2020-01-04: Bohusjakt – Min vilsna terrier.

Via en jaktkollega fick jag möjligheten att få komma ut till ett nytt ställe ute på Sotenäs. Just Sotenäs är lite speciellt. Ett på ett sätt väldigt kargt och av havet hårt ansatt område, fullt av bohusgranit och stormpinade låga träd. Åt andra sidan små oaser av rent ljuvliga skogspartier, frodiga åkrar med fullt av vilt. På vissa områden är finns så täta vildsvins- och dovhjortstammar att man i varje drev får upp. Nu gäller det visserligen inte hela Sotenäs utan några få av dessa jägaroaser, men oavsett så är förväntningarna alltid mycket höga när jakten blåses igång.
Idag då på ett nytt ställe, lite ut mot Hunnebostrand. Inga stora vägar här, en naggande god såt skulle vi börja med att släppa gråhund. Jag skulle posta någorlunda nära min bil för att kunna plocka ut terriern om gråhunden springer för långt bort. Där satt jag i solen och funderade på livet, gråhunden höll på att spåra men får inte upp något förrän att hundföraren förstod att det var något på gång och det bar iväg på långskjuts. Vi avvaktade, gråhunden bröt så där lagom, kom tillbaka och de fortsätter. Efter en halv timma till verkar något fånga intresset och swiff, ja, där var det något. Han spårade och vid en damm i vassen syntes det på GPS-en att han nu var säker på sin sak och följde efter. Säkert gris, där brukar de stå. Tyvärr gick det åt helt fel hål och efter ytterligare en halv timme fick hundföraren nog och åkte för att hämta hunden.
Jag packade ihop och hämtade min, gick in och släppte. Vi gick genom såten som egentligen redan var genomgått, mer eller mindre och mycket riktigt, så fanns det inget annat än rådjur och dovhjortar kvar. Som var fredade.
Vi kom till sist fram till yttersta passkedjan och bröt. Terriern var borta än, iväg med dovhjort.
Vi bryter såten, tar bilarna en bit bort och gör ett nytt försök.
Terriern skulle få gå från norr, en av jaktlagets wachtel från söder. Tyvärr så var marken lite för nära vägen 172 mot Kungshamn, men som vi tyckte, skulle väl inget drev gå över en ås och ner för en brant för att gå över vägen?! Nej, det gjorde väl inte drevet……
Sora letade underbart och hittade långt inne i såten. Rådjur. Hon drev helt ljuvligt och flera kunde se, kom dock inte åt att skjuta. Hon höll i och det buktade riktigt fint, jag stod kvar på min kulle och njöt. Till sist släpper hon och återvände fint i sitt spår. Uppe vid en av granitåsarna ser jag att hon går en bra bit vid sidan av sitt spår, ju, så klart, vinden blåser från havet och därmed flyttade sig spåret inåt landet. Så här långt gick det bra. Svårare blev det när det var några bukt cirklar som hon var tvungen att leta reda på utgångar under dessa blåsiga förhållanden. Vid den sista misslyckades hon. Jag såg hur hon febrilt letade utan att hitta anslutningen till sin egen löpa som hade blåst iväg uppe på granitryggen. Satan. Stackars liten. Ser hur hon velar och försöker, till sist verkar hon ge upp och försökte med sin inre kompass att navigera tillbaka. Tror hon måste ha haft en minnesbild av att hon passerade en väg och en åker bakom som hon för helvete misstolkade fel nu: det var 172:an och åkern intill som hon närmade sig nu. Hon kom över vägen (…), jag sprang för kung och fosterland men hade ingen chans att nå dit. Gråhundsägaren tog det bästa beslut, kastade sig i sin bil och körde ner. Under tiden hade Sora vänt, då hon begrep att det inte stämde och sprang nu längs med vägen! Mitt hjärta hade stannat om det inte hade varit tvungen att slå hårt för att orka med pumpa runt på blodet så jag kunde springa. Marcus körde nu själv på vägen och ropade på radion att Sora sprang mitt på asfalten! Bilarna saktade väl in lite hoppas jag, men de hade motsolen i ögonen och jag tackade alla gudar och stjärnor när Marcus meddelade att hon nu sprang ut på åker igen. Upp mot ett berg. Jo, det var väl kanske en till minnesbild hon hade. Hon kom ner från ett berg, ut på en åker och över en väg under drevet. Jag vet inte. Jag kan bara spekulera. Marcus försökte ropa på henne, men självklart lyssnar hon inte på någon annan.
Jag satt nu i passaten, körde ner till gården där hon hade svängt upp mot åkern. Andfådd och livrädd för min älskade hund tog jag passagerarstolen bredvid Marcus och vi åkte ut och runt och in på en annan väg för att genskjuta henne. Det var helt uppenbart att hon hade gjort bort sig komplett nu. Lättare sagt än gjort för självklart sprang hon lite fram och tillbaka uppe på nästa jäkla granitberg. Till sist tyckte vi att vi kunde räkna ut att hon kanske tar sig österut. Vi stannade bilen vid en åker, jag tar fram pipan och visslade för allt pipan och lungorna orkade, bara hon måtte höra mig!!!!!
Äntligen syntes det på Astron att hon vände åt vårt håll. Mera pipblåsning! Kom lilla du, kom nu! Efter några minuter dög hon upp. En sten ramlade ner från hjärtat mitt och min lilla terrier pep och suckade av glädje när hon äntligen var framme. Hon var lycklig, det märkte jag när jag bar tillbaka henne till bilen. Hon la sitt lilla huvud på min axel och suckade. Ah……. Gör inte om det min lilla vän!