriern på underbara marker mitt i Sotenäs. Grisar finns det gott om på vissa ställen, så även dovhjortar och muffel. Vi hade allt lite hopp om att det skulle finnas chans på att en nasse skulle gå i pass så den lilla skara glada jägare som samlades i ladan på morgonen hade humöret på topp. Vi stämde av hundars ID, jaktradions kanal och snabbt var passen utdelade och alla traskade iväg. Jag åkte med Bosse och hans ivriga hund längst ut mot havet för att släppa inåt från var sitt håll.

Det dröjde inte länge innan Sora ylade till. Hon hade hittat ett rådjur, en fin stor get, längst ut mot gränsen och drev det fint förbi 2 skyttar som dock inte kunde avlossa ett skott, hållen var får långa. Tyvärr. Hon höll i faktiskt i 23min innan hon släppte.  Ja, ja … , jag klockar när hon börjar, då jag verkligen vill se hur länge hon håller i. Det hände ofta nog som jag tyckte att det var ett långt drev, som egentligen bara varade några minuter. Så jag tar tiden, då är det slutdiskuterat hur långt min hund driver, eller inte. Efter drevet kom hon perfekt tillbaka och vi fortsatte inåt. Under tiden hade Bosse och sin hund kommit i linje med oss från väster så vi gick ”tillsammans” framåt.

Sora var på 120m när hon på nytt hittade ett rådjur att driva runt. Det buktade faktiskt fint uppe på en kulle och många gånger trodde jag att det snart skulle smälla av ett skott, men ikke. Via radion kom sen det vanliga besked att det var för långt eller skjutgluggen för liten. Men, ett fint drev som Sora höll i i 16min är ju härligt för hennes del. Det är nämligen så att jag emellanåt blev riktigt besviken på henne att hon enbart driver några enstaka minuter. Men så här med facit i handen vet jag: det är markens beskaffenhet. Det fick jag en gång till bekräftat idag. De marker som jag annars har tillgång till är delvist så sorgligt att gå i, högt gräs, tuvor som hon studsar som en utter över, gallrad skog eller vad det nu heter när man kapar ner små träd emellan de andra och låter de ligga kvar. Ett elände att ta sig över, även för mig. Till detta kommer att det inte finns så värst mycket vilt att få tag i så hon är helt slut efter två timmars letande att hon inte orkar driva länge när hon till sist väl hittar något. Så är det. 

Vi samlas efter första såten, dricker lite kaffe och smider planen för nästa såt på andra sidan vägen. Där finns det en liten sjö med vass och blötmark, där finns det en gammal gård med härlig vall som vittnar om att grisarna i alla fall har varit där någon gång i år. Nu släpper vi även Laikan Djingis i såten. Jag ser inte mycket av terriern, då det verkar väldigt intressant exakt överallt. Bosses hittar två dovhjortar att följa efter och är borta en bra stund, Djingis avverkar mycket yta med sina långa ben och tar sig ned från stenbrottet och ut i en ravin. Säkert har han något i näsan, dock tyvärr i fel håll. Sora hittar något rådjur att driva över gärdet, innan hon släpper och spårar dovhjortarna som Jussi försvann med. Som tur var ger hon sig inte efter dessa utan sticker ut mot blötmarken. Där rotar hon länge. Under tiden fick jag världens bästa chans att skjuta mig en underbar bock med riktigt fint horn. Suck, jag skulle nog ha greppat chansen, men när jag stod där med lyft bössa och siktade på honom som inte var ett drevdjur, kändes det inte så rätt att skjuta ett stänkdjur som dessutom var så himla fin.

Efter att min adrenalinpegel hade normaliserats igen kollade jag på GPS-en vart min hund hade tagit vägen. Hoppla. Hon hade snörrakt gått med något ur vassen, över ett litet berg och ner mot sjön igen. Där stod det stilla i sjökanten sen en liten stund verkade det som. Tyvärr släppte hon kort därefter och kom tillbaka. Det kanske var en liten gris i alla fall? Vi tror nästan det, eftersom även Djingis följde samma löpa tjugo minuter efteråt och han har inget intresse i rådjur. Dessutom står väl rådjuren inte vid sjökanten i vassen. Men, det är bara spekulationer. Under tiden hade Jussi kommit tillbaka och Djingis hade gått över resten av marken så vi kunde blåsa av jakten.
En underbar dag med många fina drev och många djur att se i helt perfekt, soligt väder! Lyckan hade varit perfekt om vi hade kunnat ta hem ett fällt byte men även utan har det varit en underbar dag med härligt folk och glada miner. Tack än en gång, Boss, för en fin jaktdag.

Bjuder på några dåliga bilder på överrörlig hund och härlig Bohuslänsk landskap som jag är helt såld till.

Waidmannsheil och Ho-Rüd-Ho.