2019-10-05: De stora vägarna

jagdterrier 19 062Samling kl. 8:00 för säsongens första drevjakt med laget. Temperaturen hade sjunkit till 1 grad när vi möttes, men solen kröp långsamt upp från horisonten och det skulle bli en riktigt fin dag.
Vi började med att släppa Sora vid stenbrottet. Hon sökte ljuvligt och Thomas nere vid vägen ropade att en hare just sprang förbi honom på 10 meter. Han hade nog kunnat ta med den hem, men han visste inte då att Sora just tagit an löpan uppe i berget och började väcka. Det dröjde inte länge innan hon fick kläm på det, några minuter efter och drev fint förbi Thomas. Stannade där haren stannade och sprang tillbaka och längs vägen, som haren, när han fick syn på Thomas, glodde han, stannade och vände tillbaka. Först haren, sen hunden passerade Mårten, som dock hade för långt håll. Sora klarade tyvärr inte av avhoppet från grusvägen, det missade hon helt enkelt, snurrade en del och kom tillbaka till mig. Under tiden hade en räv rapporterats, tyvärr för långt för honom som såg den och den gick inte mer i pass för Rickard heller. Tur nog, så är Sora inte så intresserad av räv ovan jord. Risk för att den går i ett stengryt ved stenbrottet är hög. Jag själv snurrar till mig lite uppe på berget då jag inte kommer ner, lyckas till sist och vi samlas.
Nästa blir Diddi, drevern, som tanken är att vi skulle släppa uppe längs en ås. Skyttar i pass, drever lös och resultatet bli att Diddi hittar en löpa som går rakt ut från marken, ner för den branta åsen och ut mot stora vägen och järnvägen. Vi ser på GPS-en att hon velar fram och tillbaka på en grusväg som leder rakt på stora vägen, stor risk finns att hon ta det enkla och fortsätter springa på den. Där kör man 110km/h eller mer, alla handa vilt blir påkört jämt så det var satans och Mårten slänger sig i bilen med hjärtat i maggropen och kommer fram i tid för att koppla Diddi. Pust.
När vi ändå stod fördelade för denna såt, bestämdes lite hastigt att ta Sora för att gå såten. Sagt och gjort, hon blev mer än glad över det. Sökte igen bra och långt, fick upp 170m ifrån mig och vad händer? Det går ner för branta åsen det med! Nej, nej, nej!!!!! Jag påbörjar vägen tillbaka till bilen för att ta mig till stora vägen. Under tiden är det dock ett snällt rådjur som låter sig drivas riktigt, riktigt fint. Det buktar runt i bergen just ovanför stora vägen, kommer tillbaka in i såten en vända så Thomas satt väldigt bra till. Buktade dock utåt strax innan de var framme hos Thomas och drog några bukter till på åsen och bergen. Jag stod ändå nere vid utfarten till stora vägen, för att vara beredd ifall det dock skulle gå över. Men så bryter hon och se och häpna, så går hon tillbaka i sitt spår! Hon genar lite här och var, jag väntar kvar vid stora vägen så hon inte skulle få för sig att gå ner och ta asfalten istället, men nej, som tur var så kom hon in i såten till sist. Jag gasar för fullt för att komma nära henne för att kunna vissla innan hon tar loopen nummer fyra runt och utåt igen. Misslyckas dock då hon var snabbare. Lilla gumman verkade ha kompass idag och visst, där genade hon igen och hittade mitt spår där jag hade gått fram till åsens kant för att få bättre kontakt med Astron. Jag blev allt lite imponerad av att se att hon fattade att det var mitt spår, hon tog det tillbaka och mycket glad kunde jag koppla min lilla terrier. Ett mycket fint drev, tre kilometer rent drev, perfekt återgång, vilken lycka. Tyvärr förstör de stora vägar mycket av glädjen, då alltid en av oss med GPS måste stå vakt och rädda hundar över vägen. Men, vi är förskonade av varg än, så jag vill inte klaga.
Vi beslöt att ta Diddi på andra sidan marken över ett fint berg. Vi var på väg ut till passen, när Henrik ropar att det är folk uppe på berget och grillar korv. Ingen idé att släppa drevern. Tillbaka och ett litet trumfkort: en liten kulle som vi precis klarar av bemanna med så få som vi var idag. Diddi är tyvärr inte så himla väl tränat över sommaren så det passade henne bra att komma loss i ett mindre område som vi dessutom kan passa bra. Det dröjer en bra stund innan hon hade mäktat sig upp på toppen, men då kom väckskallen! Ljuvligt dreverskall i 10minuter innan allt gick i lås hos Henrik. Klockrent skott på 20m och Diddi kommer lyckligt fram och ta ett stadigt grepp om halsen.
Lycklig Mårten klappar sin Diddi och jag får äran att ta bocken, då det var min tur.
Jag sparade på lungorna som jag frös ner i minde påsar. Tanken är att kunna dra släpspår till våren med dessa bitar. Tror det är ett utmärkt sätt att lägga spår, framför allt ett enkelt sätt för mig. Krävs inte mycket planering utan fram med påsen och gå. I princip.
Hemma blev det att flå bocken och nu ska vi faktiskt ha en underbar gryta med rådjur från ifjol.
Ho-Rüd-Ho och Waidmannsheil.