2019-10-09: Släpspår: 1.5km; 4h + WeHund GPS-tracker

jagdterrier 19 064Idag stod det styckning av råbocken på schemat. Men innan vi började, hade jag bestämt mig för att dra skinnet genom skogen, låta det ligga tills efter styckningen och gå spåret med Sora sen på kvällen. Sagt och gjort. Hade även fått tillbaka min utbytt Wehunt – GPS-tracker. Den jag hade innan verkade inte fungera alls. Den hittade inte GPS-kontakten någonstans i princip, lite sporadiskt under fri himmel, men väldigt dåligt till ingen uppdatering i appen på i-phonen så jag skickade tillbaka den. Menar att lite mer kunde jag vänta mig av en puck som ändå kostar en liten slant. Sen är jag väl rätt bortskämt med Garmins Astro och T5 mini som jag har på terriern.

Den strular i princip aldrig, fungerar som en klocka och ja, enda som då kan ställa till det är om terriern kommer för långt bort eller om vi jagar i alldeles för kuperat mark så jag inte får radiokontakt med henne längre. Just då tänkte jag att det vore toppen att komplettera med Wehunten som ju skickar via GSM-nätet. Men som sagt, första pucken fungerade inte alls. Det var inga problem att jag fick en ny, abonnemanget byttes och nu idag tänkte jag provköra den lite i spårningen. Nyladdat och blinkande hittade pucken direkt, mobilen fick täta uppdateringar så visst, så här ska det ju se ut!
Körde ut till marken, drog en ögla runt bock-fällen och stövlade iväg. Det regnade lätt och marken var blöt.


Spåret blev en riktig höjdare tyckte jag. Började på en kulle med bara mosse, drog över ett nytt hygge med mycket bråte och högt gräs, lite zick-zack där för att få till några vinklar. Vidare mot en backe och upp. Fixade lite sårlega, korkat nog så tog jag inte med kniven, fick rycka päls och försöka få loss lite av skinnet. Genom en gallrad storskog med mycket (!) bråte efter gallringen, vidare ut på en kraftledning där det fanns gott om bara blanka berghäll. In i en jäkla tätning, tvär vinkel ner för en rejäl brant och vidare genom gallrad storskog mer rikligt bråte. Genom den och upp för ett litet berg med mossa, utför och över en liten gärdsgård, tvär vinkel igen och vidare genom ung plantering och sen skog. Fram till en grusväg, längs med den ett bra tag och nittio grader sväng från grusvägen och över ett vattenfyllt dike, vidare i skogen med sump och högt blåbärsris, väldigt ojämnt att gå med tuvor som stretar åt olika håll. Fram till grusvägen igen, rakt över och in i skogen. Nittio grader igen, en U-sväng i skogen och ut på grusvägen igen, över och ytterligare en vinkel. Gick en bra bit till i skogen där innan jag kollade Astron som sa att vi är å 1,5km nu. Ops… det var en bit! Men det är så lätt att bara dra skinnet! Jag snitslade ingenting, tyckte att jag kommer ihåg eller så får det bära eller brista. Fixade tre ”sårlegor” totalt, med pälsfluff och lite köttslams som jag fick loss. jagdterrier 19 066
Brett flinande for jag hem och såg framemot att gå med henne.
Dock styckningen först då. Det tog inte så himla långt och blev dryga 7kg, filerna åt vi direkt som kvällsmat, resten åkte till frysen.


Efter då 4h selade jag på terriern och lät henne hitta starten självt. Eftersom jag inte hade markerat någonting alls längs spåret och det nu var bläcksvart, bortsett från pannlampan som gör att allt ser annorlunda ut nu, fick jag lita på terriern att hon förstod vad det var jag ville. Satt henne dock först och gick lite runt uppe på kullen, ropade in henne sen att komma till mig. Hon kom som oljade blixten, tog näsan i backen och letade. Självklart hade jag varit rätt så offside från spårstarten, hon visade sen tydligt att det fanns något längre bort och så tågade hon iväg. Ni som går spår med era hundar känner väl denna underbara glädje att bara få se sin hund i lina, medvetet dra iväg. Känslan att hålla i remmen och hunden visar vägen. Det gick helt klockrent, över hygget, zick-zack där inga konstigheter. Jag stannade henne då och då, bara för att plocka fram Astron och se om hur vi låg till.

Yes, helt perfekt. Hon hade tagit samtliga vinklar utan tvekan och vi var helt rätt. Vidare och upp för berget, hon missar ”sårlegan” och pulsar i terrierfart förbi. Ropar sakta in henne och visar pälstuvorna, hon luktar intresserad och vill vidare. Wow, hann jag bara tänka, så här sugen är det ju rena drömmen att gå spår med henne som hon annars brukar ha ADHD. Vidare genom gallringsskogen. Här velar vi bort oss lite. Känner inte igen mig riktigt och känner att hon inte har samma tryck i linan som när hon är i spåret. Ser att hon ringar lite och luktar här och var. Ser dock att hon börjar reagera på de kvistar hon själv rör vid som då låter som om det är möss som springer. Hon byter ”jobb” till musfångare, stoppar ner huvudet mellan riset för att kolla om det går en gnagare där. Får då fya henne, det blir lite av en diskussion där innan hon går vidare med näsan för att hitta tillbaka till spåret. Jag har kollat på Astron och kunde orientera mig igen, visste vart spåret ungefär skulle ligga och ser då på henne när hon ta ett lite djupare sug på marken, böjer sig lite i framvagnen och pulsar iväg. Så ser hon ut när hon är tillbaka i spåret, det är mycket viktigt för mig själv att komma ihåg! Jag måste verkligen lära mig hur min hund ser ut när hon gör rätt.


Vi fortsätter under ledningsgatan, berghällen var inga problem. Visserligen fick hon springa lite extra ringar då hon missade en vinkel, men rättade till sig själv och jag märkte att hon var tillbaka i spåret, då remmen fick sitt tryck igen. Sen blev det jag som strulade till det borta i den jäkla tätningen. Var stensäker att jag hade gått på ett visst sätt för att komma ner för stupet, men Sora insisterade med att vilja gå en annan väg. Ropade på henne, kommenderade ”Spår”, hon gör väl sitt bästa, hittar ingenting, jag svär (…), ”Sök spår!” och jaha, hon drar iväg ditåt igen. Men det är ju fel. (…) Satan. Fastnar i grenar, ropar på terriern, hon kommer tillbaka till mig, ”Spår” (HÄR BORTA !!!), hon försöker igen och det slutar med att hon drar bortåt, igen. Suck, då måste hon väl på nåt sätt ha rätt ändå. Jag följer efter och till sist så kommer vi fram till stupet. Jaha. Mitt fel. Sorry. Hon tittar på mig och sen ner för stupet, nä min lilla vän, jag ser att du vet att spåret fortsätter där nere, men vi tar en liten omväg (för det kom jag ihåg att jag gick vid läggningen fram till stupet, lite tillbaka och längs med och hittade en nedgång längre bort). Det var inga problem att kalla in henne, ta kort i linan, visa henne nedgången längre bort, ”Spår!” och så var hon på igen.

jagdterrier 19 065
Inga bekymmer genom storskogen. Vi passerar sly, en backe till och under kraftledningsgatan igen, inga bekymmer och kommer ut på grusvägen. Nu blir det spännande! Nähä, det var det inte. Hon tog rätt håll, gick längs spåret, sprang förbi avfarten, kom på sig själv (jag hängde bara med, visste dock att jag hade hoppat över diket vid björken), hittade tillbaka och hoppade över diket, plaskade lite när hon landade i vattnet och gick bara vidare. Nu i det täta med allt ris och höga grästuvor, fick hon ringa lite extra, såg på Astron att vi var lite offside då och då, men jag lät henne fixa det, för det gjorde hon! Vinklarna stämde, bra lite bredvid, eller så var GPS mottagningen inte den bästa. Fram till grusvägen, över, full fart vidare. Hon missade sårlegan, jag ropade in henne, visade köttbitarna och så drar vi vidare. U-svängen gör hon perfekt, över grusvägen igen utan problem, några vinklar till och så kommer vi lyckligt fram till bock-pälsen. Herregud vad glad jag blev i min lilla terrier idag. Att lägga spår och gå de är verkligen bland det roligaste jag vet! Och idag var det lite extra roligt, då jag helt enkelt var tvungen att mer eller mindre lita på henne, då det inte fanns snitsel och då vi gick i mörkret. Hon fick sig en liten påse med slaktrester från samma bock, tog gladeligen emot det och ville börja rycka och slita i skinnet. Det fick hon dock inte göra så där, istället blev det sitt bredvid och ett obligatoriskt foto. Sen tog jag fram och slängde skinnet lite åt henne så det vart lite kul i alla fall.
Hem och njuta av kvällen, terriern fick sig en extra godbit till.


Kollade på WeHunt-Appen med hur spåret hade gått. Pucken var väldigt bra i sina uppdateringar och det syntes väl att vi hade gått i spåret. Fredrik satt hemma och kunde följa oss via sin WeHunt App, hade kul han med i sofflocket.
Ho-Rüd-Ho och Suchenglück.