2020-01-11: En terriers drömjakt

jagdterrier 20 007

 

Oh ja, oh ja! Idag var det en sådan dag jag sent kommer att glömma. En sådan dag som sätter sig på minnet och låter mig le när jag tänker tillbaka. Vi var bjudna hos min goda arbetskollega och hans vän ute på Sotenäs. Som så många gånger innan hoppades vi att några vildsvin skulle vara hemma. Det är ju just för vildsvinen jag och terriern ska komma, rådjur jagar de här gärna med taxar (en rätt så trevlig jakt för den delen med!).


Min sambo Fredrik har fått hänga med idag, som alla gångar förr, för att med cykeln och Garmins Astro följer hundens rörelse och hjälpa henne över den stora och tyvärr väl frekventerade vägen ut mot Kungshamn. Skyltarna visar tydligt att det är 70km/h som gäller, men det är inte många som håller sig till det och ihop med väldigt dåligt sikt pga. kurvor och sly i vägrenen, är det en farlig kombination för en jakthund. Och för viltet så klart, det här är en sträcka med väldigt högt antal viltolyckor. Tyvärr. Men, med Fredrik i signalväst och cykel, känns det bra och han har kunnat rädda henne några gånger tidigare.


Vi samlas innan solen gick upp, det var rätt kalt, nja, ok, inte för årstiden, men kallt ändå, strax under nollstrecket. Med några koppar varmt kaffe, pepparkakor och goda skratt inne i jaktstugan, får vi upp värmen och jaktledaren la upp planen för dagen. Idag var en ny gäst med, Fredrik, som är dreverjägare och som vi var hos förra helgen. Ja, det är väldigt roligt att vissa återses ofta så vi har chansen att träffas och jaga ihop.
Jag, Drever-Fredrik och Bengan fick vänta tills östra flanken var bemannat, så att vi, om vi skulle stötta upp djuren, stötte dessa mot passkyttarna som då redan satt. Dagen strategi var en omvänd ordning till ”vad vi brukar göra”. Jag skulle släppa terriern i norra kanten och gå söderut. Äntligen fick vi då smyga iväg, längs sjökanten och en bit till i vassen. Ser att hunden blir extra exalterad och hinner inte ens fundera färdigt innan jag hör dagens första smäll. Drever-Fredrik kunde glatt konstatera att han hade snabbast reaktionstid av oss tre. Jag fick ursäkta mig, då jag gick längst bak…


Han hade sett en flock grisar framför oss, vi fick ett tecken att stanna och han hann ladda och skjuta dagens första gris innan vi ens hann börja. Nä men grattis och Waidmannsheil! Vi drog fram grisen, en årsunge till passet som Fredrik skulle besätta och väntade tills Bengan hade kommit till sitt pass. Ett rop till jaktledaren och den upplagda strategin ändrades något: trots att vi inte hade kommit ända upp till norra delen, så var det mycket bättre att stanna kvar här några minuter och låta den lilla grisflocken springa iväg en bit och lugna sig inne i marken. Vi kunde ju hoppas i alla fall att de inte valde att gå längs sjökanten och ut ur marken. Samtidigt så hade vi ju just gått där och lämnat våra spår så chansen var god att de valde att gå inåt såten.
Efter vad som tycktes vara en evighet med en ursinnig terrier i kopplet, kunde jag äntligen släppa iväg henne i grisarnas spår. Hon sprang bakspåren först, ärthjärnan hon är hade hon glömt åt vilket håll de sprungit. Men hon fattade självklart och stack åt rätt håll. Det dröjde inte länge innan de första skallen ebbade genom skogen och över sjön. Vi kunde fint följa vart grisarna gick, bara att lyssna.


De hade följt längs strandkanten och ja, bingo, vikit inåt såten. Vid två tillfällen stannade de kort och det blev några djupare skall på henne, dock var flocken mer eller mindre en flock unga grisar och ingen av dem hade lust att stanna och streta mot en liten terrier. De sprang hellre.


jagdterrier 20 006Spänningen steg, nästan otroligt! Såg på Astron att det nog bör gå förbi en skytt, inget hände. Satan. Och där då, det viker inåt mot mossen! Det bör gå förbi tornet….. pang! ….. Jag hoppar till som om jag vore skotträdd, men alla mina sinnen var inställda på att det nu måste hända! Och när det väl hände, skiter jag nästan på mig. Ursäkta.
Står kvar det jag släppte henne, hade inte rört mig från fläcken och nu tillkom bara mitt fåniga flinande över tanken att terriern nu står där, stolt som en drottning och luggar gris. Skytten meddelade att grisen hade gått iväg, att han inte såg den mer, att terriern kom i spåret och det lät som lite tumult borta i det täta mot mossen. Men det var som tur var de sista rycken grisen gjorde, skottet satt bra, Sora fick en liten soft träning i närkamp, sen var det klart, hunden tyst och skytten kunde gå fram. Grattis och Waidmannsheil för andra gången idag.


Med grisen liggandes brukar Sora släppa det och komma tillbaka, vi går tillsammans som det tidigare var tänkt vi skulle göra. Flocken av resterande grisar verkade ha gått över kullen som vi skulle ta, så vi fullt av jaktlycka rundade vi norra kanten av såten och baxade upp oss för kullen. Terriern skötte sitt jobb och hittade löpan som flocken hade lämnat över kullen. Det syntes tydliga stämpla i den blöta leran. Hon spårade tyst och tyvärr så hade flocken lämnat såten och sprungit iväg över mossen. Men, vi klagade inte, dagen var mer än lyckat och de två som sköts var perfekta matgrisar.
Vi gick färdigt såten, inget mer att hitta, vi bryter och samlas för att gemensamt dra fram viltet innan korvgrillning och ljug och berättelser.
Tusen tack för en oförglömlig dag i Dianas anda.
Waidmannsheil och Ho-Rüd-Ho min lilla terrier.

 *************************************