2018-12-15: En liten pinntjur

tysk jaktterrier 18 090Passade på att bara njuta av dagen. Tog med hundarna och bössan till skogen bara för att släppa och se vad det ger. Morgonen var några minusgrader kall, luften klar och vi på underbart humör. Släpper henne, hon tackar och drar iväg. Det finns inte mycket som slår en jaktdag helt på egen hand. Bara jag och hundarna och skogen. Hon drar långt och söker fint, dock utan att hitta något. Vi fick gå en bra stund innan hon uppe på ett hygge ylar till, reder ut och börjar skalla i löpa. Jag avvaktar för att se hur det utvecklas, min blinda krigare blir ivrig och vill iväg han med. Tyvärr så drar drevet genom en liten skogsdunge, över mossen och in i nästa kulle, som ligger inbakat i sumpmark. Jaha, då lär det vara älg. Det står stilla några minuter i kullen, rör sig en bit, står stilla igen, ja, då är det älg. Och det förklarar varför min blinda är så sugen. Han bara älskar älg. Rådjur kan kvitta. Älg är det han tycker är roligast. Synd att han tappade synen redan vid fyra års ålder. Han var så duktig redan som liten. Men, det är inget att vara ledsen för, det är som det är.
Sora släpper när älgen går ur kullen ok vill ta sig över mossen in i nästa dunge. Hon kommer tillbaka och självklart passar jag på att med henne tillsammans gå dit hon tog upp älgspåret för att få på henne igen. Hon tycker väl älg är helt ok, men inget hon föredrar extra.
Det var legan hon hade fått upp vittringen ifrån, följd spåren och till sist hittade hon älgen i kullen där hon ställde den en stund. Nu var det ingen idé att hålla Svante kvar i koppel. Jag släpper honom, han kastar iväg och följer älgspåren, ivrigt skällande. Sora fattade vinken och drar iväg i spåret igen. Jag går försiktigt vidare, ser älgklöven tydligt i marken och har inga problem att följa. Ibland stannar jag för att se vart hon är och ja, mycket riktigt så fortsatte hon där hon hade släppt och mycket riktigt hade älgen gått över mossen och in i nästa kulle. Där var hon, skäller och ringar rund älgen. Väldigt roligt att följa spektaklet med både öron och ögon på GPS. Det går så bra att läsa av hur hunden gör och hur hon låter och få bekräftat på GPS-spåren. Svante försöker så gott han kan att ta sig vidare, han var nog dryga 300m ifrån mig och håll enveten på att leta upp.

tysk jaktterrier 18 091

Jag stannar och avvaktar för att se hur länge hon håller i denna gång. Nja, efter ca 5min släpper hon igen, kommer tillbaka i sitt spår, hittar mig och vi går på igen. Svante fortsätter dock helt oberörd framåt. Till sist kommer han fram dit hon hade slutat och jag hör hans grova skall tydligt över mossen. Så himla, himla roligt. Sora springer dit igen och gör honom sällskap. Så står de där och skäller älg tillsammans en stund. Jag smyger fram och har turen på min sida idag då vinden låg rätt och frosten hade släppt så det knappt hördes när jag tog mig över mossen. Kunde då glatt konstatera att det var en liten pinntjur de hade hittat. 
De fick fortsätta så länge de ville, älgen rörde sig sakta framåt till sist och gick ur marken efter 20min. Sora släpper efter några korta minuter, Svante med. Han hade dock svårt att hitta sitt spår tillbaka, då de hade snurrat mycket på stället runt älgen. Till sist hör jag honom yla. Ett rop på matte liksom. Det var inget mer än att gå och hämta honom. Det är rätt lustigt det. Med jaktlusten i näsan finns det inget stopp för honom trots att han är helt jäkla blind. Sen när ”förnuftet” kommer fram igen inser han kanske att satans, här sitter jag fast och har ingen aning vart jag är. Det är inte första gången jag får leta upp honom. Men, han har sitt GPS-halsband på, annars hade jag aldrig skickat iväg honom. Hittar honom glad och lycklig vid platsen där de hade ställt älgen första gången. Mycket upptramp från både älg och hundar. Lyckliga över att vi haft turen att få nosa på älg körde vi hem sen.