2020-01-04: Ett eftersök

Ja, jakten var då inte slut efter det att jag hade fått tillbaka min Sora. Skyttarna satt kvar, wachteln jagade hare och dov och vi skulle flytta oss en bra bit längre in, bort från vägen och bara gå över några få kullar. Jag märkte att Sora var trött och höll sig väldigt nära nu efter det att hon hade sprungit vilse. Men visst, en liten kulle skulle väl gå.

Hon höll sig på hela (…) 50-80m kring mig, så nära brukar det verkligen inte vara, letade och letade i långsamt tempo efter 18km i benen hittills. Då gläffsar hon till, väcker och börja driva. Rätt fint faktiskt, det går långsamt då hon är trött så det buktar fint runt mig på min lilla kulle, tyvärr är det för tätt. Efter några minuter får rådjuret nog och lämnar kullen. Ha, ha. Det går över åkern intill och över en mindre bilväg, en mycket mindre bilväg med knappt några bilar som kör här ute. Jaha, där bryter hon! Kanske till minne av hur det gick sist eller så var hon för trött, jag vet inte hon återvänder i sitt spår, fint som vanligt.

Pang! Wow. Jaha. Där small det. Det var skytten som satt vid en liten vildåker på andra sidan vägen, över en liten kulle. Det var då rådjuret som hon hade fixat över. Fint. Synd att hon inte drev fram bara.

Så kommer besked via radion: Tyvärr, jag sköt på rådjuret, det tecknade men gick vidare.

Från jaktledaren fick skytten ett ok att kolla skottplatsen på blod. Stackars kille, det var hans första vilt han skulle ha skjutit efter att ha tagit jägarexamen. Jag led med honom. Han meddelade att han inte kunde hitta något.

Jaktledaren undrade om jag kunde tänka mig att gå med terriern. Jo, visst absolut. Men låt det ligga en timme så vi inte klampar runt och stöttar iväg det bara. In med terriern i bilen, hon fick ta en powernapp. Ni som har tysk jaktterrier vet att de kan lägga sig på en tio minuters vila och har full laddning efter det. Det är lite skumt, men så är det. Hon fick nu vila i 40min i stillastående bil under tiden skytten fick sitta kvar på sitt pass och må dåligt. Stackaren. Vi andra hade samlats vid en gård och summerade dagen så här långt.

Då var det dags att ge sig iväg. Jag bad Rickard att hänga med som ”min skytt” så jag helt kan koncentrera mig på hunden. Vi har gjort detta några gånger tidigare tillsammans, det funkade bra och visade sig funka bra idag med.

Framme vid skytten pekade han åt vilket håll han sköt och hur rådjuret hade gått. Mhm…. Ok. På med spårhalsband och hon drar iväg en bara bit längre bort än vad vi hade fått pekat ut för oss. Det kom några invändningar bakifrån om att det är fel här borta. Nej du sa jag, lita på hunden. Hon vet vad hon gör.

Mycket riktigt. Vi hittar rikligt med blod i det djupare gräset på åkern och med väldigt bestämda terrier-pansar-steg och nosen i marken plöjer min terrier framåt i spåret. Ingen tvekan att hon var rätt. Här och var hittar vi några droppar när vi går över åkern. Skytten fick stanna kvar i pass, ifall rådjuret ej skulle ligga. De andra skyttarna hade vi placerad runtom. Vi pulsar iväg, över en gärdsgård, oh ja, även här var det blod att hitta. Vidare över en kulle och ner i en tät plantering. Vi fortsätter in i planteringen, hittar några droppar här och var längs spåret, terriern ligger fint i linan och drar framåt. Efter någon minut kom vi då fram till en buske, där rådjuret hade lagt sig.

Det var redan på andra sidan världen, vi behövde inte avfånga det. Det var ju skönt. Vi meddelade ”Ja, då har vi Suchenglück und Waidmannsheil för dig!”. Skytten fick ta Google translate, ha, ha…. Han var glad. Vi drog fram djuret och han fick då ta ut sitt första rådjur.
Dagen slutade alltså på topp med ett lyckat eftersök och en lycklig första-gången skytt.
Ho-Rüd-Ho.